Min familj var så bekant då jag mötte dem på flygplatsen. De gjorde att minnen som varit undangömda kom upp till ytan igen. Hur mycket jag än ville det, så kunde jag inte återställa allt. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag kunde komma ihåg allt igen. Det hade underlättat en hel del.

Jag kunde alla bassaker. Allt som var viktigt. Jag kände igen folk, men jag kunde inga namn. Situationer kunde förvirra mig och jag kände mig som en nyfödd som fick alltför intryck pressade inpå mig.

Jag kände ofta för att bara springa. Springa, långt bort och gömma mig. Jag ville hitta den jag varit, inte den jag var nu. Allt jag gjorde kändes fel och konstlat. Som om det jag höll på med inte var det som jag borde göra. Jag borde göra något annat.

Trots att jag var glad över att de andra brydde sig, så visste jag att de aldrig skulle kunna sätta sig in i samma situation som jag. De kunde aldrig veta hur det kändes förrän de gick igenom det själva och då skulle de ändå inte kunna hjälpa till. De skulle ha fullt upp med att försöka få tillbaka sina egna minnen.

Ulrik var den som gav mig mest stöd. Han var den som accepterade vad som hänt. JB och Nick var för snabba i sitt sätt. De trodde att jag kunde lära mig allt på bara ett par timmar. Men det var sjutton år som jag skulle lära mig på nytt. All sorg, all glädje, alla händelser, vänner och släktingar. Mycket skulle jag aldrig kunna få tillbaka. Det var förlorat i glömska.

Min familj fanns även de där. De hjälpte mig oerhört genom att visa mig gamla filmer, bilder och annat som fanns kvar från min barndom. De visade mig allt det som de visste att jag tyckte om och lät mig få smaka på sådant som jag brukat älska.

Men trots allt de lärde mig på nytt, så gnagde ofta en känsla av att det fanns något de inte ville berätta. På mitt rum fann jag bilder av en ytterligare kille. En kille som jag inte kunde komma på namnet och som alla andra undvek att tala om. Jag visste att han var viktig, men jag fick inte veta vem han var. Det störde mig.

Under dagarna, veckorna och månaderna som förflöt, tog jag långa promenader i området där jag bodde. Lärde känna hus, gator och platser som tidigare varit självklara att kunna. Jag blev lugn av att göra detta. Jag lärde mig att leva med minnesluckorna och bestämde mig istället för att tänka framåt, på framtiden. Det som varit, det hade varit och jag kunde aldrig kunna återuppleva allt.

Ulrik var ofta med mig. Han och hans hund Konrad. Tillsammans kunde vi gå i evigheter, bara prata om allt. Han berättade ofta om sådant som hänt mellan oss för att jag i alla fall skulle veta grunden till vårt förhållande.

Men för det mesta försökte han hjälpa mig att blicka framåt, mot vad som låg framför oss. Livet var som en saga som nu verkligen börjat komma igång ordentligt. Allt hände, samtidigt som det knappt hände något alls.

Enligt Ulrik, hade inget mellan oss ändrats sedan tidigare. Han tyckte om att bara prata med mig, något som vi gjorde riktigt ofta större delen av tiden. Han var förstående och visade aldrig att han var irriterad över att jag ibland inte mindes. Han var den bästa sortens pojkvän, vad jag märkte.

Ett par månader senare, december 2011 (Okänt perspektiv)

Snön hade länge lyst med sin frånvaro. Marken hade varit bar i månader och temperaturen hade inte sjunkit under nollan vid många tillfällen.

Månaderna hade varit fyllda med så mycket smärta och oro. Allt hade gått så otroligt snett. Ingen hade trott att det här skulle hända.

Med Ulriks hand i ett fast grepp, gick jag långsamt längs gången mellan bänkraderna. Hela kyrkan var smyckad med blommor. De gick alla i vitt, blått och mörkt rött. Det var otroligt vackert, men jag kunde inte le. Jag knep bara ihop läpparna och drog djupa andetag för att hindra mig själv från att gråta. Jag var tvungen att vara stark, för hennes skull.

Vi fick slå oss ner längst fram. Mina föräldrar satt även de där redan. Mamma, iklädd en svart klänning med en liten vit ros fastsatt vid den. Pappa bar en svart kostym och en vit slips, en sådan slips som de närmast anhöriga alltid bar.

Ulrik kramade min hand och gav mig ett sorgset leende. Han bar en mörk kavaj och mörka byxor, med en ljusare skjorta under. Trots sorgen jag kände, så kunde jag inte låta bli att tycka att han såg extra bra ut så uppklädd.

Några levande ljus stod utplacerade kring altaret och den vita kistan. De lyste upp varenda vrå av rummet och den mängd av människor som befann sig inom dess väggar. Ingen sa något, tystnaden härskade.

Och så, till en början tyst och försiktigt, började orgeln spela. Ljudet letade sig runt i rummet. Snurrade, svävade, letade sig in i varje väsen.

Några dämpade snyftningar hördes bakom mig, men jag vände mig inte om. Jag satt bara där, rakryggad i mina mörka kläder, med blicken fäst på den lilla bukett med rosor som vilade i mitt knä. Jag tänkte inte på något annat än att andas. In och ut, in och ut, in och ut. Jag fick inte lov att gråta. Det skulle aldrig kunna föra henne tillbaka. Inget kunde ta henne tillbaka. Det var försent för att ångra sig nu.

Musiken flödade några ytterligare minuter och tonade sedan ut i intet.

Prästen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, hade placerat sig bredvid kistan under musikens gång. Nu började hon tala. Lågt, men samtidigt så högt så att alla kunde höra henne ordentligt.

Hon berättade om henne, allt hon gått igenom, allt som hänt henne. Det var en kort sammanfattning, men desto mer värdefull.

”Nu ska en av de anhöriga framföra en låt. Varsågoda.” Prästen tog ett steg åt sidan och jag reste mig upp. Allas höll blicken fäst på mig. Mig och Ulrik.

Långsamt gick vi fram till mikrofonen som var uppställd. Den stod precis bredvid kistan och jag snuddade vid den med handen då vi passerade.

Jag och Ulrik slog oss ner på varsin pall, han med gitarren i knäet och jag med mikrofonen framför mig.

Jag harklade mig försiktigt och tog ett djupt andetag för att göra mig säker på att rösten skulle hålla. Att börja hacka nu skulle bara var opassande.

”Låten vi hade tänkt framföra lyder under namnet Safe & Sound och är skriven av Taylor Swift.” Jag svalde. Ingen sa något. Alla bara såg på oss.

Ulrik började spela, försiktigt, och tonerna snurrade runt i rummet, precis som orgelmusiken tidigare gjort.

Jag lyssnade till dem i ett par sekunder och började sedan sjunga, precis som vi tränat in. Min röst blandade sig med ljudet från gitarren och fick det hela att kännas värre än vad det redan gjorde. Men på ett udda och bra sätt.

(Lyssna gärna medan du läser texten)

"Safe & Sound"

(feat. The Civil Wars)

I remember tears streaming down your face

When I said, "I'll never let you go"

When all those shadows almost killed your light

I remember you said, "Don't leave me here alone"

But all that's dead and gone and passed tonight

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Don't you dare look out your window darling

Everything's on fire

The war outside our door keeps raging on

Hold onto this lullaby

Even when the music's gone

Gone

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Oooh, oooh, oooh, oooh.

Oh, oh, oh, oh. [x2]

Just close your eyes

You'll be alright

Come morning light,

You and I'll be safe and sound...

Oooh, oooh, oooh, oooh oh oh. [x7]

Jag hade sagt till mig själv att inte gråta. Jag fick inte gråta. Jag skulle vara stark och härda ut. Men medan jag sjöng, kände jag hur ögonen tårfylldes och synfältet blev suddigare och suddigare, tills diamantglittrande tårar började rinna längs mina kinder. Jag kunde inte göra något åt dem, utan fortsatte bara sjunga.

I vanliga fall när jag grät, brukade min röst darra värre än en kolibris vingar vid flygning. Men nu var den stark, fast och klar. Den gjorde inte den minsta antydning till darrning. Jag var alldeles för fast besluten att framföra låtens budskap för att tillåta den till att svikta.

Så fort låten avslutades, drog jag på nytt flera djupa andetag och reste mig upp. Då vi passerade kistan, placerade jag rosbuketten ovanpå den.

”Farväl min vän. Förlåt mig, så mycket”, viskade jag tyst och följde sedan Ulrik tillbaka till våra platser. Jag hade sagt det jag ville. Jag var klar.

Prästen började på nytt tala. Hon läste delar ur bibeln och deklarerade sedan att det var dags för ett sista farväl.

En rad i taget reste sig och gick fram till kistan. Berget med blommor växte långsamt. Blommorna var i alla möjliga färger och nyanser, men de passade alla tillsammans. Låga mumlingar, viskningar och snyftningar hördes överallt och jag kände hur det hela började bli för mycket. Tårarna rann fortfarande. Det fanns inget stopp.

Ulrik kramade min hand och jag mötte hans sorgsna blick. Jag var glad över att han fanns där som mitt stöd. Jag var glad över att han velat komma, att han tagit sig den tiden.

Jag vet inte hur länge vi satt där. En timme? Två timmar? Ingen hade en aning. Man hade gott om tid att tänka. Tänka över åren som gått, allt som hänt. Allt vi gått igenom tillsammans.

Att äntligen få lämna kyrkan var skönt. Minnesstunden i församlingshemmet skulle vara livligare, något jag var glad över. Den besvärade tystnad som hållit sig i kyrkan var bara svår och jobbig.

De vuxna satt runt borden, pratade minnen och känslor. Några låga skratt kunde urskiljas då man tog upp något som varit roligt. De yngre, hennes vänner, satt mest tysta med mobiler i händerna. Ingen ville prata. Det skulle bara göra allt ännu verkligare.

Jag åt inget av den mat som stod framdukad. Jag var inte hungrig och den glättiga stämningen fick mig att må illa. Hur kunde de prata så obesvärat när hon var borta för alltid?

Till slut reste jag mig från bordet och gick ut. Lutade mig mot en av stolparna som bar upp taket, utan att bry mig om kylan. Jag frös inte.

”Är du okej?” Ulriks röst hördes bakom mig. Jag skakade på huvudet.

”Vad tror du?” Jag bet mig i läppen. Jag behövde inte vara så brysk mot honom. Det var inte hans fel. Det var mitt. Det borde vara jag som dött. Inte hon.

”Förlåt, jag borde inte ha frågat.” Han kramade om mig bakifrån och placerade hakan på min axel. Hans blonda hår kittlade min kind.

”Det är ingen fara. Inget är ditt fel.” Jag mumlade fram det och höll blicken fäst på vattendropparna som träffade pölarna på gatan. Det regnade. Himlen betedde sig som om den också grät.

”Du borde inte anklaga dig själv. Du hade inte kunnat göra något annorlunda.” Ulrik kysste mig mjukt på kinden.

”Det borde ha varit jag, inte hon. Hon förtjänade det inte.” Jag svalde. Tårarna var på väg igen. Jag hade gråtit nog nu. Det fick räcka. ”Hon hade inte gjort någon något ont.”

”Jag tror nog att hon inte skulle ha velat att du anklagade dig själv. Du kände henne bättre än jag. Tänk efter. Vad hade hon sagt?” Han fick mig att verkligen tänka efter.

”Hon hade sagt att jag skulle gå vidare. Hon skulle ha sagt åt mig att bry mig om något annat och inte vara så tjockskallig.” Ett leende spred sig över mina läppar. Jag kunde nästan höra henne säga det.

”Seså, det där är den rätta andan.” Ulrik log han också. ”Minns det som gör dig glad, inte det som gör dig ledsen.”

”Jag förstår det nu. Tack.” Jag vände mig om så att jag kunde möta blicken i hans vackra ögon.

”Tacka henne, inte mig.” Han bet sig i läppen och fattade min hand.

”Vi får leva åt henne nu. Föra hennes anda vidare.” Jag suckade. ”Det blir svårt. Hon var speciell.”

”Jag förstår vad du menar. Men det blir lättare tillsammans.”

”Tillsammans.” Jag tog ett steg bakåt och drog honom med mig ut i regnet. Det var kallt, men uppfriskande. Det var som om det sköljde bort alla problem. Alla sorger och bekymmer. Kanske hade hon ett finger med i spelet? Jag gissade på det.

”Jag älskar dig, knäppgök”, skrattade Ulrik. Han var redan genomblöt, liksom jag.

”Jag älskar dig med.” Att vi tidigare gråtit för hennes skull var överspelat. Nu såg vi istället framåt. Hon fanns vid vår sida, i vad vi än gjorde.

Då Ulrik lutade sig fram och kysste mig, var det nästan som om jag hörde hennes skratt leka omkring oss. Hennes skratt som visade att hon var besvärad och glad åt situationen. Hon gav sin tillåtelse åt oss att gå vidare. Gå vidare, jag och Ulrik, mot resten av vårt liv tillsammans.

Cassies perspektiv

Röster som spelade omkring mig, tryckte sig mot mina trumhinnor. Jag ville be dem att lägga av, låta mig vara, bara låta mig sova.

Men de gav sig inte. Det kändes nästan som om de ansträngde sig ytterligare för att störa mig, göra mig galen av oljudet.

”Håll tyst”, mumlade jag och äntligen tystnade rösterna. Men jag kunde inte heller fortsätta vila, sjunka undan från det hetsiga livet på ytan.

”Jag tror hon vaknar.” En röst letade sig ner, rörde runt inom mig på nytt. Jag kände igen den rösten, men jag kunde inte placera den. Jag ville veta, men ville samtidigt inte öppna ögonen.

Rösterna satte igång, alla på samma gång.

Jag lät en irriterad suck leta sig ut från inom mig och slog sedan upp ögonen. Ljuset stack i dem och jag tvingades blinka flera gånger för att få dem att vänja sig.

”Cass!” Ett förtjust utrop störde tystnaden som på nytt härskat i rummet och en kille med mörka ögon och brunt, lockigt hår dök upp inom mitt synfält. Jag kände igen honom, men inget namn dök upp i mitt huvud.

”Vem är du?” Jag rynkade pannan och satte mig långsamt upp. Fler personer fanns där. En blond kille med blågröna ögon, två tjejer, den ena med blont hår och gröna ögon, och den andra med rött hår och en färg på ögonen som jag inte riktigt kunde finna en passande nyans på. Den tredje killen som såg ut att komma från Japan eller Kina satt längst bort i rummet, hållande den rödhåriga tjejen i handen.

”Känner du inte igen mig?” Killen med det lockiga håret såg besviken ut.

”Jag har aldrig sett dig förut.” Jag sa det bestämt. Det var sant, jag hade aldrig sett honom förut.

”Cassie, vad är det med dig?” Den blonda killen mötte min blick. Jag rynkade på nytt pannan. Jag kom ihåg de där ögonen, den där rösten. Men hans namn, vem han var, allt var borta. Jag kunde inte komma ihåg något om människorna omkring mig. Jag visste ingenting.

”Jag vet inte vilka ni är.” Nu lät jag mer osäker. Något sa mig att jag borde komma ihåg dem, men jag kunde inte. ”Vem är jag? Vad är allt det här? Jag kommer inte ihåg.” Jag bet mig i läppen och böjde ner huvudet för att slippa möta deras blickar. Jag kände det som om jag svek dem, vilka de nu var.

”Jag tror att det är bäst om vi hämtar läkaren.” Den blonda tjejen såg orolig ut och killen som uttalat sig tog hennes hand.

”Jag fixar det.” Han reste sig och försvann ut genom dörren.

”Cassie, för du kommer väl ihåg att du heter Cassie?” Den blonda killen fattade min hand, tröstande och tafatt, som om han ville visa att det var så det skulle vara. Vi tillsammans.

”Jag kommer inte ihåg någonting”, mumlade jag och kände hur ögonen fylldes av tårar. Hade jag glömt allt som hänt mig? Hela mitt liv? Alla känslor, tankar, ögonblick värda att minnas?

”Det är ingen fara. Jag finns här.” Han log, trots att jag såg en skugga av förtvivlan och sorg.

”Vad heter jag?” Jag insåg att det var lika bra att börja med den fråga som jag behövde ett svar på, mest.

”Cassandra Elizabeth Lowland.” Han svarade rakt framåt och mötte min blick igen. Jag kunde fortfarande inte få tanken ur huvudet att något hade hänt mellan oss innan något hänt mig. På något sätt hade vi stått varandra nära. Mitt hjärta som hoppade över ett slag varje gång han mötte min blick och hans leende som fick mig att vilja flyga till månen och tillbaka igen. Hur kunde jag komma ihåg så mycket annat, men inte honom?

”Och du?” Jag kramade tveksamt hans hand och ett leende letade sig upp på hans läppar.

”Jens Ulrik Munther.” Hans ord fick en klocka att ringa. Jens Ulrik Munther. Namnet var otroligt bekant. Så bekant att jag blev frustrerad av att inte komma ihåg det.

”Jag känner igen det”, fick jag fram och han såg lättad ut.

”Kommer du ihåg något mer?” Han såg nyfiken ut och jag slöt ögonen för att kunna koncentrera mig. Bilder susade förbi, likt en virvelvind, men jag kunde inte hitta ett speciellt mönster. Inget att koppla ihop dem med.

Besviken slog jag upp ögonen igen och skakade nedslaget på huvudet.

”Inget som jag kan förstå.” Jag suckade. ”Förlåt.”

”Du borde inte be om ursäkt. Du vet ju inte vad som hänt, eller hur? Det vet inte vi heller.”

”Kan inte du berätta vilka de andra är? Och min familj? Har jag någon överhuvudtaget?” Det fanns så mycket att fråga, så mycket att ta igen. Men jag hann inte få något svar. Den lockige killen och en lång man i vit rock, som jag antog var läkaren, steg in i rummet.

”So, Cassandra. It´s good that you´re awake.” Han talade med mig. Jag visste precis vad han sa och jag kunde till och med svara. Hur kunde jag prata det här språket, när jag inte kom ihåg hur min familj såg ut? Att något sa mig att språket kallades engelska, det brydde jag mig inte om. Jag ville bara få alla svar som jag suktade efter.

”What´s happend to me?” Jag såg stint på läkaren. ”Why doesn´t I remember anything?”

”Well, it´s a serious case. Your cancer moved over to the brain, that´s why you became unconcious. It presses on your brain and makes you forget things. But there´s no need to wory. It´s okey now.” Han log. Hur kunde han le, när större delen av mitt liv var bortraderat.

”Can I ever get my memories back”, frågade jag. Alla i rummet verkade spända över svaret.

”I´m afraid not. But you can always learn them again, right?” Läkaren log igen och jag kände hur mycket jag ogillade honom. Han verkade tycka att min situation var rolig. ”You can go home later today. Now, just rest and try to eat something.” Sedan gick han.

”Han är hemsk”, muttrade jag och blängde efter honom. Ulrik skrattade.

”Kanske det. Men vi ska hjälpa dig att få tillbaka dina minnen.” De andra nickade. Jag log.

”Tack.”

Då jag lämnade sjukhuset samma eftermiddag, hade de andra informerat mig om sina namn, om min familj och var jag befann mig för tillfället. En stad med namnet New York i USA. Tydligen så bodde jag i Sverige, sju timmar bort eller något åt det hållet.

De hade berättat om allt nödvändigt som jag behövde veta, men jag kände att jag precis börjat lära mig allting igen. Det fanns så mycket kvar, trots att saker som egentligen var oviktiga kom tillbaka. Som kvadratroten ur nio och vad som gjorde att x gånger 7 blev y. Det var inget som jag behövde minnas nu.

Att jag och Ulrik var tillsammans var något jag fått lära mig ganska snart. Det förklarade mina förvirrade känslor och hans ömma blickar. Men jag var trots detta glad över att han respekterade min osäkerhet i frågan. Han pressade mig inte till att minnas. Han lät mig ta det i min egen takt.

Veckan i New York gick. Jag fick prata med mina föräldrar och min yngre syster. De var oroliga för mig, men jag var fast besluten att stanna kvar. Jag ville lära mig mer, innan jag återgick till mer allvarliga saker som jag skulle kunna behöva lära mig. Allt om min historia, allt som Ulrik och de andra inte kunde berätta något om.

De andra var så fina mot mig. De visade mig allt jag glömt, lät mig testa nya saker och lära mig sådant som jag tidigare tydligen hade tyckt varit självklart. Alla de bilder, videor och anteckningar som de fann på min mobil och dator underlättade en hel del. De berättade om vad jag gjorde hemma och vad de själva gjorde. Allt som jag skulle behöva veta om dem.

Ulrik var den som jag trivdes mest med. Han var så försiktig, ville inte gå för fort fram på något plan. Han frågade alltid han gjorde något.

En kväll, då vi stod ute på balkongen och såg ut över stan, fattade han försiktigt min hand. Jag hade blivit van vid detta nu. Jag visste att det var något som jag skulle uppskatta och det gjorde jag också. Jag tyckte om det. Att hålla hans hand och känna hans varma hud så nära min egen. Det var magiskt.

”Cassie”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log, väntade på att han skulle fortsätta.

”Det finns en sak som vi brukade göra innan”, sa han tveksamt och bet sig i läppen.

”Vaddå?” Jag började känna mig lite smått orolig. Var det något farligt?

”Det här.” Försiktigt, tveksamt, tog han ett steg mot mig och placerade sin lediga hand på min korsrygg, så att jag fann mig själv stå ännu närmare honom. Jag hade knappt hunnit fråga honom vad han höll på med, förrän han lutade sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Mjukt och fjäderlätt. Försiktigt och trevande.

Till en början var jag inte säker på vad jag skulle göra. Men efter bara ett par sekunder, tog en instinkt över. Jag kysste honom tillbaka. Jag visste inte om ordet stämde, men det hade bara poppat upp. En kyss, det var vad detta var.

Jag drog fingrarna genom hans lena hår och jag kunde känna hur han slappnade av. Han måste ha spänt sig inför min reaktion.

”Det där var ju inget farligt”, mumlade jag och log försiktigt mot honom, då vi båda instinktivt tog ett steg tillbaka med blossande kinder.

”Tur det.” Han log.

”Det betyder att vi kan fortsätta göra det som förut.” Jag skrattade till.

”Vad skrattar du åt?” Han la huvudet på sned och granskade mig undrande.

”Jag har inte den blekaste aning.”

Dagen därpå begav vi oss hem till Sverige, utan vetskapen om att allt snart skulle förändras drastiskt igen. Den här gången fanns det inget som kunde återställas till hur det varit förut.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Lalala, del 34! Näst sista delen nu alltså! Kan verkligen inte fatta att det snart är slut på den! Jag hoppas att ni har tyckt om den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den!

Idag blir det inga bilder, då jag inte hunnit leta upp några. Istället får ni njuta av låten i inlägget nedan ;)

Ha de gött!

Erica

”Excuse me?” Rösten kom seglande mot mig genom mina dimmiga tankar. Trött försökte jag slå upp ögonen för att göra ett försök till att fokusera blicken. Det lyckades inte. ”Are you alright, miss?”

”Cass, vad är det med dig?” Någon skakade mig. Jag bad denna någon att sluta, bara låta mig vara, men inga ord kom över mina läppar. Jag försökte höja handen för att slå undan personerna som skakade mig ursinnigt. Ingen del av mig rörde sig en centimeter.

Paniken växte i mitt bröst. Varför kunde jag inte röra mig? Varför kunde jag inte prata? Jag försökte på nytt, ursinnigare, hetsigare. Inget hände. Det kändes som om jag föll, föll ner i ett djupt hål. Rösterna runt omkring mig blev otydligare, lägre. De tonade bort.

Mörkret omslöt mig, likt en filt som kvävde allt. Alla ljud, all luft, alla rörelser. Jag fortsatte falla, neråt, neråt, neråt. Ett hål, helt utan slut.

Det var det sista jag mindes, innan världen tonade bort.

JBs perspektiv

Vi satt där på Starbucks, pratade och skrattade. Jag märkte knappt av att Cassie inte var med oss.  Hon verkade distanserad, men jag antog att hon tänkte på Ulrik. Jag visste hur mycket hon tyckte om honom.

Jag kramade Josefins hand och kände hur hon lutade huvudet mot min axel. Trots att jag känt henne i bara två dagar, så tyckte jag så otroligt mycket om henne. Hon var glad och trevlig. Jag älskade sättet hon log på och hur skrattade. Jag trivdes helt enkelt i hennes sällskap.

”JB!” Nick ropade till och jag slängde en blick åt hans håll med ett brett leende på läpparna. Utan att vi märkt av det, hade en äldre man kommit fram till vårt bord. Han hade en bekymrad rynka i pannan.

”Excuse me?” Han såg på oss och placerade sedan en hand på Cassies axel. Inte förrän då märkte jag hur onormalt slapp hon var i kroppen. Hennes ögon var slutna och hon andades ryckigt, som om hon var på väg att kvävas. ”Are you alright, miss?” Den äldre mannen rynkade pannan ytterligare.

Nick sträckte fram handen mot Cassie och ruskade henne försiktigt.

”Cass, vad är det med dig?” Inget svar.

”Maybe we should call an ambulance?” Den äldre mannen drog upp en mobiltelefon ur fickan på sina perfekt pressade kavajbyxor. Vad han egentligen gjorde där, det förstod jag inte.

”Do that, fast!” Jag såg på honom, då han hastigt knappade in ett nummer och sedan började tala, snabbt. ”Jag ringer Ulrik.” Jag såg på de andra, som nickade. Alla såg allvarliga ut och jag insåg att Josefin och Simone troligtvis inte visste något om Cassie. Men det kunde inte förklaras i just detta ögonblick. Det var alldeles för bråttom med att få tag på Ulrik.

Jag sträckte mig över bordet och fick tag i Cassies väska. Jag fiskade upp hennes mobil ur den och letade upp Ulriks nummer i kontaktlistan. Han svarade nästan direkt.

”Hej, Cass!” Ulriks röst genljöd glatt ur mobilen. Jag svalde, rädd för det som jag skulle behöva berätta.

”Ulrik, det är jag, JB.” Jag visste att det var bäst att gå rakt på sak.

”JB, varför ringer du från Cassies mobil? Har det hänt nåt?” Ulrik lät nu mer orolig. Jag hörde röster i bakgrunden, men han tystade dem hastigt.

”Vi vet inte riktigt exakt vad som har hänt. Vi satt här på Starbucks och så bara hon föll ihop. Hon verkar vara medvetslös. Ambulansen är på väg.”

”Var är ni någonstans? Jag kan komma och möta er.” Jag hörde ljudet av en dörr som gick igen och sedan röster och bilar som förflyttade sig någonstans i närheten.

”Det är nog bäst om du kommer till sjukhuset. Vi ringer dig när vi är där, okej?” Jag avskydde att behöva dra ut på det hela, men då det fanns ett stort antal sjukhus runt om i New York kunde jag inte ge ett exakt.

”Hm, okej då.” Ulrik lät missnöjd på rösten, men han verkade förstå vad jag menade. ”Vi ses senare då.”

”Ja, det gör vi. Och du?”

”Mm.”

”Det blir säkert bra.” Med de orden la jag på.

”The ambulance is here in a few minutes.” Den gamle mannen som fortfarande befann sig vid vårt bord, log försiktigt. ”I´m sorry for just jumping in, but I saw that she didn´t feel well, so I just wanted to see that she was okey.” Jag nickade till svar. Jag hade utan anledning blivit mycket torr i munnen. Jag kunde inte få ur mig ett ljud. Jag insåg att jag var rädd, rädd för Cassies skull.

Ulriks perspektiv

Samtalet från JB fick mig att totalt tappa greppet. Vad hade egentligen hänt med Cassie? Hade det hela något med cancern att göra?

Jag hade gått in igen efter att ha avslutat samtalet. Jag kunde ändå inte göra något för att hjälpa till där jag befann mig. Jag fick bara vänta och se.

Med en suck sjönk jag ner på golvet med ryggen mot väggen. Jag lade knappt märke till allt som hände. Anders och Johan var irriterade över att jag avbrutit arbetet, men jag visste att de inte ville komma emellan mig och Cassie en gång till. Det vågade de inte.

Jag snurrade mobilen i handen, knappt utan att märka av den. Den fanns där, men jag brydde mig inte. Jag bara väntade. Väntade på ett svar om vad som hänt.

Tiden sneglade sig fram och jag kunde inte göra något för att få den att öka på takten. Jag kunde bara sitta där, utan att göra någonting. Inget kunde roa mig, inget kunde få mig att glömma det som hänt.

Då mobilen äntligen plingade till, hoppade jag högt. Det var ett sms från JB, med anvisningarna till sjukhuset.

Jag reste mig upp och störtade sedan ut på gatan. Inom ett par sekunder hade jag vinkat in en taxi och gett föraren adressen.

Att ta sig dit tog inte många minuter. Efter att ha betalat chauffören, som verkade vara en av de mer irriterade typerna, skyndade jag mig in på sjukhuset.

Överallt var det fullt av folk. Sjuka och deras nära och kära satt i väntrummen. Läkare i långa, vita rockar och med skrivskivor i händerna skyndade omkring. Även sjuksköterskor sprang runt där, såg efter vilka som led av de allvarligaste sjukdomarna.

Men jag skyndade förbi allt det här, fram till informationsdisken.

”Excuse me.” Jag log ett svagt leende mot kvinnan bakom disken.

”Can I help you, sweetie?” Hon log tillbaka.

”Yes, I´m here to visit Cassandra Lowland. Do you know were she is?” Jag tvingade mig själv till att stå stilla, trots att jag egentligen bara ville skutta upp och ner.

”She´s in room 102 at floor three. Take the elevator up and then to the right.” Kvinnan log på nytt, samtidigt som hon knappade på sin dator.

”Thanks!” Jag utropade det, samtidigt som jag störtade iväg. Det gick mycket snabbare än vad jag trott, då hissen var snabb. Jag gissade på att de behövde ha snabba hissar för att hinna till akutfall.

Rummet var lätt att hitta. Innan jag steg in, drog jag flera djupa andetag för att lugna ner min puls. Jag ville inte komma in där och flåsa som en ko.

”Hur är det med henne?” JB, Nick, Simone och Josefin satt alla runt Cassies säng. Hon låg bara där, tyst och stilla, utan att röra sig. Hennes hy var blek, det såg ut som om någon satt på henne alltför mycket smink.

”Inte sådär jättebra.” JB mötte min blick. Jag drog fram en stol till sängkanten och slog mig ner.

”Det var det jag antog.” Jag såg upp och mötte Simones, Josefins och Nicks blickar. Jag förstod att de visste allt. Det var skönt att få slippa förklara något.

Jag sträckte ut handen och fattade tag om Cassies. Den var kall som is. Jag slöt båda händerna kring den, som i ett försök till att värma den, men till ingen nytta.

Läget såg hopplöst ut.

--------------------------------------------------------------------------------

Del 33. Ganska sorgligt inlägg, enligt min egen mening. Jag har nu bestämt hur berättelsen kommer sluta och det blir ganska annorlunda mot vad jag egentligen tänkte. Men jag hoppas att även ni kommer tycka om slutet. Del 34 kommer troligtvis komma på fredag och sedan kommer del 35, som nog blir den sista, komma nån gång i helgen.

Vill ni checka bloggen jag skapat för andra diverse texter, så kan ni hitta den HÄR!

Ha de gött!

Erica

När jag vaknade morgonen därpå, var det knappt att jag kom ihåg vad som hade hänt. Men då tanken nådde min nyvakna hjärna, spred sig ett leende över mina läppar.

Försiktigt, för att inte väcka Ulrik, kravlade jag mig ur sängen och drog på mig en lång kofta över pyjamasen. Jag frös och hade egentligen velat ligga kvar i sängen i all evighet, men då klockan redan passerat åtta, så kände jag att det var bäst att stiga upp.

Så tyst jag kunde, fiskade jag upp min dator från väskan och öppnade sedan ena balkongdörren. Den svala luften slog emot mig och jag drog flera djupa andetag. Min hjärna klarnade avsevärt, då den på nytt fick frisk luft och syre.

Jag sjönk ner i en av korsstolarna och svepte en kvarglömd filt kring axlarna. New York sjöd av liv långt där nere, trots att det var söndag. Folk skyndade fram och tillbaka på gatorna och bilarna tutade högt och irriterat på varandra. Ingen rast, ingen ro, som min pappa skulle ha sagt.

Jag öppnade locket på datorn och kopplade upp mig till hotellets nätverk. Trots att det var helg och trots att jag befann mig i New York, så hade jag fortfarande läxor. Jag skulle vara här en vecka, vilket gjorde att jag missade ytterligare skoltid. Varken mina föräldrar eller lärare var glada över detta, men då mina föräldrar sedan länge gett sitt godkännande åt Ulrik, så fick de allt skylla sig själva.

Trots att jag hade satt mig där med tanken att jag skulle göra läxor, så hade jag hastigt gått över till att leka runt på Youtube. Jag kunde göra just detta i timmar. Titta på olika videor och lyssna på all musik som fanns där.

Jag brukade lyssna på sån musik som jag inte kunde få tag på annars. Musik som jag inte kunde köpa.

Jag satte på Last Kiss av Taylor Swift och gjorde sedan på nytt ett försök att fortsätta med läxorna. Ulrik förstörde det.

”God morgon.” Han lutade sig mot dörrkarmen och gäspade.

”Groda”, mumlade jag ofokuserat, utan att inse vad jag sagt.

”Groda? Varför är jag en groda nu för tiden?” Ulrik sjönk ner i korgstolen bredvid mig och viftade med handen framför ögonen på mig för att få mig att vakna till.

”Va?” Jag såg upp från datorskärmen och stirrade på honom. ”Vad är det?” Han skrattade åt mig.

”Jag frågade varför du kallade mig groda.” Han suckade och skakade på huvudet, med blicken fäst på något i fjärran.

”Hm, jag är nog lite virrig.” Jag stängde ner datorn och la den på det lilla bordet. ”Jag menade säkert god morgon.” Jag bet mig i läppen och följde hans blick bort mot horisonten, visste inte vad jag skulle säga härnäst.

”Jag märker det”, mumlade Ulrik och slängde en blick åt mitt håll. Nu var det han som verkade frånvarande.

”Vi ska kanske gå och äta frukost?” Jag gav honom en frågande blick och han nickade långsamt. Jag la märke till att han redan var påklädd. ”Du kan gå ner om du vill. Jag ska bara byta om.” Orden fick honom att äntligen vakna till liv.

”Varför får inte jag stanna?” Han la huvudet på sned. ”Det är inget som jag sett förut.” Han blinkade retsamt mot mig, trots att en lätt röd färg dök upp på hans kinder. Även jag kände hur det hettade i mina.

”Stanna om du vill”, mumlade jag generat och reste mig sedan upp. Jag la tillbaka datorn i väskan och plockade sedan fram kläder ur garderoben. Ulrik hade slagit sig ner på sängen med surfplattan i handen på nytt. Trots att jag visste att det han sagt var sant, så kändes det fortfarande lite olustigt att byta om inför honom. Så, alltså, istället begav jag mig in i badrummet och bytte om. Han verkade inte bry sig märkbart om det.

Efter att jag klätt mig och satt upp håret i en hästsvans, begav jag mig ut till Ulrik.

”Klar?” Han såg frågande på mig. Jag nickade.

”Var ska vi äta någonstans?” Jag drog på mig ett par converse och stod sedan innanför dörren och väntade på honom.

”De andra är uppe på The View.” Ulrik log mot mig. ”Så det är bara att börja gå.”

”Gå du. Din smarta flickvän tar hissen.” Jag blinkade mot honom och drog upp dörren.

”Haha, jättekul.” Han log brett mot mig och tog min hand, medan vi gick genom korridoren. Han kramade den mjukt då vi steg in i hissen och dörrarna gick igen bakom oss.

Hissen var tom, sånär på en äldre man som stod i ett hörn med blicken fäst på sin mobil. Han verkade besvärad av att vi kommit in och hans tummar rörde sig som oljade blixtar över skärmen.

Jag böjde ner huvudet och bet mig i läppen, för att inte börja skratta åt hur komiskt det såg ut. Ulrik gav mig en road blick och skrattet lekte i hans ögon. Ett leende bredde långsamt ut sig över hans läppar, medan även han kämpade för att inte börja skratta.

Plötsligt, utan förvarning, stannade hissen och dörrarna gled upp. Mannen skyndade hastigt ut och gav oss båda en undrande blick.

Så fort dörrarna på nytt gick igen, brast vi båda ut i gapskratt. Jag lutade mig mot väggen och slog handen för munnen för att dämpa skrattet innan hissen var framme vid sitt mål. The View, på våning 52 med utsikt över större delen av New York.

JB, Nick, Simone, Josefin, Anders och Johan satt vid ett stort bord vid kanten av restaurangen. Trots att de pratade och skrattade och var fullt upptagna av maten, så märkte jag då vi närmade oss att de då och då slängde nervösa blickar ut genom de höga fönstren, som för att förvissa sig om att de inte var på väg att trilla ner.

”Halloj!” Ulrik höjde handen till hälsning och blandade svar kom flygande, några grötiga på grund av mat som var inproppad i munnen.

”Hejsan, latmaskar.” JB hade lyckats svälja ner sin stora tugga cornflakes och mjölk. Jag förstod inte hur han kunde äta så mycket i en tugga, utan att hans kinder sprängdes.

”Hej matvrak”, kontrade jag och log retsamt mot honom då han såg förtörnad ut.

”Du behöver inte dra till med sånt”, mumlade han och låtsades se sårad ut. Jag skakade bara på huvudet åt honom.

Jag och Ulrik plockade åt oss frukost från buffén och slog oss sedan ner vid bordet bland de andra. Ulrik hamnade mellan Nick och JB och jag bredvid Simone, med Josefin på hennes vänstra sida. Anders och Johan stannade inte kvar en längre stund, då de hade jobb att utföra. De påminde Ulrik om att han skulle möta dem nere i lobbyn inom en timme, och försvann sedan ner.

Allt igenom hade vi en trevlig frukost. Killarna skämtade med oss, allt för att få oss att skratta, men vi ingick en pakt mot dem, genom att hålla tyst och inte skratta.

”Så, vad ska vi göra idag då?” Simone gav mig och Josefin en undrande blick. ”Ska vi dumpa killarna och göra nåt kul?” Nick och JB lät höra varsin förnärmad grymtning.

”Visst, det låter bra.” Jag log mot dem båda och kände Ulriks blick på mig tvärs över bordet. ”Egentligen tycker jag inte om att shoppa, men jag kan ge mig för idag.”

”Visst, det låter bra. Simone?” Josefin såg frågande på Simone.

”Det låter helt okej. Då får jag en chans att köpa fler skor.” Hon blinkade och jag skrattade lätt åt henne. Simone och hennes kärlek för skor.

Ulrik försvann efter en kort stund iväg för att möta Anders och Johan. Vi andra lämnade även vi snart bordet.

Nick och JB bestämde sig för att även de hänga med på en shoppingtur, vilket gjorde oss glatt överraskade. Vi tog hissen ner till först mitt och Ulriks rum, för att jag skulle kunna hämta mina saker och gick sedan en våning ner till killarnas. De var de som tog längst tid på sig, då de fjantade runt och letade fram sina saker från alla möjliga ställen. Det var nästan så att vi tröttnade på att vänta och gav oss av utan dem.

Men till slut var de klara och vi kunde ta hissen ner till Simone och Josefins rum. De var betydligt snabbare än killarna, något vi retade dem för under hela vägen ner till lobbyn och ut på gatan.

Vi tog vägen genom Central Park, som låg något kvarter bort. Parken var otroligt vacker. Så grön och stilla, en total motsatts mot den gråa, hetsiga staden runt omkring.

Vi gick där en lång stund och tittade på större delen av allt som fanns. Solen sken från en molnfri himmel och luften var frisk och skön. Jag hade hellre stannat här hela dan, sittande i gräset vid den lilla sjön, istället för att bege mig ut på de avgasfyllda gatorna och traska runt i de trånga butikerna. Men nu hade jag inget annat val än att följa med dit där de andra ville ta sig.

Alltså spenderades större delen av dagen i butiker. Josefin, Simone, Nick och JB verkade ha grymt kul tillsammans. Jag hängde mest efter, skrattade med de andra. Jag hittade, trots min shoppingmotvilja, en del saker, så då vi någon gång på eftermiddagen slog oss ner på ett Starbucks, så hade även jag ett par kassar, trots att de andra säkert hade dubbelt så många var.

”Puh, det här var välbehövt.” Jag smuttade på min milkshake och lutade mig bakåt mot ryggstödet. Jag märkte att ingen av de andra verkade lyssna. De var alltför upptagna av sina egna konversationer.

Josefin och JB satt och skrattade och pratade högljutt och jag lade märke till att de inte precis dolde att de höll varandra i handen. Även Simone och Nick trivdes tillsammans. Detta fick mig att känna mig otroligt ensam. Jag önskade att Ulrik kunde vara där, så att jag också skulle ha någon att prata med.

Jag tog en ytterligare klunk av milkshaken och lät blicken fara över lokalen. Starbucks var inte så packat som vi trott. Det var skönt. Vi hade trängts med människor hela dagen, så här kändes det nästan som om man var själv på en mils stort område. Det var befriande och jag slöt trött ögonen. Jag kunde lika gärna passa på att vila lite.

Alla bilder är från Google och om du hittar en som du äger och vill ha märkt med ditt namn/att den tas bort, skicka då ett mejl till [email protected]

--------------------------------------------------------------------------------------------

Del 32, lite längre och tidigare än vad jag hade tänkt mig ;) Om ni kommenterar flitigt så kommer det kanske ett till imorgon, beroende på om jag hinner eller inte.

Jag hoppas att ni alla har det gött!

Erica

Därefter blev den resterande dagen riktigt trevlig. Då vi alla led av lätt jetlag efter den långa flygresan, åt vi en tidig middag uppe på The View tillsammans med Simone och Josefin och begav oss sedan tillbaka till mitt och Ulriks rum.

Anders och Johan hade skyndsamt försvunnit iväg för att uträtta ärenden, så det blev bara oss ”ungdomar” kvar. Den tanken fick mig att känna mig gammal och ett leende letade sig upp på mina läppar.

”Vad flinar du åt, då?” Ulrik såg upp på mig, där han låg med huvudet i mitt knä. Vi satt ute på balkongen och njöt av den ljumma luften och synen av New York långt där nedanför.

”Det har inte du med att göra”, skrattade jag och blinkade retsamt mot honom.

”Väldigt vad du är hemlighetsfull idag.” JB blängde på mig, där han och Josefin satt i varsin korgstol. Vi andra satt på balkongens golv, som var täckt med filtar och kuddar för att göra det hela mysigare. Fast Ulrik satt inte precis upp. Han var alldeles för lat för det, tydligen.

”Låt en tjej behålla sina hemligheter, grabbar.” Simone log mot mig och jag nickade tacksamt.

”Precis. Pressa oss inte om ni inte vill skaffa er mäktiga fiender.” Jag skrattade till på nytt.

”Okej, okej, vi ska allt akta oss”, suckade Nick. Jag lade märke till att han lagt armen kring Simones axlar, som för att värma henne. Det hade inte gått mig förbi att de andra fyra verkat komma riktigt bra överens.

”En hel diskussion på grund av ett leende.” Ulrik suckade. Jag blängde på honom där han låg och tog tag i en kudde, som jag slog till honom i ansiktet med.

”Det kan ibland vara nödvändigt”, sa jag förmanande, då han satte sig upp och såg förebrående på mig.

”Hmf.” Ulrik drog handen genom håret, som redan var rufsigt, men som nu blev snäppet rufsigare. Han såg alltid mycket yngre ut än vad han var.

”Du ser ut som om du blivit träffad av blixten”, skrattade jag och räckte retsamt ut tungan mot honom.

”Har du något problem med mig idag, eller vad då?” Ulrik snappade åt sig en kudde och gjorde ett försök till att slå till mig med den. Jag hoppade upp på fötter, så att kudden missade mig med en hårsmån. Istället träffade den Nick och Simone.

”Hallå, ta inte ut dina aggressioner på oss.” Nick blängde på Ulrik.

”Det här kommer säkert sluta med att nån av oss eller en kudde faller trettio våningar ner”, sa Josefin och suckade tungt med ett leende på läpparna.

Vi insåg alla att vi faktiskt inte befann oss på den mest idealiska platsen för ett kuddkrig.

”Vi kanske ska gå in.” JB reste sig upp.

”Ja, det är nog bäst.”

Hastigt samlade vi alla ihop kuddarna och filtarna och bar in dem i mitt och Ulriks rum. Alla verkade ha tröttnat på att sitta ute på balkongen, då insikten att vi faktiskt kunde trilla ner slog oss alla på samma gång.

”Jag tror att jag ska gå och lägga mig.” Nick gäspade och sträckte på sig.

”Redan?” Jag såg förvånat på honom. Solen hade precis börjat sjunka ner mot horisonten.

”Klockan är faktiskt ett hemma. Tidsskillnad, har du hört talas om det, kanske?” Jag kände hur det hettade i kinderna. Hur kunde jag vara så dum? Bara för att jag inte var trött, så behövde det inte betyda att de andra inte kände av skillnaden mellan Sverige och New York.

”Det förstås”, mumlade jag till svar.

”Jag går nog också och lägger mig.” JB slängde en blick åt Josefins håll och jag lade märke till att han nickade omärkt mot dörren. Något var definitivt på gång mellan dem.

”Jag borde också gå. Hänger du med, Simone?” Trots att Josefin talade till Simone, så märkte jag att hon höll blicken fäst på JB.

”Ja, god natt då allihop”, sa jag och kände hur Ulrik smög sin arm kring min midja. De andra mumlade trött till avsked och försvann ut genom dörren.

”Då var vi alltså ensamma.” Ulrik såg på mig och blinkade.

”Ja, vi är väl det.” Jag log. ”Jag tror att jag ska gå och ta en dusch.” Jag kände mig smutsig sedan resan och tänkte inte låta chansen till att få tvätta av sig gå till spillo.

”Så du dumpar mig här ute?” Ulrik putade med underläppen.

”Japp, du får vänja dig vid det. Vissa saker måste man sköta själv.” Jag kysste honom hastigt och nappade sedan åt mig ett par rena jeans och en t-shirt från garderoben. Om jag ändå skulle duscha så kunde jag lika gärna ta och byta kläder i samma svep.

Jag låste dörren efter mig och klädde sedan av mig. Jag huttrade till i den svala luften i badrummet, innan jag steg in i duschen och satte på det varma vattnet. Det dröjde inte länge förrän jag värmdes upp på nytt.

Då jag kom ut ur badrummet en halvtimme senare, fann jag Ulrik ligga utsträckt på sängen med sin surfplatta i handen. Hans blick var frånvarande och jag märkte att han spelade Angry Birds.

”Hejsan på dejsan, spelnörd.” Jag dunsade ner på sängen bredvid honom, så att han hoppade till och var nära att falla ner på golvet.

”Och det där var nödvändigt på vilket sätt?” Han la ifrån sig surfplattan och blängde på mig.

”Jag vet inte, något.” Jag lät blicken leta sig runt rummet, tills min blick stannade på hans gitarr. Det var länge sedan jag hade spelat nu, men jag kunde fortfarande spela.

Så, inom ett par sekunder satt jag på sängkanten med gitarren i knäet.

”Kan du ens spela?” Ulrik såg förvånat på mig.

”Det finns mycket du inte vet om mig. Att jag faktiskt kan spela gitarr är bara en av dem.” Jag vände tillbaka blicken mot gitarren och letade igenom minnet efter någon låt jag kunde. Taylor Swifts Mine var den första som dök upp, så det blev den jag spelade. Allt eftersom jag kom in i rytmen, började jag sjunga. Till en början tyst och osäkert, men sedan allt högre och mer självsäkert.

Låten påminde mig om allt jag gått igenom. Den påminde mig om Jasper, min familj, Ulrik. Allt jag saknat, allt jag mist och allt som förgyllt mina dagar.

Allt eftersom låten fortskred, hörde jag Ulriks mjuka röst i mitt öra. Jag hade inte vetat att han kunnat låten, men jag hörde hur orden klingade över hans läppar. Det kändes nästan som om låten beskrev livet vi levde. Alla motgångar, alla framgångar.

”Du är duktig på att sjunga.” Ulrik log mot mig, då låtens sista ton klingat ut.

”Tack. Men du är bättre.” Jag log tillbaka och lutade gitarren mot sänggaveln. ”Hur kan du annars lyckas få skivkontrakt?” Jag la huvudet på sned och höjde på ögonbrynet, som om jag utmanade honom till att säga emot mig.

”Jag kan bara säga att det hela beror på tur. Det skulle lika gärna kunna vara du som hade skivkontraktet.”

”Tro det så mycket du vill.” Jag log mot honom, strax innan han lutade sig fram och tryckte sina varma läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och drog fingrarna genom hans hår. Jag undrade för en flyktig sekund om det kanske möjligtvis fortfarande såg ut som om det blivit träffat av blixten, men jag sköt hastigt undan tanken, då Ulrik mjukt lutade sig över mig, så att jag hamnade på rygg i sängen.

Trots att jag tidigare varit säker på att inget skulle hända, så accepterade jag nu att något var på väg att hända. Jag hade varit rädd för att han skulle vara lika rakt framåt som Jasper, men han tog det försiktigt, behandlade mig som om jag vore gjord av glas.

”Är du säker på det här”, mumlade Ulrik, mjukt och tyst. Jag slog upp ögonen som jag tidigare hållit slutna, och nickade så gott jag förmådde.

”Helt och fullt säker”, viskade. ”Cause this love is ours.” Han log åt mina ord och lutade sig sedan närmare mig. Jag visste där och då att det var här jag hörde hemma. Här, hos honom.

(Låtar som kan passa in, däribland Mine, som Cassie spelar, och Ours, som hon snor en mening ur i slutet)

Att äntligen få stiga av planet på en av New Yorks många flygplatser, var helt underbart. Trots att det hemma blivit vår för bara några veckor sedan, så kändes det här som om det varit vår i flera månader. Det var nästan sommarvärme, men jag gissade på att detta berodde på att klimatet var annorlunda än vad det var hemma. Det här var USA, inte lilla Sverige. Allt var större här.

Efter att vi hade hämtat ut vårt bagage, begav vi oss ut på gatan där en lång rad gula taxibilar stod parkerade. Jag log åt den komiska synen. Alla såg exakt likadana ut.

Turister med kameror hängande kring halsen och New York- bor med svindyra mobiltelefoner tryckta mot örat, beblandade sig med varandra och fick det hela att se ut som en enda stor myllrande myrstack av olika sorters människor.

”Vi måste dela upp oss i två taxibilar.” Anders drog upp ärmen på sin kavaj för att slänga en blick på klockan. Jag hoppades på att han gjort som vi andra och ställt om tiden efter tidszonen vi befann oss i. Det hade han, tydligen.

”Hur långt är det till hotellet, egentligen?” Nick höjde på ett av sina mörka ögonbryn och knäppte upp en knapp på sin skjorta. Jag var glad över att han bar t-shirt under. Jag var redan väl medveten om att han var flera gånger mer vältränad än Ulrik, något som gjorde mig lite smått generad. Det var inte meningen att jag skulle spana in hans kompisar när jag hade honom. Fast han var ju inte så speciellt trevlig mot mig för tillfället.

”Det tar väl tio minuter dit med bil.” Anders sträckte på sig och styrde sedan stegen fram mot två taxibilar. Vi andra följde efter, tyngda av vårt bagage.

”Cass, du och jag kan väl ta en?” Ulrik såg på mig och log. Jag log inte tillbaka. Jag såg bara bestämt på honom, medan jag uttalade mig.

”Kanske ska Anders eller Johan hänga med. För det är väl ni som betalar?” Jag slängde en blick åt deras håll och Johan nickade långsamt.

”Det var du rätt i.” Han log och den här gången log även jag. Ulrik fick säga vad han ville. Det var han som tidigare betett sig som om jag inte varit något annat än luft.

”Då så.” Jag stegade fram till den ena taxin, där taxichauffören stod lutad mot bilen med en nyligen tänd cigarett i handen. Ulrik, som jag märkte såg lätt sårad ut över att jag inte velat spendera tid själv med honom, och Anders följde med mig.

”Hi.” Taxichauffören såg upp vid min hälsning. Jag såg i ögonvrån hur Nick, JB och Johan just hoppade in i en annan taxi.

”Hello. Are you free?” Anders gjorde en gest mot taxin och chauffören nickade.

”Yes. Where are you guys going?” Han röst var djup med en snabb, smattrande dialekt till grund.

”Marriot Marquis hotel, 1535 Broadway.” Anders läste högt från en lapp han höll i handen och chauffören nickade.

”Just jump in.” Han log och höll upp dörren åt mig och Ulrik så att vi kunde klättra in där bak. Anders satte sig där fram och chauffören slängde in våra väskor i bagaget, innan han satte sig bakom ratten.

Musik som jag kände igen som Taylor Swift strömmade ut ur bilens högtalare och jag lutade huvudet mot fönstret för att få en bättre översikt över det vi passerade.

Alla husen var skyskrapor. Jag gissade på att det inte var många hus i centrala New York som hade under 20 våningar.

Blandningen av folk på gatorna gjorde mig förvirrade. Det fanns folk iklädda strikta kavajer, folk iklädda slappa, vanliga kläder och folk som knappt hade några kläder alls.

Jag förstod där och då att detta verkligen inte var Sverige. Här fanns mer människor, mer brott, mer människor som sysslade med droger och alkohol. Det var spännande, men samtidigt skrämmande. Jag var lite rädd för att något skulle hända.

Hotellet som vi skulle bo på visade sig ha över 50 våningar. Det var absolut inte ett utav de billigaste hotellen, utan snarare tvärtom. Jag upptäckte strax att en av de två restaurangerna var The View, som låg på våning 52 och långsamt roterade runt. Jag hoppades på att vi kanske skulle besöka den. Jag hade hört så mycket om restaurangen att jag gärna ville befinna mig där, i alla fall bara för en kort stund.

Medan Johan och Anders gick för att checka in, slog vi andra oss ner i varsin fotölj i lobbyn. Två tjejer satt i en soffa ett par meter bort med en dator mellan sig. Då de märkte att vi slagit oss ner, började de viska upphetsat sinsemellan. De såg båda på och då på Ulrik och jag undrade om de kunde vara fans. Eller hade han ens fans ända här borta i USA? Det lät lite skumt, men jag visste att han varit i L.A. tidigare, vilket gjorde att vissa kunde ha fått upp ögonen för honom.

Jag försökte att inte bry mig om deras ivriga viskande, trots att de faktiskt såg riktigt trevliga ut. Den ena med blont hår och gröna ögon, den andra med rött hår och en obestämbar färg på ögonen.

”Cass, hur är det med dig egentligen?” JBs röst fick mig att hoppa till.

”Hm, bara bra.” Jag släppte tjejerna med blicken och såg istället på honom. ”Lite trött, det är allt.”

”Okej.” JB nickade och återgick sedan till sin konversation med Nick.

Jag drog upp mobilen ur fickan och satte på den. Jag hade stängt av den under landningen av planet och sedan inte satt på den på nytt. Jag visste att det var lika bra att ha på den, trots att jag visste att det kostade en del att ringa och sms:a här.

Då jag satt på den, fann jag att jag hade ett nytt sms väntande på mig. Att det var från Ulrik var inget som gick mig förbi.

Hur är det, egentligen? Mår du bra? Du verkar lite nere…?

/Ulrik

Jag rynkade pannan och såg upp, bort mot honom. Han log försiktigt, men jag skakade bara trött på huvudet. Vad sysslade han med? Skämdes han för att prata med mig inför Nick och JB, eller vadå? Jag kunde inte låta bli att märka att han började bli lite smått lik Jasper. Det oroade mig. Jag ville inte ha en sån pojkvän igen.

”Ursäkta, men är det du som är Ulrik Munther?” Tjejerna jag sett tidigare hade nu kommit fram till oss. De såg ut att vara några år yngre än jag, men det som egentligen förvånade mig var att de faktiskt pratade svenska. Inte engelska, svenska.

”Japp, det är jag det.” Ulrik log ett soligt leende. ”Och vilka har jag äran att få prata med?”

”Jag heter Simone.” Tjejen med det axellånga, röda håret, skakade hand med Ulrik.

”Och jag är Josefin.” Den blonda tjejen följde den andras exempel.

”Jag är Cassie.” Jag bestämde mig för att vara lite trevlig. Kanske skulle jag kunna umgås med dem, istället för att hänga med fem killar i en vecka. Om de nu var så trevliga som de verkade, vill säga.

”Är inte du Ulriks flickvän?” Josefin såg nyfiket på mig. Jag hajade till. Hur visste hon det? Även Ulrik såg förvånad ut.

”Jo, det kan man väl säga.” Jag log.

”Hörni, hade ni tänkt presentera oss här borta, eller?” JB blängde på mig.

”Jag trodde att du var fullt kapabel att sköta sådant själv, JB.” Jag blinkade retsamt mot honom.

”Haha, jättekul.” JB reste sig upp, följd av Nick. De skakade båda hand med Josefin och Simone och presenterade sig. Jag lade märke till att de verkade komma väl överens redan nu.

”Jaha, så ni är från Sverige ni också, eller?” Jag såg på dem och Simone nickade.

”Jo, vi är här med mina föräldrar en vecka, ungefär.” Hon log. ”Rätt sjukt att träffa på Ulrik Munther här borta.” Både hon och Josefin skrattade.

”Ja, det är inte varje dag sånt händer.” Även jag skrattade och jag hörde ett halvhjärtat försök till skratt från Ulriks håll. Jag slängde en blick åt hans håll och lade märke till det olyckliga uttryck som gnistrade till i hans ögon. Jag var tvungen att prata med honom om vad som egentligen hänt. Men kanske inte just nu.

”Då var det klart.” Anders och Johan avbröt det pågående samtalet oss alla emellan. ”Nick och JB, ni får dela rum, jag och Johan och Ulrik och Cassie.” Anders delade ut nycklarna åt oss. Jag undrade vad Anders och Johan egentligen tyckte om att jag och Ulrik skulle dela rum. De måste undra om vi skulle göra något… olämpligt.

”Vi kanske ska gå och packa upp.” Ulrik reste sig upp och hängde sin väska över axeln.

”Kanske det.” Jag såg på Simone och Josefin. ”Vi kan kanske ses igen senare.

”Visst.” De log båda två. ”Vi bor i rum 187, det är bara att komma och knacka på om det är något.” Jag nickade.

”Då ses vi.”

Efter att Ulrik gett dem varsin autograf, begav vi oss mot hissarna. Jag funderade på vad vi skulle göra härnäst. New York var stort med många möjligheter, så vi skulle säkert hitta något ganska snart.

Rummet jag och Ulrik fått var helt underbart. Trots att vi på nytt skulle få dela säng, så var det inget jag den här gången var orolig för. Det hade inte hänt något förra gången, så det skulle säkert inte hända något nu heller. Så mycket visste jag i alla fall. Ulrik skulle inte göra något utan att jag var med på det. Det trodde jag i alla fall.

”Visst är det fint?” Ulrik såg på mig och log brett. Jag nickade.

”Det är helt underbart.”

”Jag är glad att du gillar det. Jag älskar att se dig le. Ha jag någonsin sagt det?” Han tog mina händer i sina.

”Det är mycket du inte sagt idag.” Mitt leende slocknade och jag vände bort blicken. ”Ulrik, skäms du för att prata med mig, eller vad är det? Under hela resan har du knappt ägnat mig en minut av din tid. Är något fel, eller vaddå?”

”Cassie, du vet att jag aldrig skulle skämmas för dig. Ingen skulle kunna skämmas för dig.” Ulriks ton på rösten fick mig att se upp och möta hans blick igen.

”Förklara då varför du behandlat mig som luft och sedan har mage att bete dig som om allt är som det ska.” Jag märkte att min röst lät bitter, men jag brydde mig inte.

”Jag kan inte förklara just det”, började Ulrik och jag drog hastigt händerna ur hans och vände mig bort till hälften. ”Jag tror att jag helt enkelt bara var nervös, okej? Jag visste inte vad du skulle tycka om allt det här. Jag visste inte om något liknande skulle hända som förra gången. Jag var rädd för att något skulle förstöra det hela igen. Förlåt mig, Cass, men det är så det är.”

”Visst, om du säger det så”, muttrade jag och stegade genom rummet, fram till balkongdörrarna. Jag behövde få lite frisk luft.

”Cassie!” Jag hörde Ulriks fotsteg bakom mig, men jag valde att inte bry mig om dem. Istället slängde jag upp dörrarna och steg ut på balkongen, som var ovanligt rymlig med två mysiga korgstolar och ett litet bord i ena hörnet. Jag tog ingen notis om dessa, utan lutade mig istället mot räcket och granskade New York där nedanför. Att bo på 30: ionde våningen hade vissa fördelar.

Ulrik kom och ställde sig bredvid mig och jag lade märke till att han tagit av sig sin gubbkeps, så att det blonda håret rufsades till av vinden. Hur kunde jag vara arg på en sån fin kille som han.

”Okej, du är förlåten, för den här gången.” Jag la min hand över hans.

”Det duger fint för mig.” Han mötte min blick och log. ”Men nu är det så att der finns något som jag har velat göra större delen av dagen.” Han blinkade finurligt.

”Vad då?” Jag såg nyfiket på honom, då han drog mig intill sig och mötte min blick på nytt.

”Det här.” Precis när orden lämnat hans läppar, lutade han sig ner och kysste mig.

(Lyssna gärna på denna medan ni läser, då den handlar om just New York :p)

Att packa saker för en vecka i New York på bara några få timmar, visade sig vara enkelt. I alla fall för min del. JB hade gått hem till sig, men vi höll kontakten genom Skype. Han velade en lång stund mellan vad han skulle ha med sig och jag tröttnade snabbt på honom, då jag själv redan varit klar en lång stund då han bara kommit hälften.

”Du, jag måste gå nu.” Jag drog igen dragkedjan på resväskan och sträckte fram handen för att stänga av videokonversationen.

”Men du måste hjälpa mig!” JB lutade sig på sitt skrivbord och blängde på mig. Kom igen, va?” Han putade med underläppen.

”Om jag ska orka upp imorgon, så måste jag gå och lägga mig strax. Förresten så kommer mamma och pappa om en kort stund. Desi är också hemma snart.” Jag suckade och sjönk ner på min skrivbordsstol.

”Okej då. Vi ses imorgon då. Jag är hos dig runt halv åtta.” JB log brett.

”Yes, vi ses.” Jag höjde handen till avsked och stängde sedan ner chattfönstret.

Dagen därpå blev jag tvungen att stiga upp tidigt för att packa det sista. Veckodagen gjorde att jag var knäpptyst medan jag gjorde mig klar. Att inte slamra runt i köket då jag skulle äta en lätt frukost eller duscha utan att föra för mycket oväsen var inte så lätt som jag trott. Inte heller att bära ner min resväska för trappan utan att smälla i något trappsteg var något som var så speciellt enkelt.

Halv åtta steg JB in genom dörren till vårt hus med en stor resväska i handen och en ytterligare väska över axeln.

”Nu får ni ha så kul.” Mamma och pappa hade kommit ner för att säga hejdå. Båda stod i hallen, iklädda varsin morgonrock och med varsin kopp kaffe i handen.

”Det ska vi.” Jag hade dragit på mig en svart läderjacka, mössa, tunn halsduk och converse och hängde nu min andra väska över axeln.

En bil tutade utanför och jag antog att Ulrik hade kommit.

”Hej då. Ta hand om dig nu.” Pappa kramade om mig och viskade i mitt öra: ”Jag är glad över att du har fått en så trevlig kille som Ulrik. Jasper var inte särskilt passande.” Han blinkade mot mig över axeln på mamma, då även hon kramade om mig.

”Hej då. Vi ses om en vecka.” Jag lyfte upp min resväska och följde sedan JB ut genom dörren.

En mörkblå Volvo stod ute på gatan med motorn igång. Lacken glänste i solen som nyss gått upp och nu sken igenom det tunna molntäcke som täckte himlen.

Jag kunde se konturerna av en förare och en person som satt bredvid. Då vi närmade oss bilen, steg Ulrik ur, brett leende.

”Halloj!” Han hjälpte oss lyfta in väskorna och öppnade sedan ena dörren där bak. Till min häpnad, satt en annan kille redan där.

”Hej.” Jag bet mig osäkert i läppen och gav Ulrik en undrande blick.

”Det här är Nick. Han ska också hänga på.” Ulrik mötte min blick och en bestämd glimt glittrade till i hans blå-gröna ögon. Jag undrade om detta var någon sorts hämnd för att jag tagit med mig JB.

Jag hoppade in i baksätet bredvid Nick och fick snart sällskap av JB. Ulrik gick runt bilen och hoppade på nytt in i framsätet. Jag gissade på att föraren säkert var hans pappa, Kjell.

Nick visade sig vara riktigt trevlig. Vi pratade en stund under bilfärden till flygplatsen och sedan under väntan på flyget, då vi passade på att äta oss mätta.

På flygplatsen mötte vi även Anders och Johan, som båda bad om ursäkt till mig för vad de gjort mot mig och Ulrik. Jag förlät dem. Det var ingen idé att ha gammalt agg hängande över sig då man skulle till en så fin stad som New York.

De var båda pratsamma och glada och den spända atmosfären mellan oss, försvann hastigt.

Trots att jag var glad över att få ha hängt med, så saknade jag att ha en tjejkompis. Ulrik, Nick och JB satt alla tre och pratade om saker som inte intresserade mig så speciellt mycket. Anders och Johan pratade den mesta tiden jobb, så där hade jag inget att tillägga.

Känslan av utanförskap var inte trevlig, men jag valde att inte visa något utåt. Istället satt jag och låtsades vara upptagen av min mobil, trots att jag egentligen bara satt och spelade spel. Jag hade inget bättre för mig.

Kvart över nio fick vi stiga på planet. Då det var skivbolaget som betalade allting, så satt vi i första klass. Jag märkte ingen större skillnad egentligen, trots att JB och Nick häpnade över hur sköna flygstolarna var och hur mycket lyxigare allt såg ut. Ulrik bara skrattade åt dem. Han verkade mer van vid det här än vad vi andra var.

Nick, JB och Ulrik satte sig på ena sidan gången, till min stora besvikelse. Jag hade hoppats på att Ulrik skulle vilja sitta bredvid mig nu när han tidigare varit så ointresserad över att jag var där. Men nej då.

Johan och Anders intog platserna bredvid mig, de närmast fönstret, medan jag fick sitta vid mittgången.

De vanliga säkerhetsföreskrifterna gicks igenom av flygvärdinnorna, men jag ägnade det ingen större uppmärksamhet. Jag kunde det redan utantill.

Då flygplanet rullade ut på landningsbanan, sträckte sig Ulrik över mittgången och tog min hand. Han log brett mot mig och jag log ett halvhjärtat leende tillbaka. Trots att jag helst av allt inte hade velat ha något med honom att göra för tillfället, kramade jag mjukt hans hand då flygplanet ökade farten och började stiga uppåt. Vi var på väg.

Flygresan segade sig fram. Jag var väl medveten om att det skulle ta ett stort antal timmar för att ta sig över Atlanten till New York. Det var inget man gjorde på tjugo minuter.

Jag fann mig på nytt vara utelämnad till att göra precis vad jag ville. Killarna var inbegripna i ett samtal redan från början och Ulrik hade sedan länge släppt min hand och vänt sig bort.

Jag drog upp mobilen och kopplade in hörlurarna, innan jag plockade upp en bok ur väskan. Jag kunde lika gärna göra något trevligt om nu ingen tänkte prata med mig.

Så, där befann jag mig. Sittande på ett flygplan med hörlurar i öronen och en bok framför ansiktet, på väg till New York för att uppleva en helg som jag tidigare trott skulle bli otroligt rolig och fantastisk. Nu visste jag inte ett dugg av vad som skulle ske. Kanske skulle jag få tillbringa tiden där helt själv, medan alla andra hade kul.

Den första skymten av New York fick mig att dra efter andan. Ljuset från staden lyste upp allt omkring och då flygplanet sjönk längre och längre ner, kunde jag urskilja byggnader, broar och torg. Detaljer var inte lätta att upptäcka, men jag visste att jag skulle få se allt på närmre håll inom en kort stund. Jag var spänd av förväntan, trots Ulriks behandling av mig. Jag hoppades att han skulle skärpa sig inom en snar framtid.

Bilden tagen av: Josefin (www,jossesfoto.weebly.com)

----------------------------------------------------------------------------------------------

Del 1 av del 30! Hoppas att ni gillar den :) Kanske inte så händelserik, men i nästa del så kommer våra två vinnare komma in! Då får ni alltså veta vilka de är ;)

Ha de gött!

Erica

Dagen gick, lika långsamt som alla andra. Jag hade inte så speciellt mycket att göra, då det snart var helg. Det skulle bli skönt att få ta det lugnt. Inga läxor, inget slit. I alla fall i två dagar. Helgen borde egentligen vara längre. Man hann knappt vila ut ett dugg.

Ulriks hemlighetsfulla min då han berättat att det var bäst för mig att hålla helgen fri, hade gjort mig otroligt nyfiken. Jag tyckte inte om när han undanhöll saker från mig. Det gjorde att jag började fantisera. Alla fantasier var inte heller… passande. Jag var glad över att ingen kunde läsa mina tankar. Det hade blivit obotligt pinsamt för min del.

Mina tankar var så förvirrade och snurriga, att jag av misstag råkade börja prata med JB, något som gjorde honom förbryllad men glad, då han tydligen verkade tro att jag förlåtit honom. Då jag insett mitt misstag, hade jag hastigt skyndat därifrån mitt i en mening. Jag fattade inte hur jag kunde vara så virrig, egentligen. Det var bara en överraskning. Ingen stor grej. Eller var det det?

Då jag kom hem igen samma eftermiddag, var huset tomt. Desi var hos en kompis och mina föräldrar jobbade båda sent. Ulrik var även han upptagen på annat håll. Jag undrade om det kunde ha något att göra med överraskningen.

Jag hade till en början ingen aning om vad jag skulle hitta på. Att sitta och glo en hel kväll skulle bara vara tråkigt.

Men efter en stund kom jag att tänka på att jag faktiskt skulle kunna baka något för att överraska min familj. Då slapp jag sitta och dega.

Så, efter att ha letat upp en gammal kokbok och satt på lite bra musik, satte jag alltså igång med att baka. Jag dansade runt i köket och sjöng med. Jag visste att ingen ändå kunde se eller höra mig. Jag kunde bara vara mig själv för en gångs skull.

Jag var fullt upptagen av det jag höll på med. Alltså märkte jag inte att nån kom. Att någon stod i dörren och såg på.

”Att du kunde dansa sådär. Det har du aldrig berättat.” Rösten fick mig att stelna till och vända mig om med sleven höjd. Smeten droppade ifrån den ner på golvet, men jag tog ingen notis om detta. Vad gjorde han här, igen? Jag måste ha glömt låsa dörren. Hur hade han annars kunnat komma in?

”Vad gör du här?” Hjärtat bultade hårt i bröstet och jag svalde hårt.

”Vad tror du att jag gör här?” Jasper log, nästan lite hånfullt, och tog ett steg framåt mot mig. Jag tog ett motsvarande steg bakåt och la ifrån mig sleven på bänken. Jag ville bara att han skulle ta och försvinna. Han gjorde mig nervös.

”Kan du bara ta och gå?” Jag hörde mig själv uttala mina tankar högt och undrade om det var ett misstag. Han verkade redan rätt förbannad. Jag ville inte precis göra det hela värre.

”Till vilken nytta? Jag får ju inte det jag vill då.” Jasper tog ett nytt steg mot mig, så att jag fann mig stå fångad mellan honom och köksbänken. Musiken fortsatte att spela, men jag uppfattade inget från den. Jag var rädd, rädd för vad Jasper tänkte göra med mig. Jag var ensam hemma och ingen visste vad som hände.

”Jasper, är du så tjockskallig att du inte fattar att det faktiskt är över sedan länge? Du måste gå vidare och lägga av med det här.” Jag blängde på honom och lät mycket säkrare på rösten än vad jag kände mig.

”Jag tycker inte att det är över. Du hade ingen bra anledning till att göra slut med mig.” Jaspers ögon smalnade till springor. ”Han där Ulrik är bara en fjant.”

”Käften”, väste jag. ”Det är du som är fjanten här.” Mina ord följdes av hans knytnäve som träffade mig i magen. Jag vek mig dubbel av smärtan och hann därför inte värja mig, då han slog till mig på nytt, den här gången träffade hans hand min kind.

Slaget fick det att snurra i huvudet. Jag gled ner på golvet och kröp ihop, i väntan på att han skulle slå till mig igen. Något ytterligare slag kom inte.

Jag hörde långt borta ljudet av snabba fotsteg och en röst som ropade till. En bekant röst, som jag just då inte kunde placera.

En hand placerade sig på min axel, samtidigt som något kallt placerades på min kind. Musiken hade stängts av och det kändes som om jag började komma upp till ytan igen. Det var som att simma från botten på en sjö. Man såg dagsljuset uppe vid ytan, men det tog alltför lång tid att ta sig uppåt. Man bara fortsatte simma, utan att nå fram, tills någon väckte dig.

”Är du okej?” Någon satt på huk framför mig och jag gjorde ett försök till att fokusera blicken.

”JB?” Jag såg på honom, undrande. ”Var tog Jasper vägen?”

”Jag slängde ut honom. Jag såg honom bara kliva in i ditt hus för en stund sedan. Det gjorde mig orolig, så jag följde efter. Tur var väl det.” Han log försiktigt.

”Tack.” Jag log tillbaka, så gott jag förmådde. JB hade lagt en blöt handduk på min kind för att kyla ner den och stelheten i ansiktet gjorde det svårt att le eller göra något överhuvudtaget.

”Cass, jag är ledsen för det som hände förra gången. Det var Charlie och Foxy som fixade det, jag hade inte den blekaste aning om att Jasper skulle komma förrän han dök upp. Jag lovar, jag försökte få honom att dra, men han och tjejerna vägrade. Förlåt.”

Jag lyssnade på vad han sa. Jag hade haft rätt i att det hela inte hade varit hans fel. Jag hade känt att något inte stämde då det gällde honom. Det var inte likt honom att göra på det viset.

”Jag förstår. Det är okej.” JB såg förvånad ut.

”Förlåter du mig bara sådär?” Jag nickade.

”Nu när jag fattar att det hela faktiskt inte var ditt fel, så är det väl inge större idé att vi fortsätter hålla oss undan? Eller föredrar du det?” Jag log på nytt. Kylan som handduken tillförde till kinden, gjorde att det inte gjorde riktigt lika ont i kinden längre.

”Ha, klart att jag inte föredrar det.” JB skrattade. ”Vad säger du om att vi har en av våra vanliga filmkvällar och festar på din kaka?” Han slängde en menande blick mot skålen med smet som fortfarande stod på bänken.

”Let´s go”, sa jag glatt. Han reste sig upp och sträckte sedan fram handen så att han kunde hjälpa mig upp på fötter.

Smärtan i kroppen försvann långsamt, då JB hjälpte mig tänka på annat. Vi bakade klart kakan, valde filmer och gjorde det mysigt inne i vardagsrummet för en filmkväll. Jag hade saknat det här. Vi hade haft filmkvällar nästan varenda helg tidigare innan vi börjat gymnasiet, men sedan hade vi kommit av oss. Det var kanske dags att återuppta traditionen igen?

”Mums, den här var god.” JB sträckte sig framåt för att skära upp en ny bit utav kakan.

”Lugna dig ditt kakmonster.” Jag smällde till honom på fingrarna för att han inte skulle kunna ta mer. ”Spara lite till de andra, va?”

”Okej då.” JB satte på sig en lätt sur min och satte sig till rätta i soffan igen med armarna i kors över bröstet. Vi var redan inne på vår andra film, The City Of Ember. Trots att den egentligen räknades som en barnfilm, så var den verkligen grym. Jag erinrade mig att jag någon gång hade läst böckerna som hörde till, men vad de egentligen handlade om kunde jag inte komma ihåg just då.

Ljudet av telefonen som ringde, fick oss båda att hoppa till. Jag skuttade upp ur soffan och ryckte åt mig telefonen från sin laddare bredvid tv:n.

”Cassie här.” Jag sjönk på nytt ner i soffan och JB gav mig en nyfiken blick

”Halloj, Ulrik här.” Han lät glad på rösten och jag antog att jag troligtvis log fånigt.

”Hej på dig. Hur är det?” Jag snurrade en hårslinga runt fingret i väntan på hans svar.

”Bara bra, tack. Du, jag undrar en sak.” Ulrik verkade ivrig att fortsätta, så jag valde att inte avbryta honom. ”Jag ska till New York nu i helgen, samt under hela nästa vecka. Jag undrar bara om du har lust att hänga på?” Hans fråga fick mig att bli fundersam.

”Ska Anders och Johan med?” Jag visste redan svaret, men var trots detta tvungen att fråga.

”Jo, de ska det. Men jag lovar, inget kommer hända.” Ulrik lät bestämd på rösten, men trots detta hörde jag en ton av osäkerhet.

”Okej.” Jag slängde en blick åt JBs håll. Han såg fundersam ut, trots att han höll blicken riktad mot tv:n. ”Jag hänger med, om jag lyckas övertala mamma och pappa.”

”Åh, det är inget som du behöver oroa dig för.” Ulrik skrattade. ”Allt är fixat.”

”Du, Ulrik, är det okej om en av mina kompisar, JB hänger på?” JB ryckte till då han hörde sitt namn nämnas. Han såg på mig och en rynka dök upp mellan hans ögonbryn.

”Hm, ja det är väl okej.” Ulrik lät lite smått besviken över att vi inte skulle vara ensamma.

”Bra. Tack Ulrik.”

”Vi ses imorgon då. Flyget går halv tio imorgon bitti. Jag kommer och hämtar dig vid åtta, okej?”

”Vi ses då.” Synkroniserat la vi på.

”Vad var det där om?” JB såg på mig då jag la ner telefonen på soffbordet.

”Vi ska till New York imorgon!” Jag log brett mot honom och han log tillbaka.

”Gött!”

---------------------------------------------------------------------------------

Här har ni äntligen del 29! Ledsen för dröjsmålet, men det är ytterst viktigt att jag låter skolan gå före för tillfället. Så ni får stå ut med att inläggen kan dröja.

Som ni märkte blev staden New York. Det stod i slutet mellan New York och Paris, så då la jag in min egen röst till att bestämma. Hoppas ni gillar det!

Ha de gött!

Erica

Edit: Jag har kommit på en idé inför nästa berättelse. Ni kan läsa den nedan. Ge gärna förslag på fler saker som kan vävas in och liknande:

16- åriga Macy (Preliminärt namn) Watson har under större delen av sin uppväxt bott strax utanför Sydney, Australien. Hennes mamma kommer från början från Sverige och en stor del av släkten bor där. Macy och hennes tre syskon kan alltså en del svenska, men trots detta talar de för det mesta engelska.
I början av sommarlovet, får familjen reda på att släktingar från Sverige ska komma och hälsa på. Däribland den två år äldre kusinen Ulrik (Munther).
Trots släkskapet emellan dem, uppstår känslor som egentligen inte borde uppstå. Något som kan försvåra Ulriks hemfärd i slutet av sommaren.

Well, ge mig gärna lite kritik :) Den kommer då kanske skrivas på blandad engelska och svenska.

Några veckor senare, fredagen den 1 april 2011

Tiden hade gått så fort. Jag hade nu kunnat komma tillbaka till skolan i allt högre grad och jag jobbade snabbt upp den tid jag förlorat.

Jag hade även utfört aborten på barnet. Trots mitt hastiga beslut, så hade jag känt en stor ånger innan. Jag dödade faktiskt ett barn. Ett barn som aldrig skulle få chansen att se ljuset. Ett barn som aldrig skulle få känna mjukt gräs under fötterna. Det hade gjort ont inom mig, men jag hade trots detta vetat att det var rätt. Jag skulle inte ha kunnat ge ett barn det liv det förtjänade, inte nu. Jag var inte redo.

Ulriks reaktion på det hela hade varit precis som jag förväntat mig. Han hade inte blivit det minsta glad, men han hade förstått att det inte varit mitt fel. Men jag hade trots hans bedyranden märkt att han tagit ett visst avstånd. Han hade verkat arg, men jag hade inte vågat fråga. Kanske var det den anledningen att han inte varit ”den första” som jag varit med. Kanske var det bara allmän stress. Jag visste inte.

Men den här perioden hade inte varat en längre tid. Då han sett hur jobbigt det varit för mig med aborten, så verkade han förstå att det hela verkligen inte varit mitt fel. Då hade han istället betätt sig som om han varit beredd att slå ner Jasper vilken dag som helst. Jag hoppades verkligen inte att han faktiskt gjorde allvar av det. Det skulle bara leda till onödigt bråk. Bråk som jag verkligen inte orkade med. Varken nu eller någonsin.

JB och jag hade verkligen hållit oss undan från varandra. Han verkade otroligt skamsen över vad han hade gjort, medan jag mest höll mig undan för att jag var så totalförbannad på honom. Han hade svikit mig, något som jag aldrig trott att han skulle göra. Det var inte sån han var.

Inte heller Charlie och Foxy träffade jag. Jag fick flera samtal och sms från dem, men jag fortsatte bara att ignorera dem. Deras förlåt gjorde mig bara än mer besviken på dem. De borde ha vetat från första början att det de gjorde var fel. Deras ursäkter gjorde mig bara ännu mer ovillig att förlåta dem. I alla fall för tillfället.

Det skarpa solljuset gjorde mig blind för ett par sekunder. Jag höjde handen för att skydda dem mot det direkta ljuset och böjde sedan ner huvudet. Gräset spirade upp vid vägkanten och hela grannskapet sprakade av vårens ankomst.

Jag drog flera djupa andetag av den friska luften och började gå längs gatan. För första gången på flera månader var mina fötter iklädda ett par converse. Det var så otroligt mycket skönare än tunga kängor. Man kände sig lättare, friare. Det var precis vad jag behövde för tillfället. Att få känna mig fri, utan några problem i världen. Men tyvärr var det inte så det egentligen var.

Jag var fortfarande sjuk, men läkarna hade lyckats sakta ner sjukdomen tillfälligt och de hoppades på att jag skulle vara frisk inom några månader. Jag hoppades på samma sak. Jag var faktiskt fortfarande rädd. Jag var rädd för att jag kanske inte skulle klara mig. För att jag skulle bli övermanad. Det var inget som jag ville skulle hända.

Men i själva verket tänkte jag inte särskilt mycket på mig själv, utan snarare var det min familj, mina vänner, alla som jag kände, som upptog mina tankar. Vad skulle hända med dem om jag försvann? Skulle de känna någon sorg? Skulle de bry sig överhuvudtaget? Skulle de bara rycka på axlarna och gå vidare? Jag var orolig för deras skull. Det var mest för deras skull som jag ville överleva. Det var för deras skull som jag fortsatte kämpa.

Ljudet av en mjuk röst, ett par starka armar som omfamnade mig, fick mig att vakna upp ur mina dagdrömmar.

”Hej Ulrik”, jag log mot honom, strax innan jag kände hans varma läppar mot mina. Jag slöt ögonen, som för att bevara ögonblicket, precis där det var, och kände hur fjärilarna som alltid lekte runt i mitt bröst, gjorde en extra häftig loop.

”Vad trevligt att träffa dig igen.” Ulrik blinkade och tog min hand. Det kände annorlunda mot tidigare. De flesta gånger han tagit min hand, hade bådas varit inneslutna i vantar. Nu nuddade hans hud min och fjärilarna satte igång en rejäl omgång loopar, snurrar och skutt. Det var nästan konstigt att de inte syntes utåt, så mycket som de rörde sig.

”Jaha, så alla andra gånger du träffar mig, så är det inte trevligt, alltså?” Jag putade med underläppen och slog ner blicken.

”Det är alltid trevligt.” Han skrattade åt minen jag framförde. ”Men om jag skulle berätta det varje gång, så skulle det väl bli tråkigt tillslut? Eller hur?” Han blinkade och jag nickade.

”Du har väl rätt, antar jag.”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni äntligen del 28! Förlåt för att det dröjt så otroligt länge!

Jag såg alldeles nyss att idag har vi haft över 100 unika besökare! Tack, tack! Jag hoppas att ni inte ger upp bloggen, pga att jag måste vara oaktiv då och då. Detta kommer troligtvis inte vara enda gången som inlägg kommer dröja, då sista terminen i nian är oerhört viktig. Ni som går igenom den/har gått igenom den, vet vad jag pratar om. Ni andra kommer tyvärr få uppleva den ni också.

Jag insåg att det bara är en dag kvar på tävlingen nu! Imorgon kommer de två vinnarna dras! Ni som inte mejlat in än, gör det innan imorgon kväll! Bläddra bara ner några inlägg, så hittar ni instruktionerna.

Sedan kom jag på att det kanske inte är alla som vill vara med i tävlingen, men det kanske finns någon som ändå vill vara med och rösta på vilken stad några delar kommer utspela sig i. Kommentera då DETTA inlägget med den stad ni tycker det ska utspela sig i.

Om ni glömt vilka städer det är, så kommer de här igen:

* London (Storbritannien)

* Paris (Frankrike)

Informationen som mamma gett mig, fick mig att förstå varför pappa varit arg. Han hade säkert trott att graviditeten kommit av något annat än från Jasper. Visst, pappa hade aldrig tyckt om Jasper, men jag gissade på att han inte skulle tro något sådant om honom.

Vi satt en lång stund och pratade allihop. Vi pratade igenom allt som hänt och vad vi skulle göra med barnet. Jag var ganska snabb på att bestämma mig för en abort, men mina föräldrar bad mig att tänka igenom det ordentligt. Jag visste att de egentligen inte ville att jag skulle få något barn, men de gav mig ändå en valmöjlighet. Jag uppskattade det, trots att mitt beslut stod fast.

Natten gav mig ingen större sömn. Drömmarna jagade mig, den ena värre än den andra och jag sov inte mycket. Mest låg jag och stirrade upp i taket, försökte förstå mig på varför allt hände mig just nu. Jag hade mycket hellre sett att mitt liv var vanligt och tråkigt. Det var bättre än en ex-pojkvän som våldtog folk och gjorde folk som mig gravida. Det var bättre än eviga besök på sjukhus. Det var bättre än allt som hände för tillfället.

Inte ens tankarna på Ulrik, som annars brukade få mig att slappna av, kunde få mig att somna den här natten.

Morgonen kom med den envetna väckarklockan som skrällde av bredvid mig. Trots att jag knappt sovit, så var jag ovanligt pigg. Jag klagade inte ens över att behöva gå upp halv sju, vilket annars var en riktig pina. Insikten att jag förhoppningsvis skulle kunna gå till skolan igen idag, gjorde att jag kände mig glad. Jag tänkte inte ens på att jag då skulle bli tvungen att träffa JB igen. Jag hade skjutit undan det långt bak i huvudet för att slippa tänka alltför mycket på föregående kväll.

Efter att ha tagit en snabb dusch, klätt mig och packat skolväskan, skyndade jag mig ner till köket för att få i mig frukost. Mina föräldrar och Desi satt som vanligt redan där, men skillnaden mot andra mornar var att de alla satt tysta och bara åt. Annars brukade de alltid prata om dagen och läsa tidningen. Det här var verkligen udda.

”God morgon, Cassie.” Mamma lät förvånad på rösten. ”Jag trodde att du sov.” Jag höjde på ögonbrynen och såg förvirrat på henne.

”Varför skulle jag göra det? Jag har ju skola idag.” Jag slog mig ner vid bordet och hällde upp en skål cornflakes och youghurt.

”Jaha, jag trodde inte att du skulle gå.” Mamma lät fortfarande förvånad, men hon kommenterade inte saken vidare. Varför skulle jag inte gå till skolan? Sjukhusvistelsen hade inte precis varit uttröttande, snarare tvärtom. Beskeden från gårdagen hade inte heller de varit särskilt uttröttande. Snarare hade de varit irriterande. Jag hade helst av allt sluppit dem helt. Jag hade allra helst sluppit allt strul.

Mobilens signal gick av ute i hallen, men jag valde att inte bry mig för tillfället. Jag fick svara senare. Om det var något viktigt, skulle personen säkert ringa eller sms:a igen. Om det inte var viktigt så, tja, då var det helt enkelt inte viktigt.

Min familj började resa sig från bordet för att bege sig just dit de skulle. Jag följde deras exempel, trots att jag inte ätit klart än. Jag var inte så speciellt hungrig.

På nytt gick mobilsignalen igång och jag stegade irriterat ut i hallen för att svara. Ett sms, precis som jag trott.

Med en lätt suck öppnade jag det, utan att egentligen bry mig om avsändaren.

Halloj!

Har du lust att ses efter skolan imorgon? Eller vi kanske ses tidigare än det, haha :)

/Ulrik

Trots att jag egentligen inte varit så speciellt glad över att få sms tidigare, hade Ulrik vänt på den åsikten. Att få träffa honom gjorde att mitt morgonhumör mjukades upp.

Visst, varför inte? Vi ses antagligen på bussen, så ja.

/Cass

Jag slängde en blick på klockan i hörnet och insåg att det var dags att gå. Om jag inte ville gå in till Göteborg, vill säga. Det var faktiskt något jag ville undvika.

Så jag småsprang uppför trappan för att hämta väskan, medan jag borstade tänderna med ena handen. Varför var jag aldrig ute i god tid? Det var inte ett dugg kul att stressa, det var jag väl medveten om.

Trots att det var ont om tid, trots att jag inte var världens snabbaste människa, trots att bussen var tidig för en gångs skull, kom jag i tid till skolan. Nu var det bara att klara sig igenom dagen utan att stöta på JB. Det skulle bli svårt, riktigt svårt. Vi hade aldrig varit ovänner förut och att hålla sig undan från honom skulle vara oerhört jobbigt. Jag hade gärna förlåtit honom om det han gjort inte varit så allvarligt. Han visste mycket väl om Jaspers ”synder.” Varför han inte respekterat mina känslor, kunde jag inte bli klok på. Han som alltid var så schyst. Hur hade han kunnat ändras så mycket så fort?

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Usch och fy, blev verkligen inte nöjd med den här delen. Kort blev den också. Förlåt! Har hållt på och rensa ur mitt rum fyra timmar i streck nu, så är rätt trött.

Vi får se om det kommer något inlägg, då jag måste rensa ut det sista imorgon, samt så har jag rätt mycket läxor, tre prov och en redovisning att plugga till och helgen kommer troligtvis behöva användas till att fixa klart mitt rum. Jag hoppas att det är okej om inläggen kanske blir lite kortare nu ett tag framåt. Jag ska försöka skriva ihop ett längre till på fredag eller lördag, men ni får tyvärr ha lite tålamod med mig.

Ha de gött!

Erica

Senare samma dag kom mina föräldrar för att hämta mig. Ulrik hade stannat fram till lunchtid, men hade sedan blivit tvungen att gå för att byta kläder och äta. Jag gissade också på att skolan och jobbet kallade på honom och han kunde inte ge upp allt det för min skull. Så viktig var jag faktiskt inte, trots att min hjärna verkade ha intalat sig själv det.

Läkaren talade med mina föräldrar i enrum en kort stund, medan jag fick dra på mig en munkjacka och ett par varma stövlar över pyjamasen. Jag kände ändå inte för att byta om. Min väska låg färdigpackad på sängen och jag andades lättat ut över att få lämna sjukhuset. Jag avskydde det fortfarande. Jag skulle alltid avsky det. Det spelade ingen roll hur snälla läkarna var. Sjukhus var inte till för mig.

”Är du klar, Cassie?” Mamma log mot mig och jag nickade. Jag hoppade ner från sängen och följde dem ut med väskan över axeln. Jag försökte att inte bry mig om tankarna på nattens drömmar som snurrade i bakhuvudet. De var ingenting att sätta värde på. Det var över sedan länge och jag behövde inte tänka mer på det för tillfället.

Då jag steg ut från sjukhuset och kände den svala luften som slog emot mig, drog jag flera djupa andetag. Jag njöt av att slippa vara instängd. Jag mådde genast mycket bättre. Kanske skulle jag ta en lång promenad när jag kom hem? Det skulle säkert göra att jag mådde ännu bättre.

Desi och pappa satt redan i bilen och mamma stod otåligt vid den och höll upp dörren. De var helt klart stressade av någon anledning. För att lugna ner dem, snabbade jag på stegen och hoppade in. Jag visste hur tråkigt det var när de alla var sura. Jag ville inte att de skulle förstöra dagen för mig.

”Det var på tiden.” Pappa såg på mig där jag satt bredvid honom i framsätet. Jag ryckte på axlarna.

”Jag gillar inte att stressa. Förresten ville jag få ta lite frisk luft. Att vara instängd på ett sjukhus är inte så speciellt kul.” En rynka dök upp mellan hans ögonbryn, men han sa inget. Jag hade en känsla av att min familj visste något som jag inte visste och det oroade mig. Hemligheter gjorde mig nervös, speciellt när det var hemligheter som jag inte visste om.

Så fort mamma hoppat in där bak bredvid Desi, startade pappa motorn och svängde ut från parkeringen. Något med hans kroppsspråk talade om för mig att han var arg, men jag var förnuftig nog att inte fråga. Det var inte ofta han blev arg, men när han väl blev det var det bra att inte lägga sig i. Det blev bara värre då.

Då jag steg ur bilen framför huset, fann jag att ljus lyste ut ifrån det. Jag rynkade pannan. Vad var nu på gång? Mina föräldrar sa inget, utan såg bara på mig, uppenbarligen nyfikna på min reaktion. Jag gav dem bara en trött blick.

”Vad har ni nu hittat på? Jag är inte på humör för att fira något.” Mamma log mot mig.

”Det är bara en middag. Vi bjöd hit Charlie, Foxy, JB och din pojkvän.” Vid ordet ”pojkvän”, log jag brett. Att fira lite gjorde det faktiskt värt det om Ulrik var där.

Inte för att det var något fel på mina andra vänner, men jag kände att jag helst av allt ville spendera tiden med Ulrik. Speciellt nu efter att vi på nytt återförenats. För vilken gång i ordningen hade jag ingen aning om.

Jag gick uppför gången med tunga steg. Varför mina föräldrar var tvungna att ordna något just ikväll, det blev jag inte klok på. Visst, jag uppskattade att de ville muntra upp mig, men de hade kunnat göra det en annan kväll.

Dörren slängdes upp innan jag ens kommit i närheten av den och Charlie såg på mig, leende. Bakom henne kunde jag se ytterligare personer och jag antog att detta var Foxy, JB och Ulrik.

Charlie kramade om mig hårt och jag gav henne ett trött leende.

”Halloj. Var det här verkligen nödvändigt?” Hon skrattade åt mitt trötta tonfall.

”Japp, detta är vad doktorn ordinerade.” Jag suckade och himlade med ögonen.

”Visst, verkligen.” Hon släppte in mig i hallen och jag drog hastigt av mig mina skor, pinsamt medveten om att jag bara bar pyjamas och munkjacka.

”Hej Cass, hur är det med dig?” Foxy kramade om mig med ett leende på läpparna.

”Bara bra, för tillfället.” Jag log tillbaka. Tidigare hade mitt leende varit ansträngt och inte särskilt äkta, men nu kände jag hur det mjuknade. Jag var glad över att de brydde sig, trots att jag egentligen inte ville oroa dem ett endaste dugg.

”Du, CL, nu får du lägga av med att skrämma livet ur oss.” JB log och drog till med mitt gamla smeknamn.

”Hm, jag försöker.” Jag suckade. ”Men det är inte särskilt lätt.” Han skrattade till.

”Jag förstår det.”

En fjärde person steg i det ögonblicket ut från köket. Jag hade förväntat mig att det skulle vara Ulrik, men personen fick mig att hastigt rygga några steg bakåt.

”Du”, väste jag och alla glada känslor försvann från mig.

”Sicket välkomnande man får då, Cassie.” Han skrattade. ”Det var inte såhär jag förväntade mig att bli mottagen. Du kan väl i alla fall ge mig en kram?” Han sträckte ut armarna och la huvudet på sned, log sitt leende som bara gav mig obehagskänslor.

”Jasper, är du så förbannat dum att du tror att du bara kan komma stövlande hit efter vad du gjorde?” Jag blängde på honom. Sedan vände jag blicken mot Charlie, Foxy och JB. De försökte se neutrala ut, men en liten glimt av skuld hann jag se. ”Och ni, hur kunde ni? Ni vet vad han gjorde.” De var de enda som jag berättat för om vad Jasper gjort.

”Men Cassie.” Charlie tog ett steg framåt för att vänskapligt lägga en hand på min axel. ”Det är kanske dags att förlåta honom?”

”Förlåta honom? Förlåta honom?” Jag stirrade misstroget på henne. ”Är du helt från vetet Charlie? Han våldtog mig för fan!” Jag visste att jag skrek, men jag brydde mig inte. Inget de gjorde kunde förändra min inställning till Jasper. Inget. Han var ett monster i mina ögon. Ett monster som jag litat på.

En nervös harkling bakom mig hördes och jag vände mig hastigt om. Där stod mina föräldrar. Jag svalde. De visste inget om Jasper och det var så jag velat ha det, men nu hade jag tydligen avslöjat allt.

”Cassandra, vad handlar det här om?” Pappa såg på mig med hård blick, en blick som även de andra fick utstå. ”Berätta sanningen.” Jag hade aldrig hört honom låta så arg förut.

”Jag vet att jag borde berättat, men jag var rädd”, mumlade jag. ”Jasper våldtog mig för några veckor sedan, då när jag sa att jag var hos Foxy. Han lurade mig till den övergivna fabriken och…” Här bröts min röst och jag slog händerna för ansiktet för att slippa visa mina tårar för de andra. Jag förstod inte hur jag kunnat uttala det så direkt, framför dem allesammans. Jasper var ju till och med där. Jag visste att han inte var så speciellt glad för det här. Han var faktiskt myndig och kunde polisanmälas ordentligt.

”Vi visste inte, gumman.” Mamma talade och jag hörde ljudet från hennes klackar över golvet, då hon kom fram till mig för att krama om mig.

”Ni andra, ge er av härifrån.” Pappas röst lät som om den kom långt bortifrån. Jag stod där, innesluten i mammas armar och grät. Varför kände jag mig så svag, så otillräcklig, så barnslig, dum? Listan på vad jag kunde tänkas vara skulle kunna fortsätta i all evighet, men jag valde att avsluta där. Det behövdes inget mer. Jag förstod ändå.

Jag hörde tysta röster då de andra lämnade huset. Jasper var den som gick sist och hans ”Hej då” lät riktigt ilsket. Jag hade säkert förvärrat allt nu, men jag brydde mig inte längre. Det var skönt att alla äntligen visste. Alla utom Ulrik. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom så snart som möjligt och jag var rädd för hans reaktion. Tänk om han skulle överge mig nu? Jag hade redan där i Stockholm märkt på honom att han velat gå längre än vad vi gjort, men då hade jag tyckt att det var för tidigt. Nu var jag istället rädd. Rädd för att det skulle vara lika obehagligt, skrämmande och smärtsamt som det varit med Jasper. Jag undrade om jag någonsin skulle vilja göra det med någon igen. Jag skulle fullt förstå om Ulrik ville gå vidare till en tjej som var mer redo. Han var faktiskt sjutton. Han var inget barn längre som han varit tidigare. Jag var tvungen att växa upp, sluta leva i det förflutna.

”Kom, vi går och sätter oss här.” Mamma sköt mig ifrån sig och log oroligt. Mjukt och försiktigt drog hon med mig in i vardagsrummet och satte mig i soffan. ”Hur gärna jag än velat att alla dåliga nyheter ska vara slut för din del, så är tyvärr inte det fallet.” Hon suckade och sjönk ner bredvid mig. Jag hörde hur Desi och pappa pratade tyst ute i köket, men jag kunde inte urskilja några exakta ord.

”Mamma, var snäll och dra inte ut på det”, mumlade jag och torkade bort tårarna från kinderna. Mamma tog min hand och kramade om den, något hon inte gjort på ett tag nu. Jag insåg att det måste vara allvarligt.

”Läkaren berättade idag att de tagit en ytterligare titt på dina prover från förra veckan. De hade tyckt att något verkat konstigt med anledningen till en operation.” Hon drog ett darrande andetag, som för att stryka sig själv. Jag strök med tummen över hennes handrygg, i ett försök att lugna henne. ”De fann att du är gravid.” De sista orden fick mig att stelna till. Jag svalde hårt. Hur kunde allt bara gå utför såhär, just nu? Jag orkade snart inte mer. ”Jag är så ledsen.” Mamma såg på mig med orolig blick.

”Det är inte ditt fel”, mumlade jag, medan tankarna snurrade i huvudet. Runt, runt, runt. Vad skulle Ulrik säga nu då? ”Allt är Jaspers fel. Helt och hållet.” Hon log blekt. Hon förstod att det var sant, men trots det visste jag att hon kände en viss avsmak för att hennes sjuttonåriga dotter var gravid. Det var inget som en mamma ville få reda på om sin egen dotter, även om det inte var dotterns fel.

----------------------------------------------------------------------------------------

Så, här har ni den nya delen! Kände inte att den blev den bästa, men jag hoppas att ni gillar den i alla fall. Tycker själv att det är alldeles för dramatiskt för tillfället, men jag lovar att det kommer tona ner sig så småning om :)

Såg förresten att jag fått en fråga om den nya delen (Denna!) och när den kommer upp, hoppas att du som ställde frågan fått ett svar nu ;)

Btw, ska alldeles strax lägga upp ett album med bilder på hur jag tänker mig att karaktärerna ser ut. Detta kommer komma på Facebook-sidan :D Check it out, lads!

Ha de gött!

Erica

”Hur är det med dig?” Pappa slog sig ner på Ulriks stol och såg på mig. Jag kunde inte låta bli att märka ringarna under ögonen på honom.

”Det är rätt bra, vad jag känner. Men läkarna berättade förut att jag måste opereras.” Jag svalde. Jag visste att det var tunga nyheter.

”Gumman, det kommer bli bra.” Mamma såg på mig och jag märkte att hennes ögon blev blanka av tillbakahållna tårar. Hon visste precis vad jag gick igenom. Hon hade varit precis där för inte alls länge sedan.

”Jag hoppas det.” Jag bet mig i läppen och såg bort mot dörren. Ulrik var inte kvar där längre. Han hade säkert gått hem. Om han befunnit sig på sjukhuset ett bra tag, så var det säkert bara skönt för honom att få bege sig hemåt. Han behövde sova.

”Vi kanske ska gå så att du får vila.” Mamma log.

”Vi kommer tillbaka imorgon.” Pappa klappade mig mjukt på axeln. ”Dina läxböcker ligger i väskan här. Du behöver fortfarande plugga.” Jag nickade långsamt. Han tänkte alltid på skolan först.

”Ha det så bra.” Desi log blekt och lutade sig fram för att krama om mig. ”Förlåt.” Hon viskade det i mitt öra och det slog mig att hon måste känna sig skyldig för det som hänt.

”Det är inte ditt fel”, mumlade jag och log mot henne då hon drog sig tillbaka. Jag talade sanning. Om jag varit hemma eller i skolan hade inte spelat någon större roll. Det hade hänt ändå.

”Hej då.” Deras röster vävdes ihop och de tog avsked på samma gång. Jag log bara mot dem. Jag hade inget att säga.

Då de gått såg jag en ytterligare gång mot dörren för att försäkra mig om att Ulrik inte kommit tillbaka. Det hade han inte.

Jag gäspade. Det var dags att försöka få en blund i ögonen. Tv:n stängdes av och även ljuset släcktes.

Jag hade inte trott att jag skulle kunna sova, men jag hade knappt hunnit lägga mig tillrätta, innan mina ögon var slutna och verkligheten försvann bort.

Mina fötter stötte rytmiskt till det hårda stengolvet och fick smärtan att gång på gång stråla upp genom dem. Kylan omkring fick huden att knottra sig på armarna och håret flög kring mitt ansikte. Trots att håret försämrade sikten, stannade jag inte för att flytta undan det. Jag fortsatte bara springa. Springa för mitt liv.

Ytterligare fotsteg hördes. Bakom mig. Framför mig. Överallt omkring mig. Det omringade mig, förvirrade mig. Jag visste inte från vilket håll fienden kom ifrån. Ett håll eller allihop på samma gång. Men det spelade ingen större roll. Jag måste fortsätta springa oavsett. Jag fick inte stanna. Då var jag förlorad.

En röst. En välbekant, lismande röst, letade sig in i mitt huvud. Den försökte nästla sig in i mina tankar. Den försökte övertala mig. Den försökte få mig att ge upp min kamp.

Någon fick utan förvarning tag i min arm. Drog mig bakåt och tvingade mig att stanna. Jag slet frenetiskt, men långsamt halade denna någon in mig. Jag kunde inte röra mig, drogs bara bakåt mot vad jag visste var slutet.

”Sluta kämpa. Ge upp. Det finns ändå inget du kan göra.” Rösten hördes igen, alltför verklig, alltför nära inpå. Jag som trott att jag glömt allt.

”Aldrig. Jag ska kämpa för vad jag tror på.” Min röst bar på en iskall ton, allt för att dölja min rädsla. ”Du kommer aldrig vinna.”

”Jag kommer vinna. Jag vinner alltid.” Han tryckte upp mig mot den kalla väggen och såg på mig med sina ögon. De var mörka, outgrundliga. Han menade allvar.

Hela han var kall. Hans händer var som istappar mot min hud och hans läppar som hårdhänt trycktes mot mina fick min röst att frysa till is. Till och med tårarna som börjat rinna längs mina kinder fick en hård renhet. Istället för att vara varma och saltsmakande, förvandlades de till iskalla mördare av alla lyckliga känslor.

Jag vaknade med ett ryck. Drömmen som jagat mig var alldeles för verklig. Jag hade trott att jag glömt det som hänt vid det här laget. Hur Jasper våldtagit mig i den kalla, övergivna fabriken.  Jag mådde illa av bara tanken. Hur hade han kunnat förändras så mycket på de få veckor som gått mellan att vi gjort slut?

Trots att det var snart en månad sedan, satt minnet fortfarande etsat i mitt huvud. Allt som hänt under dagen måste ha fått det att spelas upp på nytt.

Jag rös och drog täcket tätare omkring mig. Jag avskydde ensamheten i rummet. Jag ville få komma hem, slippa befinna mig här på sjukhuset.

Lugna andetag bara några meter bort, fick mig att hoppa till. Jag hade inte förrän nu märkt att det fanns någon annan där. Jag svalde. Tänk om det var Jasper? Jag rös på nytt och försökte skaka av mig tanken. Jag behövde gå vidare.

Långsamt lutade jag mig fram och spärrade upp ögonen för att försöka urskilja den sovande personens gestalt. Jag andades lättat ut. Det var bara Ulrik.

Han låg på en madrass på golvet och jag gissade på att det var det som han gått för att ordna medan mina föräldrar varit på besök. Han hade ordnat så att han fick sova över på sjukhuset med mig. Jag log och kände hur mitt hjärta sakta värmdes upp av den lugnande tanken på att Ulrik fanns där. Med honom i rummet kändes allt så mycket bättre.

”Ulrik?” Jag viskade tyst fram det och såg hur han rörde sig oroligt i sömnen. ”Ulrik?” Jag gjorde ett nytt försök med ett snäpp högre röst.

”Hm?” Han satte sig upp och såg sig förvirrat omkring. ”Va ere om?” Han drog handen genom håret som redan innan stått åt alla håll. Jag log.

”Förlåt om jag väckte dig”, mumlade jag. ”Jag drömde bara en sak.” Jag insåg först nu att jag egentligen inte hade en anledning till att väcka honom. Det kändes lite smått genant.

”Mår du bra?” Han såg på mig, lite smått orolig. Jag nickade.

”Allt är okej. Jag blev bara lite uppskrämd, det är allt.” Jag log tveksamt. ”Jag berättar mer för dig om det imorgon. Vi behöver båda sova.” Nu var det hans tur att nicka.

”God natt då, Cass.” Han log.

”Du kan komma och sova här om du vill.” Jag flyttade mig diskret åt sidan för att ge honom plats bredvid mig i sängen. Det hettade lätt i kinderna. Vad fick jag egentligen modet ifrån? Jag borde kanske skylla på det som de hade i droppet?

”Det är kanske bekvämare än en hård madrass.” Han blinkade och kröp sedan ner bredvid mig.

”God natt då.” Jag log mot honom och slöt sedan ögonen.

”God natt, vackra flicka.”

Morgonen därpå väcktes jag bryskt av en hastig smärta i dropparmen. Jag slog upp ögonen och fann en sjuksköterska stå lutad över mig. I handen höll hon nålen som just varit fastsatt i mitt armveck och hon tryckte en pappersbit mot platsen för sticket.

”God morgon.” Hon log och tryckte fast ett plåster över platsen för nålen.

”God morgon”, mumlade jag förvirrat och satte mig upp. Ulrik låg kvar vid sidan om mig och till en början trodde jag att han sov, men sedan upptäckte jag att han höll mobilen i handen.

”Så du är vaken?” Han skrattade och satte sig upp. ”Det var på tiden.”

Jag hejdade mig själv från att slå till honom, då sjuksköterskan stökade runt i rummet och höll koll på allt vi gjorde.

”Klockan är bara åtta, så det är väl egentligen ingen större brådska med det.” Jag räckte ut tungan mot honom, retsamt, och han blängde på mig.

”Haha, väldigt kul.” Han skrattade och jag instämde. Det var härligt att skratta tillsammans med honom igen. Det var som om allt var okej igen.

----------------------------------------------------------------------

Halloj! Här får ni del 25! Just for you, guys :D Lite tidigare inlägg än de andra, vilket jag är nöjd med.

Btw, glöm inte av Facebook-sidan, Afterall. Gå gärna in och likea :) Sedan får ni gärna även följa mig på Twitter. Heter numera @CurlyLouCarrot :p

Förresten, tack för över 3000 besökare på bloggen sedan jag la in besöksräknaren! Helt otroligt! Tack, tack, tack!!

Ha de gött!

Erica

”Matdags!” Ulriks röst fick mig att hoppa till, vilket gjorde att droppnålen ryckte i skinnet på min arm. Jag grimaserade över den korta smärtan och såg sedan nyfiket på Ulrik. Det kändes som om han bara hade varit borta ett par minuter, men enligt klockan på väggen, hade han varit borta i mer än en halvtimme. Jag måste ha slumrat till.

”Vad har du fått tag i”, frågade jag med ett mjukt leende på läpparna och såg intresserat på medan han rullade fram ett litet bord till sängkanten och började packa upp från påsen han burit på.

”Lite olika saker.” Han såg upp på mig och mötte min blick. Han verkade ha livat upp nu när han förstått att jag mådde bättre. Han var som han alltid var.

”Som vadå?” Jag la huvudet på sned och höjde på ett ögonbryn.

”Du får vänta och se. Sätt på tv:n så länge eller nåt.” Han sträckte mig fjärrkontrollen och jag suckade.

”Om du vill det så.” Jag tryckte igång tv:n som hängde på väggen och började bläddra runt bland kanalerna. Då klockan snart var tio, så var det flera filmer som pågick, men ingen kändes så speciellt lockande. Till slut hittade jag en kanal där de körde Scrubs och lät den kanalen stå på. Trots att det var en sjukhusserie, så var det bättre än inget alls.

”Tada!” Ulrik hojtade till och fick mig att hoppa till på nytt. Ytterligare en gång spred sig smärtan i armen och en lågt hängande lampa gjorde ett häftigt möte med mitt huvud. Jag gned det ömmande stället på huvudet och blängde på honom. Han skrattade åt mig.

”Nu får du allvarligt talat lägga av med att skrämma mig. Sjuksköterskorna kommer inte fatta vad som hänt när de kommer in här och finner mig gul och blå.” Han skrattade på nytt.

”Kan jag kompensera dig med något att äta?” Han gjorde en inbjudande gest mot bordet där han dukat upp allt möjligt man kunde tänkas äta.

”Kanske”, sa jag och log lurigt mot honom. ”Men det kan komma att krävas något mer, men du får vänta och se.

”Åh, du plågar mig”, muttrade han leende. ”Men hugg in nu, va?” Jag suckade åt hans otålighet och började sedan äta. Jag var verkligen hungrig, men kunde trots detta inte få ner någon större portion. Det var på det sättet som jag märkte att jag inte mådde bra. Jag brukade nästan aldrig ha något problem med att äta. Inte så att jag åt konstant, utan jag hade aldrig problem med att få ner den mat jag tog åt mig vid måltider. Nu hade jag däremot det problemet.

”Är du klar snart eller, matvrak”, frågade jag och såg på Ulrik där han satt på min sängkant. Han himlade med ögonen mot mig och tvingade sig själv till att svälja ner det han hade i munnen.

”Nu är jag klar och jag tycker att du är väldigt otålig idag, fröken.” Han log retsamt.

”Jag är ingen fröken”, sa jag och låtsades se förnärmad ut. ”Jag är faktiskt sjutton nu.”

”Just det.” Han log och böjde sig ner för att lyfta upp sin väska. Han började rota runt i den och jag såg nyfiket på. Vad hade han nu på gång?

Efter en kort stund drog han upp ett litet paket. Något som var inslaget med silvrigt papper och blåa snören.

”Vad har du nu hittat på?” Jag höjde på ögonbrynen.

”Din födelsedagspresent. Jag hade tänkt ge den till dig i Stockholm, men du vet ju hur det hela utlöpte.” Jag nickade skamset. Jag visste alltför väl.

”Jag har också en present till dig”, sa jag och sträckte mig fram och öppnade lådan vid sängen. Jag trodde mig ha sett det lilla paketet däri tidigare. Och visst, där låg det. Precis som jag trott.

”Då byter vi väl bara då.” Ulrik log och sträckte sitt paket mot mig. Jag gjorde detsamma och snart hade paketen bytt ägare.

Försiktigt lossade jag tejpen och började sedan ta av papparet. Jag märkte att Ulrik försökte göra allt i samma takt.

”Åh.” Inuti pappret hade en svart ask befunnit sig, en likadan som den som Ulrik höll i sin egen hand. Som om vi kommunicerade genom tanken, öppnade vi askarna på samma gång.

Ett armband vilade däri. En tunn bronsplatta utgjorde basen och utifrån den löpte svarta lädersnören till det silvriga låset.

Texten därpå var skriven på kinesiska. Allt förutom det sista ordet. Ulrik. Hans namn strålade upp mot mig under kinesiskan.

”Vilket sammanträffande.” Ulrik bröt tystnaden och mötte min blick. Jag nickade. Hur hade det egentligen kommit sig att vi gett varandra samma sak? För det var vad vi hade gjort. Allt var detsamma på båda armbanden, förutom namnen.

”Det är helt otroligt”, mumlade jag och satte försiktigt på mig armbandet. Han hade redan gjort det samma.

”Jag såg det bara där i ett fönster och visste att det var rätt sak att köpa. Till och med inskriften stod helt klar för mig.” Han mötte min blick med ett leende. ”Jag älskar dig.” Hans ord fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, trots att jag visste att det måste vara sant. Det var ju just det som stod på våra armband. Men det var första gången han sa det rakt ut. Det gjorde mig lycklig inombords.

”Jag älskar dig.” Jag log. Nu hade även jag uttalat det. Nu kändes det officiellt på något sätt. Det stod fast. Det stod inskrivet.

”Det kunde jag nästan ana.” Ulrik lutade sig framåt mot mig. Hans hand vilade mot min kind och jag kunde känna den kalla bronsplattan mot huden. Den hade ännu inte hunnit värmas upp av hans kroppsvärme.

Med ett leende glittrande i hans blå-gröna ögon, tryckte han varsamt sina varma läppar mot mina. Även detta gjorde att allt kändes ännu mer på riktigt. Varför det kändes som om jag inte trott det tidigare, visste jag inte.

Jag placerade min hand på hans nacke och drog mjukt fingrarna genom håret som stack ut under den svarta gubbkepsen. Det här var ett ögonblick som jag aldrig skulle glömma, trots att det hade kunnat ske på en annan plats än på ett sjukhus efter en dag med händelser som var både bra och dåliga.

”Um, ursäkta mig.” En harkling, tätt följd av detta uttalande, fick oss att motvilligt skiljas åt och jag vände blicken mot dörren med blossande kinder. Mina föräldrar och Desi stod där. Jag svalde hårt. Lite pinsamt var det allt att bli påkommen av sin egen familj.

”Jag kanske ska gå.” Ulrik reste sig upp och packade ner sina saker.

”Stanna du”, sa mamma lugnande och satte sig på min sängkant. ”Det är ingen fara om du är kvar.” Hon log och Ulrik nickade. Trots hennes ord, drog han sig tillbaka till dörröppningen och lutade sig mot dörrkarmen för att hålla sig ur vägen. Jag förstod att mina föräldrar uppskattade det.

-------------------------------------------------------------------------------

Här får ni del 24. Ytterligare ett sent inlägg, men har inte varit hemma under kvällen. Inte särskilt händelserikt, enligt mig, men jag hoppas att ni gillar det ändå.

Glöm inte av Facebook-sidan och att kanske kommentera några idéer på vad som ska hända härnäst :)

Ha de gött!

Erica

Ljuset som slog emot mig fick mig att bli blind för några sekunder. Jag höjde handen för att skydda mina ögon och kände då hur det stack till i armen så fort jag rörde den.

Så fort mina ögon vant sig vid ljuset, märkte jag att jag låg ner. Mitt ansikte var riktat upp mot taket, ett vitt tak med plattor i symetriska kvadrater. Jag hade kunnat ligga där och följa dem med blicken ett bra tag, om jag inte hört någon röra sig bredvid mig.

Jag vände på huvudet och fick syn på Ulrik som satt vi sängkanten. Han höll blicken fäst på sin mobil, men jag märkte på hans kroppshållning att han inte riktigt var nöjd med sin sits.

”Ulrik?” Jag var tvungen att viska fram det, då min hals var torr och min röst oanvänd. Han ryckte till och såg upp. En glad glimt dök upp i hans ögon.

”Cassie! Du är vaken! Äntligen.” Han log brett och stoppade ner mobilen i fickan.

”Vad hände?” Jag hade inget minne av vad som hänt efter att han kysst mig i matsalen. Tanken fick det att hetta lätt i kinderna. Jag hoppades att han inte märkt det plötsliga uppdykandet av röd färg på mina kinder.

”Tja, jag trodde först att du bara svimmat efter att jag kysst dig.” Han log blygt. ”Men då du inte vaknade till, ringde lärarna ambulansen som tog dig hit till sjukhuset. Jag vet inte exakt vad som hände, men det har något med din cancer att göra.” Jag nickade så gott jag kunde. Det stack fortfarande i armen och då jag vände blicken ditåt, fann jag att jag hade dropp kopplat till den. Jag vände hastigt bort blicken. Jag tyckte inte om sprutor och nålar. Jag hade tagit alldeles för många olika sprutor, blodprov och fått dropp.

”Hur länge har jag egentligen varit här?” Jag drog upp täcket till hakan, medan jag höll blicken fäst på Ulrik. Jag hade precis upptäckt att jag bara var iklädd pyjamas, hur jag nu fått på mig den.

”Du har varit här i några timmar nu. Klockan är runt halv nio.” Han nickade mot klockan på väggen, som visade just den tid han sagt. På nytt nickade jag.

”Jag förstår.” Jag bet mig i läppen. Vad skulle jag nu göra?

Ulrik reste sig oväntat upp.

”Jag ska gå och säga till läkarna. De ville veta om du vaknade.” Han log. ”Jag kommer tillbaka senare.” Han gav mig en mjuk puss på kinden och lämnade sedan rummet.

Jag satte mig upp och såg mig omkring lite mer ordentligt. Bredvid sängen stod en typ av nattduksbord och då jag försiktigt drog ut lådan fann jag min mobil och lite andra av mina saker däri. Jag valde att ta upp mobilen, då den vibrerade till.

Då jag låste upp den, visade den på ett stort antal nya sms, Facebook- och Twitteruppdateringar och missade samtal. Jag bläddrade bara igenom dem lite hastigt, svarade inte på något. De flesta var från folk som undrade hur jag mådde och önskade att jag skulle bli frisk snart. Jag var glad över att de brydde sig, men jag visste inte vad jag skulle svara, då jag knappt visste hur jag mådde. Jag kände ingenting.

”Hej.” Ulrik kom på nytt in i rummet, följd av två läkare, en man och en kvinna, i vita läkarrockar och varsin skrivskiva i handen.

”Cassandra.” Mannen, som enligt namnskylten hette Doktor Teo, log mot mig. ”Vad trevligt att du är vaken. Vi vet än inte exakt vad som orsakade att du förlorade medvetandet, men vi har upptäckt att du behöver opereras.” När han uttalat orden, kändes det som om temperaturen i rummet sjönk med tio grader. Jag gissade på att det var samma operation som mamma undsluppit. Det var mig den kom till istället för henne.

”Jaha.” Jag svalde och mötte Ulriks blick. Han såg orolig ut, där han stod bredvid kvinnan, Doktor Grindel. Hon sa inget, utan antecknade bara flitigt på sin skrivskiva.

”Det som gör operationen osäker, är det faktum att det är 50 % chans att du inte överlever.” Doktor Teo såg allvarligt på mig. Hans leende hade nu försvunnit. Han visade hur allvarligt det här var.

”Okej.” Det var det enda jag fick fram, det enda som jag kunde säga. Jag var chockad. Jag hade ingen aning om hur det här skulle fortskrida.

”Det var allt än så länge. Du kommer att få stanna här över natten för observation, så får vi se om vi kan skicka hem dig imorgon. Tryck bara på knappen där på väggen om du behöver något.” Han pekade på en röd knapp med texten Assistans undertill. Jag nickade bara stumt och läkarna lämnade hastigt rummet.

”Så, vad ska vi göra?” Ulrik sjönk ner på stolen han suttit på tidigare och log mot mig.

”Jag vet inte riktigt. Jag måste ju stanna kvar här.” Jag suckade, samtidigt som jag kände hur min mage kurrade till. Jag hade inte ätit sedan frukost, om ingen stoppat i mig något då jag inte var medveten om det.

”Jag tror jag vet.” Ulrik log. ”Du behöver äta något.” Jag nickade, för vilken gång i ordningen visste jag inte, och sträckte mig mot knappen på väggen. Ulrik fångade upp min hand med sin egen innan jag ens hunnit halvvägs. ”Sjukhusmat är sjukt äckligt. Jag kan gå och köpa något godare åt dig istället.” Han log och kysste min hand. ”Stanna bara kvar här, du.”

Han lämnade mig där jag satt med blossande kinder. Han var så underbart gullig mot mig. Jag kunde inte ha fått en bättre pojkvän, om han nu var min pojkvän. Men jag kunde inte tänka mig något annat. Trots allt som hänt, ville han fortfarande ha mig som sin flickvän och det var bara otroligt.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 23 :) Hoppas att ni gillar den, då jag suttit med den under senaste timmen. Har inte varit hemma under dagen, så kunde inte börja skriva förrän nu. Lite kort, men ska försöka få ihop ett längre till nästa gång, men jag kan tyvärr inte lova något, då jag ska in till stan med familjen imorgon, samt påbörja rensning och omgörning av mitt rum nu i helgen, vilket kommer ta ett tag.

Desis perspektiv, samma kväll

Jag märkte på Cassie att något inte stämde. Hon var sig inte lik. Jag visste att cancern satte sina spår, men jag visste samtidigt att hennes beteende hade något med Ulrik att göra. Hon saknade honom. Något med att hon gjort slut med honom stämde inte. Hon tyckte om honom, så varför skulle hon då göra slut med honom?

Då jag var säker på att hon inte fanns i närheten, letade jag fram Ulriks nummer i min mobil och ringde honom. Hoppades på att han skulle svara.

”Hej, Ulrik här.” Jag andades tyst ut. Han svarade nästan direkt.

”Hej, det är Desi, Cassies syster.”

”Jaha, hej. Har det hänt något?” Han lät lite lätt orolig.

”Tja, det beror på”, sa jag lite tveksamt. ”Tycker du fortfarande om Cassie?” Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han hade lagt på luren.

”Jo, det är klart jag gör det. Men hon tycker väl inte om mig.” Han lät lite bitter. Jag tyckte synd om honom. Allt verkade nästan bara vara ett stort missförstånd.

”Där har du fel. Hon mår jättedåligt över att hon gjorde slut med dig, men hon verkar inte vilja erkänna det ordentligt för sig själv.” Jag suckade. ”Vi måste göra något.”

”Som vadå? Hon verkar ju inte ens vilja prata med mig.” Han suckade även han.

”Jag har en idé…”

En halvtimme senare la vi på. Vi hade en fullskalig plan och nu hoppades jag bara att den skulle funka.

Ulrik skulle fixa det mesta, jag skulle bara se till så att Cassie kom iväg till skolan dagen därpå. Det var nog ganska lätt gjort. Hon verkade ju mest uttråkad av att sitta hemma och kolla på tv.

Så nästa morgon fann jag Cassie i soffan, som vanligt, med läxböckerna framför sig. Hon såg trött och sliten ut och verkade inte ägna mig nån uppmärksamhet.

”Hm, Cass.” Hon såg inte upp.

”Mm.” Hon drog fingrarna genom håret och fortsatte hålla blicken fäst på tv:n.

”Du måste gå till skolan idag. Jag pratade med en av dina kompisar.” Nu såg hon äntligen på mig.

”Varför? Jag mår inte bra.” Först nu såg jag hur blek hon var.

”Men kom igen. Det var bara på förmiddagen. Sen kan du säkert gå hem.” Jag försökte att inte låta osäker. Kanske detta inte var rätt sak att göra ändå?

”Okej då.” Hon reste sig upp och vinglade till. Hon verkade ha sagt sanningen. Hon verkade verkligen inte må bra. Men jag kunde inte ändra något nu. Då skulle hon bli misstänksam. Jag hoppades bara att hon skulle orka.

Cassies perspektiv

Jag var trött och jag mådde otroligt dåligt. Jag fattade inte varför Desi skulle tvinga iväg mig till skolan just idag. Det var ju inget viktigt som hände.

Med en suck bytte jag mina slitna mjuksbyxor och min t-shirt mot jeans och en tjocktröja. Jag frös och det bultade i huvudet. Jag borde egentligen ligg och sova.

Efter att ha slängt ner allt huller om buller i skolväskan och dragit på mig jacka och skor, skyndade jag mig till bussen, trots mitt stigande illamående. Jag hade en känsla av att jag säkert inte skulle orka befinna mig i skolan en längre stund.

Bussen stod redan på hållplatsen då jag kom dit och jag fick småspringa för att hinna med. Busschauffören gav mig en sur blick, men jag brydde mig inte. Den korta biten jag sprungit hade fått mig att må ännu sämre. Hur skulle jag klara dagen?

Då jag steg av bussen inne i stan, tog jag det lugnt för att inte slita för mycket på krafterna. Jag tyckte själv att jag klagade alltför mycket på hur jag mådde. Jag gnällde och orkade inte, men jag hade inte gjort det om jag mått bra. Jag kände det som om jag egentligen bara borde krypa ner i sängen och aldrig mer röra ett finger.

Jag drog jackan tätare omkring mig mot vinden som drog i allt som den kunde dra i. Mitt hår blåste ner i ögonen och jag hade fullt sjå med att flytta undan det. Men trots det såg jag inget vidare. Därför krockade jag med nån. Varför gjorde jag egentligen alltid det? Det var inte särskilt mysigt. Speciellt när man inte mådde bra.

”Tycker du om att krocka med mig, eller?” Killen skrattade. Ett skratt jag kände igen. En röst jag kände igen.

”Åh nej”, mumlade jag för mig själv och flyttade på de sista hårslingorna. Vad gjorde han här? Det var fel sida av gatan. Han borde vara i sin skola, inte här.

Jag slängde en snabb blick på honom och fortsatte sedan gå. Om han följde efter mig nu, så skulle jag helt klart spy.

Jag fick upp mitt skåp lika snabbt som vanligt, vilket var på några minuter, och stoppade in mina saker. Jag slängde en blick på schemat. Musik. Jag log. Ett bra ämne.

Jag tog med mig min dator och begav mig sedan till salen. Datorerna använde vi otroligt mycket och vi skulle ha med dem så mycket som möjligt. Jag tyckte att det var smart att vi kunde spara allt där och ingen annan än ägaren kunde komma åt det man gjort. Det kändes skönt.

Musiksalen låg på andra våning och då jag kom dit var resten av klassen redan där. De verkade förvånade över att jag dykt upp.

”Hej, Cassie!” JB, en av mina killkompisar, log brett.

”Hej.” Jag log tillbaka och gjorde ett försök att svälja vågen av illamående som bubblade upp. Då jag slog mig ner på en ledig stol, log även läraren.

”Vad trevligt att se dig igen, Cassandra.” Hon log, innan hon började prata om något helt annat. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig.

Utan förvarning sprakade det till i högtalarna och en röst seglade ut ur den, raspig och hackig av det gamla systemet.

”Skulle alla elever kunna samlas i matsalen? Tack.”

”Jaha, det var… oväntat.” Läraren harklade sig och gjorde en gest mot dörren. ”Nå, sätt fart då.” Vi reste oss alla under tystnad och gick i samlad tropp ner till matsalen. Där anslöt vi oss till resten av eleverna. Alla ställde sig i en klunga framför scenen där inne. Den brukade nästan bara användas vi terminsavslutningarna. Det var inte ofta något sånt här hände.

En ensam mikrofon stod på scenen och jag märkte hur folk mumlade undrande omkring mig. Ingen visste tydligen vad som försiggick.

”Hej allihopa!” Jag stelnade till. Det var han igen. Ulrik.

Några utspridda hej hördes och jag kunde höra flera av tjejerna i lokalen som viskade upphetsat. Tydligen så fanns det fans här också.

Ulrik gick fram till mikrofonen. Han hade sin gitarr i handen och jag kunde inte låta bli att dra efter andan. Han såg fortfarande otroligt bra ut.

”Jag skulle vilja spela en låt för er. Den är helt nyskriven och tillägnad en speciell tjej som befinner sig här inne.” Han log. ”Den heter Alburn Road.” Tjejerna som tidigare mumlat glatt, gav nu ifrån sig några gälla skrik då Ulrik började spela.

Han var verkligen duktig. Då jag hört honom soundchecka, så hade han mest lekt. Nu spelade han på riktigt och jag förstod hur han fått sitt skivkontrakt.

Men, nej, jag skulle inte tänka på honom. Så fort som han spelat klart, vände jag mig om och började försöka ta mig ut. Jag ville inte stanna där. Men innan jag nått dörren, hörde jag Ulriks röst igen.

”Tack så mycket för att ni stod ut med mig.” Eleverna skrattade. ”Nu skulle jag vilja att Cassie kom upp till mig på scen. Jag vet att du är här.” Jag stannade till och vände mig om. Några i närheten som jag kände, gav mig manande blickar.

”Kom igen nu, Cass.” JB gav mig en lätt knuff. Efter att jag överlämnat datorn till honom, började jag ta mig fram mot scenen. Jag svalade hårt flera gånger. Varför var jag tvungen att må så dåligt just nu?

Folk flyttade på sig för att bana väg åt mig och jag kände hur mina bleka kinder hettade. Jag var inte van vid såhär mycket uppmärksamhet.

Då jag steg upp på scenen, la Ulrik ner gitarren och sträckte ut handen mot mig. Tveksamt tog jag den. Vad höll jag på med? Jag fick ju inte göra det här. Hans managers skulle inte bli glada på mig.

”Jag vet allt som har hänt”, mumlade han och log mjukt. ”Johan och Anders ber om ursäkt.” Han mötte min blick.

”Du kan ändå inte ta mig tillbaka. Det går inte.” Jag viskade tyst fram det. Varför kände jag mig så snurrig?

”Det kan jag visst.” Han drog mig intill sig, likt så många gånger tidigare. Sprida ”oh” och ”aw” hördes och jag kände hur mina kinder blev snäppet rödare. Innan jag hunnit göra något, mötte hans läppar mina. Jag njöt av det, samtidigt som världen flimrade inför min blick. Vad hände? Jag hann knappt tänka denna tanke, innan det svartnade för ögonen…

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 22! Vad tycker ni? Jag har försökt ta med era idéer så mycket som jag kan och har ni några fler, är det bara att kommentera dem! :) Förresten, jag behöver fortfarande lite hjälp med designen. Är ni duktiga på designer och skulle vilja hjälpa mig att göra en, så är det bara att mejla till [email protected] Tack på förhand, alla fina läsare :D

Ha de gött!

Erica

”Hej, Ulrik här.” Jag andades tyst ut. Han svarade nästan direkt.

”Hej, det är Desi, Cassies syster.”

”Jaha, hej. Har det hänt något?” Han lät lite lätt orolig.

”Tja, det beror på”, sa jag lite tveksamt. ”Tycker du fortfarande om Cassie?” Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han hade lagt på luren.

”Jo, det är klart jag gör det. Men hon tycker väl inte om mig.” Han lät lite bitter. Jag tyckte synd om honom. Allt verkade nästan bara vara ett stort missförstånd.

”Där har du fel. Hon mår jättedåligt över att hon gjorde slut med dig, men hon verkar inte vilja erkänna det ordentligt för sig själv.” Jag suckade. ”Vi måste göra något.”

”Som vadå? Hon verkar ju inte ens vilja prata med mig.” Han suckade även han.

”Jag har en idé…”

-----------------------------------------------------------------------------

:)

Ha de gött!

Erica

Ulriks perspektiv, samma kväll som spelningen

Under hela eftermiddagen hade jag gjort allt klart inför spelningen. Cassie hade suttit där den mesta tiden och jobbat med sina läxor. Men jag visste inte hur mycket hon egentligen hade fått gjort, då jag flera gånger försökt skämta med henne för att få henne att skratta sitt fina skratt. När jag kom tillbaka fram till scenen, kunde jag inte hitta henne på hennes plats. Då jag frågade Johan och Anders om de sett henne, skakade de båda på huvudet. Jag hade en liten aning om att de dolde något för mig, men vad visste jag inte. Kanske ville de inte oroa mig innan spelningen.

Cassie dök inte upp igen innan spelningens början och jag fick inte heller något svar då jag ringde och smsade henne. Det var nästan så att jag blev lite orolig för hennes skull, trots att jag visste att hon var fullt kapabel att ta hand om sig själv. Hon hade säkert bara gått ut en stund. Jag erinrade mig att hon sagt att hon skulle möta en kompis innan spelningen, så det kunde vara så att de skulle mötas nu. Det skulle förklara det hela.

Då jag steg ut på scenen med gitarren, lät jag blicken svepa över folket som satt i lokalen. Jag kunde inte heller nu se Cassie, men hon fanns säkert där.

Det var till större delen tjejer där och de jublade då jag började spela. Jag log brett mot dem. Det här var vad jag älskade att göra.

Efter spelningens slut, såg jag mig omkring efter Cassie. Lokalen var nästan tom vid det här laget.

”Bra jobbat, Ulrik!” Johan la handen på min axel och log brett.

”Tack.” Jag log tillbaka och tog emot min väska som Anders räckte mig. ”Har ni sett Cassie? Jag har inte sett henne på hela eftermiddagen.”

”Jo, det är en sak som vi måste berätta.” Anders utbytte en blick med Johan. ”Hon har gjort slut med dig. Hon bad oss berätta innan hon stack.” Jag stelnade till. Det lät inte som Cassie. Hon skulle väl aldrig göra så?

”Jaha”, mumlade jag. ”Men vi ses imorgon, då.” Med hastiga steg gick jag därifrån. Hur hade allt gått så fel?

Cassies perspektiv, några veckor efter spelningen

Jag låg hemma och tog det lugnt framför tv:n. Jag hade faktiskt varit i skolan under dagen, men jag hade inte riktigt kunnat koncentrera mig. Till slut hade jag fått ta mig hem, då lärarna trodde att jag inte mådde bra. Det gjorde jag i och för sig inte, men inte på grund av cancern som de trodde, utan på grund av att jag gjort slut med Ulrik. Jag ville få tillbaka honom, men jag ville samtidigt inte bryta ett löfte. Jag visste ju inte vad Anders och Johan kunde göra om de nu gav sig in på det. Så jag satt bara där och var feg.

”Hallå?” Desis röst kom svävande från hallen.

”Hej.” Jag satte mig upp och drog handen genom håret. Den röda färgen hade bleknat, men jag hade ingen ork att färga i den igen. Jag brydde mig inte.

”Hur mår du?” Desi sjönk ner i soffan bredvid mig och slängde åt mig en bit kexchoklad. Resten av den satt hon själv nu och mumsade på.

”Det är väl sådär. Jag fick gå hem, då jag inte kunde koncentrera mig. Det är lättare att jobba hemma.” Jag gjorde en trött gest mot läxböckerna på bordet. ”Hur är det själv?”

”Allt fint. Jag har faktiskt träffat nån.” Jag såg hur hennes kinder färgades röda.

”Jaså? Vem då?” Jag såg nyfiket på henne.

”En kille i min klass. Leo.” Hon log. Jag kunde inte låta bli att vara avundsjuk på henne. Hon kunde träffa vem hon ville, utan hinder. Jag kunde inte träffa den jag tyckte om på grund av pengar. Pengar verkade alltid vara problemet.

”Vad kul!” Jag försökte låta entusiastiskt, för hennes skull. Hon skulle inte behöva bära på fler av mina problem.

”Ja, ja det är det väl.” Hon log på nytt och reste sig sedan upp. ”Jag går upp till mitt rum.” Jag nickade och plockade upp fjärrkontrollen för att byta kanal. Jag erinrade mig att det skulle vara Scrubs alldeles strax på någon kanal.

Jag hörde då hur mobilen surrade till under någon av mina böcker. Jag rotade hastigt fram den för att se vem som ringde. Okänt nummer. Jag rynkade pannan. Kände jag inte igen det?

Just som jag var på väg att svara, insåg jag att det var Ulriks nummer. Jag svalde. Jag fick inte svara. Men trots det ville jag få höra hans röst. Fast jag fick inte. Men jag ville. Fast jag fick inte.

Så jag tryckte bort samtalet och la ifrån mig mobilen igen. Sedan gjorde jag ett försök att koncentrera mig på tv:n och skolböckerna. Det var svårt. Mobilen ringde då och då och jag fick intala mig själv varje gång att inte svara. Jag skulle inte ge efter. Jag skulle inte.

”Skärp dig, Cassandra. Kom över honom lika lätt som du kom över Jasper.” Detta satt jag och muttrade för mig själv, ända tills mamma kom hem. Hon måste tro att jag totalt tappat vettet. Fast det hade jag kanske.

------------------------------------------------------------------------------------

Hej och förlåt! Dagens del blev otroligt kort. Jag ska försöka skriva lite mer ikväll och imorgon, så kan ni få ett på torsdag som är lite längre! Jag hoppas att det blir bra :) Kom gärna med mer idéer, då det står lite still i huvudet för tillfället.

Ha de gött!

Erica

Jag satt där, en lång stund och försökte koncentrera mig på det jag skulle göra. Ulrik soundcheckade några gånger, drog några skämt i mikrofonen för att se om den fungerade och lekte med sin gitarr. Han var anledningen till att jag absolut inte kunde koncentrera mig. Det kändes som om allt han gjorde var riktat åt mitt håll. Detta fick mig att känna mig både generad och glad.

Men den mesta tiden satt jag bara där och försökte få något gjort. Något, vad som helst. Men det fanns så mycket annat som kändes mycket mer lockande. Det var inte ofta jag var i Stockholm och jag ville se mig omkring.

Så till slut packade jag ihop mina saker för att gå och se om det fanns något café i närheten. Jag skickade ett sms till Ulrik för att informera honom om var jag skulle och gick sedan för att leta upp någon som jag kunde ge hans väska till. Jag ville inte lämna den obevakad. Ulrik skulle troligtvis inte bli så värst glad om någon snodde den.

Jag fann Anders och Johan, mitt uppe i en diskussion och jag harklade mig försiktigt för att tillkalla deras uppmärksamhet.

”Jaså, det är du.” Anders pressade fram ett leende, vilket såg otroligt konstgjort ut.

”Jo, jag hade tänkt gå ut en stund, så jag undrar bara om ni skulle kunna ta hand om Ulriks väska.” Jag log, tvekande. Något med de blickar de gav mig, fick mig att känna mig illa till mods.

”Visst kan vi göra det. Men skulle vi kunna få prata lite med dig först?” Johan gjorde en gest mot ett rum i närheten. Jag nickade långsamt. Vad var nu på gång?

Då Anders stängt dörren efter oss tre, tog han till orda.

”Jo, du vet säkert att det gått otroligt bra för Ulrik den senaste tiden. Fler fans, mer intjänade pengar, och så vidare.” Jag nickade långsamt, utan att riktigt förstå vart han ville komma. ”Vi skulle inte vilja att hans fanbase ska krympa på grund av att han har flickvän, eller hur?” Anders höjde menande på ögonbrynet mot mig och äntligen förstod jag vad de ville.

”Nej”, mumlade jag och skakade på huvudet. ”Nej, jag kan inte göra slut med Ulrik.” Jag kände hur ögonen tårade sig. Jag hade inte mått så speciellt bra tiden efter att jag gjort slut med Jasper och jag ville inte gå igenom samma sak så snart igen.

”Du måste.” Johan drog upp ett häfte av något slag ur fickan. Inte förrän han även tog upp en penna och började skriva in en summa med minst fyra nollor, förstod jag att det var ett checkhäfte. De tänkte muta mig till att hålla tyst.

”Jag gör väl det då”, sa jag nedslaget. ”Men behåll pengarna. Ge de till Ulrik istället.”

”Duktig flicka.” Anders lät som en av mina jobbigaste morbröder.

”Men då ett villkor”, sa jag och såg upp på dem med hård blick. ”Ni berättar för honom. Jag lovar att jag inte kontaktar honom efter det. Jag sticker till hans lägenhet och hämtar mina saker direkt och åker hem. Okej?” De utväxlade en blick och nickade sedan.

”Vi har en deal.” Johan och Anders skakade min hand med nöjda leenden på läpparna. De skulle alltså få mer klirr i kassan nu.

”Här.” Johan drog upp några sedlar ur fickan och sträckte dem till mig. ”Till tågbiljett”, förklarade han då jag gjorde ett försök att protestera.

”Tack.” Jag gav dem Ulriks väska och gick sedan, medan jag kämpade med tårarna. Varför skulle alla förstöra allt bra? Nu fick jag inte ens prata med honom på grund av att hans förbannade managers ville ha mer klirr i kassan.

Jag tog tunnelbanan tillbaka till Ulriks lägenhet. Han hade lånat ut ett par extranycklar till mig om jag hade velat ta mig tillbaka tidigare och jag använde nu dessa för att ta mig in och hämta mina saker.

Innan jag gick, lämnade jag en lapp på bordet med texten Förlåt. Jag visste att han inte skulle förlåta mig, men jag kände mig ändå tvingad att göra det.

Jag ringade en taxi och lämnade sedan lägenheten för att gå ner till gatan. Nycklarna använde jag till att låsa dörren och slängde sedan in dem genom brevinkastet.

(BYT LÅT HÄR)

Trots att jag ville åka hem direkt, visste jag att jag var tvungen att förklara för Matilda, så jag ringde henne och bad henne komma till tågstationen. Hon måste ha förstått att något var fel, för hon stod redan där och väntade på mig när jag kom. Vi hade bara känt varandra i en dag, men jag litade redan på henne.

”Hej.” Jag gav henne ett ansträngt leende, då jag steg ur taxin med mina väskor och betalade chauffören.

”Så, vad är det nu som har hänt?” Vi begav oss till ett litet café, där vi slog oss ner. Jag började långsamt berätta allt som hänt. Sanningen, den här gången. Nu när jag inte längre var tillsammans med Ulrik, så kunde hon lika gärna få veta.

”Du har det inte lätt du.” Matilda log och smuttade på sin varma choklad.

”Jag hoppas bara att det här inte förstör hans spelning ikväll. Jag menar, det blir ju inget kul för er som ska dit om han ställer in nu.”

”I och för sig är det ju begripligt för mig, men inte för alla andra som inte vet sanningen.” Matilda suckade. ”Hans managers kommer säkert vänta med att berätta tills efteråt, så att de tjänar sina fördömda stålar.” Jag nickade instämmande och slängde en blick på klockan. Mit tåg gick om en kvart.

”Jag måste gå nu.” Jag reste mig upp och kramade om Matilda. ”Ha de så bra.”

”Du med.” Hon log. ”Vi ses.”

Jag höjde handen till avsked och styrde sedan stegen mot tåget. Jag ville verkligen inte missa det nu. Jag klarade inte av att stanna kvar här.

Dörrarna var redan öppna när jag kom fram och jag steg på och letade upp min plats så fort jag bara kunde. Redan innan tåget hade börjat rulla, satt jag med hörlurarna i öronen och Drops Of Jupiter igång.

Så satt jag den mesta tiden, lyssnade på musik och försökte tänka på något annat än Ulrik.

Det funkade inget vidare, speciellt då jag fick ett sms från honom där han frågade vart jag hade tagit vägen. Jag svarade inte. Istället raderade jag bort allt som hade med honom att göra från min mobil. Hans nummer, alla hans sms, alla telefonsamtal. Jag tog även bort honom på alla sidor där jag hade honom som vän. Jag ville inte behöva tänka på honom varje gång jag gjorde något.

Men jag valde ändå att spara hans låtar och en av mina favoritbilder med honom. Jag gömde ändå undan dem, glömde att de fanns där. Jag återgick till min vardag, utan honom. Jag tänkte inte. Jag kände inte. Jag brydde mig inte.

Dagar och veckor gick. Min sjuttonde födelsedag passerade, lugnt firad, då behandlingarna av cancern gjorde mig svag och bräcklig. Jag avskydde den här känslan av otillräcklighet.

Jag spenderade mycket tid hemma, då jag inte hade orken att ta mig till skolan. Jag fick istället alla läxor per mail från mina lärare och varje gång önskade de mig ett bra tillfrisknande och att de hoppades att jag skulle komma tillbaka inom kort.

Minst en gång varje vecka begav jag mig till sjukhuset, följd av någon av mina föräldrar. Beroende på styrkan på behandlingen, låg jag ibland inne på sjukhuset någon gång då och då, men för det mesta fick jag bege mig hem några timmar efteråt.

Detta var jag glad över. Trots att sjukhuset nu var som ett andra hem för mig, så ville jag inte befinna mig där en längre stund. Det fanns inget annat att göra där än att ligga och stirra in i väggen eller zappa mellan olika sorters tv-program. De lät mig inte alltid ta med mig datorn, så jag kunde inte heller göra något socialt eller göra några läxor. Jag undrade alltför ofta om läkarna egentligen ville att jag skulle klara av gymnasiet.

Jag var glad i alla fall över att min cancer inte var av en sådan karaktär att jag tappade håret eller liknande. Jag tappade bara krafterna tillfälligt.

Varje gång jag såg Ulrik någonstans, i tv, tidningar eller på internet, bläddrade jag alltid hastigt förbi det, allt för att hindra känslan av saknad som alltid hotade med att bryta in. Jag ville inte sakna honom, trots att jag ofta kände att jag ville att den där dagen då allt förstörts skulle förbli ogjord. Jag behövde nästan känna hans hand hålla om min och hans mjuka röst då han försäkrade mig om att allt var okej. Han fick mig att må bra.

------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 20! Lite ändring av story, som ni märker. Vad tycker ni? Jag hoppas ni gillar det! :)

Btw, för att göra det hela lite roligare, så kan ni lyssna på den här låten medan ni läser fram till text som är fetstil :

Ulrik gick före uppför trapporna och låste upp dörren till sin lägenhet. Det var bara en enrummare, men fortfarande fanns där en känsla av frihet och självständighet. Jag antog att han trivdes där, även om det verkade lite ensamt. Mitt i stora Stockholm, helt själv.

Efter att vi tagit av oss skor och jackor, visade Ulrik var jag kunde sätta mina saker.

”Så, här bor du ibland, alltså.” Jag såg mig omkring i det som var både sovrum och vardagsrum.

”Japp. Det är inte mycket, men man klarar sig.” Han log mot mig. ”Jag har tyvärr ingen extra säng, så jag hoppas att det är okej om vi delar.” Han såg generad ut, samtidigt som han gjorde en gest mot bäddsoffan.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Vi skulle alltså dela säng. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag varit så klok att jag i alla fall packat ner en riktig pyjamas. Annars hade jag väl fått sova i mina vanliga kläder, något som jag gärna ville undvika. Speciellt inför en kille.

”Det är okej”, mumlade jag. Vi var båda otroligt generade. Ingen av oss visste vad man skulle bryta tystnaden med. Kanske en hammare?

”Vill du ha lite te?” Ulrik som alltid brukade prata glatt och öppet, var den som tillslut bröt tystnaden. Jag antog att han, som jag, tyckte att tystnaden var besvärlig.

”Ja tack, gärna.” Jag log mot honom och följde sedan med honom in i det lilla köket. Såg på medan han plockade fram koppar, mjölk, socker, tepåsar och allt annat som kunde tänkas behövas. Hans glada humör kom långsamt tillbaka och han började vissla glatt. Jag log bara åt honom och snappade sedan åt mig hans gubbkeps. Jag tyckte han såg bättre ut utan den på huvudet, trots att han såg bra ut med den på också.

”Du kommer vara så död senare”, muttrade han och gjorde ett försök att låta hotfull. Jag skrattade.

”Du har hotat med mycket hämnd de senaste dagarna. Än har du inte gjort allvar av något av det.” Han blängde bara på mig och gjorde sedan en gest mot bordet för att jag skulle komma och sätta mig.

”Jag kommer att göra allvar om det. Bara vänta om se.” Han flinade ondskefullt och hällde upp te åt oss båda.

”Det tror jag när jag ser det”, sa jag och satte hans gubbkeps på mitt eget huvud, bara för att se hur det kändes.

Vi satt där en stund under tystnad. Drack vårt te och sa inget särskilt. Detta gav mig gott om tid till att tänka. Tänka på hur jag skulle formulera det jag ville säga. För jag hade bestämt mig på allvar nu. Jag skulle berätta.

”Vad är det?” Ulrik rynkade pannan och såg på mig. ”Du verkar lite borta i tanken.” Jag såg upp och mötte hans blick.

”Ulrik, jag har inte varit helt ärlig mot dig”, sa jag och märkte hur orolig han blev. Jag drog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”Jag vet inte varför jag inte berättade det från början. Jag tror att jag blev rädd.” Han verkade nu både orolig och förvirrad.

”Cassie, snälla, dra inte ut på det. Har det hänt något?” Hans mjuka röst fick det hela att kännas än värre.

”Jag har cancer”, viskade jag fram och kände hur tårarna steg i ögonen. ”Föråt för att jag ljög.” Jag bet mig i läppen och fäste blicken på mina händer som låg knäppta i knäet. Jag undrade vad han skulle säga, göra. Vad han skulle tycka om mig. Jag hade alltid haft problem med att ljuga och trodde alltid att jag var satans avkomma om jag sa något som inte var sant. Jag mådde otroligt dåligt om jag ljög, precis som nu. Jag trodde alltid att det värsta skulle hända.

”Cassie, det är ingen fara.” Ulrik förvånade mig. ”Jag förstår dig. Jag hade säkert gjort samma sak om jag var du. Det är en tung sak att berätta då någon annan fått ett glatt beslut.”

Jag såg upp och nickade, lättat över att han inte blivit arg. Jag var glad över att han förstod mig. Jasper skulle helt klart inte varit lika förstående.

”Tack.” Jag log mot honom och slängde en blick på klockan. Halv tio. ”Jag tror att jag går och lägger mig.” Jag reste mig upp, vilket även Ulrik gjorde.

”Det är nog en bra idé. Vi måste komma upp i bra tid imorgon. Jag måste ju hinna hämnas.” Han blinkade retsamt mot mig. Jag suckade bara och skakade leende på huvudet. Han var bra knäpp.

Jag hämtade min väska med saker och begav mig sedan in i badrummet för att byta om. Det tog inte många minuter för mig att dra på mig mina blåa pyjamasbyxor och en grå t-shirt, samt att borsta tänderna. Jag var för trött för att dra ut på tiden.

Då jag kom in i sov-och vardagsrummet igen, hade Ulrik redan fällt ut bäddsoffan och gjort den färdig. Jag gav honom ett trött leende, då han passerade mig i dörröppningen på väg till badrummet.

Utan några längre dröjsmål, kröp jag ner i sängen. Jag la mobilen under kudden för att ha den nära till hands och slöt ögonen.

Jag hade nästan somnat då Ulrik kom tillbaka. Jag hörde hans tysta fotsteg mot golvet och sedan sängen som knarrade då han la sig bredvid mig. Sedan mindes jag inget mer.

Mitt uppvaknande nästa morgon var inte det trevligaste jag fått. Jag kände något blött som rann nerför min kind och höjde instinktivt handen för att torka bort det. Jag satte mig hastigt upp och såg mot taket. Läckte det någonstans?

”Hämnd nummer ett avklarad.” Rösten fick mig att rycka till. Ulrik flinade mot mig. Han höll ett glas vatten i handen och jag förstod då att han måste ha droppat vatten på mig för att få mig att vakna. Jag blängde på honom.

”Du ska allt få”, muttrade jag. Han skrattade bara och satte ifrån sig glaset på ett bord. Detta korta ögonblick då han höll uppmärksamheten riktad åt ett annat håll, tog jag i akt. Jag greppade min kudde, hoppade upp ur sängen och slog till honom i bakhuvudet.

”Du din…” Han snurrade runt och drog kudden ur mitt grepp. Jag backade skrattande undan och tog istället tag i hans kudde. Det dröjde inte många sekunder innan vårt kuddkrig var i full gång. Men däremot varade det inte så speciellt länge. Det var alldeles för tidigt på morgonen för att vi skulle orka med ett kuddkrig.

Då Ulrik gjorde ett sista försök till anfall, tog jag ett par steg bakåt, vilket resulterade i att jag föll racklång ner i sängen. Det dröjde ingen lång stund, innan Ulrik slängde sig ner bredvid mig. Vi skrattade båda så att vi kiknade.

”Tänk att kuddkrig kan vara så kul”, sa jag med ett brett leende och slöt ögonen, samtidigt som jag drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv.

”Mhm.” Jag hörde hur sängen knarrade då Ulrik rörde på sig. Innan jag visste ordet av hade han lutat sig över mig och tryckt sina läppar mot mina. Jag kysste honom mjukt tillbaka och drog fingrarna genom hans lena hår. Att han kunde vara så underbar. Han var tusen gånger bättre som pojkvän än vad Jasper någonsin varit. Han var som både min bästa kompis och min pojkvän. Vi kunde alltid prata om allt. Han förstod mig ibland nästan bättre än Charlie och Foxy. Vi tänkte ofta på samma sätt.

Ulriks händer som letade sig in under min t-shirt, fick mig att vakna upp ur mina tankar. Jag fångade upp dem i mina egna och slog upp ögonen.

”Och vad tror du att du sysslar med”, frågade jag honom tyst och mötte hans blick. Han ryckte på axlarna, leende.

”Kysser dig, kanske.” Han reste sig upp och behöll mina händer i sina, så att han kunde dra upp mig på fötter.

”Det tror jag så mycket jag vill”, sa jag, misstänksamt. Jag hade en liten aning om vad som varit på väg att hända, men jag visste att Ulrik inte blev arg för att jag avbröt det hela innan det gick för långt.

”Gör du det.” Han log på nytt och tog upp sin mobil för att slänga en blick på klockan. ”Vi måste nog ta och äta frukost nu om vi ska hinna i tid.” Jag nickade och begav mig till badrummet för att göra mig klar, medan han började plocka fram frukostgrejer. Efter några minuter, då jag bytt om, tog jag över så att även han kunde klä sig.

Vi skulle iväg till stället där Ulrik skulle spela, då han skulle göra en soundcheck och prata ihop sig med sina managers innan. Det var mycket som skulle ordnas innan, trots att det inte var särskilt många som skulle komma och lyssna. Så otroligt känd var han inte än.

Halv tio steg vi in genom dörrarna till lokalen. Ulriks managers, Johan och Anders, stod vid den lilla scen som fanns och pratade. De vände blicken mot oss och höjde handen till hälsning.

”Ulrik, bra att du kom i tid.” Anders log brett och vände sedan blicken mot mig. ”Och vem är det här?”

”Cassie”, sa jag och sträckte fram handen mot honom för att hälsa. Både han och Johan tog den och jag märkte att de utväxlade en blick. De verkade inte helt nöjda med att jag var där, vad det nu kunde bero på.

”Så, är du en vän eller…?” Johan såg på Ulrik då han talade. Ulrik gav mig en undrande blick och jag nickade omärkt. Det var okej om han berättade för sina managers.

”Flickvän.” Ulrik log och la armen kring mina axlar.

”På så vis.” Johan och Anders utbytte en ny blick. Vad höll de på med, egentligen?

”Om du skulle kunna följa med oss, Ulrik, så ska vi visa dig hur allt går till.” Anders la handen på Ulriks axel och nickade åt mig att jag skulle gå och sätta mig vid ett av de runda bord som stod där inne. Ulrik räckte mig sin väska och gav mig ett snett leende, innan han, Anders och Johan försvann iväg.

Jag slog mig ner vid ett av borden som stod närmast scenen och drog upp min dator ur väskan. Trots att det var helg, så hade jag läxor att göra. Jag kunde lika gärna börja nu, då det verkade som om jag skulle befinna mig där en bra stund.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Yes, här har ni del 19! Jag hade tänkt försöka skriva fram tills Matilda kom med igen och spelningen, då jag fått lite idéer av er på vad som skulle kunna hända (TACK!). Men då jag ska iväg ikväll, så hinner jag tyvärr inte skriva längre. Jag kommer även vara borta imorgon under dagen, så nästa inlägg kommer troligtvis komma imorgon kväll! Jag hoppas att det blir bra ändå.

Ha en gó lördag!

Erica

Fredag. Dagen då det var dags att bege sig till Stockholm. Min väska hade stått färdigpackad ända sedan onsdagen. Onsdagen då allt hänt. Allt ändrats.

Men jag var trots detta redo inför helgen. Mitt humör var på topp och inte ens lärarnas läxor kunde förstöra det. Inte ens det faktum att jag hade cancer kunde grumla mitt sinne.

Då skolan slutade för dagen, var jag först ute ur klassrummet. Mina kompisar visste vad som var på gång, men de verkade fortfarande inte ha fattat att jag hade sån otrolig energi.

Mitt skåp brukade alltid vara rejält trögt att öppna, men dagen till ära svängde det upp utan problem. Detta fick mig att le ännu bredare. Till och med skåpet som jag alltid förbannade något otroligt samarbetade med mig.

Mina vänner nåde sina skåp, just som jag slängde igen mitt eget och hängde skolväskan över axeln. Väskan med sakerna jag behövde inför Stockholm hängdes över den andra.

”Ha de så bra nu, Cass.” Jane, en tjej i min klass, log brett mot mig.

”Du också.” Jag log tillbaka och knäppte den sista knappen på min jacka, innan jag satte av längs korridoren. Jag stannade inte och pratade med någon annan. Min blick hade fångats upp av klockan som visade på tjugo i fyra och jag visste av egen erfarenhet att det tog minst tjugo minuter att gå till buss- och tågcentralen. Jag suckade. Om jag hade otur skulle jag komma försent.

Så jag satte upp hög fart längs gatan. Genom vattenpölarna, förbi glada elever som slutat för helgen och förbi alla vuxna som såg irriterade ut över ungdomarnas glada humör. Jag log fortfarande brett och kunde inte låta bli att le retsamt åt en speciellt sur tant. Man var bara ung en gång, så varför skulle alla unga vara sura för att de vuxna kände för att vara det?

Jag gick snabbt. Snabbt nog för att hinna i tid, men ändå långsamt nog för att känna solens strålar göra ett försök att värma upp den kalla marken, och vinden som slet i mitt röda hår. Jag trivdes här på jorden och jag tänkte absolut inte lämna den för en dum cancers skull. Om min mamma blivit frisk från den, så kunde väl även jag bli det? Eller hur? Om de visste hur de skulle bota henne, så borde de ju veta hur de skulle bota även mig. Ja, så var det säkert.

Jag log på nytt och drog ett djupt andetag av den friska luften, innan jag steg in genom de automatiska dörrarna som ledde till tågspåren.

Nu var det bara att hitta spår 4. Jag såg upp på skylten vid det närmsta spåret. Spår 7. Alltså borde det bara var att fortsätta raden ner.

Och visst. Efter att jag hade gått i några minuter, fick jag syn på skylten med texten Spår 4 och tåget som stod där och väntade. Jag lät blicken leta sig ner längs den stenklädda perrongen, på jakt efter Ulriks välbekanta ansikte.

Halvvägs ner fann jag honom. Iklädd sin vanliga gråa gubbkeps, stod han lutad mot en pelare med blicken fäst på sin mobil. Jag antog att han spelade ett av sina vanliga mobilspel. Han älskade verkligen att spela sådant.

Med snabba steg gick jag mot honom. Han såg inte upp då jag ställde ner mina två väskor vid hans fötter och masserade den axel som jag burit den tyngsta väskan på.

Så ljudlöst jag bara kunde, drog jag upp min kamera ur övernattningsväskan och höll upp den framför ansiktet. Inte förrän jag tog ett kort och blixten gick av, verkade han reagera på att det fanns någon mer än han själv där.

”Jaså, det var bara du.” Han såg lättat på mig. ”Jag trodde att det var paparazzis.” Jag skrattade åt honom och tryckte upp bilden jag precis tagit. Den hade blivit bra.

”Tja, jag kanske ska sälja den här till Aftonbladet”, sa jag retsamt och visade honom bilden. ”Jag kan redan se rubrikerna.” Han gjorde ett tamt försök att få tag på kameran, men jag höll den utom räckhåll, innan jag på nytt stoppade ner den i väskan. ”Ulrik Munthers spelberoende.” Jag gestikulerade med händerna likt en överexalterad tidningsförsäljare. ”Det blir grejer det.”

”Du ska få”, skrattade Ulrik och jag märkte hur folk runt omkring såg nyfiket på oss.

”Kanske inte här”, sa jag och nickade omärkt mot de som verkade mest intresserade. ”Spara du din hämnd till Stockholm.”

”Det ska jag allt göra.” Ulrik såg finurligt på mig.

Jag märkte i ögonvrån hur folk började röra sig mot tåget och då jag vände på huvudet, såg jag att dörrarna hade öppnats.

”Dags att stiga på”, sa jag glatt och lyfte på nytt upp mina väskor. Ulrik fattade tag om handtaget på sin gitarrväska och hängde en annan över axeln. Jag antog att han hade mycket av sina saker i Stockholm, då han inte hade särskilt stor packning.

Ulrik gick först på tåget och jag följde tätt efter. Han var den som hade biljetterna. Tydligen var det hans skivbolag som betalade och jag kände mig lätt olustig som snyltade på deras pengar. Men enligt Ulrik var det okej och jag litade på honom.

”Här är våra platser.” Ulrik satte ifrån sig sin röda väska på ett säte och visade med handen att jag skulle sätta mig bredvid, medan han lämnade sin gitarr i bagageutrymmet vid dörren.

Jag slog mig ner vid fönstret, för att Ulrik lätt skulle kunna sätta sig, och satte mina väskor vid fötterna. Jag var glad att vi satt vid ett bord, trots att det då skulle kunna komma folk och sätta sig mittemot oss. Så länge de var trevliga så var det ingen fara.

Ulrik slog sig ner bredvid mig och satte sin väska vid fötterna. Han mötte leende min blick då tåget började rulla och jag log tillbaka.

”Nu är det Stockholm som väntar oss.” Jag snurrade, av gammal vana, mobilen i handen och såg ut genom fönstret på landskapet som vi passerade med allt snabbare fart. Det dröjde inte många minuter innan vi lämnat Göteborg bakom oss.

Resan var lugn. Ingen verkade känna igen Ulrik tillräckligt väl för att störa oss, trots att några gav honom nyfikna blickar. Men då han själv inte verkade störa sig på det, så gjorde jag inte det heller. Om han inte var orolig så skulle jag inte heller vara det. Han visste bäst när det kom till fans och hans kändisskap. Där hörde inte jag hemma.

Trots den lugna stämningen omkring oss, hade vi roligt. Vi pratade och skrattade som aldrig förr och jag gissade på att folk blev ganska störda. Men ingen klagade. De bara fortsatte med vad de nu gjorde.

När vi kommit ungefär halva vägen, hade Ulrik somnat. Jag antog att han behövde vila ut, så jag väckte honom inte. Istället drog jag upp min dator ur väskan och kopplade mig upp till det lilla nätverk som fanns på tåget. Det var inte världens bästa täckning, men det var i alla fall något.

Tåget stannade till på en ny station. Var visste jag inte. Jag höll inte så speciellt stor koll på vilka städer vi passerade.

En tjej som såg ut att vara några år yngre än mig steg på. Hon stod villrådig i gången mellan platserna och såg sig omkring, innan hon slog sig ner mittemot mig. Hon gav mig ett snabbt leende och strök undan det mörkblonda håret ur ansiktet.

”Hej.” Jag log tillbaka. Varför skulle jag inte vara trevlig, nu när mitt tidigare sällskap hade somnat.

”Hej.” Hon svarade mig, men verkade förvånad över att jag tilltalat henne.

”Ska du upp till Stockholm”, frågade jag. Jag hoppades att jag inte lät alltför desperat att starta en konversation.

”Ja, jag ska på en spelning där med…” Hon tystnade. Hon hade fått syn på Ulrik. Jag följde hennes blick. Ulrik var faktiskt rätt söt när han sov.

”Men Ulrik eller”, frågade jag vänligt. Hon nickade, med sina blåa ögon uppspärrade.

”Är det där verkligen han”, frågade hon och nu var det min tur att nicka.

”Ja, fast som du ser verkar han rätt trött av sig för tillfället.” Hon skrattade till.

”Jag kan se det.” Hon mötte hastigt min blick. ”Jag heter Matilda, förresten.” Hon sträckte fram handen.

”Cassie.” Jag log och skakade hennes hand.

”Så, hur känner du Ulrik?” Hon verkade nyfiken, men jag visste att jag inte kunde berätta hela sanningen. Inte om vår relation till varandra.

”Vi gick på samma skola tidigare. Sedan när vi båda började gymnasiet umgicks vi inte så speciellt mycket. Vi började umgås igen för någon månad sedan.”

”Så ni är bara vänner, alltså?” Matilda såg på mig. Jag förstod att hon gärna ville veta.

Jag tvekade en sekund, innan jag nickade.

”Ja, inget mer. För tillfället.” Jag blinkade retsamt mot henne och hon skrattade.

Vi satt och pratade ända tills det ropades ut i högtalarna att vi strax var framme i Stockholm. Matilda fick då bråttom med att plocka ihop sina saker, medan jag gjorde ett försök att få liv i Ulrik.

”Nu är det dags att vakna”, mumlade jag i hans öra och gav honom en lätt knuff. Han mumlade något osammanhängande, men vaknade inte. ”Fast du kanske vill till Luleå.” Det gjorde susen.

Ulrik slog upp ögonen och vände så hastigt på huvudet, att våra pannor kolliderade med varandra. Jag kunde höra hur Matilda skrattade och jag log mot henne, medan jag gned mig i pannan. Likadant gjorde Ulrik, medan han gjorde ett försök att samla ihop sina saker med en hand.

”Varför har du inte plockat ihop än”, frågade han och såg på mig med rynkad panna. ”Vi måste gå av nu så att vi inte hamnar i Luleå. Mina managers kommer mörda mig.” Nu skrattade både jag och Matilda så att vi kiknade. Ulrik såg förvirrad ut. ”Vad?”

”Vi… ska… inte… till… Luleå.” Jag skrattade så häftigt att orden kom fram otydligt och hackigt. ”Sista stationen är i Stockholm. Det trodde jag att du visste.” Efter att jag hade dragit några djupa andetag, kunde jag nu prata ordentligt igen.

”Du din…” Ulrik gav mig en hämndlysten blick. ”Nu har jag mycket att ge igen för.”

”Det har du kanske.” Jag stoppade ner mina saker i väskorna och reste mig sedan upp för att kunna dra på mig min jacka. ”Men nu måste vi gå av tåget.”

”Vi ses imorgon, Cassie.” Matilda höjde handen till avsked mot mig och jag nickade. Vi hade bestämt att försöka mötas upp innan Ulriks spelning dagen därpå. Jag var glad över att ha fått lära känna henne.

Jag och Ulrik steg av tåget och begav oss sedan ut från stationen. Ulrik ledde vägen, då jag absolut inte hittade i Stockholm. Jag hade bara varit där några få gånger, men aldrig utan karta. Utan Ulrik hade jag säkert gått vilse direkt.

Vi tog tunnelbanan till hans lägenhet. Båda var trötta, trots att Ulrik sovit en bra stund. Skolveckor och tågresor tog verkligen på krafterna. Nu var det bara att slappa resten av kvällen. Hoppades jag, i alla fall.

Bilden är tagen av: Josefin ( www.jossesfoto.weebly.com )

Hittar du en bild på bloggen som är din, men som du inte vill ska vara här? Skicka då ett mejl till [email protected] där du berättar vilken bild det är, så kommer den att tas bort!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Del 18, everyone! Hoppas ni gillar den.

Det känns som om det blivit färre som har kommenterat nu på ett tag. Jag vill absolut inte tvinga er till att kommentera om ni kanske har slutat läsa, osv. Men jag vill gärna veta er åsikt. Om det är något som inte är bra, säg till! Jag kan inte göra något åt fel utan att veta om dem, eller hur?

Ha de gött!

Erica