Dagen gick, lika långsamt som alla andra. Jag hade inte så speciellt mycket att göra, då det snart var helg. Det skulle bli skönt att få ta det lugnt. Inga läxor, inget slit. I alla fall i två dagar. Helgen borde egentligen vara längre. Man hann knappt vila ut ett dugg.

Ulriks hemlighetsfulla min då han berättat att det var bäst för mig att hålla helgen fri, hade gjort mig otroligt nyfiken. Jag tyckte inte om när han undanhöll saker från mig. Det gjorde att jag började fantisera. Alla fantasier var inte heller… passande. Jag var glad över att ingen kunde läsa mina tankar. Det hade blivit obotligt pinsamt för min del.

Mina tankar var så förvirrade och snurriga, att jag av misstag råkade börja prata med JB, något som gjorde honom förbryllad men glad, då han tydligen verkade tro att jag förlåtit honom. Då jag insett mitt misstag, hade jag hastigt skyndat därifrån mitt i en mening. Jag fattade inte hur jag kunde vara så virrig, egentligen. Det var bara en överraskning. Ingen stor grej. Eller var det det?

Då jag kom hem igen samma eftermiddag, var huset tomt. Desi var hos en kompis och mina föräldrar jobbade båda sent. Ulrik var även han upptagen på annat håll. Jag undrade om det kunde ha något att göra med överraskningen.

Jag hade till en början ingen aning om vad jag skulle hitta på. Att sitta och glo en hel kväll skulle bara vara tråkigt.

Men efter en stund kom jag att tänka på att jag faktiskt skulle kunna baka något för att överraska min familj. Då slapp jag sitta och dega.

Så, efter att ha letat upp en gammal kokbok och satt på lite bra musik, satte jag alltså igång med att baka. Jag dansade runt i köket och sjöng med. Jag visste att ingen ändå kunde se eller höra mig. Jag kunde bara vara mig själv för en gångs skull.

Jag var fullt upptagen av det jag höll på med. Alltså märkte jag inte att nån kom. Att någon stod i dörren och såg på.

”Att du kunde dansa sådär. Det har du aldrig berättat.” Rösten fick mig att stelna till och vända mig om med sleven höjd. Smeten droppade ifrån den ner på golvet, men jag tog ingen notis om detta. Vad gjorde han här, igen? Jag måste ha glömt låsa dörren. Hur hade han annars kunnat komma in?

”Vad gör du här?” Hjärtat bultade hårt i bröstet och jag svalde hårt.

”Vad tror du att jag gör här?” Jasper log, nästan lite hånfullt, och tog ett steg framåt mot mig. Jag tog ett motsvarande steg bakåt och la ifrån mig sleven på bänken. Jag ville bara att han skulle ta och försvinna. Han gjorde mig nervös.

”Kan du bara ta och gå?” Jag hörde mig själv uttala mina tankar högt och undrade om det var ett misstag. Han verkade redan rätt förbannad. Jag ville inte precis göra det hela värre.

”Till vilken nytta? Jag får ju inte det jag vill då.” Jasper tog ett nytt steg mot mig, så att jag fann mig stå fångad mellan honom och köksbänken. Musiken fortsatte att spela, men jag uppfattade inget från den. Jag var rädd, rädd för vad Jasper tänkte göra med mig. Jag var ensam hemma och ingen visste vad som hände.

”Jasper, är du så tjockskallig att du inte fattar att det faktiskt är över sedan länge? Du måste gå vidare och lägga av med det här.” Jag blängde på honom och lät mycket säkrare på rösten än vad jag kände mig.

”Jag tycker inte att det är över. Du hade ingen bra anledning till att göra slut med mig.” Jaspers ögon smalnade till springor. ”Han där Ulrik är bara en fjant.”

”Käften”, väste jag. ”Det är du som är fjanten här.” Mina ord följdes av hans knytnäve som träffade mig i magen. Jag vek mig dubbel av smärtan och hann därför inte värja mig, då han slog till mig på nytt, den här gången träffade hans hand min kind.

Slaget fick det att snurra i huvudet. Jag gled ner på golvet och kröp ihop, i väntan på att han skulle slå till mig igen. Något ytterligare slag kom inte.

Jag hörde långt borta ljudet av snabba fotsteg och en röst som ropade till. En bekant röst, som jag just då inte kunde placera.

En hand placerade sig på min axel, samtidigt som något kallt placerades på min kind. Musiken hade stängts av och det kändes som om jag började komma upp till ytan igen. Det var som att simma från botten på en sjö. Man såg dagsljuset uppe vid ytan, men det tog alltför lång tid att ta sig uppåt. Man bara fortsatte simma, utan att nå fram, tills någon väckte dig.

”Är du okej?” Någon satt på huk framför mig och jag gjorde ett försök till att fokusera blicken.

”JB?” Jag såg på honom, undrande. ”Var tog Jasper vägen?”

”Jag slängde ut honom. Jag såg honom bara kliva in i ditt hus för en stund sedan. Det gjorde mig orolig, så jag följde efter. Tur var väl det.” Han log försiktigt.

”Tack.” Jag log tillbaka, så gott jag förmådde. JB hade lagt en blöt handduk på min kind för att kyla ner den och stelheten i ansiktet gjorde det svårt att le eller göra något överhuvudtaget.

”Cass, jag är ledsen för det som hände förra gången. Det var Charlie och Foxy som fixade det, jag hade inte den blekaste aning om att Jasper skulle komma förrän han dök upp. Jag lovar, jag försökte få honom att dra, men han och tjejerna vägrade. Förlåt.”

Jag lyssnade på vad han sa. Jag hade haft rätt i att det hela inte hade varit hans fel. Jag hade känt att något inte stämde då det gällde honom. Det var inte likt honom att göra på det viset.

”Jag förstår. Det är okej.” JB såg förvånad ut.

”Förlåter du mig bara sådär?” Jag nickade.

”Nu när jag fattar att det hela faktiskt inte var ditt fel, så är det väl inge större idé att vi fortsätter hålla oss undan? Eller föredrar du det?” Jag log på nytt. Kylan som handduken tillförde till kinden, gjorde att det inte gjorde riktigt lika ont i kinden längre.

”Ha, klart att jag inte föredrar det.” JB skrattade. ”Vad säger du om att vi har en av våra vanliga filmkvällar och festar på din kaka?” Han slängde en menande blick mot skålen med smet som fortfarande stod på bänken.

”Let´s go”, sa jag glatt. Han reste sig upp och sträckte sedan fram handen så att han kunde hjälpa mig upp på fötter.

Smärtan i kroppen försvann långsamt, då JB hjälpte mig tänka på annat. Vi bakade klart kakan, valde filmer och gjorde det mysigt inne i vardagsrummet för en filmkväll. Jag hade saknat det här. Vi hade haft filmkvällar nästan varenda helg tidigare innan vi börjat gymnasiet, men sedan hade vi kommit av oss. Det var kanske dags att återuppta traditionen igen?

”Mums, den här var god.” JB sträckte sig framåt för att skära upp en ny bit utav kakan.

”Lugna dig ditt kakmonster.” Jag smällde till honom på fingrarna för att han inte skulle kunna ta mer. ”Spara lite till de andra, va?”

”Okej då.” JB satte på sig en lätt sur min och satte sig till rätta i soffan igen med armarna i kors över bröstet. Vi var redan inne på vår andra film, The City Of Ember. Trots att den egentligen räknades som en barnfilm, så var den verkligen grym. Jag erinrade mig att jag någon gång hade läst böckerna som hörde till, men vad de egentligen handlade om kunde jag inte komma ihåg just då.

Ljudet av telefonen som ringde, fick oss båda att hoppa till. Jag skuttade upp ur soffan och ryckte åt mig telefonen från sin laddare bredvid tv:n.

”Cassie här.” Jag sjönk på nytt ner i soffan och JB gav mig en nyfiken blick

”Halloj, Ulrik här.” Han lät glad på rösten och jag antog att jag troligtvis log fånigt.

”Hej på dig. Hur är det?” Jag snurrade en hårslinga runt fingret i väntan på hans svar.

”Bara bra, tack. Du, jag undrar en sak.” Ulrik verkade ivrig att fortsätta, så jag valde att inte avbryta honom. ”Jag ska till New York nu i helgen, samt under hela nästa vecka. Jag undrar bara om du har lust att hänga på?” Hans fråga fick mig att bli fundersam.

”Ska Anders och Johan med?” Jag visste redan svaret, men var trots detta tvungen att fråga.

”Jo, de ska det. Men jag lovar, inget kommer hända.” Ulrik lät bestämd på rösten, men trots detta hörde jag en ton av osäkerhet.

”Okej.” Jag slängde en blick åt JBs håll. Han såg fundersam ut, trots att han höll blicken riktad mot tv:n. ”Jag hänger med, om jag lyckas övertala mamma och pappa.”

”Åh, det är inget som du behöver oroa dig för.” Ulrik skrattade. ”Allt är fixat.”

”Du, Ulrik, är det okej om en av mina kompisar, JB hänger på?” JB ryckte till då han hörde sitt namn nämnas. Han såg på mig och en rynka dök upp mellan hans ögonbryn.

”Hm, ja det är väl okej.” Ulrik lät lite smått besviken över att vi inte skulle vara ensamma.

”Bra. Tack Ulrik.”

”Vi ses imorgon då. Flyget går halv tio imorgon bitti. Jag kommer och hämtar dig vid åtta, okej?”

”Vi ses då.” Synkroniserat la vi på.

”Vad var det där om?” JB såg på mig då jag la ner telefonen på soffbordet.

”Vi ska till New York imorgon!” Jag log brett mot honom och han log tillbaka.

”Gött!”

---------------------------------------------------------------------------------

Här har ni äntligen del 29! Ledsen för dröjsmålet, men det är ytterst viktigt att jag låter skolan gå före för tillfället. Så ni får stå ut med att inläggen kan dröja.

Som ni märkte blev staden New York. Det stod i slutet mellan New York och Paris, så då la jag in min egen röst till att bestämma. Hoppas ni gillar det!

Ha de gött!

Erica

Edit: Jag har kommit på en idé inför nästa berättelse. Ni kan läsa den nedan. Ge gärna förslag på fler saker som kan vävas in och liknande:

16- åriga Macy (Preliminärt namn) Watson har under större delen av sin uppväxt bott strax utanför Sydney, Australien. Hennes mamma kommer från början från Sverige och en stor del av släkten bor där. Macy och hennes tre syskon kan alltså en del svenska, men trots detta talar de för det mesta engelska.
I början av sommarlovet, får familjen reda på att släktingar från Sverige ska komma och hälsa på. Däribland den två år äldre kusinen Ulrik (Munther).
Trots släkskapet emellan dem, uppstår känslor som egentligen inte borde uppstå. Något som kan försvåra Ulriks hemfärd i slutet av sommaren.

Well, ge mig gärna lite kritik :) Den kommer då kanske skrivas på blandad engelska och svenska.