Det dröjde runt tio minuter innan Anders anlände, i sällskap med en annan man vid namn Johan. De presenterade sig kort och förde mig sedan med sig in i ett konferensrum. Ulrik följde oss, med ögonen klistrade vid sin mobil. Han hade ännu inte sagt något.

”Okej, du vet i princip vad jobbet går ut på, eller hur?” Anders log mot mig där han satt mittemot mig. Jag nickade.

”Ja, i princip.” Jag bet mig i läppen och väntade på att han skulle fortsätta.

”Vi hade tänkt att du ska få hjälpa oss att producera ett par låtar. Nu lagom till jul kommer det bli en hel del jullåtar, men inte helt. Ulrik här ska bland annat släppa en skiva till sommaren, så du ska få hjälpa till med några av låtarna.”

Ulrik såg upp och log trött.

”Bäst för dig att du gör ett bra jobb.” Jag kunde höra retsamheten i hans röst, men kunde trots det inte låta bli att bli lite irriterad. Han var inte rolig om han trodde det.

”Idag är det inte mycket du behöver göra. Du och Ulrik ska få ha en kort låtskrivarsession, du ska få dina tider och så blir det inte mer förrän imorgon.” Anders slog ihop händerna och sköt ett papper tvärs över bordet. ”Jag hoppas att du tycker att det här ska bli roligt.” Han log och reste sig sedan från bordet.

”Klart jag gör.” Jag slängde en kort blick på pappret, innan jag lade ner det i väskan och följde honom ut ur rummet.

Både Ulrik och jag var irriterade av varandras sällskap, men låtskrivningen gick trots det bra. Jag visste att om han klagade på att jag skötte mig dåligt, skulle jobbet med all säkerhet ryka direkt. Det var hans album det handlade om och om han inte var nöjd med mig, så var det mitt jobb som försvann, inte hans. Han var viktigare för företaget än vad jag var.

Varför vi egentligen inte tyckte om varandra, hade jag inte den blekaste aning om. Det var bara något med kemin som inte klickade.

Men i vilket fall som helst, ströp vi inte varandra under tiden vi jobbade och båda lämnade byggnaden oskadda.

”Det där gick ju bra.” Ulrik körde ner händerna i fickorna på sin jacka, där vi gick nerför gatan mot tunnelbanan.

”Det gjorde det väl.” Jag nickade långsamt och slängde en blick åt hans håll. Varför försökte han ens? Vi var ute nu, borta från Johan och Anders.

”Ska du hem nu, eller har du något planerat?” Han mötte min blick och ett leende ryckte i mungipan på honom.

”Ingen aning.” Jag ryckte på axlarna och lirkade upp mobilen ur fickan. I själva verket skulle jag höra av mig till mina kompisar och möta dem hemma, men jag kände inte för att berätta detta för Ulrik.

”Okej.” Han nickade långsamt och såg på mig en kort stund. ”Jag antar att vi ses imorgon.”

”Mhm.” Jag nickade till svar och fortsatte sedan gå, medan jag skickade iväg ett sms till mina vänner. De skulle allt få jobba lite.

När jag steg in genom dörren till lägenheten, förstod jag att de andra redan var där. Gemma var i vilket fall som helst inte ensam.

”Hej Nick.” Hon kikade ut från köket med ett leende. ”Jonas, Sam och Jess kom för en kvart sedan, så du är sist.”

Jag klev ur skorna och sträckte sedan på mig.

”Tja, ni har ju latat er hela kvällen. Jag har jobbat, så nu förtjänar jag lite uppassning.” Jag blinkade och följde henne sedan in i köket.

”Vad hörde jag om uppassning?” Jonas log brett där han satt, bekvämt balanserande på en stol. ”Jag skulle faktiskt behöva en massage.” Han skrattade och jag gav honom en knuff, som fick honom att slå bakhuvudet i väggen.

”Massera dig själv.” Jag placerade mig på stolen bredvid honom och placerade en bit från den kalla pizzan på min tallrik. De andra hade redan käkat, hur de nu hunnit det på en kvart, och fortsatte nu sitt tidigare samtal. Jonas stolthet verkade dock ha blivit sårad av att slå huvudet i väggen, så därför satt han och gnällde högljutt, gned sig i bakhuvudet och blängde irriterat på mig.

”Varför måste du skada mig?” Han putade med underläppen och mötte min blick. Jag himlade med ögonen och klappade honom lätt på axeln.

”För att vara ärlig, du förtjänade det.” Jag skrattade och Sam, som suttit på andra sidan bordet och tryckt i sig mer pizza, instämde.

”Och var fick du luft ifrån?” Jonas rynkade pannan och försökte se sårad ut, något som fick även Jess och Gemma att instämma i skrattet. Han lyckades alltså inte. Det gjorde han aldrig.

Efter detta, begav vi oss in i vardagsrummet, där vi trängde ner oss i soffan. Fem personer i en soffa för tre, var inte precis optimalt, men vi brydde oss egentligen inte. Vi gillade att trängas. Det blev mysigare på det viset.

Gemma och Jess hade bestämt en film sedan tidigare och de satte nu på den. En löjlig romantisk komedi, med en urvattnad Romeo och Julia handling. Jag och killarna klagade högljutt över detta.

”Måste vi kolla på den här igen?”, suckade Sam och drog handen genom håret.

”Ja, det måste vi.” Jess log och placerade huvudet på hans bröstkorg. ”Är du inte nöjd kan du väl gå och hitta en annan film halv elva på kvällen.” Hon blinkade mot honom och han suckade tungt, men han protesterade inte vidare. Det var snarare jag och Jonas som muttrade över det.

”Vi kan ju alltid byta till Sagan Om Ringen. Det får fart på dem.” Jonas log brett och jag skrattade lågt, något som fick Gemma och Jess att hyscha oss inom femton sekunder.

”Eller X-Men. Vi har ju en hög filmer här.” Jag nickade mot bokhyllan och han log brett.

”Vi väntar tills de har somnat av det här sömnpillret innan vi byter.” Han skrattade lågt och jag instämde. Mer hysch. Vi hade en plan...

Jonas och min plan hade varit optimal för kvällen, om det inte hade varit för det faktum att vi somnade först. För så var faktiskt fallet. Vi somnade först och blev istället väckta av de andra när filmen var slut och de skulle gå och lägga sig. Jag antog att de hört planen och inte väckt oss tidigare på grund av detta. Gemma och Jess älskade romantiska filmer med tunn handling och vaktade tv:n som hökar varje gång de fick bestämma film. Stackars Sam hade säkert inte haft något att invända med när det kom till detta. Om inte han somnat också, vilket han troligtvis hade. Det var likt honom i sådana fall.

Jess valde att sova i Gemmas rum, då jag skulle upp i hyfsad tid nästa morgon för att bege mig till Universal, medan killarna sov i vardagsrummet. Det kändes ensamt att sova själv, när jag visste att jag kunnat få sällskap, men jag antog att ingen ville bli väckt vid åtta på en lördag. Jag var inte precis den smidigaste personen på morgonen, så att säga, så jag skulle säkert bara ha väckt hela lägenheten om jag sovit i samma rum som någon annan.

Efter att ha borstat tänderna och sagt godnatt till de andra, gick jag och lade mig. Trots att jag sovit en stund tidigare, var jag dödstrött och det dröjde inte många minuter innan jag sjönk in i drömmarnas värld. Alla dagens intryck hade verkligen tröttat ut mig och det skulle visa sig att lördagen skulle bli i princip likadan.

And you can tell the world
That you're leaving
And you can pack your bags
And spread your wings
And you can tell them all
That it's over
But while you wave goodbye
I'll be getting closer

Stand there and look into my eyes
And tell me that all we had were lies
Show me that you don't care
And I'll stay here if you prefer
Yes I'll leave you without a word
Without a word

Med musik i öronen rörde jag mig målmedvetet längs gatan. Jag visste vart jag skulle, det var samma väg jag tog dag ut och dag in, så det var inga problem med det.

Låten var fin, underbar, vacker, allt som behövdes för att förgylla ens dag. Jag hade för länge sedan insett att 16-åriga Birdy var ett geni och hennes låt Without A Word var en av mina mest spelade låtar. Det var inte så konstigt egentligen, så mycket som den betydde för mig.

Till den hade jag tagit mig igenom det senaste året med min pojkvän som dumpat mig för min bästa kompis, problemet med att hitta jobb och allt arbete med skolan. Låten hade alltid funnits där och jag visste att den inte skulle försvinna än på ett tag,

Skolans välbekanta byggnad reste sig framför mig och jag ökade på stegen för att slippa ifrån den bitande kylan och istället ersätta den med värmen inomhus. Eller den egentliga brist på värme som rådde på skolan. Det var alltid kallt, men i alla fall varmare än utomhus, tack och lov.

Dörren gick enkelt upp och ljudet av prat, skratt, fotsteg och annat trängde sig på, dränkte enkelt musiken, som jag alltid hade på låg volym. Jag hade aldrig förstått grejen med att spränga öronen med att ha så hög musik att den hördes ut. Inte bara var det farligt, utan även störande för alla omkring.

”Hej Nick!” Jessica drog enkelt ur lurarna ur öronen på mig och log brett. Jag log tillbaka och stängde av mobilen, för att kunna koppla ur lurarna och stoppa in dem i mitt nu öppnade skåp.

”Hej Jess.” Jag gav henne en hastig kram och lät sedan jackan, väskan och resten av alla ytterkläder göra hörlurarna sällskap. ”Taggad över att det är fredag?”

”Om jag är.” Hon lutade sig mot skåpet bredvid och såg på medan jag plockade ut mina böcker. ”Du då? Ska inte du börja på Universal idag?” Hon mötte min blick och väntade, ivrigt, på ett svar.

”Jag är snarare nervös.” Jag skrattade lågt och stängde igen skåpet. ”Jag menar, det är en så stor chans. Tänk om jag misslyckas.”

”Nick, dina låtar är grymma. Du ska hjälpa till med ett par skivor och de kommer inte precis låta dig arbeta själv. Någon kommer ju hjälpa dig tills du vant dig.” Jessica klappade mig på axeln och vi började långsamt röra oss längs korridoren.

”Jag hoppas det”, mumlade jag och rynkade lätt pannan.

Jobbet på Universal Music hade dykt upp som möjlighet bara några veckor tidigare. Då jag sökt jobb länge för att ha råd att betala min del av hyran på lägenheten som jag delade med min andra kompis, Gemma, så hade det kommit perfekt. Min äldre bror, Jacob, hade kontakter med företaget och då en plats dök upp som co-producent på ett par skivor, hade han föreslagit mig och jag hade blivit kallad på intervju, fått visa vad jag gjort och varit antagen. Nu skulle jag få jobba över julen med att hjälpa ett par av producenterna med deras arbete och lära mig alla färdigheter. Gick det bra, kunde jag få jobbet på heltid.

Så det var egentligen inte så konstigt att jag var nervös. Jag hade skrivit ett par låtar och mixat några demos själv, men knappt aldrig spelat upp dem för någon. Nu skulle jag hjälpa människor med mycket mer erfarenhet än jag att göra sitt jobb. Det var lite skrämmande.

Trots nervositeten som bubblade inom mig, lyckades jag skjuta undan den en kort stund och istället koncentrera mig på första lektionen. Samhällskunskap. Kanske inte det roligaste som fanns, men det fick i alla fall mina tankar att förflytta sig vidare. Bort från Universal.

Dagen var en av de kortare och redan vid klockan två lämnade jag skolbyggnaden och tog mig ner till tunnelbanan. Jag skulle vara på Universal vid fyra, men då kläderna jag burit i skolan kändes lätt sunkiga och jag behövde ta en dusch innan, begav jag mig alltså hemåt.

Efter att ha lirkat med den som vanligt tröga porten och tagit mig de fyra trapporna upp till min och Gemmas lägenhet, var jag dränkt i svett på grund av de tjocka vinterkläderna och det var med lättnad som jag grävde fram nya ur garderoben och sedan gjorde ett snabbt besök i duschen.

Det tog inte många minuter innan jag var färdig och istället förflyttade mig ut i köket för att få i mig något att äta. Jag visste inte hur länge det skulle dröja innan jag fick tid att äta igen. Jag hade inga exakta tider för första dagen, utan skulle mest dit för att se hur allt gick till. Eller det trodde jag i alla fall.

Exakt en timme senare, vilket var strax efter halv fyra, steg jag av tunnelbanan och började ta mig upp mot ytan igen. Det var i början av rusningstiden och stationen var fylld av folk som stressade iväg mot tåg eller upp mot ytan för att bege sig hemåt. Jag blev därför knuffad fram och tillbaka av folk som hade mer bråttom och blev därför inte vidare förvånad när någon plötsligt gick rakt in i mig, bakifrån.

”Hey, du, se dig för.” Människan fräste till och jag vände på huvudet och blängde på personen. En kille i min ålder blängde tillbaka och rättade till mössan han bar.

”Ska du säga.” Jag bet mig i läppen och rynkade pannan, innan jag fortsatte gå. ”Jävla klumpfot”, muttrade jag tyst för mig själv, trots att det såklart till stor del varit bådas fel. Han hade helt enkelt bara gjort mig irriterad.

När jag äntligen kom ut i friska luften, drog jag flera djupa andetag och körde ner händerna djupt i fickorna. Det var fortfarande minst lika kallt som imorse, om inte kallare. Det var nästan så att man kunde känna snön i luften, något som gjorde mig glad. Jag älskade snö. Utan snö, ingen jul. Så var det bara.

Det dröjde inte många minuter, innan jag befann mig utanför Universal Music. Efter att ha rapporterat mitt ärende till en trött portvakt, blev jag insläppt och förd till receptionen, där jag blev tillsagd att vänta tills ”Anders Johansson kunde ta emot.”

Det var bra för mig, då jag behövde ett par minuter till att samla mig, och jag slog mig ner i den, obekväma, soffan och såg mig nyfiket omkring.

Det var inte förrän min blick fastnade på killen från stationen, som det slog mig vem han var. Ulrik Munther. Sveriges motsvarighet till Justin Bieber. Killen med gubbkepsen. Kärt barn har många namn, som man brukar säga.

Jag svalde hårt. Jag skulle jobba med honom och sanningen var, jag tyckte inte om honom. Ingen bra start...