Månaderna gick. Jag och Ulrik hade flyttat ihop permanent i min lägenhet. Hans föräldrar sa ändå inget. Han var arton och de tyckte bara att det var bra att han tog hand om mig. Vad det nu kunde betyda.

Min mamma och Gabriel skiljde sig under vintern, insåg att de inte funkade tillsammans, och mamma flyttade även hon tillbaka till Sverige. Sålde allt och flyttade.

Gabriel, Tyler och Jessica bodde alla kvar i Australien, då båda mina småsyskon kände att de hellre ville bo tillsammans med sin pappa. Egentligen hade jag inget emot det, trots att jag såklart ville träffa dem.

Tom hittade ganska snart en ny flickvän, Hayley. De passade mycket bättre ihop än vad han och Michelle någonsin gjort och det dröjde inte länge innan de bestämt sig för att gifta sig. Ingen protesterade efter att man sett hur lyckliga de var tillsammans.

För mig och Ulrik verkade inget förändras. Visst, vi hade våra duster ibland, men vi blev alltid sams snabbare än man kan blinka. Vi älskade varandra alltför mycket för att kunna vara ifrån varandra.

Det gick bara bättre och bättre för honom i hans karriär. Då han fyllt 19, turnerade han runt halva Europa, i princip. Jag följde med några gånger, men kände ofta att det var bättre om jag höll mig borta från hans karriär. Det var en annan värld än den jag hörde hemma i. Världarna borde inte blandas ihop.

Ljudet av publikens vrål och sång då de sjöng med i Ulriks låtar, fick mig att le. Jag hade stått bakom scenen och lyssnat ett bra tag nu, visste att detta var det tredje extra numret han körde. Han skulle snart vara klar, det var jag säker på.

Jag hade nyss fyllt 18, han var 20 och spelade på ett utsålt Scandinavium. Det var knappt att någon av oss förstod att det faktiskt hänt. Att han blivit så stor.

”Hej.” Hans soliga leende gick inte att ta miste på. Han satte ifrån sig gitarren och stegade fram till mig. Jag kramade mjukt om honom, njöt av hans kroppsvärme. Det var inte precis varmt bakom scenen.

”Hej på dig också.” Jag kysste honom mjukt och strök undan luggen ur pannan på honom. ”Det lät jättebra och publiken verkade gilla det.” Jag log, hade inget mer att säga. Jag ville att han skulle lugna ner sig lite, innan jag berättade det jag var här för att berätta. Något som skulle förändra våra liv.

”Ja, det verkade så.” Han fattade tag om min hand, ledde mig till sin logé. ”Hur länge har du varit här då?” Han sjönk ner i soffan bredvid mig, drog av sig gubbkepsen. Den satt alltjämnt där. Hade knappast bytts ut.

Jag ryckte lätt på axlarna till svar, drog upp en klämma ur väskan, så att jag enkelt kunde sätta upp håret för att få det ur vägen.

”Jag kom väl för en halvtimme sedan eller nåt. Det blev många extranummer där i slutet.” Jag skrattade lågt, försökte dölja min nervositet. Han instämde i skrattet, verkade inte märka av att något var annorlunda.

”Ja, men jag ville ju göra publiken nöjd.” Han suckade tungt. ”Något speciellt du ville? Du brukar ju inte komma till spelningarna så ofta.” Han gav mig en misstänksam blick.

”Jag har något att berätta”, mumlade jag, såg osäkert på honom. Han rynkade pannan, verkade direkt orolig.

”Vad är det? Har det hänt något?”

Jag drog ett djupt andetag, fattade tag om hans hand.

”Jag är gravid, Ulrik.” Jag hade trott att min röst skulle te sig stark, men till mitt missnöje blev det hela bara till en viskning.

”Va?” Han stirrade chockat på mig och jag vände hastigt bort blicken, då jag kände hur tårarna steg i ögonen. Jag ville inte gråta. Inte nu. ”Alex, det är ju underbart.” Han skrattade lågt, lät fortfarande chockad på rösten. ”Sedan hur länge?”

”Läkarna trodde att det varit i några veckor bara.” Jag såg på honom. ”Men jag tror inte att jag kan behålla det.” Jag bet mig i läppen, såg medan leendet försvann från hans läppar.

”Varför inte? Vi har gott om plats.”

”Det är inte det. Ulrik, du har en fantastisk karriär, du har inte tid med ett barn. Jag känner att jag är för ung. Jag klarar inte av det.” Jag vägrade se på honom, visste att jag säkerligen gjorde honom besviken.

”Jag förstår.” Han lät sorgsen på rösten, men jag visste att han förstod. Han skulle aldrig säga emot mig kring ett sånt här beslut. Det var trots allt jag som skulle bära barnet i nio hela månader.

”Men jag säger inte att jag inte vill ha barn alls”, mumlade jag och placerade en hand på hans axel. Han hade vänt sig bort och jag insåg att jag förstört hans dag. ”Förlåt, jag borde kanske inte ha berättat. Inte nu. Du har fans att ta hand om.” Jag reste mig upp, hängde väskan över axeln. ”Vi ses hemma sen.” Jag drog med handen över ansiktet för att eliminera eventuella tårar.

”Alex, vänta.” Han högg tag i min hand, tvingade mig att stanna till. Jag vände mig halvt om, mötte hans blick. ”Jag är glad över att du berättade, okej? Jag vill att du ska kunna berätta allt för mig.” Han log försiktigt, suckade. ”Gå hem och byt om till något fint, så går vi ut och äter sen, okej?” Han fick en retsam blick i ögonen. ”Jag har en överraskning.” Jag såg undrande på honom, innan jag nickade.

”Okej.” Jag kysste honom mjukt.

”Jag hämtar dig hemma, halv sju. Var redo då.” Han blinkade, släppte taget om mig.

”Vi ses.” Jag log, lämnade sedan rummet.

Vid halv sju hade jag klätt i mig i en enkel klänning och ett par Converse. Jag hade inte den blekaste aning om Ulrik bytt kläder någon annanstans, eller om han smugit upp när jag inte märkt, men i vilket fall som helst bar han en kavaj, mörka jeans och en gubbkeps som jag antog var ny, då jag hoppade in i bilen bredvid honom.

”Halloj.” Han log, trummade med fingrarna mot ratten.

”Hej.” Jag log tillbaka. ”Så, var ska vi?”

”Jag tror du kan gissa.” Han bet sig i läppen, startade bilen och svängde ut på gatan. Han höll tyst under resan, lät inte ett ord leta sig ut över hans läppar. Om jag inte visste bättre, så var han… nervös. Jag valde att inte anmärka på det. Han hade antagligen inte smält nyheten än. Eller så var det något helt annat.

Han fann en parkeringsplats, direkt utanför en av våra favoritrestauranger och jag kunde inte låta bli att le. Han visste alltid vad han skulle göra för att göra mig glad.

Uppenbarligen hade han redan bokat ett bord, då han bara nämnde sitt namn för mannen i dörren och han visade oss till ett bord vid fönstret.

”Något speciellt vi firar”, frågade jag, trots att jag innerst inne hade en egen anledning.

”Du får allt vänta och se.” Han log hemlighetsfullt och gömde ansiktet bakom menyn. Jag såg misstänksamt åt hans håll en stund, innan jag ägnade mig åt min egen meny. Det var ingen idé att försöka pressa ur honom någonting.

Vi beställde vår mat, satt och pratade en lång stund. Det var helg, vi hade ingen brådska överhuvudtaget.

”Jaha”, mumlade jag och la ifrån mig skeden. Jag var mätt och nöjd, kunde egentligen bara somna direkt.

”Alex.” Ulrik såg allvarligt på mig. Han verkade nervös igen och jag mötte undrande hans blick.

”Ja?” Jag bet mig i läppen, kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Varför då?

”Jag har något jag vill fråga dig.” Han hade rest sig upp, drog upp något ur fickan.

”Ulrik”, viskade jag lågt, såg på medan han gick ner på ett knä. Jag kunde nästan ana vad som var på väg.

”Vill du gifta dig med mig?” Han höll en liten ask i handen, slog upp locket på den.

Jag stirrade på honom, medan ögonen tårfylldes. Jag var alltför chockad för att kunna säga något. Alltså nickade jag bara.

”Ja.” Jag lyckades få ur mig något, mitt emellan ett andetag och en viskning. Jag undrade om han överhuvudtaget hörde det, men jag antog att han måste ha uppfattat mitt svar på något sätt, då han reste sig upp och tog min hand i sin. Trädde ringen på mitt ringfinger.

”Jag är lättad över att du svarade överhuvudtaget.” Han skrattade lågt, kysste mig. Jag lade märke till att några av de andra gästerna på restaurangen gav oss nyfikna blickar, men ingen av oss brydde sig om det. Nu började resten av våra liv.

Jag kommer börja skriva på den nya under veckan, men jag vill komma in i den en bit innan jag publicerar första delen, så exakt när den kommer ut är oklart i nuläget.

Ge gärna lite kritik osv, på vad jag kan förbättra till nästa berättelse. Om det är något speciellt jag ska ha med och så!

Ha de gött!

Ljuden som slog emot mig, alla glada röster och skåpsdörrar som slog igen, fick mig att hastigt stanna till i dörröppningen och se mig omkring. Alla verkade så självsäkra, med koll på precis vad de skulle ta sig för. Ingen ägnade mig ens en blick.

Nervöst rättade jag till väskan på axeln och började ta mig fram längs korridoren. Bet mig i läppen av förväntan.

Jag visste vart jag skulle, men dock hade jag inte förväntat mig att till en början vara så ignorerad av de jag passerade. Det var inte Australien, där alla hälsade på alla, log vänligt mot de nya och inte drog sig för att hjälpa någon som var vilse. Här var det ingen som brydde sig på samma sätt.

Jag fick några undrande blickar här och var, men ingen bevärdigade mig ett leende eller en hälsning, alltså följde jag deras exempel och höll tyst. Vad skulle jag annars göra? Jag kände ingen annan än Jack och Ulrik här och båda gick tredje året. De började mycket tidigare än jag, vilket gjorde att jag inte kunde följa med dem. Jag fick helt enkelt klara mig själv.

En skylt med ordet ”Rektor” fångade min blick och jag stegade fram till dörren, knackade försiktigt på den.

Det dröjde inte många minuter innan dörren rycktes upp och jag fann mig stå öga mot öga med en kort man klädd i kostym.

”Ja?” Han såg frågande på mig, rättade till den fruktansvärt fula slipsen.

”Hej. Jag är ny här, Alexis Watson.” Jag visste inte vad mer jag skulle säga, men jag fann att en glimt av igenkännande glittrade till i hans ögon.

”Jaha, ja, där är du ja.” Han log bistert, sträckte fram handen. ”Rektor Claes Roth.” Jag skakade försiktigt hans hand och följde honom sedan in i rummet.

Ett litet kontor, egentligen inget som tilltalade mig.

Rektorn hade slagit sig ner bakom skrivbordet, som upptog det mesta av rummet, och visade med en trött gest att jag skulle slå mig ner i den stol som stod utplacerade strax framför mig. Jag såg inget skäl till att protestera, så jag gjorde helt enkelt som han sa.

”Jaha”, mumlade jag lågt, harklade mig besvärat.

”Ja, du skulle gå musiklinjen, alltså.” Han skrattade lågt för sig själv, som om det var något roligt. Skolan hade i princip bara musikinriktade linjer.

”Mhm.” Jag nickade, såg på medan han letade fram några papper.

”Du kommer gå i klass 1E. Lärarna och de andra eleverna kommer säkerligen kunna hjälpa dig med det mesta.” Han strök sig över det tunna håret och sträckte mig sedan en bunt papper. ”Här är scheman, information som rör skolan och liknande. Hoppas du kommer trivas.”

Jag nickade kort, stoppade ner papprena i väskan. Reste mig osäkert upp.

”Ja, då går jag väl då.” Jag hade fått veta av Ulrik var ”min” del av skolan låg, så jag var även nu säker på vart jag skulle. Dock skulle jag säkert behöva använda mig av schemat för att hitta rätt klassrum, men jag var inte orolig.

”Lycka till.” Rektorn lät ointresserad, verkade inte bry sig vidare.

Då jag på nytt steg ut genom dörren, fann jag den tidigare fulla korridoren öde. Ingen syntes till, något som gjorde mig lättad.

Med lätta steg, tog jag mig genom korridoren. Hittade ganska snart till vilken del av skolan jag skulle. Schemat visade på att min lektion hade börjat för tio minuter sedan, med matte. Det ämne jag tyckte minst om, men jag visste att det var nödvändigt.

”Hej Alex!” Den välbekanta rösten fick mig att le, se upp från schemat.

”Hej Ulrik.” Jag mötte hans blick. ”Borde inte du vara på lektion?” Han log och skakade på huvudet.

”Nej, jag har hålltimme för tillfället.” Han drog mig intill sig, lutade sin panna mot min. ”Själv då?”

”Tja, jag har en mattelektion som började för en stund sedan. Så jag måste gå.” Jag drog mig motvilligt ur hans famn och fingrade på remmen till min väska.

”Synd.” Han såg nedstämt på mig. ”Men vi ses ju hemma hos dig ikväll.” Han blinkade och drog handen genom håret.

”Har du flyttat in totalt, eller?” Jag skrattade lågt och slängde en blick på schemat i min hand.

”Vadå, får jag inte det?” Han la huvudet på sned med ett leende lekande i mungipan.

”Klart du får, men dina föräldrar saknar dig säkert.” Han ryckte bara på axlarna till svar. ”Ja, men vi ses.” Jag kysste honom mjukt, innan jag fortsatte längs korridoren tills jag fann rätt klassrum. Jag drog några djupa, nervösa andetag, innan jag knackade på dörren.

”Åh, du måste vara Alexis.” Läraren såg glatt på mig. En ung kvinna med mörkt hår och lysande gröna ögon.
”Ja, det är jag det.” Jag log försiktigt och steg förbi henne in i rummet, då hon gjorde en uppfordrande gest med handen.

Jag möttes av minst tjugo nyfikna ansikten som alla stirrade oförskämt på mig. Till min fasa, kände jag hur det hettade i kinderna och jag bet mig osäkert i läppen.

”Allihopa, det här är er nya klasskamrat. Alexis, skulle du kunna berätta lite om dig själv?” Jag nickade långsamt.

”Ja, jag heter då Alexis Watson, men alla kallar mig för Alex. Jag är född och uppvuxen i Australien, men då min mamma är svensk från början, så talar jag svenska, vilket jag antar att ni märker.” Jag tog en paus och hörde några låga skratt. Jag log, nu mer fylld med självförtroende. ”Jag flyttade hit till Sverige för några veckor sedan, då jag kände att jag behövde en förändring. Min kusin bor bland annat här, så jag visste att jag i alla fall kände någon.” Jag valde att avsluta där, sa inget om Ulrik. Jag visste mycket väl att han var mer känd här än i Australien. Det här var hans hemtrakter.

”Tack så mycket, Alex. Du kan sätta dig bredvid Holly.” Hon pekade på en rödhårig flicka, som satt nästan längst bak. Jag nickade, stegade fram mot henne och slog mig ner bredvid henne. Hon nickade vänligt mot mig och mötte min blick med sina gröna ögon.

”Hej”, viskade hon lågt.

”Hej.” Jag återgäldade hennes vänliga leende och tilltalade henne med samma låga tonläge.

Läraren började prata och jag försökte hänga med så gott jag kunde. Till min förvåning var matten här enklare än den jag hållit på med hemma i Australien. Uppenbarligen satsade de inte riktigt lika mycket på det här.

Matten följdes åt av musikteori, engelska och sedan lunch. Enligt Holly slutade vi sen, något som gjorde mig både förvånad och glad.

Holly var trevlig och så var även hennes vänner, Klara, Frida och Danielle. De gjorde att jag kände mig välkommen på en gång.

Under lunchen satt vi tillsammans och åt, de frågade mig om allt möjligt, pratade om sådant som jag kunde relatera till och visade att de faktiskt ville umgås med mig. Det gjorde mig både glad och lättad.

”Så, har du någon pojkvän?” Holly såg nyfiket på mig och jag bet mig nervöst i kinden, funderade en kort stund över om jag skulle ljuga och säga att jag inte hade det.

”Ja, det har jag.” Jag log, stoppade in en tugga av köttgrytan som serverades i munnen för att slippa prata.

”Är han härifrån eller från Australien?” Nu var det Klaras tur att fråga och hon väntade tålmodigt medan jag svalde ner min jättetugga.

”Härifrån.” Jag tog en klunk av mitt vatten, något som var ett misstag.

”Är det inte du som är tillsammans med Ulrik Munther?” Danielle såg triumferande på mig. Hennes fråga fick mig att spotta ut vattnet igen, rakt över resterna av min mat.

”Jag tar det som ett ja.” Frida log och räckte mig en servett, så att jag kunde torka upp det vatten som hamnat på mig.

”Hur vet ni det?” Jag såg undrande på dem.

”Det var en bild på Ulrik som kysste en tjej i tidningen igår. Hon såg ut som dig och nu vet vi varför.” Jag kände hur det hettade i kinderna vid hennes ord. Att jag inte tänkt på det. Ulrik var ju känd, så det var inte konstigt att han hade fotografer efter sig.

”På så vis.” Jag insåg att jag var tvungen att prata med Ulrik om det hela under kvällen. Jag undrade över om han visste om det, om han hade en aning om det och varför han i sådana fall inte berättat om det. Jag antog att han inte visste.

”Hur träffades ni då?” De såg på mig, nyfiket, och jag insåg att de säkerligen inte skulle lämna ämnet ifred förrän de fått veta allt. Så jag berättade.

Som det verkar just nu, så kommer det blir den 1800-tals inspirerade storyn. Har sett några kommentarer kring att den ska utspela sig i nutid, men storyn kommer inte att funka i sådana fall. Jag lovar.

Jag skrev de två storysarna för att jag ville ha något annorlunda, något som inte kommer bli precis som Afterall och Australian Moments har blivit. För att det ska funka, så måste jag blanda in något annat, så som en annan tidsepok eller något som är sience fiction/fantasy. Jag är bättre på att skriva sådant, än det jag skrivit nu.

Om ni kommenterar bra nu, så kanske del 30 kommer upp redan i morgon. Men jag kan inte lova något, då jag har två nationella prov den här veckan, muntliga i svenska och uppsatsdelen i engelska. Jag måste därför fokusera mycket på skolan, något som kan försvåra uppdatering. Men jag försöker så gott jag kan!

Ha de gött!

Solljuset letade sig in mellan gardinerna, rörde sig över mitt ansikte och fick mig att frustrerat höja handen för att skydda ögonen från det skarpa ljuset. Med en gäspning, satte jag mig upp i sängen, drog undan håret ur ansiktet. En blick på klockan sa mig att den var långt efter tio.

Min hand sökte av handen bredvid mig, men jag kunde inte känna av Ulriks kroppsvärme. Jag rynkade pannan, svängde benen över sängkanten. Lägenheten verkade vara helt tyst. Hade han stuckit efter att jag hade somnat? Hade han ångrat sig?

En klump började bildas i min mage, då jag hastigt drog på mig ett par jeans och en t-shirt, fäste upp håret i en slarvig tofs. Om han hade stuckit, svikit mig igen, skulle jag inte veta vad jag skulle ta mig till. Det räckte med en gång.

”Ulrik?” Mitt utrop fick inget svar och klumpen i magen vred sig ett smärtsamt varv. Jag hade faktiskt druckit kvällen innan, troligtvis hade även han gjort det. Ingen av oss hade varit särskilt klar i huvudet. Tänk om jag fattat honom fel, att det var alkoholen som talat och inte han?

Jag bet i i läppen, skyndade mig ut i vardagsrummet. Ingen där. Samma sak med badrummet. Tomhet. Inte en själ i sikte.

Jag förflyttade mig till köket. Ingen där heller. Bara en lapp på köksbordet.

Full av obehag, placerade jag händerna på var sida om lappen, lutade mig över den så att jag kunde läsa den sneda handstilen. Hans handstil, helt klart.

Hej Alex!
Drog bara hem en stund för att hämta lite kläder och handla något att äta. Tillbaka vid elva. Ville inte väcka dig, du sov så sött ;)

Vi ses!

/Ulrik xx

P.S. Lånade en nyckel av dig, om du skulle sova när jag är tillbaka!

Meddelandet fick mig att lättat andas ut. Varför hade jag varit så paranoid? Det var inte likt mig, inte alls.

Men jag antog att de senaste månadernas händelser hade förändrat mig. På något sätt.

Jag slängde en blick på klockan, fann att den var halv elva. Jag insåg att jag borde ta en dusch innan han kom tillbaka, ville inte se helt död ut.

Jag rotade hastigt ut en snyggare klänning ur garderoben och hoppade sedan in i duschen en kort stund.

Jag hann klä mig, städa undan lite och duka bordet, innan jag kunde höra hur nyckeln sattes i dörren, vreds om och handtaget trycktes ner. Sedan Ulriks välbekanta röst.

”Hej.” Han lät glad och jag stegade ut i hallen, mötte leende hans blick, då han hängde av sig jackan och ställde undan sina skor. Jag noterade att det var ett par gula Converse.

”Hej. Allt okej?” Jag fångade upp påsen han räckte mig och han nickade.

”Jovars. Själv då?” Han log och placerade sin väska på en krok. En stor väska, lade jag märke till. Han hade nämnt att han hämtade kläder, så jag antog att han tänkte sova över här ett tag, något som var helt okej med mig.

”Bara fint, nu när du kom.” Jag log retsamt, ledde vägen mot köket. Placerade påsen på köksbordet, började packa upp det han köpt. Riktig lyxfrukost verkade det bli av det hela.

”Hungrig?” Ulrik skrattade, började öppna olika paket och burkar som jag plockade upp. Jag nickade.

”Vad tror du?” Jag blinkade mot honom, knölade ihop påsen och tryckte slarvigt ner den i en låda. Orkade inte bry mig om den.

”Jag tror ingenting.” Han log, sjönk ner på stolen mitt emot mig. Vi började äta under tystnad, plockade åt oss av allt på bordet.

”Påminn mig om att jag ska betala dig för det här sen”, sa jag, tog en klunk av min juice. Han såg upp, skakade på huvudet, drack även han ur sitt glas för att skölja ner tuggan han nyss tagit.

”Det behöver du inte. Du kan göra något bättre för dina pengar.” Han log, fattade tag om min hand. Jag blängde på honom.

”Jag tänker inte leva på dig. Jag ska faktiskt söka jobb i veckan. Har två jobbintervjuer än så länge.” Jag drog handen ur hans grepp, korsade armarna över bröstet, log nöjt. Han skrattade lågt.

”Säger du det så. Men jag tar inte emot några pengar från dig.” Han reste sig upp, stegade fram till mig, placerade en hand på min axel.

”Men i så fall får du dem i form av en present istället.” Jag såg upp på honom, blinkade retsamt. Reste mig upp så att vi stod öga mot öga. ”Ge mig kvittot, så får jag se priset.” Jag sträckte fram handen mot honom, men han skakade bara på huvudet, drog upp något ur fickan, knölade ihop det i handen.

”Aldrig i livet.” Han backade undan, småsprang ut i rummet. Skrattade retsamt.

”Kom hit”, ropade jag, skyndade efter honom.

Så höll vi på en stund, jag jagade honom runt lägenheten, fram tills jag hade motat in honom i ett hörn i vardagsrummet. Han log mot mig, höll handen med kvittot utom räckhåll för mig.

”Jag ger upp”, skrattade han lågt, mötte min blick. Jag andades lättat ut, sträckte mig efter hans hand. Han släppte den hopskrynklade pappersbiten i min hand och jag vecklade upp den. Det var lappen han lämnat på köksbordet tidigare på dagen. Jag blängde på honom, boxade till honom på armen.

”Var är kvittot?” Han skrattade.

”Jag slängde det på väg från affären.” Han log åt min misstrogna min. ”Tror du att jag tar med mig det, när jag visste att du skulle fråga efter det? Icke sa nicke.” Han log på nytt, strök undan en hårslinga ur mitt ansikte.

”Hm.” Jag såg på honom en kort stund, innan jag lutade mig mot väggen bredvid honom, slöt ögonen för att hämta andan efter att vi rusat runt lägenheten.

”Jag kan väl hitta på ett sätt som du kan betala mig tillbaka på, utan pengar.” Jag kunde känna hans lugna andetag mot mina läppar, antog att han placerat sig framför mig, men jag ville inte öppna ögonen för att se efter. ”Det finns många sätt”, mumlade han lågt, innan han kysste mig mjukt. Jag kunde känna hur han placerade en hand på var sida om mitt huvud på väggen, hur han lutade sig försiktigt mot mig. Jag insåg att jag inte skulle komma någon vart med att vara sur, så istället kysste jag honom tillbaka och drog fingrarna genom hans lena hår.

”Vad tycker du vi ska göra?” Jag hade vänt bort huvudet, slagit upp ögonen. Han ryckte på axlarna, körde ner händerna i fickorna.

”Ingen aning.” Jag märkte hur hans blick letade sig bort mot tv:n och jag log.

”Ska vi köra en riktig slappardag med bara en massa film och inget jobb?” Jag bet mig i läppen, mötte hans blick. Han nickade.

”Det låter fint.”

”Om du plockar fram filmer, så fixar jag snacks.” Jag väntade inte på svar, utan stegade istället ut i köket, hällde upp chips i en skål, plockade ner två glas från skåpet och tog ut en flaska läsk ur skåpet.

Då jag återvände till vardagsrummet, satt Ulrik redan i soffan med en hög filmer framför sig. Jag lade märke till att båda mina Glee boxar fanns med, samt ett stort antal Harry Potter filmer. Så länge det inte fanns några skräckfilmer, så var jag nöjd.

”Vilken ska vi börja med?” Han såg på mig, hällde upp läsk i sitt glas. Jag ryckte på axlarna, började titta igenom högen. Höll upp första Harry Potter filmen.

”Blir den här bra?” Han nickade och jag reste mig ut soffan, matade in skivan i dvd- spelaren. Satte igång tv:n och drog gardinerna för fönstren för att göra rummet mörkare, innan jag sjönk ner i soffan igen och satte igång filmen. Ulrik placerade armen kring mina axlar och jag lutade huvudet mot hans bröst. Drog in hans doft. Det fanns knappast något som var bättre än det här.

Annars då? Ja, jag hade tänkt ha en Twitcam om en kort stund och jag hoppas att ni kan tänka er att kolla! :) Skulle vara jättekul! Det är min första någonsin, alltså är jag lite osäker på vad jag ska prata om, osv., så om ni skulle vara så snälla och ställa lite frågor, osv, skulle det vara kul! Ni kan antingen göra det genom Twitter eller genom bloggens Facebook sida! Jag kommer posta där och på min Twitter när Twitcamen börjar, så antingen håller ni ett öga på FB eller så kan ni följa mig på Twitter: @CurlyLouCarrot

EDIT: Twitcamen har blivit flyttad till imorgon, då det har blivit för mörkt i mitt rum för att webbkameran ska fungera ordentligt :( Ledsen för det, men som sagt, vi hörs imorgon istället!

Ha de gött och hoppas att ni kollar!

Större delen av den kommande veckan, hjälpte Jack mig att börja hitta runt staden. Jag ville kunna vara så självgående som möjligt. Jag ville kunna ta mig runt själv.

Patrik och Marita gjorde sitt bästa för att hjälpa till, men de förstod att jag föredrog Jacks sällskap framför deras. Istället fortsatte de leta lägenhet, något som gjorde att det kröp av förväntan inom mig. Jag ville flytta så snart som möjligt.

Det var inte det att jag inte tyckte om att bo hos Marita, Patrik och Jack, utan det var mer det faktum att deras lägenhet mer och mer började kännas som Ulriks andra hem. Han var där för mycket för att jag skulle kunna känna mig bekväm. Jag visste helt enkelt aldrig när han skulle dyka upp nästa gång och det fick mig att känna mig otrygg. Jag ville inte träffa honom, men då han nu visste om var jag befann mig, så verkade han göra sitt bästa för att försöka få prata med mig. Jag ville helt enkelt få komma bort från honom.

Och så, till slut, lyckades Patrik hitta en lägenhet. Den verkade perfekt för mina behov. En liten etta, bara två hus ifrån deras. Billigare än väntat var den också. Jag kärade ner mig i den direkt.

Nu hade jag min egen lägenhet, något som känts långt borta för ett halvår sedan. Men nöjd var jag. Jag kände mig fri. Ingen kunde bestämma över mig, ingen kunde säga till mig att det jag gjorde var fel.

Jag hade inrett lägenheten, så att den liknande mitt rum där hemma, men med vissa förändringar som passade mig bättre. Senaste gången jag hade ändrat i mitt rum, var åratals sedan och det kändes inte riktigt som om allt var min stil längre.

Mamma och Gabriel stod för hyran, något som gjorde mig lättad. Pengar var egentligen det som jag var mest orolig för och jag var väl medveten om att jag skulle behöva skaffa mig ett jobb så snart som möjligt. Men jag kunde skjuta det en bit in i framtiden, i alla fall för några veckor.

Det var lördag, på måndagen skulle jag börja på min nya skola, där jag skulle plugga resten av året. Jag visste att det skulle bli totalt annorlunda mot vad jag var van vid, men jag hoppades på att det kanske skulle bli bättre.

Jack hade till slut övertalat mig till att vi skulle gå ut och festa. Jag antog att det var bara nu som jag skulle ha tid med det. Jag skulle ha fullt upp med plugg senare, speciellt som jag kom flera veckor efter att terminen börjat.

”Klar?” Jack såg frågande på mig och jag nickade. Jag var iklädd ett par vita, slitna jeans och ett ljusblått linne. Jag drog för säkerhetsskull en kofta över axlarna och följde Jack ut genom dörren.

Uppenbarligen skulle vi hem till någon av hans kompisar. Enligt honom skulle det vara en lugn fest, utan alkohol men jag tänkte ändå vara på min vakt. Jag visste att jag säkerligen skulle vara den yngsta där, vilket betydde att de andra lätt kunde smyga in alkohol utan min vetskap.

Då vi anlände till huset, som var en stor vit villa, var festen redan i full gång. Någon lugn fest var det knappast, men jag brydde mig inte. Så länge inget farligt hände, så var jag bara där för att ha kul.

Jack verkade direkt hitta folk att prata med och jag höll mig mest i bakgrunden. Jag kände ingen, så det var inte mer än rätt. Jag ville inte tränga mig på.

Timmarna förflöt. Jack hade sedan länge försvunnit iväg med någon storbystad blondin som inte slutat klänga på honom. Jag hade hållit mig vid sidan, mest pratat med de som pratat med mig. Jag hade egentligen inte lärt känna någon, men några namn hade jag trots allt lärt mig. Det kunde vara bra att ha för framtiden.

Tanken på att någon kunde ha hällt sprit i bålen, hade knappt släppt mina tankar på hela kvällen och jag insåg att så var fallet, speciellt som alla verkade på mycket bättre humör och jag själv kände det som om allt verkade mycket roligare, mycket bättre.

Ett lågt skratt letade sig ut över mina läppar och jag slog handen för munnen för att kväva det och efterkommande skratt. Vad skrattade jag egentligen för? Det fanns inget i rummet som skulle kunna tänkas vara roligt.

”Skulle du vilja dansa?” Rösten var välbekant, men min alkoholpåverkade hjärna gjorde inga kopplingar. Även personen i fråga verkade ha druckit en hel del, men jag tänkte inte över det vidare, utan nickade bara kort och fattade tag om hans utsträckta hand.

”Så, hur kom du att komma hit?” Jag hoppades på att min röst inte lät alltför sluddrig. Det skulle bara få mig att känna mig generad dagen efter, när alla tankar kom tillbaka.

”Jag känner killen som bor här.” Han tvingades luta sig ner och prata i mitt öra för att höras över musiken. Jag tog tillfället i akt och drog ett djupt andetag för att känna hans doft. Även den kändes välbekant och fick minnena att börja röra sig i bakhuvudet. ”Själv då?” Han lät stark på rösten och jag insåg att han säkerligen inte druckit lika mycket som jag, trots att jag knappt druckit något, egentligen. Någon mugg här och där, det var allt.

”Min kusin känner en hel del folk här, så jag hängde bara på.” Jag log, kände hur han vilade händerna på min midja.

”På så vis.” Han log tillbaka och jag kunde känna hur det pirrade till någonstans i magtrakten. Vad var det här?

Och så, utan förvarning, lutade han sig ner mot mig, drog mig närmare intill sig, och tryckte varsamt sina läppar mot mina. Jag visste till en början inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle göra.

Men innan jag hunnit bestämma mig, vände han bort huvudet och bet sig pliktskyldigt i läppen. ”Ledsen för det där.”
”Det är okej”, mumlade jag och sökte efter hans blick. Han såg på mig och i det ögonblick hans blågröna ögon mötte min blick, kändes det som om det gick en stöt av igenkänning igenom mig. Jag tog hastigt ett steg bakåt, bort från honom och bet mig i läppen, krampaktigt.

”Vad är det?” Han verkade ännu inte ha fattat vem jag var, om han nu inte visste.

”Jag…” Mer fick jag inte ur mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle följa mitt hjärta, som skrek åt mig att kyssa honom igen, att aldrig släppa honom, eller om jag skulle följa mina förvirrade tankar som sa åt mig att springa så snabbt jag bara kunde. Var spelade ingen roll, bara jag försvann bort från honom.

”Jag menade verkligen inte att kyssa dig, jag lovar. Det bara…” Han avbröt sig och drog handen genom det blonda håret. Jag ruskade bara långsamt på huvudet och vände på klacken, störtade ut ur rummet, knuffade dansande par åt sidan, jag ville bara komma bort därifrån. Bort, bort, bort.

Den svala nattluften slog emot mig likt en vägg och jag kippade efter andan. Saktade ner för att kunna andas ordentligt, innan jag styrde stegen nerför gatan, bort från huset.

Jag märkte knappt av kylan som fick huden att knottra sig på armarna eller tårarna som störmade nerför mina kinder. Det lilla smink jag burit var säkerligen utsmettat, vilket betydde att jag troligtvis inte såg så speciellt klok ut.

Jag gick och gick, hur länge eller hur långt visste jag inte. Det enda jag visste var att jag inte hade den blekaste aning om var jag var.

Jag sjönk ner på en kall parkbänk och körde ner handen i fickan för att plocka upp mobilen. Jag behövde ringa Jack.

Det var då det slog mig. Mobilen fanns inte i fickan, utan snarare låg den hemma på skrivbordet. Jag stönade lågt och lutade huvudet i händerna.

”Behöver du hjälp?” Där var den igen, den välbekanta rösten. Jag såg upp, mötte hans blick då han slog sig ner bredvid mig på bänken.

”Jag är vilse, det är allt.” Jag suckade och höll blicken fäst på mina skor. Jag var smått illamående, men inte bara av alkoholen.

”Jag kan hjälpa dig, om du låter mig.” Hans röst var full av värme och medkänsla, men jag såg trots det inte upp. Ville inte möta hans blick. ”Alex, jag vet att det är du. Jag visste att det var du där borta också. Jag bara… Jag ville få se dig, få se dig le igen.” Han placerade en hand under min haka och vände upp mitt ansikte mot sig. ”Jag är ledsen för att jag var en sådan självupptagen idiot. För att jag sårade dig, för att jag stack. Förlåt mig, för allt.”

Det var som om alla känslor jag byggt upp, som om hela min försvarsmur sprack upp vid hans ord. Jag svalde hårt, visste inte vad jag skulle säga.

”Jag förlåter dig”, viskade jag, kände hur tårarna på nytt började rinna. Han log, drog med tummen över mina kinder.

”Gråt inte”, mumlade han och drog mig intill sig. ”Snälla, gråt inte.” Jag såg upp, mötte hans blick.

”Om du lovar att kyssa mig”, fick jag fram och han skrattade lågt.

”Det kan jag ordna.” Mjukt lutade han sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka, ovanligt ivrigt, och drog fingrarna genom hans mjuka hår. Hans ena hand vilade på min midja och jag kunde känna hur hans varma fingrar snuddade vid den hud som blottades efter att mitt linne glidit upp en kort bit. Hans kroppsvärme gjorde att kylan lämnade min kropp, dubbelt så fort som den hade kommit. Det kändes som om jag var hemma igen, som om mitt liv tagit en ny, bättre vändning. Jag hade honom tillbaka, den Ulrik jag älskade och kände.

”Vi borde kanske ta oss hem”, fick jag fram, mötte hans blick då han lutade sin panna mot min.

”Jag antar väl det.” Han bet sig i läppen och lät sitt ena pekfinger följa min käklinje. Jag log och placerade en kyss på hans läppar.

”Problemet är bara det att jag inte har den blekaste aning om var jag är.” Jag suckade och följde honom, då han reste sig upp.

”Men då är det ju bra att du har mig. Jag vet exakt var vi är. Du behöver bara säga var vi ska.” Han log brett och la armen kring mina axlar.

”Vi ska hem till mig.” Jag log, uppgav adressen. ”Om inte du har något bättre förslag.”

”Din lägenhet blir det alltså.” Han nickade och började sedan föra mig längs gatan. Det dröjde inte många minuter innan jag började känna igen mig och jag insåg att jag inte varit långt hemifrån. Högst fem minuter.

Ulrik väntade tålmodigt medan jag låste upp dörren och släppte in honom i lägenheten. Han nickade gillande mot mig och log.

”Jag kommer strax.” Jag drog av mig mina skor, lämnade honom i hallen medan jag skyndade in i sovrummet, skickade iväg ett hastigt sms till Jack för att berätta att jag tagit mig hem. Jag fick inget svar och antog att han antingen var kvar på festen eller gått hem för att sova.

”Vad fint du har fått det.” Ulrik dök upp i dörren, lutade sig nonchalant mot dörrkarmen. Jag ryckte på axlarna.

”Jag antar det.” Han skrattade lågt och stegade fram till mig. Placerade armarna kring min midja.

”Jag kan inte få nog av att ha dig hos mig igen”, mumlade han. Kysste mig mjukt.

”Tur att jag inte tänker försvinna någonstans än på ett tag.” Jag log, kysste honom tillbaka, samtidigt som jag backade bakåt mot sängen. Han följde mig villigt, placerade sig bredvid mig.

Jag la mig på sidan, mötte hans blick och drog fingrarna genom hans hår. ”Du älskar mig, sant eller inte?” Jag viskade fram det, kunde inte låta bli att le åt citatet från Hungerspelen. Jag hade verkligen fått serien på hjärnan den senaste tiden.

”Sant”, viskade han hest, lutade sig över mig och kysste mig mjukt. Förde in händerna under mitt linne.

”Tur det”, mumlade jag och kysste honom tillbaka, kände hur hans fingrar kittlade min bara hud.

”Du är redo, sant eller inte?”, mumlade han, lutade sig bakåt ett kort ögonblick för att hämta andan.

”Sant”, fick jag ur mig, drog på nytt fingrarna genom hans hår. Han log, tryckte sig försiktigt mot mig och kysste mig, ivrigare än förut.

”Samma här.” Vid hans ord, slöt jag ögonen, lämnade över det hela i hans händer. Han verkade veta vad vi höll på med och jag litade nu faktiskt på honom.

---

Halloj, halloj!

Här får ni äntligen del 27, lite senare än beräknat, men min inspiration valde att överge mig när jag nästan var klar. Satt och skrev igår, trodde att jag skulle bli klar, men var rätt trött. Men nu får ni en del i alla fall! :)

Själv är jag otroligt nöjd med den, om jag får säga det själv.

Hoppas ni gillar den också!

Ha de gött!

Tre månader senare, 20:e september 2012

Månaderna hade rasat förbi i en faslig fart. Det var knappt att jag kom ihåg något som hänt, men det kunde jag egentligen vara glad för. Vad fanns det egentligen att komma ihåg?

Jag och Zack hade dejtat ett par veckor, något som slutade i katastrof. Vi hade helt klart känslor för varandra, men det funkade helt enkelt inte. Det slutade med att vi bröt all kontakt totalt. Vi blev sådana ovänner.

Efter det hade mitt liv blivit rent ut sagt tråkigt. Jag såg på medan alla andra gjorde roliga saker, saker som jag inte riktigt kunde känna mig delaktig i. Jag ville bort från allt.

Det var i augusti, någon vecka innan skolan började, som jag kom med den briljanta idén. Jag skulle flytta. Inte in till Sydney, som Tom hade gjort, utan någon annanstans. Till outforskade marker. Svaret hade slagit mig som en stekpanna. Jag skulle flytta till Sverige. Jag kunde språket, jag kände folk där, jag hade alla möjligheter. Jag kunde börja om totalt.

Så, här stod jag nu. På flygplatsen med ett ton bagage, i väntan på Jack och Marita. Jag hade valt att skaffa mig en lägenhet i närheten av där de bodde för att inte behöva vara helt ensam och de hade mer än gärna varit villiga att ta hand om mig. Det gjorde att jag kände mig lättad.

Jag rös lätt och drog den korta läderjackan tätare omkring mig. Sverige var kallare än vad jag mindes det och jag var kanske inte riktigt klädd för den gråa, regndisiga morgon som mött mig då planet landat strax utanför Göteborg.

Jag hade verkligen valt att börja om helt. Jag hade helt ändrat stil, för att jag kanske skulle hamna i andra kretsar och verka äldre än vad jag var.

Från alldagliga jeans, t-shirt och converse till ett par mer slitna jeans, en vit tunika och läderjacka, matchat med ett par halvhöga vita klackskor och betydligt mer smink än vad jag någonsin burit förut. Men jag skulle göra ett försök till att trivas. Jag skulle inte ge upp i första taget.

”Alex!” Jack vinkade glatt mot mig och joggade fram till mig.

”Hej.” Jag log och kramade om honom, drog in hans bekanta doft. Han hade inte förändrats ett dugg.

”Vad du ser annorlunda ut då.” Han blinkade retsamt och började lyfta upp mina väskor på en bagagevagn.

”Tja, jag kände för en förändring.” Jag bet mig i läppen och snurrade en hårslinga runt fingret. Mitt hår hade växt ut, till min stora lättnad och såg nästan likadant ut som tidigare. Inga bestående skador, där inte.

”Snyggt i vilket fall som helst.” Han började skjuta vagnen framför sig och jag följde honom, bärande på endast min axelväska. Han verkade inte vilja låta mig ta något mer.

”Tack.” Jag log på nytt, sökte av omgivningarna med blicken. Jag ville kunna hitta här.

”Hur är det med Liz då?” Han försökte låta undvikande på rösten, men jag visste att han inombords höll på att dö av nyfikenhet.

”Bara bra. Hon är i Singapore med sina föräldrar.”

”Jaha.” Han nickade långsamt. ”Jag saknar henne.”

”Jag är säker på att hon saknar dig också.” Jag visste inte hur mycket de pratade nu för tiden, men antog att de inte var ett riktigt par. Liz hade gått ut med flera olika killar under månaderna som gått, troligtvis utan att Jack vetat om det och jag tänkte inte vara den som berättade om det. Det fick hon göra själv.

”Hm.” Jack verkade söka av parkeringen med blicken. ”Mamma står där borta.” Han pekade lite svävande bort mot tre bilar som stod några meter ifrån oss.

”Okej. Du hittar bättre än jag, så du får visa vägen.” Jag tog bagagevagnen ifrån honom för att han skulle kunna röra sig friare och han nickade.

”Följ med här.” Han stegade före mig och jag följde efter, samtidigt som frågor gnagde i mitt bakhuvud. Jag ville fråga honom om Ulrik, men visste inte om de fortfarande var vänner efter allt som hänt. Jag antog det. Jack hade ju faktiskt följt med Ulrik hem igen efter att vi gjort slut. Det gör bara en äkta vän.

”Så, hur är allt nu för tiden?” Jag gissade att det var en tillräckligt undvikande fråga. Han skulle kanske nämna något om Ulrik, utan att tänka sig för.

”Bara bra. Det rullar på, kan man säga. Sista året i skolan nu, du vet.” Han suckade lättat och log brett. ”Själv då? Några spännande nyheter?” Jag skakade på huvudet. Jag kände att mitt liv varit otroligt tråkigt de senaste månaderna.

”Inget som skulle kunna mäta sig med att jag faktiskt flyttat hit.” Jag skrattade lågt och han instämde.

”Nu behöver det inte gå flera år mellan gångerna vi träffas.”

”Nej, jag vet.” Jag bet mig i läppen, kände den lätta smaken från mitt läppglans mot tungan.

”Alexis! Har allt gått bra?” Marita hoppade ur en av bilarna, en blågrå, vad jag kunde se, och kramade om mig hårt. Jack började under tiden lyfta in mina väskor i bilen och jag gav honom en tacksam blick, som han inte återgäldade. Han verkade upptagen av sina egna tankar.

”Allt har gått perfekt. Jag lyckades faktiskt hitta rätt vid bytena, trots mitt dåliga lokalsinne.” Jag log lugnande mot Marita och hon skrattade.

”Tur det. Din mamma skulle mördat mig om jag inte lyckats få tag på dig.” Jag himlade med ögonen åt hennes ord, men sa inget. ”Kom, hoppa in i bilen du. Du ser trött ut. Det har ju trots allt varit en lång resa för dig, gumman.” Hon schasade iväg mig mot framsätet, på den sida som jag tyckte var förarsidan, men jag visste att Sverige hade annan trafik än Australian. Jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna köra här själv i första taget. Det skulle säkerligen dröja.

Jag slog mig ner på sätet och fick strax sällskap av Jack i baksätet och sedan även Marita. Jag var verkligen trött, precis som Marita sagt och jag lutade mig bakåt så att jag kunde sluta ögonen en kort stund.

”Du verkar för trött för att festa”, konstaterade Jack bakom mig och jag vände mig om för att kunna möta hans blick.

”Hm, vad tror du.” Jag flyttade undan några störande hårslingor ur ansiktet. ”Men jag är på någon annan dag.”

”Vi tänkte att du kan bo hos oss den första tiden. Patrik håller på och försöker få tag på en passande lägenhet så nära oss som möjligt, men det kan tyvärr dröja.”

”Det är okej.” Jag log mot henne och såg sedan på landskapet vi passerade. Det kändes obehagligt att vi körde på vad som kändes som fel sida för mig, men jag gjorde mitt bästa för att inte visa att det skrämde livet ur mig.

”Ja, då slipper du i alla fall gå vilse hela tiden.” Jack skrattade och jag räckte retsamt ut tungan mot honom. Det kändes som om vi var små igen, då vi retades och skrattade hela tiden, utan några bekymmer alls. Innan vi började bry oss om annat.

Marita körde i nästan en timme och jag hann somna flera gånger om. Jag hade rejält ont i huvudet och ville bara sova i flera dygn. Enligt min inre klocka var det mitt i natten, medan det helt klart var dag här, trots regnet som smattrade mot fönstren och vinden som ryckte i träden. Det här var Sverige och det här var det väder jag antog att jag skulle få vänja mig vid.

”Här är ditt rum.” Jack hade hjälpt mig med väskorna på nytt och satte nu ner dem på golvet i det rum som jag skulle få bo i tills vidare. Jag såg mig omkring, det var fint.

Ljust blåa väggar, två stora fönster, ett litet skrivbord, en dörr in till vad jag gissade var en garderob och en säng. Det var enkelt men samtidigt mysigt. Jag kunde även urskilja en låg byrå bredvid sängen och några hyllor på väggen.

”Jag tror att jag kommer trivas här.” Jag log tacksamt mot Jack.

”Jag hoppas det.” Han drog handen genom håret och körde ner händerna i byxfickorna. ”Mitt rum ligger mittemot, så om det är något så är jag där. Jag ska låta dig vila.” Han log vänligt och jag nickade.

”Tack.” Han drog igen dörren efter sig och jag började hastigt packa upp. Min kropp värkte av trötthet och jag gäspade i princip hela tiden. Det tog ingen lång stund, innan jag drog på mig en t-shirt och ett par sovshorts och stupade i säng, helt däckad.

Då jag vaknade på nytt, var jag inte riktigt säker på var jag var. Mitt rum såg inte ut som jag mindes det. Jag satte mig upp, drog fingrarna genom håret för att få det att uppföra sig lite bättre än vad det brukade och insåg sedan var jag var. I Sverige, var annars?

Ett leende spred sig över mina läppar och jag svängde benen över sängkanten. Klockan på väggen visade att jag sovit hela natten igenom. Klockan var över tio och jag kunde höra låga röster från hallen.

Efter att ha dragit på mig ett par slitna jeans och en luvtröja över min pyjamas, sköt jag upp dörren. Jag var hungrig, säkerligen kunde det finnas något att äta.

”God morgon, sömntuta.” Jack log mot mig och jag himlade trött med ögonen.

”Morron”, muttrade jag och kvävde en gäspning. ”Finns det möjligtvis något att äta här omkring?”

”Mamma är i köket, fråga henne.” Han flinade och nickade bort längs hallen.

”Du, Jack, skulle vi käka, eller hur blev det?” Den alltför välbekanta rösten fick mig att stelna till. Det var som om någon gett mig en rejäl käftsmäll.

”Åh nej”, var det enda jag fick fram innan personen i fråga steg ut ur Jacks rum och befann sig mitt framför mig.

”Alex.” Han mötte häpet min blick. ”Hej, det var länge sedan.” Han log osäkert och drog handen genom det blonda håret. Jag svalde hårt, kunde inte få fram ett ord. Jag gav Jack en bedjande blick, bad honom rädda mig, ta mig härifrån.

”Ulrik, kom, jag tror vi ska gå.” Jack nickade in mot sitt rum och jag såg tacksamt på honom. Han förstod uppenbarligen att jag var obekväm med situationen.

”Vänta lite.” Ulrik sköt undan Jacks arm, som försökte få honom att backa undan. ”Alex, snälla, låt mig förklara.” Hans röst fick tårarna att bildas bakom mina ögonlock och jag skakade häftigt på huvudet.

”Vad finns det att förklara?” Jag bet mig i läppen och knöt nävarna, så att naglarna smärtsamt borrade sig in i handflatorna. Jag ville inte ha honom där. Han förstörde direkt den sköld av glädje jag byggt upp under de senaste veckorna. En blick från honom och jag rasade inombords.

”Ulrik.” Jack lät hård på rösten. ”Kom nu.” Han fattade tag kring Ulriks överarm och drog bryskt in honom i sitt rum. Inte förrän dörren stängts efter dem, kunde jag andas ut och lösa upp mina spända fingrar. Små gropar i handflatorna visade att de tagit stryk, men jag brydde mig inte. Smärtan som brände inom mig var värre än någon kroppslig smärta någonsin varit.

Jag bet mig i läppen, drog flera djupa andetag och blinkade bort tårarna ur ögonen. Jag ville inte komma ut i köket och gråta första morgonen. Marita skulle säkert bara se till så att jag skickades hem.

”God morgon, sovit gott?” Marita satt vid köksbordet och log stort mot mig då jag steg in.

”Jadå. Som en klubbad säl.” Jag log och slog mig ner mittemot henne.

”Jag antar att du är hungrig.” Hon reste sig upp och öppnade kylskåpet.

”Jo, det skulle sitta fint med något i magen.” Hon nickade med ryggen mot mig.

”Vi sparade lite av morgonens pannkakor åt dig. Låter det bra?” Hon hade redan satt fram en tallrik pannkakor på bänken. Så väl kände hon mig att hon visste att pannkakor var något av det bästa jag visste.

”Det blir perfekt.” Jag kände mig genast gladare. Min moster hade verkligen förmågan att förgylla mina dagar.

Här har ni del 26. Kommentera gärna vad ni tycker om den lilla förändringen i storyn. Tror ni att det kommer komma något bra från det eller kommer allt bara bli än mer tilltrasslat? Who knows ;)

Ja, som sagt, jag hoppas att ni tycker om det och att ni uppskattar den nya designen. För jag tycker verkligen den är toksnygg!

Ha de gött!

BLOGRESPONSE

Kvällen och följande morgon flöt förbi som i en dimma. Trots att jag var arg på Ulrik, så saknade jag honom och jag visste att det inte var säkert att jag skulle få träffa honom igen. Han ville säkert inte ens träffa mig.

Jag hade egentligen ingen större ork till att följa med på balen, men visste att jag var tvungen för Liz skull. Hon hade sett fram emot den ett bra tag och jag ville inte förstöra det för henne.

Alltså klädde jag mig på kvällen i den vita klänningen och gjorde ett försök till att sätta upp mitt korta hår. Jag visste inte hur bra jag lyckades, men jag brydde mig ändå inte. Det här var det bästa jag kunde åstadkomma.

”Vad fin du är.” Mamma log mot mig då jag kom nerför trappan. Jag ryckte förstrött på axlarna.

”Jag antar väl det.” Jag log så gott jag förmådde, men mamma hade sedan länge förstått vad som pågick.

”Jag vet att det gör ont nu, men jag lovar, det går över snabbare än vad du tror.” Hon strök undan en hårslinga ur mitt ansikte och såg upp på mig. Jag var flera centimeter längre än henne och det kändes konstigt. Jag hade alltid varit kortare än henne fram tills för något år sedan.

Det ringde uppfordrande på dörren. Jag suckade tungt och stegade sedan dit för att öppna. Det var antingen Liz eller Zack. Jag hade bett honom följa med. Jag kände mig skyldig över det som hänt dagen före. Det var ju jag som hade varit upphovet till det hela.

”Hi.” Zack log brett mot mig och sträckte fram en liten bukett vita rosor. Jag log tillbaka, försökte att undvika att se på hans vänstra ögonbryn. Jag visste att han hade fått sy det och det var nu täckt med tunn sårtejp. Men så mycket syntes det trots allt inte, mycket till min lättnad.

”Hi.” Jag drog in doften av rosorna. ”I just gonna putt these in some water.” Jag vände mig om, bara för att finna mig stå ansikte mot ansikte med mamma.

”I can do it. Go and have fun now.” Hon log och tog blommorna ur min hand. Jag nickade tacksamt och följde sedan Zack ut genom dörren.

Det var han som körde för kvällen och därför hade han tagit på sig ansvaret för att få oss säkert dit och tillbaka hem.

Då jag öppnade bildörren, fann jag Liz, Victoria och Felicia sittande i baksätet.

”Hi girls!” Jag skrattade och spände fast mitt bälte.

”Hi! You´re excited?” Liz såg förväntansfullt på mig och jag nickade. Även hon hade blivit utan dejt, då Jack bestämt sig för att åka hem tillsammans med Ulrik. Men hon verkade inte sörja alltför mycket. Hon hade ju i alla fall fortfarande kontakt med honom och tänkte åka till Sverige någon gång senare under året för att hälsa på.

”Of course.” Jag log och utväxlade en hastig blick med Zack, då han hoppade in bredvid mig. Jag kunde inte neka att han var otroligt snygg i sin mörka kostym och vita skjorta.

”This will be our first prom”, informerade Victoria mig om och jag vände mig om för att kunna möta hennes blick.

”I´m sure you´ll love it. It´s always fun.” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta ironisk på rösten. Jag kom ihåg min senaste bal som otroligt tråkig, men så hade min dejt även varit tråkig. Jag hoppades på att den här skulle bli bättre.

”I hope there will be some nice guys.” Felicia log och jag såg hur hennes kinder färgades lätt röda.

”You´re both pretty. I think the guys will que for getting to dance with you.” Jag lade märke till att de båda rodnade, men valde att inte kommentera det vidare för att göra dem än mer generade.

Jag vände mig framåt igen och kramade min väska i handen. Jag kunde känna hur mobilen vibrerade till där inuti och drog försiktigt fram den. Den visade på ett sms från Ulrik. Än hade jag inte raderat hans nummer. Det gjorde ont att se hans namn på nytt och jag fick svälja hårt flera gånger för att samla mod nog till att öppna det.

18.56 pm

To: Alex

Jag är så ledsen för allt jag gjort. Jag menade aldrig att det skulle bli såhär. Jag saknar dig, mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva för någon. Jag hoppas att någon gång, någon dag, så kanske du kan förlåta mig och låta mig bevisa att allt bara var ett stort misstag.

Jag älskar dig och kommer alltid göra.

Ulrik xx

Jag slöt ögonen för några korta sekunder, bara för att kunna hindra mig själv från att börja gråta. Jag visste att jag inte kunde förlåta honom, hur mycket han än bönade och bad om det. Jag klarade inte av det. Det var för smärtsamt.

Zacks perspektiv

I gave Alex a quick glance, meet her gaze. I swallowed hard. I could still see that she had feelings for Ulrik, but I also knew that she wouldn´t forgive him for what he did. I felt guilty for being a part of all this. If I hadn´t kissed her there, at the hospital, everything would still be fine. It would be Ulrik sitting beside her at this very moment, not me. She would be smiling her wonderful smile, instead of this. Her serious face, her sad gaze and her way to speak.

I turned the music at the radio up and kept my eyes fixed on the road. I knew that nothing I said could make her feel better. I just had to give her some time, that´s all.

I sighed and checked the girls in the backseat by the mirror. I saw Liz looking seriously at me and I raised one eyebrow and she pointed at Alex. I nodded quickly, before I concentrated on the road again. I didn´t want to kill us all. Not today.

Alex perspektiv

Kvällen blev riktigt lyckad, trots att jag inte kände mig helt i form. Jag och Zack trivdes verkligen ihop och det var nästan att jag kunde se oss tillsammans, så fort som jag kommit över Ulrik. Med Zack vid min sida, så skulle det säkert gå snabbare än vad jag trott. Det gladde mig.

Felicia och Victoria njöt verkligen av balen. De hittade snabbt varsin kille att dansa med och de slet sig knappt från varandra på hela kvällen. De hade verkligen tur.

Jag lade märke till att Liz faktiskt inte flirtade särskilt mycket med någon av killarna, trots att flera av dem försökte flirta med henne. Jag förstod att hon försökte hålla sig undan för Jacks skull, men några gånger dansade hon trots allt. Hon verkade i vilket fall ha roligt. Inga sorgsna miner där inte. Det var snarare jag som stod för de sorgsna minerna, men jag antog att det var förståeligt.

Jag spenderade en vecka på sjukhuset, då läkarna inte vågade lita på att jag skulle äta ordentligt. Alltså hade jag sträng observation varje gång jag skulle äta och minst två timmar efter för att de skulle vara säkra på att jag verkligen åt allt.

Men jag protesterade inte. Jag hade insett hur dum jag hade varit, hur nära det hade varit att jag skadat mig själv allvarligt.

Jag blev snabbt uttråkad, då alla andra verkade ha bättre saker för sig än att umgås med mig. Zack kom några gånger, då i sällskap med Felicia och Victoria, men han verkade vara stressad över något. Jag undrade om han hade hört om vad jag gjort, men det kändes lite osannolikt. Han hade ingen direkt kontakt med min familj.

Jag lärde nu känna Felicia och Victoria mer. De var verkligen trevliga och uppenbarligen fans till Ulrik, då de flera gånger frågade om honom och bad mig ta hans autograf åt dem. Det gjorde jag mer än gärna.

Ulrik försökte spendera så mycket tid som möjligt med mig, men Jack drog flera gånger iväg honom på saker tillsammans med Tom. Jag antog att de passade på att gå ut och festa nu när de var av med mig för ett tag.

Jag brukade inte vara den avundsjuka typen, men jag kunde inte låta bli att undra om Ulrik faktiskt träffade någon annan än mig under min sjukhustid. Han verkade mycket gladare och piggare nu, som om han var glad över att slippa mig. Jag frågade honom ett par gånger, men fick aldrig något konkret svar. Det gjorde mig sorgsen.

Två dagar innan midsommar balen, blev jag äntligen utskriven. Mamma var den enda som kom för att hämta mig, men jag klagade inte över det.

Jag satt på sängkanten i väntan på mamma och snörde på mig skorna, då ljudet av en låg knackning på den öppna dörren, genomsyrade luften.

”You´re leaving?” Jag såg upp vid den välbekanta rösten.

”Yeah.” Jag log då han kom in i rummet och ställde sig framför mig med händerna nedkörda i jeansfickorna. Jag lät blicken söka av hans ansikte, lade märke till att han tagit bort piercingen i läppen. ”What are you doing here?” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta anklagande.

”I thought that I could keep you company.” Han ryckte på axlarna och jag reste mig upp, så att vi stod öga mot öga. ”But I guess that´s not needed now when you´re going home.”

”Maybe not.” Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle säga vidare.

”Alex.” Han hävde ur sig det hastigt och jag såg upp på honom.

”Yes?”

”I think I like you. More than a friend.” Han såg intensivt på mig och jag kände hur det hettade i kinderna. Vad hade han nyss sagt?

”I like you too, but…” Han avbröt mig genom att dra mig intill sig och trycka sina läppar mot mina. Innan jag hunnit dra mig undan, kunde jag höra en låg duns bortifrån dörren och en häftig inandning.

”Alex.” Jag tog hastigt ett steg bort från Zack och såg mot dörren. Trots att jag redan visste att det var Ulrik som stod där, så kunde jag inte låta bli att flämta till. Varför kunde han inte ha väntat med att komma till senare? Han visste att jag skulle komma hem idag.

”Ulrik”, mumlade jag och tog ett steg mot dörren. Han såg kallt på mig, slängde en blick åt Zacks håll och vände sedan på klacken för att kunna sätta av i hög fart ner genom korridoren.

”I´m so sorry, Alex. I shouldn´t have. That was your boyfriend, right?” Zack såg förkrossad på mig och jag nickade långsamt.

”I´m sure I´ll solve it. Don´t think to much about it, okey?” Jag såg på honom, gjorde ett försök till att le.

”Okey.” Han suckade och vände bort blicken. ”I see you around.”  Med de orden lämnade han rummet och begav sig åt samma håll som Ulrik.

Jag lyfte upp min väska och suckade tungt. Dagen som börjat så bra, hade redan börjat gå utför.

I dörröppningen låg det som Ulrik uppenbarligen tappat. En liten ask, inte mycket större än min handflata. Jag plockade försiktigt upp den och placerade den i ytterfacket på min väska. Jag var tvungen att prata med honom innan jag kunde ha gott samvete nog till att öppna den.

”Är du klar?” Mamma hade dykt upp och såg nu på mig. Jag nickade, log för att inte oroa henne.

”Ja, så klar som jag någonsin kan bli.”

”Bra.” Hon kramade bilnycklarna i handen och visade sedan ut mig ur rummet, hela tiden med ögonen fästa på mig för att se till så att jag mådde bra.

Jag brydde mig inte om henne, utan följde bara villigt med. Mina tankar var riktade åt ett annat håll. Jag hade varit så glad över att äntligen slippa sjukhuset, att äntligen få komma hem. Allt hade krossats på bara några sekunder.

Jag bet mig i läppen, försökte att inte låtsas om att jag faktiskt tyckt om att ha Zacks läppar mot mina. Det var inte rätt. Det var Ulrik som jag var tillsammans med. I alla fall för tillfället. Jag visste inte om han kände för att vara tillsammans med mig. Jag hade uppenbarligen sårat honom, trots att inget egentligen varit mitt fel. Eller? Jag var för förvirrad för att kunna tänka klart.

Dagen därpå begav jag mig på nytt in till stan i sällskap med Tom. Han hade kommit hem igen, då han kände sig för ensam i sin lägenhet. Han hade än inte hittat någon annan efter Michelle, men han verkade som tur var inte ledsen.

Jag hade insett att den klänning jag till en början köpt, överhuvudtaget inte passade mig längre. Jag var alltför smal för att kunna bära den ordentligt. Alltså behövde jag lämna tillbaka den och skaffa en ny.

Jag var bara glad över att få bli distraherad av något annat än att jag var smal. Mamma tjatade om det hela tiden, så att jag till slut blev helt snurrig.

Jag hade pratat med Ulrik om det som hänt och han hade förstått, trots att han fortfarande verkade missnöjd. Jag undrade om han var svartsjuk igen. Det gjorde mig irriterad. Varför kunde han inte lita på mig?

”Du, vad sägs om den här?” Tom pockade på min uppmärksamhet och jag såg på honom.

”Hm?” Han höll upp en kort, vit klänning framför mig. Den var smal runt överkroppen med en vidare kjol och några silverdetaljer. Jag nickade. ”Jag provar den.” Jag tog den ur hans hand och försvann sedan in i provrummet.

Försiktigt drog jag av mig min t-shirt och lät klänningen glida över huvudet. Den passade perfekt, trots att jag fortfarande bar jeans under. Jag snurrade runt en gång framför spegeln och nickade nöjt. Det här var den rätta.

Jag bytte tillbaka till mina vanliga kläder och begav mig sedan tillbaka till Tom. Han såg frågande på mig.

”Får jag inte se den på dig? Satt den så fel?” Jag suckade tungt och himlade med ögonen mot honom.

”Du får se den imorgon.” Jag log. ”Den passade perfekt.”

”Vilken tur då. Jag började precis bli hungrig.”
”Jag med.” Jag gned mig menande över magen, sköt bort det som talade om för mig att jag inte skulle äta. Det var slut med att svälta sig själv. Det var bara dumt, det visste jag nu.

”Sicken tur.” Tom blinkade glatt.

Vi betalade för klänningen och begav oss sedan till Starbucks i närheten för att äta lunch.

Vi slog oss ner på uteserveringen, trots att det var kallare i luften och regn hotade att falla. Jag smuttade på mitt kaffe och lät blicken leta sig längs gatan. Det var inte mycket folk ute, på grund av det dåliga vädret, och det passade mig perfekt. Jag gillade inte trängsel. Det var bara störande.

Ett irriterande ljud letade sig genom luften. Jag drog instinktivt upp mobilen ur fickan, men fann att det inte var min som ringde. Jag såg på Tom och förstod att det var hans.

”Du kanske ska svara?” Jag log retsamt och han nickade kort. Han drog upp mobilen, tryckte hastigt på några knappar och tryckte den sedan mot örat.

”Hi”, mumlade han och rynkade lätt pannan. ”Now?” Han suckade och drog handen genom håret. ”Okey then. I´m on my way.”

”Vad handlade det där om”, frågade jag då han la på och stoppade tillbaka mobilen i fickan.

”Jag måste gå. En av mina kollegor på jobbet har blivit sjuk, så jag måste hoppa in med omedelbar verkan.” Han drack ur sin kopp och reste sig upp.

”Jaha.” Jag nickade kort. Han drog upp sina bilnycklar ur fickan.

”Du kan ta bilen. Jag blir nog kvar sent, så jag liftar med Mark eller tar bussen.” Han tryckte nycklarna i min hand.

”Okej.” Jag nickade långsamt. Hans närmaste vän, Mark, det var länge sedan jag träffade honom, men jag hörde inte dit. Inte till den delen av Toms liv.

”Vi ses.” Han höjde handen och skyndade sedan iväg längs gatan. Jag såg efter honom en kort stund, innan även jag reste mig och greppade min väska och påsen med klänningen. Det var bäst att jag begav mig hemåt.

Jag valde att ta en längre väg tillbaka till bilen. Jag hade knappt varit ute på en vecka och den friska luften var härlig, trots sitt regnhot.

Då jag passerade den ödsliga parken, fångade två killar upp min blick. Jag rynkade pannan och stannade till. Något stämde inte. De var alltför välbekanta.

Då den ena killen plötsligt, utan förvarning, slog till den andra, så att han föll till marken, flämtade jag till och skyndade dit.

”What the heck are you doing?” Jag utbrast det högre än vad jag tänkt mig. Jag lät både frustrerad och desperat, men fanns det något annat att vara när man nyss sett den person man litade mest på göra en totalt förkrossad.

Zack såg upp på mig där han satt på marken. Blodet strömmade från hans vänstra ögonbryn och jag insåg att Ulrik måste ha spräckt det. ”Here, take this.” Jag krängde av mig min skjorta och gav den till Zack. Han tryckte den mot såret, samtidigt som jag vände mig mot Ulrik.

”Alex, det var inte meningen att du skulle se det här.” Han såg skamset på mig, men jag kände inte för att lyssna på hans ursäkter. Jag brydde mig inte om att jag innerst inne älskade honom. Han hade svikit mitt förtroende.

”Vad i helvete tänker du med?”, fräste jag. ”Du kan inte bara gå runt och misshandla folk.”

”Jag försökte bara banka lite vett i honom”, muttrade han. ”Han kan inte bara gå och kyssa folks flickvänner.”

”Jag trodde vi var klara med det här”, suckade jag. ”Allt var bara ett stort missförstånd.” Jag drog frustrerat fingrarna genom mitt korta hår och slöt ögonen en kort stund för att samla mod.

”Tror jag det. Han visste om att vi var tillsammans.” Han mötte irriterat min blick.

”Vet du vad?”, hävde jag ur mig. ”Jag är så förbannat trött på att du sviker mig såhär oavbrutet. Du verkar inte ta någon hänsyn till någonting. Bara för att du är känd, så kan du inte få allt du vill.” Jag slog ut med händerna och tog ett par steg mot honom så att jag kunde muttra min sista fras i hans öra. ”Det är så jävla slut.” Han stirrade chockat på mig en kort stund.

”Visst, om det är det du vill.” Han rynkade pannan.

”Dra härifrån bara. Jag står inte ut med att se dig.” Jag knuffade undan honom och vände sedan ryggen åt honom, svalde febrilt för att skölja ner tårarna som bubblade upp i ögonen. Det hade varit så mycket svårare att göra slut med honom än vad jag trott.

Jag hörde hur han gjorde en ansats till att säga något, men strax hörde jag hans fotsteg avlägsna sig.

”You´re okey?” Zack såg undrande på mig, då jag sjönk ner på huk bredvid honom.

”Break ups are hard”, var det enda jag fick fram och han nickade förstående.

”I´m here for you if you need me.” Jag mötte hans blick och lade märke till den lilla röda fläck som började leta sig igenom skjorttyget.

”Come on, let´s get you home.” Jag hjälpte honom upp och tog honom sedan med mig till Toms bil.

Bilresan tog egentligen inte många minuter, men den kändes längre än den var. Mina tankar var röriga och Zack hade stora problem med att få mig att hitta rätt. Men tillslut parkerade vi utanför ett lägenhetshus, i närheten av där Tom bodde, och han visade mig uppför trapporna.

Dörren öppnades redan innan vi hann knacka på och Felicia såg förvånat på oss.

”Oh.” Hon lät blicken söka av oss, innan hennes blick fastnade på Zack. ”What happend?”

Zack utväxlade en hastig blick med mig.

”A minor accident, that´s all.” Han ryckte på axlarna och steg sedan in genom dörren. ”You´re coming?” Han såg undrande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”No, I think I need to get home.” Han nickade.

”You´ll get your shirt back soon, I promise.” Han log och gjorde en ansats till att stänga igen dörren.

”No worries.” Jag vinkade mot honom och skyndade sedan nerför trapporna till bilen. Inte förrän jag säkert stängt dörren efter mig och slagit på musik, lät jag tårarna börja rinna. Hur skulle jag kunna möta Ulrik nu?

Då jag kom hem, fann jag att Gabriels bil var borta, men jag tänkte inte över det så speciellt mycket. Han var ofta ute med vänner eller liknande.

Mamma mötte mig i hallen med en förvirrad min.

”Vet du vad som hänt med Ulrik?” Hon mötte min blick. Jag skakade skamset på huvudet, ville inte berätta än.

”Hurså?”

”Han kom för en timme sedan eller något och packade sina saker i en brådska. Han sa att han var tvungen att åka hem. Något med hans sommarturné. Gabriel är och lämnar honom och Jack på flygplatsen.”

”Åh.” Jag bet mig i läppen. ”Jaså.” Jag svalde hårt. ”Jag går upp till mitt rum.” Hon nickade kort, uppenbarligen förstod hon att något var fel, men var taktisk nog att inte säga något, till min lättnad.

Jag hade egentligen inte trott henne när hon sa att Ulrik åkt hem, men rummet var tomt på hans ägodelar. Det var som om han aldrig funnits annat än i mina tankar. Jag gav ifrån mig ett lågt kvidande och slängde mig på mage i sängen, så att jag kunde borra in huvudet i kudden.

Han var borta och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Jag och Ulrik pratade knappt med varandra på vägen hem. Jag förstod verkligen inte vad det var som gjort honom så förbannad, men något fanns där, något grämde honom.

Jag var flera gånger på väg att fråga honom om det, men hindrade mig själv varje gång, för att inte dra någon uppmärksamhet mot oss. Jack och Tyler anade säkert redan att något var i görningen.

Väl tillbaka på gården, mötte mamma upp oss. Hon suckade tungt över min skadade fot, men kommenterade den inte vidare.

”Ulrik, kan du hjälpa henne in?” Hon log mot honom och han nickade.

”Såklart.” Han log tillbaka och lyfte sedan upp mig i sin famn. Det började nästan kännas som en vana.

”Du behöver inte bära mig hela vägen”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag förstår om du är för jävligt trött på mig.” Jag visste att jag lät bitter, men jag talade sanning.

”Säg inte så.” Han såg som hastigast på mig och sköt sedan upp ytterdörren med axeln.

”Vad då, det är väl sant?” Jag höjde på ögonbrynen mot honom.

Ulrik verkade fundera över något, då han väntade tills vi kommit uppför trappan med att svara.

”Nej. Jag kan medge att jag var lite irriterad över ditt svar tidigare, men jag har insett att jag överreagerade.” Han log försiktigt och satte sedan ner mig på min säng.

”På så vis.” Jag nickade frånvarande och släppte sedan ut håret ur flätan, för att få något att göra. Ulrik slog sig ner bredvid mig på sängen och började, utan att jag bett honom om det, reda ut mitt hår.

”Så, några planer inför kvällen?” Ulrik lade huvudet på sned och strök undan luggen ur ögonen.

”Nej, inte direkt.” Jag ryckte på axlarna och reste mig upp för att ta några prövande steg. Det gjorde ont i foten, men jag kunde i alla fall gå. Det såg lovande ut. ”Själv då?”

”Inga här heller. Hade tänkt hänga med min flickvän, men annars så…” Han avslutade inte meningen, utan log bara retsamt och tog några få steg fram emot mig. Han placerade armarna kring min midja och lutade sin panna mot min.

”Jaså? Så du överger mig?” Jag blinkade mot honom och han skrattade.

”Vad får dig att tänka den tanken?” Han kysste mig mjukt och drog fingrarna genom mitt hår.

”Tja, det faktum att du tänkt hänga med din flickvän.” Jag boxade till honom lite lätt på armen och drog mig sedan ur hans grepp. Tog några ytterligare stapplande steg.

”Jag tror att jag stannar här med dig.” Han fångade skrattande upp mig, då jag snubblade till. Jag var fortfarande inte det minsta säker på foten, trots att det kunde kännas så. ”Du verkar behöva mig mer.” Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen åt hans ord. Det lät som något taget ur en larvig romantisk film.

”Ja, jag kan behöva någon som stödjer mig.” Jag suckade tungt och sjönk på nytt ner på sängen. Jag avskydde att inte kunna röra mig normalt.

”Allt okej?” Ulrik sjönk ner på huk framför mig och fattade tag om mina händer med sina egna. Jag nickade.

”Ja, det är ingen fara.” Jag ljög. Om sanningen skulle fram, så snurrade det något kopiöst i huvudet. Solen och bristen på mat gjorde att jag mådde sämre för varje dag som gick, men jag visste att det var värt det. Vad var det för mening om jag gav upp nu?

”Är du helt säker på det? Du är väldigt blek. Jag hämtar din mamma, okej?” Ulrik mötte oroligt min blick och lämnade sedan rummet utan ett ord.

Jag svor tyst för mig själv. Om mamma kom, så skulle hon säkerligen upptäcka vad det hela handlade om.

Men en liten del av mig sa sig att det kanske var lika bra att någon upptäckte vad som pågick. Det hela var kanske inget bra uppbåd trots allt.

En större del knuffade hastigt bort del lilla tvekande biten. Det var inte bra att mamma upptäckte vad som pågick. Hela grejen skulle då förstöras totalt. Jag skulle tvingas äta och jag skulle säkert gå upp flera kilo direkt. Jag skulle på nytt se ut som en övergödd ko.

Fotsteg i trappan, fick mig att rycka till. Jag drog flera djupa andetag och drog fingrarna genom håret, beredde mig på att möta mamma.

Till min förvåning var det Jessica som uppenbarade sig i dörren, tätt följd av två tjejer som såg ut att vara något år yngre än mig. Båda hade samma blonda hår och blåa ögon, och jag insåg att de måste vara tvillingar eller i alla fall syskon.

”Um, hi.” Jag log försiktigt och de log tillbaka.

”Hi. What happened to your foot?” Jessica rynkade lätt pannan och lutade sig mot dörrkarmen. Jag förstod att hon pratade engelska, för att tjejerna skulle förstå.

”A minor accident with a chunk of stone, that´s all. Nothing serious, or I hope so anyway.” Jag skrattade nervöst och de instämde alla tre. ”So, who are this?” Jag såg nyfiket på tjejerna.

”I´m Felicia.” Tjejen med längre hår, tog ett försiktigt steg framåt. Jag märkte att de båda var rätt blyga, men samtidigt nyfikna och glada.

”And I´m Victoria.” Den andra tjejen följde sin systers exempel.

”You´re sisters, right?” Jag kände mig tvungen att fråga för att inte ta något fel.

”Yeah. Parker, that´s our last name.” Felicia log.

Parker. Namnet kändes bekant. Jag rynkade lätt pannan och knäppte sedan hastigt till med fingrarna, då det hela gick upp för mig.

”Hey, aren´t you Zack Parkers younger sisters?” Jag såg på dem, log brett.

”That´s right. Or well, halfsisters. But still siblings.” Victoria nickade. ”Why, do you know him?” De såg nu båda två nyfiket på mig. Jessica hade dragit sig tillbaka, uppenbarligen irriterad över att jag kom så bra överens med hennes kompisar.

”Well, sort of. We used to be friends before, but as the years go by…” Jag ryckte lätt på axlarna.

”Okey.”

”Hey, let´s go to my room.” Jessica krokade arm med dem båda och styrde dem därifrån.

”See ya guys”, ropade jag efter dem och la mig sedan ner på rygg i sängen. Jag var trött, det tog på krafterna att spela glad och pigg.

Jag slöt ögonen och kände hur tröttheten tog överhanden. Det skulle väl inte skada om jag tog en liten tupplur? Nej, säkerligen inte.

Jag suckade lättat och kände hur jag flöt bort från världen, bort någon annanstans.

Då jag på nytt slog upp ögonen, tog det några få sekunder för mig att fokusera blicken. Jag hade trott att jag skulle se mitt vanliga, tråkiga tak, precis som alla andra dagar, men det här var annorlunda. Det hade samma vita färg, men instinktivt visste jag att jag inte befann mig i min egen säng.

Hastigt satte jag mig upp, utan att bry mig om att det snurrade kraftigt i huvudet. Rummets ljusgula väggar gjorde att det kändes luftigt, men jag lyckades snabbt lista ut var jag befann mig.

En nål satt fäst vid min arm och pumpade in dropp från en ställning vid sidan av sängen. Det kunde inte vara något annat än ett sjukhus. Jag suckade frustrerat. De måste ha kommit på mig.

”Ah, miss Watson. So, you´re awake?” En läkare hade uppenbarat sig i dörren och han log nu soligt mot mig.

”Yes, if this is not a dream.” Jag korsade irriterat armarna över bröstet.

”I can tell that you´re not happy with the situation.” Han höjde på ett ögonbryn och antecknade något på sin skrivskiva.

”When can I go from here?”

”Well, that depend on when you can promise me that you wont starve yourself again.” Han såg allvarligt på mig. ”It´s dangerous for a young girl like you. You were to skinny before, but know you´re almost just bones.”

”You´re lying”, fräste jag och höjde handen för att dra den genom håret. Till min förvåning var det mycket kortare än vad jag var van vid. ”What have happened to my hair?” Jag stirrade på honom, säker på att han hade något med det här att göra.

”I can´t answer that. I haven´t done anything.” Han höll avvärjande upp händerna.

”Okey.” Jag rynkade pannan och drog på nytt fingrarna genom håret. Det var för ovant med kort hår. Jag hade inte haft det sedan jag var ytterst liten.

”I have some visitors for you. Can I let them in?” Läkaren höjde frågande på ögonbrynen och jag nickade kort. Jag ville få ett svar.

Läkaren försvann ut genom dörren och stängde den efter sig, men det dröjde inte länge innan den sköts upp på nytt och mamma steg in, tätt följd av Tyler, Jack, Ulrik, Jessica och Liz.

”Herre gud, Alex, vad har du gjort?” Mamma stirrade förkrossat på mig och satte händerna i sidorna. ”Varför berättade du inget?” Jag valde att inte svara henne, utan sökte istället efter Ulriks blick. Han höll ansiktet bortvänt och jag insåg att det måste ha varit han som fått det här att hända. Jag såg istället på Liz, märkte att hon var förvirrad av att mamma talade svenska. Alltså valde jag engelska för att göra situationen förståelig för alla.

”Why did you put me here?” Jag drog på nytt fingrarna genom mitt korta hår. ”And what did you do to my hair?” Jag ville få svar.

”Don´t you remember?” Nu tog Jack till orda. ”You cut it of yourself.”

”You´re lying”, fräste jag. Jag hade inget minne av något sådant. Varför skulle jag klippa av mig mitt eget hår? ”So, who did this?”

”Alex, calm yourself down.” Ulrik mötte nu min blick. ”I found you in your room, you were all hysterical. I tried to calm you, but you didn´t listen. You talked about some guy named Zack and…” Han avbröt sig och jag kunde se smärtan i hans ögon. Jag svalde. Hur kunde jag inte minnas något sådant?

”And then you cut your own hair of, before you just became unconscious.” Jack avslutade Ulriks mening och klappade honom på axeln.

Jag svalde och vände undan blicken från deras anklagande ansikten. Uppenbarligen hade jag gått i sömnen eller något liknande och samtidigt talat om Zack. Jag kunde förstå att Ulrik var förbannad. Han hade gjort så mycket för mig och sedan belönar jag honom såhär.

”I think I was asleep when I did that”, mumlade jag.

”You were walking around, darling.” Mamma slog sig ner på min sängkant och klappade mig på kinden.

”Have you heard of sleepwalking?” Jag blängde på henne. ”That´s the only explanation that is.”

”You still haven´t answered my first question. Why did you starve yourself?” Mamma lät så desperat, att jag kände mig tvungen att svara.

”I wanted to be beautiful to the midsummer prom. That´s all. I know guys like light weighted girls, so I wanted to surprise Ulrik.” Jag bet mig i läppen och kände hur tårarna steg i ögonen. När det väl kom ur min mun, så lät det urbota korkat.

”You did it for me?” Ulrik lät chockad på rösten och sjönk ner på min andra sida. Han placerade en hand under min haka så att jag tvingades se upp och möta hans blick. ”You should know that I loved you for who you were before. I didn´t want you to change!” Han suckade tungt och torkade bort en ensam tår från min kind med tummen.

”I´m sorry”, mumlade jag skamset. Jag borde ha förstått det. ”But at least I´m not fat anymore.” Jag hörde hur mamma flämtade till. Det var inte vad en mamma ville höra från sin dotter, det visste jag.

”You´ve never been fat, do you hear me?” Ulrik såg allvarligt på mig. ”Promise me that you wont do this again.” Jag nickade kort.

”I promise.” Vid mina ord, var det som om alla i rummet andades ut. De verkade lättade över mitt svar.

”Good.” Ulrik log, trots att jag märkte att han fortfarande tänkte på Zack. Han skulle inte släppa det på ett bra tag.

Aja, här har ni del 23. Lite småhändelser och vinnarna av tävlingen har nu kommit in (YAY! :D), men annars så var den väl sådär... Blev lite missnöjd.

Btw, bilden längst ner. Hittade den när jag sökte på "Ulrik Munther 2012", men vet inte om det verkligen är han, men låter den vara kvar ändå. Bilderna kommer alltså som vanligt från Google!

Ha de så gött så hörs vi!

Vi satt där en lång stund, pratade och åt. Ulrik fick mitt glada humör att återvända och det kändes som om han fick smärtan i min fot att försvinna, bara genom att befinna sig inom ett visst avstånd.

”Okej, så jag känner att jag fortfarande inte känner dig så väl.” Jag såg på Ulrik, där vi satt mittemot varandra på filten.

”Jaså?” Han såg på mig. ”Har du inte varit inne på Google och sökt upp mig?” Jag suckade och himlade med ögonen.

”Nej, det har jag inte. Google kan ha fel och de vet inte hur personer är i verkliga livet. De förser oss bara med information.” Jag log snett och han skrattade lågt.

”Okej, vi gör såhär.” Han log och fattade tag om min hand. Han flätade ihop våra fingrar och satt sedan och granskade dem en kort stund, innan han tog till orda på nytt; ”Du får ställa fem frågor till mig, som jag lovar att svara sanningsenligt på. Sedan får jag göra samma sak. Låter det som en bra deal?” Han la huvudet på sned och jag nickade.

”Visst.” Jag tänkte efter en kort stund, innan jag ställde en fråga jag funderat en hel del på. ”Hur ser din familj ut?” Jag hade insett att han inte berättat ett endaste dugg om sin familj. Jag var nyfiken på dem av den här anledningen.

”Jag har mina föräldrar då, Kjell och Katrina. De skiljde sig när jag var tre och har hittat nya respektive. Jag har fyra syskon. Två halvsyskon, en tjej och en kille, och två halvbröder.” Han berättade detta, uppenbarligen utan att känna sig det minsta ledsen över hans föräldrars separation. Han verkade helt okej med det och jag antog att hans unga ålder vid händelsen, gjorde att han inte grämdes över det.

”Och husdjur?” Jag hoppades på att han skulle ta det som en fråga som tillhörde den tidigare, men han sa inget om det.

”En hund vid namn Konrad och en katt vid namn Walter. Konrad bor hos mamma och Walter hos pappa.”

”Okej.” Jag förstod på honom att han tyckte mycket om sina båda husdjur, särskilt Konrad. ”Det skulle vara kul att träffa dem någon gång.” Jag hade slängt ur mig det utan att tänka och insåg att det kunde låta anklagande, som om det var hans skyldighet att låta mig träffa hans familj. Därför bet jag mig osäkert i läppen och vände bort blicken.

”Du får väl komma med tillbaka till Sverige senare.” Han sökte efter min blick och log undrande. ”Om du vill, förstås.” Jag kunde inte hindra leendet som smög sig upp på mina läppar.

”Det vill jag gärna.” Jag mötte hans blick, glad över att han inte reagerat på det jag sagt.

”Okej, nästa fråga.” Han såg nyfiket på mig med en glimt i sina blågröna ögon.

Jag rynkade pannan, tvingades tänka efter en kort stund.

”När uppträdde du på allvar för första gången?”

”Tja, första gången var när min mormor, tror jag det var, fyllde år och jag sjöng ’Var bor du lilla råtta?’ Jag var två.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”Men på riktigt var nog någon gång med något av mina band.” Han ryckte förstrött på axlarna, verkade inte ha lagt någon ålder på minnet.

”Vilket är ditt skivbolag?” Jag förbannade mig själv för att jag inte kom på några bättre frågor, men de jag tänkt fråga, kändes alltför opassande.

”Universal Music Group Sverige.” Han sa det enkelt om glatt, utan att verka bry sig om vad jag frågade. Det gjorde mig lättad.

Jag bestämde mig för att ställa två av de frågor jag undrat mest över, trots att de ganska inte var passande. Han behövde inte svara på dem om han inte ville. Han kunde ljuga.

”Hur många flickvänner har du haft?” Jag bet mig osäkert i läppen, då han såg förvånad ut och rynkade lätt pannan. ”Du behöver inte svara om du inte vill.” Jag kände mig tvungen att tillägga det sista, för att ge honom ett alternativ.

”Jag sa ju att jag skulle svara sanningsenligt, eller hur?” Han såg bestämt på mig med ett leende lekande i mungipan. ”Jag har väl haft två eller tre flickvänner. Jag är inte riktigt den som håller räkningen.” Han såg skamsen ut och vände bort ansiktet från mig. Jag log mjukt och placerade ena handen under hakan på honom.

”Det är ingen som säger att du måste”, mumlade jag och kysste honom lätt på pannan. Han log och drog mig intill sig, något som fick en skarp smärta att ila upp genom min fot, men jag struntade i det. Det lade sig ändå strax igen.

”Hm.” Ulrik la armen runt mina axlar och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka, fokuserade bara på honom, där och då. Brydde mig inte om något som hade med omvärlden att göra.

Ulrik placerade sig försiktigt på rygg, något som fick mig att hamna halvt över honom. Om vi hade varit någon annanstans än där, så hade jag säkert inte protesterat, men jag visste att Jack och Tyler hittade vägen hit och kunde komma när som helst.

”Ulrik, det här är kanske fel plats”, mumlade jag mot hans läppar och han stönade lågt.

”Du har kanske rätt.” Han suckade och satte sig upp på nytt.

”Men jag har en idé.” Jag blinkade retsamt mot honom, men fortsatte inte meningen vidare. Nu var det min tur att överraska honom.

”Jaså du?” Han såg nyfiket på mig, men jag log bara till svar. Han suckade, då han insåg att jag inte tänkte svara, och log sedan även han. ”Sista frågan från ditt håll.” Han mötte min blick och jag bet mig i läppen, tänkte efter en kort stund. Jag visste inte vad jag skulle fråga.

”Jag har inga fler.” Jag skakade skamset på huvudet. ”Ledsen för det.” Han skrattade.

”Nå, då är det min tur. Kom ihåg, svara sanningsenligt.” Han blinkade. ”Okej. Hur många gånger har du varit i Sverige?”

”Två eller tre gånger, men det var åratals sedan. Kommer knappt ihåg någonting.” Jag ryckte på axlarna.

”Hm.” Han nickade med ett fundersamt uttryck i ansiktet. ”Har du några musikaliska färdigheter?” Hans fråga fick mig att le. Jag borde nästan ha anat att han skulle ställa en sådan fråga.

”Jag spelade piano när jag var yngre, så det kan jag fortfarande, och så har jag sjungit tidigare, men inget som varit på allvar.” Jag drog fingrarna genom några hårslingor som smitit ur den fortfarande fuktiga flätan och bet mig på nytt i läppen. Jag var nervös över vad han skulle ställa för fråga härnäst.

”Vem ser du upp till?” Han såg inte på mig längre, utan granskade himlen som börjat mörkna. Jag kunde inte förstå att vi redan varit där så pass länge.

”Min pappa, trots att jag inte kände honom. Jag har hört tillräckligt om honom för att förstå vem han var.” Jag höll blicken fäst på mina händer som jag höll knäppta i knäet, allt för att dölja de tårar som smög sig upp i mina ögon varje gång jag tänkte på min far.

”Hur många pojkvänner har du haft?” Ulrik såg fortfarande inte på mig, men jag kunde se ett litet leende som smög sig upp i mungipan på honom.

”Inga före dig. Du är min första.” Jag sträckte ut handen för att röra vid hans kind, men den kom knappt halvvägs, innan jag drog tillbaka den på nytt. Han hade bestämt vänt bort huvudet, en signal som jag inte visste hur jag skulle tolka. Uppenbarligen ville han inte att jag skulle röra vid honom.

”Jaså?” Han lät misstrogen på rösten, men kommenterade inte mitt svar vidare. ”Har du varit kär i någon annan innan då?”

Här blev jag tvungen att tänka efter ordentligt. Visst hade jag det, i flera stycken, men jag hade oftast varit för liten för att förstå vad kärlek egentligen var. Men minnena av en speciell person, någon som funnits vid min sida under en så lång period. Jag kände hur det hettade i kinderna. Att jag inte kommit ihåg det tidigare.

”Några stycken har det väl funnits”, mumlade jag, med tankarna riktade åt ett annat håll.

”Någon speciell?” Nu såg han skarpt på mig. Om jag inte såg fel, så var han… svartsjuk.

”Hurså, är du avundsjuk?” Jag mötte stadigt hans blick, utmanade honom nästan att ge ett ärligt svar. ”Se det som min femte fråga.” Han såg irriterad ut.

”Kanske”, fräste han och reste sig häftigt upp. ”Hur ska jag veta om du går och gillar någon annan bakom ryggen på mig?” Han snurrade runt och blängde på mig. Jag blev skrämd av hans häftiga humör. Jag hade aldrig sett honom sådan förut.

”Lugna ner dig”, muttrade jag, med högre röst än vad jag tänkt mig. ”Tror du att jag skulle säga att jag älskade dig, om jag gick och var kär i någon annan på samma gång?” Jag suckade och gjorde ett försök till att resa mig upp, men min skadade fot förhindrade detta. Alltså satt jag kvar, kokande av ilska.

”Man vet aldrig.” Han stegade bort till vattenbrynet och jag kunde se hur vattnet stänkte upp i luften, då han tog ut sin ilska på det.

”Tro du vad du vill, men jag talar sanning. Sanningsenliga svar, eller hur?” Jag ropade detta efter honom och började sedan stoppa tillbaka maten i picknickkorgen, bara för att få något att koncentrera mig på.

Ljudet av hästhovar på den mjuka stigen, fick mig att se upp. Tyler och Jack satt på Yes och Flower, precis som tidigare, med Sunshine och en ytterligare häst vid namn Prince, på släptåg.

”Hej!” Jack vinkade glatt. ”Haft en bra dag?” Han såg så förhoppningsfull ut, att jag inte kunde göra annat än att le och nicka glatt. De hade lagt så mycket tid vid att hjälpa Ulrik, att jag inte ville göra dem besvikna.

”Det enda missödet kan man säga att bäcken och dess stenar stod för.” Jag skrattade ett skratt som i mina öron lät fejkat, men varken Jack eller Tyler verkade lägga märke till detta.

”Är du okej?” Tyler rynkade pannan och jag nickade.

”Det gör lite ont och man kan väl säga att jag har problem med att gå, men mer än så är det inte.

”Jag hjälper dig.” Utan att jag märkt det, hade Ulrik dykt upp vid min sida. Han lyfte nu på nytt upp mig i famnen och gav mig en lång kyss, uppenbarligen mest för syns skull. Känslan detta gav mig, fick mig att tänka på Hungerspelsböckerna, där två av huvudpersonerna, Peeta och Katniss, tvingades spela förälskade för att lura hela landet. Detta gjorde mig sorgsen. Kunde Ulriks känslor för mig ha svalnat så snabbt? Eller var han fortfarande bara förbannad utan anledning?

Jack satt av Flower och hjälpte sedan Ulrik med att få upp mig på Sunshines rygg. Min trogna häst vände undrande på huvudet, då jag klumpigare än vanligt tog mig upp i sadeln. Jag gav honom en lugnande klapp på halsen och flätade in fingrarna i manen, i väntan på att de andra skulle bli klara.

Tyler hade redan packat ihop det sista och delat upp det jämnt på Yes och Princes ryggar, så att allt skulle bli hemforslat på ett effektivt sätt.

”Är ni klara?” Tyler slängde en blick över axeln och jag nickade. Jag var väl medveten om att jag skulle tvingas rida bredvid Ulrik hela vägen hem, för att bibehålla bilden av ett förälskat par. Det var inget jag såg fram emot.

Ulrik ledde fram mig till vattenbrynet och stannade där till. Han sjönk ner på en flat sten och visade sedan med handen att jag skulle slå mig ner bredvid honom.

”Vad handlar det här om egentligen, Ulrik?” Jag såg fundersamt på honom en kort stund, innan jag började snöra upp mina converse. Det kliade nästan i fötterna efter att få sänka ner dem i det svala vattnet. Det dröjde inte många minuter innan just detta gjordes. Vattnet omslöt mjukt mina fötter och jag kunde känna den svaga strömmen göra ett försök till att dra dem med sig.

”Jag har något att berätta.” Ulrik såg upp och mötte min blick. Hans ansikte bar på ett allvarligt uttryck och jag kunde inte låta bli att känna mig orolig.

”Har det hänt något?” En rynka hade dykt upp mellan mina ögonbryn och jag fattade tag i hans hand, som om att hålla den kunde ge mig styrka.

”Det är inget farligt.” Han skrattade lågt och kramade min hand. ”Jag lovar, du behöver verkligen inte vara orolig.”

”Hm.” Jag bet mig i läppen och granskade vattnets små virvlar och vågor. Trots att det inte var mer än en liten bäck, så var den djup med ett lätt sug. Men den såg inbjudande ut och jag önskade att jag tagit med mig min bikini.

”Jag älskar dig.” Hans röst fick mig att hastigt vända på huvudet och se på honom.

”Vad sa du?” Jag såg oförstående på honom, trots att jag mycket väl hört honom första gången. Men jag ville bara höra honom säga det igen, för att vara säker.

”Jag älskar dig, Alex.” Han log brett, men trots det kunde jag se att han var osäker på min reaktion. Hade hade uppenbarligen förberett sig på värsta tänkbara svar tillbaka.

”Jag älskar dig också.” Jag log tillbaka. Han andades lättat ut och drog mig sedan intill sig genom att placera armen kring min midja.

”Jag trodde ett tag där att du skulle säga nej.” Med sin lediga hand, kliade han sig generat i nacken och jag skrattade.

”Som om jag inte skulle svara dig.” Jag kysste honom mjukt på kinden och lutade sedan huvudet mot hans axel. ”Jag är galen i dig.” Jag mumlade fram det sista och slöt ögonen, som för att bevara stunden där den var.

”Hm.” Jag kunde höra på hans röst att han log, troligtvis lika fånigt som jag.

”Jag känner för att bada.” Jag slog upp ögonen och reste mig upp. Han såg upp på mig, skuggade ögonen med handen för att skydda dem mot solljuset.

”Titta i väskan där borta.” Han log finurligt och nickade bort mot filten i mitten av gläntan. Jag såg fundersamt på honom, innan jag stegade dit och fann en liten, blå väska vilande i gräset. Den var vagt bekant, såg ut som en av mina egna väskor.

Jag drog försiktigt upp dragkedjan och kikade ner i väskan, nästan rädd för att något skulle hoppa ur den och skrämma mig. Det skulle vara en typisk Ulrik- grej.

Men till min förvåning låg där en fluffig, blå handduk och en av mina bikinis. Jag kände hur ett leende lekte i mungipan, samtidigt som jag funderade över hur den kommit dit. Hade Ulrik varit och rotat i min garderob? Jag hoppades inte det.

Med en hastig blick åt Ulriks håll, bytte jag om till bikinin och placerade sedan mina kläder i en prydlig hög bredvid väskan.

”Baddags.” Jag log mot Ulrik och sträckte sedan ut handen mot Ulrik för att hjälpa honom på fötter.

”Det var på tiden.” Han blinkade och jag boxade till honom på armen.

”Vad då, antyder du att jag är långsam?” Jag höjde hotfullt på ögonbrynen och blängde på honom. Han skrattade.

”Tja, ni tjejer är kända för det.” Jag fnös irriterat.

”Det är säkert något som ni killar hittat på, bara för att det ska se ut som om killar aldrig kommer för sent.”

”Kanske det, kanske.” Han skrattade på nytt och drog sedan sedan sin t-shirt över huvudet och trampade av sig skorna. ”Sisten i!” Innan jag hunnit röra ett finger, dök han i vattnet och försvann under ytan. Jag log och granskade vattenytan, väntade på att han skulle komma upp på nytt.

Men då sekunderna gick och hans blonda huvud dök inte upp. Jag började bli orolig. Tänk om han slagit i huvudet eller fastnat någonstans?

Jag väntade några ytterligare sekunder, innan jag dök i. Jag var tvungen att se så att han var okej.

Det svala vattnet omslöt min kropp, fick mig att sjunka ner mot botten i rasande fart, omgiven av glittrande bubblor. Jag kände hur mina fötter nuddade botten och sköt hastigt ifrån, trots en skarp smärta i fotsulan.

Det dröjde inte många sekunder innan mitt huvud bröt igenom vattenytan och jag spanade hastigt över vattenytan. Inte den minsta skymt av Ulrik.

Ett lågt skratt avbröt mina tankar och jag såg upp mot stranden. Där stod Ulrik, drypande våt och skrattade åt mig.

”Vad fan sysslar du med?” Jag blängde på honom och simmade in till kanten. Han kom av sig och såg frågande på mig.

”Vad då?” Han sträckte ut handen för att hjälpa mig upp, men jag ignorerade den bestämt och hävde mig istället smidigt upp på den klippa vi tidigare suttit på.

”Jag trodde att det hade hänt något. Att du slagit i huvudet och svimmat av eller nåt. Och så står du här och skrattar åt mig. Fy farao.” Jag gjorde ett försök till att resa mig upp och kände hur vänsterfoten smärtade till. När jag såg ner, fann jag att den glänste av blod blandat med vatten, vilket bara fick det hela att se ännu värre ut.

”Jag är ledsen.” Han såg ledsamt på mig till en början, tills hans blick landade på min fot. Han flämtade till. ”Vad sjutton har du gjort?” Jag ryckte på axlarna och tog några prövande steg framåt. Detta fick mig att grimasera illa. Det gjorde verkligen ont.

Ulrik tog några steg framåt, i ett försök att hjälpa mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Jag klarar mig själv”, morrade jag och gjorde ett försök till att ta några ytterligare steg.

”Det gör du inte alls.” Han tog några bestämda steg fram mot mig, böjde sig ner och lyfte utan förvarning upp mig i famnen.

”Ulrik, släpp ner mig.” Jag stirrade stint på honom, men han rörde inte en min. Istället fortsatte han röra sig mot filten, där han tydligen skulle placera mig. ”Ulrik, kom igen. Jag kan gå själv.” Jag försökte vrida mig ur hans grepp, men det enda resultatet som kom sig av detta, var att Ulriks grepp hårdnade. Jag suckade, insåg att han inte tänkte göra som jag sa. Han tänkte inte ge sig.

”Då var vi framme.” Ulrik mötte hastigt min blick och satte sedan försiktigt ner mig på filten. Han sträckte mig min handduk och greppade sedan en flaska ur en väska och försvann ner till vattenbrynet igen.

Jag tog den korta stunden i akt och började granska min fot. Det fanns inte mycket att se, men vad jag förstod, så hade jag skurit mig på något som legat på botten av bäcken. Jag skulle behöva tvätta av det för att kunna se hur den egentliga skadan såg ut.

Ulrik kom tillbaka på nytt, nu med flaskan fylld till bredden med gnistrande, klart vatten. Han sjönk ner på knä framför mig och fattade ett försiktigt tag om min skadade fot.

”Vad sysslar du med”, frågade jag tyst och försökte möta hans blick.

”Jag tänkte tvätta av det lite.” Han såg inte upp, utan det enda jag kunde se var hans fuktiga hår och hans händer som mjukt började tvätta bort blodet från foten med vatten från flaskan.

Jag granskade honom under tystnad, tacksam över att han var så envis att han gjorde det han gjorde. Han hade lika gärna ha kunnat göra något helt annat, utan att bry sig om mig.

”Hur ser det ut? Kommer jag förlora foten?” Jag log mot honom, efter mitt taskiga försök till att göra situationen till något komiskt.

Han såg upp, skrattet glittrade till i hans ögon.

”Det är inte riktigt så allvarligt, som tur är. Men jag gör mitt bästa.” Han skrattade lågt och böjde sedan ner huvudet på nytt. ”Kan du räcka mig den gröna väskan?” Han såg inte upp, men verkade trots det vara klar med att tvätta av min fot.

”Visst.” Jag sträckte försiktigt på mig och greppade tag om väskan. Jag kände igen den som en av våra många första- hjälpen- väskor. Jag var glad över att han tänkt på att ta med sig den.

”Det ser inte så farligt ut, men det behöver ändå läggas om. Jag är ingen expert, så du vill kanske göra det själv.” Han såg frågande på mig. Jag ryckte kort på axlarna och plockade sedan upp min handduk för att börja torka håret.

”Jag vet inte om det skulle bli så lyckat om jag gjorde det, så det är kanske bäst om du gör det.” Jag log och han nickade.

”Visst.” Han hade redan öppnat väskan och började nu plåstra om vad som jag antog var ett skärsår på fotsulan. Det dröjde inte många minuter innan min fot såg ut som ett vitt paket.

”Bra jobbat.” Jag granskade den noga. ”Kunde inte gjort det bättre själv.” Ulrik skrattade och drog handen genom håret.

”Jag ska bara gå och byta om.” Han rafsade åt sig ett klädbylte och styrde sedan stegen mot skogsbrynet. ”Ropa när du är klar, okej?” Jag nickade, precis innan han försvann in bakom ett träd.

Så försiktigt jag kunde, bytte jag på nytt om till min slappa t-shirt och shorts. De kändes ganska sunkiga i sommarvärmen och jag kikade därför hoppfullt ner i den väska som jag funnit bikinin och handduken, om Ulrik fått för sig att lägga ner något mer. Det hade han inte.

Jag suckade frustrerat och flätade sedan håret i en enkel fläta. Mer än det kände jag inte för.

”Jag är klar.” Jag ropade ut det så högt jag vågade och såg sedan mot skogsbrynet. Det dröjde några minuter innan Ulrik dök upp. Jag antog att han försökt borsta igenom sitt hår med fingrarna, då det såg mycket rakare ut än innan. Gubbkepsen satt som vanligt på sin plats, men då han slog sig ner bredvid mig på nytt, norpade jag åt mig den och rufsade om hans hår med ena handen.

”Och vad var det där bra för?” Han blängde på mig.

”När jag ser såhär sunkig ut, så är det inte mer än rätt att du ser ut som om du nyss kommit ur sängen.” Jag skrattade och höll gubbkepsen utom räckhåll från honom.

”Sunkig, sa du? Inte alls.” Han log och ryckte lekfullt i min t-shirt. ”Men om du känner så, så behöver du ju inte ha några kläder på dig alls. Det passar mig perfekt.”

”Dröm vidare, du.” Jag skrattade och slängde åt honom gubbkepsen. Jag noterade nöjt att han inte satte på sig den igen.

”Så, är du hungrig?” Jag nickade och Ulrik öppnade därmed picknickkorgen. ”Sicken tur då att jag är så smart att jag har lite gott med mig.” Han blinkade och började plocka upp olika små burkar ur korgen. Jag gissade på att mamma varit med och fixat en del av dem, då jag kunde urskilja saker som var typiskt henne. Saker som hon visste att jag tyckte om. Hon var faktiskt bra. Ibland.

Jag är verkligen ledsen för att inlägget dröjt så mycket som det gjort, men har knappt haft några idéer. Hade nästan skrivit klart det i måndags, men så lämnade idéerna mig totalt och igår hade jag helt enkelt inte lust att skriva.

Tänkte även ta och informera en sak: Den dator som jag för det mesta använder för att skriva på, kommer snart att "försvinna", vilket kommer göra att jag kanske kommer få lite problem med att skriva. MEN jag ska försöka att antingen fixa min egen dator, eller så kommer jag inom kort införskaffa mig en iPad med vanligt tangentbord, vilket då gör att jag troligtvis kommer kunna skriva normalt ändå. Men exakt när detta blir av, är i nuläget oklart, så det kan alltså dröja. Därför kommer uppdateringen vara lite dålig några veckor framåt, men hoppas att det inte gör alltför mycket!

Ha de gött nurå!

”Vad har hänt med din rygg?” Ulrik lät chockad på rösten och jag vände mig nu om med en rynka mellan ögonbrynen.

”Menar du ärret?” Han nickade. ”Det är inget.” Jag slog mig ner på sängen bredvid honom.

”Du kan inte bara förklara något sånt på det sättet.” Han lät irriterad på rösten. ”Jag blir orolig.” Han blängde på mig.

”Ulrik, lägg av”, sa jag, utan att märka att min röst fått en skarp kant. ”Jag vet inte hur jag fick det, okej? Jag har haft det så länge jag kan minnas.” Jag bet mig hårt i läppen, så hårt att jag kunde känna blodsmak på tungan. Den järnaktiga smaken fick mig att vilja spy. Jag hade alltid avskytt blod. Det var bara så.

”Okej, ta det lugnt”, muttrade han och la sig på rygg i min säng. Jag såg på honom där han låg, med ögonen slutna, bar överkropp och håret som spretade åt alla möjliga håll. Hur kunde jag egentligen vara arg på honom?

”Det var inte meningen att snäsa av dig”, mumlade jag och la mig på rygg bredvid honom. Han vände på huvudet så att han kunde möta min blick och log.

”Det är okej.” Han lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag kysste honom tillbaka och kunde känna hur han lutade sig över mig, plötsligt ivrig.

Jag visste vad som var på väg att hända och till min förvåning så ville jag att det skulle hända. Varför skulle jag inte vilja det?

Därför kysste jag honom tillbaka, försökte vara lika ivrig som han, och drog fingrarna genom hans mjuka hår. Hans bröstkorg var nu bara några få centimeter ovanför min, det var nästan att jag kunde höra hans hjärtslag, men bara nästan. För tillfället kunde jag bara höra mina egna, upphetsade och snabba.

En hög, uppfordrande knackning på dörren, fick oss båda att hastigt sätta oss upp och dra oss undan från varandra. Jag kände hur mina kinder hettade och lade även märke till att Ulriks var lätt röda. Tänk om någon hade kommit på oss?

”Alex, sover ni än?” Det var mamma som stod utanför dörren. Ulrik reste sig med ens från min säng och stegade fram till sin resväska, där han letade fram en t-shirt som han drog över huvudet.

”Vi ska strax gå och lägga oss” ropade jag till svar och drog fingrarna genom håret för att få det att se mindre rufsigt ut om hon skulle få för sig att stiga in i rummet.

”Okej. Dröj inte för länge. God natt!”

”God natt.” Jag andades lättat ut, då jag hörde hur hennes fotsteg avlägsnade sig längs korridoren.

”Det var nära ögat.” Ulrik skrattade lågt.

”Ja, jag antar det.” Jag bet mig i läppen och slängde en blick åt hans håll. Han hade bytt sina slitna jeans mot ett par pyjamasbyxor och var nu på väg att krypa ner i sängen.

”God natt Alex.” Han log mot mig.

”God natt Ulrik.” Med de orden släckte jag lampan och kröp ner under mitt eget täcke. Tröttheten kom på nytt över mig och det dröjde inte många minuter innan jag sov.

Följande morgon, vaknade jag av att någon andades mig i nacken. Jag satte mig kapprak upp och såg yrvaket kring rummet. Min blick fann Ulriks säng. Den var tom.

”Ulrik, vad sjutton”, muttrade jag och vände mig om. Till min förvåning var det inte Ulrik som låg vid min sida, utan Leina. Jag skrattade lågt. ”Jaså, det var bara du, tjejen.” Hon höjde på huvudet och slickade mig mjukt på kinden. ”Ja, god morgon på dig också.” Jag log och svängde benen över sängkanten. Klockan på mitt nattduksbord visade på halv tio.

Leina skuttade ner ur sängen och följde mig till garderoben, då jag drog på mig en slapp t-shirt och ett par ytterligare shorts. Jag hade många likadana klädesplagg, tydligen.

Efter att jag dragit fingrarna genom håret och fäst upp det på huvudet i en hög hästsvans, begav jag mig ner till köket, förföljd av en ivrig labrador.

Jack och Tyler var de enda som befann sig i köket. De muttrade korta hälsningar och återgick sedan till sin frukost. Var sjutton hade Ulrik tagit vägen?

Jag gav Leina en hastig klapp och hennes frukost, innan jag började göra i ordning min egen. Jag var vrålhungrig på nytt, men åt trots det inte mer än en skål mjölk, flingor och ett par jordgubbar som jag hittade i kylskåpet. Jag var tvungen att vara hård mot mig själv.

”Alex, innan du säger något, så vill jag bara att du ska veta att vi ska ut och rida idag, vi tre.” Tyler såg triumferande på mig och Jack log han också.

”Jaså?” Jag höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det visste jag inte.”

”Det kan bero på att det var en överraskning.” Tyler himlade med ögonen.

”Och Ulrik då? Jag har inte sett honom idag. Ska han inte med?” Jag såg stint på dem båda, och lade märke till att de utbytte en blick som jag inte kunde tyda.

”Han hade lite annat att göra, det är allt.” Jack undvek att möta min blick och reste sig upp. ”Vi ses vid stallet om en kvart. Var där.” Jack log. ”Annars kommer jag och hämtar dig.” Jag nickade.

”Vi ses senare.” Jack och Tyler försvann båda ut, antagligen för att göra i ordning hästarna, och jag följde strax efter. På nytt i sällskap av Leina.

En kort stund senare, satt jag i sadeln på Sunshine. Tyler satt på en av ponnyerna, Yes, medan Jack red ett långbent sto vid namn Flower.

”Är ni klara?” Tyler såg på oss och jag nickade, samtidigt som jag satte på mig mina solglasögon. Det var otroligt varmt ute och solen gjorde allt för att förblända en.

Tyler styrde ut Yes på en stig som jag visste skulle föra oss genom bushen. Men det fanns oändligt många vägar och stigar längre in, så jag hade inte den blekaste aning om exakt vart vi var på väg.

Vi red i vad som måste vara minst en timme. Jack och Tyler pratade glatt med varandra, men jag höll mig mest i bakgrunden för att kunna njuta av stunden. Det var underbart att befinna sig ute i bushen på Sunshines rygg. Det var knappt något som kunde slå det.

”Hur långt är det kvar?” Jag drog handen över pannan för att torka bort svetten och såg upp mot den molfria himlen som syntes mellan trädgrenarna.

”Inte så långt. Bara några minuter”, fick jag till svar från Tyler.

”Okej.” Jag tystnade igen och fingrade på några strån ur Sunshines man. Därför missade jag den första glimten av platsen vi var på väg på.

Ljudet av rinnande vatten fick mig att se upp. En glänta uppenbarade sig framför oss. I motsatta änden av den, fanns en lugn bäck med ett litet vattenfall. Mitt i gläntan var en filt utlagd tillsammans med en hög kuddar och en picknickkorg.

Jag rynkade lätt pannan. Vad var det här?

”Nu är vi framme.” Tylers röst letade sig in genom mina förvirrade tankar.

”Jag förstod det”, mumlade jag. Jag hade fått syn på en gestalt som stod i vattenbrynet. Ulrik, vem kunde det annars vara?

Försiktigt satt jag av från Sunshines rygg. Ulrik vände sig om vid ljudet av mina fötter som träffade marken och log brett.

”Jaså, äntligen kommer ni.” Han skrattade. ”Tack för hjälpen, killar.” Jack och Tyler log båda brett.

”Ingen orsak. Vi kommer tillbaka senare, då.” Jack samlade ihop Sunshines tyglar och vände sedan Flower tillbaka mot den stig vi kommit ifrån.

”Vi ses.” Tyler vinkade och följde sedan efter Jack in i skogen på nytt. Förvirrad vände jag mig mot Ulrik.

”Var ska dem?”

”Hem.” Ulrik log mot mig. ”Det här är bara för dig.” Han slog ut med armarna och visade då upp vad han hållit gömt bakom ryggen. En liten, perfekt, vit ros.

”Ulrik, du hade inte behövt”, mumlade jag fram och kände hur ögonen tårade sig.

”Klart jag behöver. Du är värd allt det här.” Han log och stegade fram till mig. Fäste försiktigt den lilla rosen i mitt hår och strök sedan bort en ensam tår från min kind.

”Tack”, viskade jag och log, samtidigt som jag gjorde ett försök till att blinka bort tårarna.

”Ingen orsak.” Han kysste mig mjukt och fattade sedan tag om min hand. ”Kom.” Med ett försiktigt ryck, fick han mig att börja röra mig mot vattnet tillsammans med honom. Vad var nu på gång?

Aja, hoppas ni gillar det, så ses vi! :)

Kvällen blev ganska lugn för oss alla. Gabriel och Patrik bossade över grillen och lagade till kött och grönsaker som doftade underbart. Trots detta, åt jag knappt något av det. Jag ville inte avbryta något bara på grund av en kväll.

Till min lättnad verkade ingen märka av att jag knappt åt något. De vuxna satt placerade vid ett bord inomhus, medan vi yngre flyttat utebordet långt ut i trädgården.

Här satt vi nu. Tyler brukade inte alltid vara särskilt delaktig i diskussioner, men han satt nu och skämtade glatt med Jack. Även Liz hade bjudits hit och hon och Jack skrattade ordentligt åt Tyler. Jag var glad över att de verkade ha det så roligt.

”Allt okej?” Ulrik såg på mig med ett leende lekande i mungipan. Han hade knappt släppt mig ur sikte på hela kvällen.

”Jodå.” Jag log tillbaka och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag tänkte bara lite.”

”Något du kan säga högt?” Ulrik kysste mig mjukt på kinden.

”Det är en överraskning”, mumlade jag och blinkade retsamt mot honom.

”Du gör mig nyfiken.” Han suckade tungt och la armen kring mina axlar så att jag kunde luta mig lite tyngre mot honom.

”Hm.” Jag hade slutit ögonen och satt nu bara och njöt av hans närhet. Hans blonda hår kittlade min kind då han försiktigt rörde på huvudet och jag kunde höra hans lätta andetag. Jag hade säkert somnat där och då, om inte den glupande hunger jag känt oavbrutet den senaste veckan, gjort sig påmind.

”Alex, hur är det egentligen?” Ulrik såg oroligt på mig, då jag hastigt slog upp ögonen och ryckte till.

”What´s up?” Även de andra reagerade nu och Liz mötte min blick med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”No, no, I´m okey.” Jag log darrigt och reste mig sedan upp. ”I just need to get a glass of water.” Med så snabba steg som jag kunde uppbåda, gick jag därifrån. Hela min kropp darrade, värre än någon gång tidigare, men jag visste hur jag enkelt kunde få den i balans igen.

De vuxna lade knappt märke till mig, då jag passerade, något som gjorde mig lättad. Mamma skulle bli rasande om hon fick veta något.

I köket lyfte jag ner ett glas från skåpet, fyllde det med kallt vatten och drack hastigt upp det. Jag gjorde om samma sak flera gånger, innan jag till slut satte ner glaset och drog ett djupt andetag för att lugna min skenande puls. Jag visste att det hade varit nära att jag avslöjat mig själv där ute, men jag fick inte. Då skulle allt gå i stöpet, det var jag väl medveten om.

Jag stegade över till skafferiet och drog upp dörren. Jag visste att vattnet egentligen inte skulle räcka, så jag var tvungen att äta något mer.

En kakburk fångade min blick. Jag visste att kakor kunde få mig att falla tillbaka i gamla spår, men det var samtidigt nödvändigt för att inte avslöja mig.

Jag slukade inom ett par minuter tre kakor, de minsta jag kunde hitta, och begav mig sedan tillbaka ut till de andra. De verkade inte ha saknat mig det minsta.

”Allt bra nu då?” Ulrik höjde på ett ögonbryn och jag nickade.

”Jodå. Det var inget fel innan heller.” Jag sjönk på nytt ner bredvid honom och suckade. Jag var trött.

”Så, vad hade du tänkt göra imorgon?” Ulrik log och utbytte en oläslig blick med Jack.

”Inget speciellt, tror jag. Hurså?”

”Nej, inget speciellt egentligen. Men jag kan råda dig att hålla dagen fri, i alla fall.” Han blinkade och reste sig sedan upp. ”Jag tror att jag går och lägger mig nu.”

”You´re going?” Liz såg på honom.

”Yeah, I´m pretty tired.”
”I should get going too.” Liz reste sig upp och kramade om oss alla. ”Bye.” Hon vinkade glatt och försvann sedan iväg runt huset. Jag antog att hon skulle ringa sin pappa för att komma hem.

Efter att Liz gått, var det ingen som stannade kvar så speciellt längre. Alla verkade inse hur trötta de var och alla samtal verkade ha stannat av helt. Ingen hade lust att göra någonting längre.

Vi hade bestämt att Ulrik skulle flytta tillbaka till mitt rum, trots att mamma nu insett att det egentligen inte var en så bra idé att vi bodde tillsammans. Men det fanns inget hon kunde göra åt det. Det var bestämt så nu.

Jessica och Tyler försvann snabbt uppför trappan till sina respektive rum, liksom Jack som begav sig till Toms.

Jag och Ulrik tog det lugnare. Båda var dödströtta och hade inte orken att öka på stegen mer.

”Du ser helt slutkörd ut.” Jag mötte Ulriks blick och han gäspade.

”Gissa om jag är det.” Han drog av sig den svarta gubbkepsen och drog handen genom håret.

”Jag behöver inte gissa. Jag vet det.” Jag log och stängde dörren efter oss.

”Syns det alltså så tydligt?” Han skrattade trött och slängde ifrån sig gubbkepsen på sin säng.

”Ja du.” Jag blinkade och sjönk ner på min sängkant, nästan för trött för att byta om till pyjamas.

”Hm.” Ulrik började fumligt försöka knäppa upp knapparna på sin skjorta, men verkade inte lyckas sådär speciellt bra.

”Kom hit, jag hjälper dig.” Jag skrattade och la huvudet på sned. Han instämde med ett kort skratt, och slog sig sedan ner på sängen bredvid mig. Hans hår stod verkligen åt alla håll nu, men det fick honom egentligen bara att bli ännu vackrare.

Med försiktiga fingrar, började jag knäppa upp hans skjorta. Jag var minst lika trött som han, så varje knapp tog flera minuter. Men han klagade inte.

”Tack.” Han log mot mig, då den sista knappen äntligen gav med sig och han kunde dra av sig skjortan. Jag vände hastigt bort blicken för att låta honom byta om ifred. Trots att jag egentligen inte sett något, så kunde jag känna hur det hettade i kinderna. Jag bet mig besvärat i läppen. Jag avskydde att rodna.

”Ingen orsak alls.” Jag mumlade fram det, utan att veta om han överhuvudtaget hörde det.

Utan förvarning, kunde jag känna hur han slog armarna om mig bakifrån och kysste mig försiktigt i nacken. Jag rös till och slöt ögonen. Jag misstyckte inte alls till det här.

Ulrik släppte på nytt taget om mig och reste sig upp. Jag såg försiktigt upp och möttes av hans bara överkropp. På nytt spred sig rodnanden över mina kinder och jag slog ner blicken.

”Vad är det?” Han skrattade lågt och sjönk ner på huk framför mig så att jag tvingades möta hans blick.

”Inget.” Jag bet mig i läppen och reste mig upp, så att jag kunde vända ryggen mot honom. Med långa steg begav jag mig bort till min garderob och drog ut ett par rutiga pyjamasbyxor och en alldeles för stor t-shirt.

”Säker?” Han lät undrande på rösten och jag kunde höra hur sängfjädrarna knarrade då han på nytt sjönk ner på min säng. Fortfarande med ryggen mot honom, nickade jag.

”Helt säker.” Jag suckade och drog av mig mitt linne. Jag hörde hur Ulrik flämtade till, men valde att inte vända mig om. Istället drog jag t-shirten över huvudet och bytte shortsen mot pyjamasbyxorna.

Ha de gött!

Ulriks perspektiv

Jag och Jack drog oss i lagom takt bort till klädställningarna. Under tystnad hängde vi tillbaka klänningarna och placerade oss sedan strax utanför dörrarna i väntan på Alex och Liz.

”Du, Jack.” Jag såg på honom. ”Får jag fråga dig en sak?”

”Det är klart.” Jack log mot mig. Trots att vi var lika gamla, så var jag en bra bit längre än honom. Det hade varit först nu under de senaste åren som jag hade växt om honom, så det kändes fortfarande udda. ”Ut med språket.”

”Jag har funderat lite över mig och Alex. Du och Liz ska ju gå på balen, men Alex verkar inte riktigt sugen på att gå, allra minst med mig.” Jag stirrade dystert ner på gatstenarna och suckade. ”Jag skulle gärna vilja berätta för henne att jag tycker om henne, men jag vet bara inte hur.”
”Men det vet jag.” Jack flinade mot mig. ”Bjud ut henne på en dejt när hon kommer hem igen. Jag antar väl att det blir nästa vecka, eller något liknande.”

”Är du säker på att det är en bra idé?” Jag såg frågande på honom och han skrattade.

”Jag hjälper dig, okej? Jag tror Tyler och Liz hjälper till, de också.” Jag nickade tacksamt.

”Tack.” Jag kände mig lättad över att Jack så villigt hjälpt mig. Annars hade jag inte haft någon aning om vad jag skulle hitta på.

Alex perspektiv

Det dröjde inte många minuter innan jag och Liz hade betalat för våra klänningar och fått dem nedpackade. Vi begav oss nu ut till killarna, som stod och pratade.

”Hey!” Jag log brett mot dem och vinkade glatt.

”Hi!” Jack skrattade. ”It was a long time ago since we meet.”

”Yeah, I know.” Liz blinkade och placerade sig vid min kusins sida.  De hade verkligen hittat tillbaka till varandra, utan några större problem, tycktes det.

”Was it though?” Ulrik mötte min blick med ett leende på läpparna, men trots att han såg glad ut, så kunde jag märka att något inte stämde. Men jag valde att inte ta upp det.

”Can´t we go and eat something?” Jack putade med underläppen och jag skrattade.

”Sure, of course we can. And yes, Ulrik. It was really though. I´m not sure if I can make it.” Jag låtsades se utmattad ut och han slöt strax upp vid min sida och la armen kring min midja.

”Well, I can always cary you.” Han bet sig underläppen och slängde en blick åt Liz och Jacks håll. De hade börjat gå längs gatan, men Liz såg trots det då och då på oss.

”Det är okej”, mumlade jag, bytte språk nu när det bara var han och jag. ”Jag har berättat för henne.”

”Bra.” Ulrik log brett och placerade sin ena hand under min haka, medan den andra låg kvar kring min midja. Mjukt böjde han ner huvudet och tryckte sina läppar mot mina. Det kände annorlunda mot tidigare. Som om han var ivrigare, hade mer bråttom. Men jag klagade inte.

Bara känslan av att ha honom så nära mig, var obeskrivlig. Det var helt fantastiskt.

”Vi borde kanske gå.” Jag drog mig undan och blinkade mot honom.

”Säger du det så.” Han suckade tungt, men log fortfarande, som för att visa att han egentligen inte var ledsen.

”Japp, det säger jag.” Jag fattade tag om hans hand och drog med honom längs gatan. Han skrattade lågt och följde villigt med.

”Finally.” Liz mötte min blick och log brett. ”We´re both hungry and thought about eating by ourself, but you two lovebirds came perfectly.”

”Thanks for waiting.” Jag log retsamt mot henne och kände hur Ulrik kramade min hand, samtidigt som jag i ögonvrån lade märke till hur han och Jack utbytte en blick. Vad hade de nu på gång?

”Come on, let´s eat.” Jack bröt tystnanden och stövlade in på restaurangen. McDonalds, det ställe jag tyckte minst om i hela universum.

”Oh wow, this is just great”, muttrade jag tyst och suckade.

”Vad?” Ulrik såg nyfiket på mig, men jag ruskade bara avvärjande på huvudet.

”Nej, det är inget.” Jag bet mig i läppen och vände bort blicken från honom. Lät den istället leta sig runt rummet. Bara själva miljön fick mig att känna obehag.

”Säker?” Ulrik höjde på ett ögonbryn och jag nickade kort.

”Alex, Ulrik, what do you want?” Liz vinkade åt oss, redan framme vid kassan. Jag stegade hastigt fram till henne, utan att veta om Ulrik följde med eller inte.

”Just french fries and a coke, okey?”

”Okey.” Liz log. Hon visste om min avsky för snabbmatsstället, men jag gissade på att det var Jack som övertalat henne till att äta där.

”I´ll go and find a table in the meantime.” Jag stack en sedel i hennes hand och vände sedan på klacken. Framme vid kassorna var doften alltid som värst och jag stod inte ut många minuter.

Istället letade jag upp ett bord och slog mig ner med en min som totalt visade att jag var missnöjd. Jag hade hellre gått till något litet café eller Starbucks eller något liknande. Men det antog jag att jag fick ta en annan dag.

Medan de andra väntade på maten, satt jag där vi bordet och trummade uttråkat med fingrarna mot den laminerade ytan. Jag kände mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med en tung suck. Det var bara en Facebookuppdatering, så jag valde att inte bry mig om den.

”Here you go.” Liz placerade min bricka framför mig och jag nickade tacksamt mot henne. Både hon och killarna hade köpt rejält med mat och i jämförelse med deras, så såg min bricka ut att tillhöra en skalbagge.

”You´re all hungry, I see”, mumlade jag och petade förstrött på den lilla påsen med pommes frites. De lockade mig inte alls.

”Aren´t you?” Jack såg förvånat på mig, medan han drog av pappret på sin jättehamburgare. Jag skakade på huvudet, trots att min mage bevisade något annat.

”Not that much.” Jag vände bort blicken från de andra och tvingade i mig ett par pommes frites, som jag hastigt sköljde bort smaken av med ett par klunkar cola.

Jag hade insett under tiden vi shoppat klänningar, att jag var tvungen att dra ner på onyttig mat fram till balen. Då jag provat klänningarna, så hade jag märkt hur min form var. Jag hade inte passat i alla klänningar, knappt den jag tillslut valt, på grund av att jag var för tjock. Det fanns inget annat alternativ. Jag var tvungen att banta och det tänkte jag verkligen ta på allvar. Jag skulle vara smal till balen.

Jag dolde mitt belåtna leende, genom att stoppa in några ytterligare pommes frites i munnen och dricka mer cola. Detta skulle bli min sista skräpmat. Ulrik skulle få se hur vacker jag kunde bli.

”Ulrik.” Jag såg på honom där han satt mittemot mig. ”Would you like to go too the midsummer prom with me?” Jag mötte hans blick och såg hur han sken upp.

”Of course. I would love to.” Han skrattade lågt och hest. Det skratt som gjorde att hela han verkade lysa.

”Good.” Jag log belåtet tillbaka, medan mitt huvud började surra. Jag var tvungen att planera noga hur jag skulle gå till väga. Inget slarv överhuvudtaget. Ingen skulle få veta om något av det förrän senare.

Efter att vi ätit, var Liz tvungen att bege sig hemåt. Jag insåg att jag borde göra samma sak, vilket lämnade killarna till att bestämma om de skulle stanna kvar eller åka hem.

”Kan inte jag hänga med dig en stund?” Ulrik såg på mig. Jag bet mig osäkert i läppen. Det här var inte en del i planen. Jag funderade över vad jag skulle svara, men Jack kom hastigt till min räddning, vilket gjorde mig enormt lättad.

”Men du, Ulrik, vi hade ju lite att fixa hemma.” Ulrik såg förvirrat på honom, innan han lyste upp och nickade ivrigt.

”Just det. Men vi ses väl då, Alex.” Han kysste mig mjukt på kinden, innan han och Jack försvann iväg.

”Ja, vi ses.” mumlade jag för mig själv, innan jag styrde stegen hemåt. Jag skulle ut och jogga innan mörkret föll. Det var lika bra att sätta igång direkt. Det var mindre än tre veckor kvar och det kändes som om det nästan var för knappt om tid.

Under veckan som gick, minskade jag ner på alla mina måltider och begav mig ut och sprang minst en gång varje dag. Jag visste inte om Tom egentligen märkte något, men om han nu gjorde det, så sa han inget. Det var jag lättad över. Det var min kropp, inte hans eller någon annans. Det var jag som bestämde.

Jag kände mig glad och nöjd varje gång jag vägde mig och lade märke till att jag hade gått ner i vikt. Jag kände mig duktig som klarade av det. Jag la överhuvudtaget inte märke till att revbenen började synas mer och mer, allteftersom dagarna gick. Jag var så insatt på mitt mål att jag inte lade märke till något annat.

Jag träffade knappt Ulrik eller någon annan från min familj. Trots att jag började längta hem, så kände jag att jag fick mer tid för mig själv på det här viset.

Jag hade nu pratat med min mamma och vi hade bestämt att jag skulle komma hem på torsdagen, knappt två veckor innan balen. Hon verkade faktiskt sakna mig, något som gjorde mig både förvånad och glad. Hon hade aldrig visat det tidigare.

Torsdagen kom snabbt och innan jag visste ordet av, så hade jag gått ner nästan 5 kg. Jag stod vid busshållplatsen med packade väskor, i väntan på den buss som skulle ta mig hem.

”Ha det så bra nu, okej?” Tom log och placerade en hand på min axel. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, vad det berodde på visste jag inte. Antagligen fortfarande på Michelle.

”Jadå.” Jag log och tog på mig mina solglasögon. ”Det är ingen fara. Jag ska bara hem.”

”Jag vet.” Han skrattade kort och kramade sedan om mig. ”Du har bara blivit så smal. Jag hoppas att du inte håller på att bli sjuk.” Han såg manande på mig och jag skrattade.

”Det är absolut ingen fara, jag lovar.” Bussen kom rullande och jag tog upp mina två väskor. Den ena hängdes över axeln och den andra fick stanna i handen. ”Vi ses.” Jag log mot Tom och hoppade sedan på bussen.

Bussresan tog egentligen inte många minuter, så det dröjde inte alls innan jag steg av den strax utanför vårt hus. Båda bilarna var hemma och jag kunde se Tyler som lekte med Leina ute i trädgården.

”Hej!” Tyler vinkade glatt mot mig och skrattade. ”Kul att du är tillbaka.” Leina skällde glatt och jag släppte ner mina väskor för att kunna krama om Tyler, samt lugnande klappa den ivriga hunden på huvudet.

”Vilket trevligt välkomnande man får.” Jag skrattade tyst. ”Är alla hemma?” Tyler nickade.

”Jag tror det. Jack och Ulrik pratade om att bege sig iväg någonstans, men jag tror inte att det blev något av det.” Nämnandet av Ulrik fick mig att le. Jag ville träffa honom direkt.

”Okej.” Jag nickade kort och lyfte upp mina väskor. ”Jag går in.” Jag styrde stegen mot dörren och hälsade kort på Marita, Patrik, mamma och Gabriel som mötte mig i dörren, på väg till affären. Tydligen skulle vi grilla till kvällen.

Jessica verkade ha stängt in sig på sitt rum, så jag brydde mig inte om att störa. Hon avskydde det ändå. Istället fortsatte jag till mitt eget rum för att lämna av mina väskor.

Rummet var tomt på människor och såg orört ut, om än väldigt välstädat. Jag antog att mamma varit där och röjt.

Jag packade hastigt upp och stegade sedan tvärs över korridoren till Toms rum. Jag kunde höra låga röster därinifrån och förstod att Jack och Ulrik befann sig där.

Jag knackade försiktigt på dörren och hörde hur rösterna tystnade. Sedan närmade sig steg och dörren rycktes upp.

”Alex!” Jack sken upp och kramade om mig. ”Du är hemma igen!” Han skrattade glatt och kramade mig så hårt att det kändes som om min ryggrad skulle gå av.

”Jack, ta det lugnt”, skrattade jag och drog mig ur hans omfamning. Jag möttes direkt av Ulriks blågröna ögon.

”Hej.” Han log och sträckte ut armarna mot mig. Det dröjde inte många sekunder innan jag befann mig i hans famn och han tryckte sina läppar mot mina. Jag var hemma.

Vi satt där större delen av kvällen och natten. Jag gissade på att vi såg runt tio olika filmer, alla var i princip komedier eller actionfilmer. Jag tittade mest för att hålla Tom sällskap. Jag hade mycket hellre gjort något annat, men det kunde jag inte säga.

Vid halv ett tiden, stod jag inte ut längre.

”Jag går nog och lägger mig”, sa jag lågt med en markerande gäspning. Tom slängde en hastig blick åt mitt håll, uppenbarligen helt inne i filmen han såg.

”Mhm.” Även han gäspade, men han gav inte sken av att vilja gå och lägga sig.

”God natt då.” Jag reste mig från soffan och begav mig till mitt rum. Det kändes mer som mitt nu, när Michelles alla saker var borta. Det kändes även en hel del större, något som gjorde mig lättad. Jag hade aldrig tyckt om små utrymmen.

Hastigt bytte jag om till pyjamas, men tröttheten hade blåst bort då jag kröp ner i sängen. Jag frös, trots att det var en ljummen sommarnatt och drog därför på mig en munkjacka och drog upp täcket till hakan.

Mobilen som lyste upp rummet, då den visade på ett nytt sms, fick mig att haja till. Jag plockade upp den och tryckte upp meddelandet. Från Ulrik, något som gjorde mig förvånad. Borde han inte sova vid det här laget?

00.36 am

To: Alex

Hej, ledsen om jag kanske väcker dig, om du nu har på mobilen på natten. Om du nu är vaken, har du kanske lust att snacka en stund på Facebook? Har svårt att somna :/

Ulrik xx

Jag log och valde att inte svara. Istället fiskade jag upp datorn från min väska och klickade mig in på Facebook.

Trots den sena timmen, var två personer inloggade. Ulrik var den ena. Vem den andra var, tog jag ingen notis om.

Jag tryckte upp chattrutan som bar Ulriks namn och började sedan skriva till honom.

Alexis Watson: Hej nattuggla! :)

Ulrik Munther: Hej på dig också! :) Har du det trevligt mitt i natten?

Alexis Watson: Tänkte precis fråga dig det samma, haha. Men här är väl allt fint. Har fått hålla Tom sällskap ett antal timmar med några tråkiga filmer. Hans tjej, Michelle, har dumpat honom :(

Ulrik Munther: Vad tråkigt :( Hälsa från mig! Vad då, har inte din bror någon bra smak för filmer?

Alexis Watson: Nej, faktiskt inte. Skumt, speciellt som jag har det ;) Vi har i princip kollat på komedier, actionfilmer eller komedi/actionfilmer hela kvällen lång… Hade nog hellre umgåtts med dig :P

Ulrik Munther: Nog hellre umgåtts med mig? Är du inte säker på det?

Alexis Watson: Vad lustig man kan vara då… Klart jag vill umgås med dig, men jag visste ju nu att Tom behövde mig. Om det inte varit såhär, så hade jag hellre gjort något annat. Som att vara med dig, alltså! :) So there.

Ulrik Munther: Haha :) Jag tror att jag ska gå och lägga mig…

Alexis Watson: Var det så tråkigt att prata med mig, eller vad?

Ulrik Munther: Klart att det inte var tråkigt, men batteriet på surfplattan dör snart, samt att Jack börjar få spader på mig

Alexis Watson: Jack?!

Ulrik Munther: Jo, vi bor båda i Toms rum nu när du inte är hemma. Din mamma tyckte visst att det var bättre på det sättet.

Alexis Watson: Okej, då fattar jag… nog. Fast du får ju sova i mitt rum om du vill ;)

Ulrik Munther: Jag spar det tills du kommer hem igen! :) Det är ganska tomt och ödsligt där utan dig.

Alexis Watson: På så vis. Nå, jag ska inte uppehålla dig mer. God natt!

Ulrik Munther: God natt! Och Jack hälsar! :)

Alexis Watson: Hälsa tillbaka!

Med det avslutades vår konversation och jag kunde se hur Ulrik loggades ut. Jag suckade. Jag var fortfarande inte trött och klockan var nu över ett.

Jag kopplade in mina hörlurar i datorn och klickade mig in på Youtube. Något kul fanns säkert där att hitta…

Jag vaknade följande morgon av en låg duns och sedan något som träffade mig hårt vid sidan av halsen. Omtumlad satte jag mig upp och hann då precis fånga upp min dator som var på väg att falla i golvet.

Jag gäspade och sträckte på mig. Tydligen hade jag somnat med datorn i knäet och hörlurarna på. Dessa hängde nu kring min hals, till hälften intrasslade i mitt hår. Jag snörpte irriterat på munnen och satte datorn på behörigt avstånd från sängkanten, innan jag satte igång med att få loss mina hörlurar. Detta gick förvånansvärt enkelt.

För att hålla håret undan ur ansiktet, lyckades jag få fram en hårsnodd ur väskan och sätta upp håret i en stram hästsvans med hjälp av den.

Jag suckade tungt och svängde benen över sängkanten. Golvet var kallt mot mina fotsulor, men samtidigt kändes delar av det ovanligt kallt. Då jag vände blicken nedåt, insåg jag vad som hade skapat dunsen som jag vaknat av.

Min mobil låg där på golvet och jag insåg att även den spenderat natten i min säng. Jag snörpte på nytt irriterat på munnen och plockade därefter upp mobilen. Den verkade ha klarat sig.

Efter detta, blev morgonen bara bättre, till min stora lättnad. Jag klädde mig och fann sedan Tom i köket, i full färd med att steka pannkakor. Bordet var dukat med socker, tallrikar, glas, bestick och det viktigaste av allt; lönnsirap.

”Du vet vad jag är sugen på”, skrattade jag och kramade om honom där han stod vid spisen.

”Gör jag?” Han såg förvirrad ut. ”Jag vaknade bara och ville ha pannkakor, det är allt.” Han log. Jag log tillbaka, glad över att han verkade vara sitt gamla jag igen.

”Hur som helst så är jag hungrig och tänker nu hugga in. Jag ska träffa Liz om en timme.” Jag slog mig ner vid bordet och lade upp två pannkakor på min tallrik, strax följda av lönnsirap.

Då jag en timme senare befann mig i samma park som dagen innan, var jag mätt och glad. Solen sken klart och det blåste en ljummen vind. Det var en perfekt dag för att vara på stranden, men Liz hade andra planer.

”Hi!” Hon vinkade glatt mot mig och rättade till sitt ljust blåa linne. ”How´s everything?”

”Just fine.” Jag log mot henne och gav henne en kram. ”How about you?”

”The same.” Hon krokade armkrok med mig och började styra mig genom parken och mot de stora shoppinggatorna.

”So, what´s the big plan for today?” Jag mötte hennes blick och hon log finurligt.

”Promdress shopping.” Jag såg förvirrat på henne.

”Wasn´t the school prom ages ago?” Jag höjde på ett ögonbryn och hon skrattade åt mig.

”It´s the midsummer prom. I signed us up.” Jag blängde på henne.

”So I need to buy a new dress?” Hon nickade.

”Right you are there. And you´ll have to find a date. I´ve already got one.” Hon bet sig generat i läppen och vek undan med blicken.

”Really? Who?” Jag såg nyfiket på henne. ”Come on Liz, I wan’t to know!”

”It´s Jack.” Jag lade märke till att hennes kinder färgades röda. Hon hade alltså fortfarande känslor för honom, efter alla dessa år.

”I´m so happy for you.” Jag stannade upp och kramade om henne. Hon verkade lättad över att jag godkänt det. ”But who should I go with?” Jag rynkade pannan och stirrade fundersamt framför mig. Min första tanke var Ulrik, men jag visste inte om han skulle känna för det. Han verkade inte vara den sortens kille som gillade att klä upp sig i kostym och köpa blommor. Men kanske hade jag fel. Jag visste ju faktiskt inte.

”Maybe you could go with Ulrik?” Liz verkade ha läst mina tankar.

”I don´t know”, mumlade jag och följde henne in i den första butiken. ”I don´t think he will feel like it.” Jag ryckte förstrött på axlarna och låtsades vara upptagen med att kolla igenom ett ställ med klänningar.

”Well, you can always ask him.” Liz log mot mig, redan med ett par klänningar i handen. ”Here´s your chance.”

Jag snurrade runt och fick syn på Jack och Ulrik som med långa steg kom gående mot oss. Ulrik log brett mot mig, ett leende som fick mina knän att förvandlas till gelé.

”Liz, what´s this?” Jag blängde på henne och hon skrattade.

”I asked them to come and help us pick out a dress.” Hon log retsamt mot mig och nickade till hälsning åt Jacks håll, då han la en arm kring hennes axlar.

”Det gör inget, va?” Ulrik lutade sig ner och mumlade detta i mitt öra och jag vände mig mot honom.

”Självklart inte.” Jag log mjukt mot honom. ”Jag blev bara chockad.” Jag bet mig i läppen. Liz visste inget om oss två och jag visste inte om jag ville att hon skulle veta något än.

”Bra.” Ulrik kramade mjukt om mig och jag drog in hans nu välbekanta doft.

”Jag har inte berättat något för någon av dem”, mumlade jag och han nickade kort.

”Okej. Jag berättade för Jack. Hoppas att det inte gör något.” Ulrik och Jack utbytte en blick. Min kusin log brett och lutade sig sedan ner och viskade något i örat på Liz. Hon log mot honom och de försvann sedan iväg längre in i affären, utom synhåll.

”Nå, då så.” Jag mötte Ulriks blick och han drog mig mjukt intill sig och kysste mig fjäderlätt.

”Kul att vi kunde träffas ändå.” Ulrik blinkade och tog min hand i sin.

”Ja.” Jag log mot honom, utan att veta vad jag skulle säga härnäst.

”Så, ska vi ta och se om vi kan hitta nån klänning åt dig?” Ulrik la huvudet på sned och jag nickade.

”Du får vara smakråd.” Han skrattade.

”Det låter fint.” Han pussade mig mjukt på pannan, innan han stegade fram till ett ställ med klänningar och drog ut en på måfå. ”Vad sägs om den här?” Han såg inte ens på klänningen han höll upp och hans ansikte antog därför en förvirrad min då jag började skratta.

”Det där var det fulaste jag sett”, fick jag fram mellan skrattattackerna.

”Vadå?” Ulrik slängde först nu en blick på klänningen och brast även han ut i skratt.

Klänningen var illgrön med ljust gula volanger och annat allmänt fluff. Den skulle säkert endast passa en kameleont, men ingen människa på vår jord skulle kunna gå klädd i den.

”Jag tror vi skippar den, Ulrik.” Jag tog klänningen ur handen på honom och hängde tillbaka den på sin plats.

”Instämmer.” Han började nu på allvar titta igenom klänningarna i ett ställ, medan jag tog hand om ett annat några meter bort.

En halvtimme senare, hade vi båda varsin hög med klänningar i famnen och styrde därmed stegen mot provrummen. Här fann vi även Jack och Liz.

”What do you think?” Liz snurrade runt framför Jack, iklädd en svart långklänning.

”I´m not sure.” Jack kliade sig fundersamt i nacken. ”I think it´s a little bit to long.” Liz granskade sig själv i spegeln.

”I think you´re right.” Hon vinkade mot mig och Ulrik, innan hon försvann in i provrummet på nytt för att byta till en annan klänning.

”Här.” Ulrik gav mig de klänningar som han hittat, någon som kändes skumt. Jag var inte van vid att killar hjälpte mig handla. Det kändes udda, men samtidigt roligt.

”Vänta här då.” Jag log mot honom och Ulrik nickade. Han slog sig ner i en fåtölj som stod placerad bredvid Jacks och de var strax inne i en livlig diskussion.

Jag suckade och klev in i provrummet bredvid Liz. Nu visste jag att det skulle ta en bra stund innan vi kom därifrån.

Jag hängde upp klänningarna inne i provrummet och drog sedan på mig den första. Den var vit och slutade strax nedanför knäet. Själva kjolen nertill var veckad i volanger och jag insåg genast att det måste vara något som Ulrik valt. Jag var absolut inte ett fan av volanger.

Jag steg ut ur provrummet och granskade mig själv i spegeln. Jag såg urbota dum ut.

”Jag vet inte vad jag ska säga.” Ulrik stirrade på mig och jag mötte hans blick i spegeln.

”Jag vet i alla fall vad jag tycker.” Jack gav ifrån sig ett kort skratt. ”Det där är så inte din stil.”
”Instämmer.” Jag log mot dem båda. ”Den här blir det inte.” Med de orden stegade jag på nytt in i provrummet.

En timme senare hade både jag och Liz provat igenom alla de klänningar vi plockat på oss och bestämt oss för varsin. Det hade gått allra snabbast för Liz, då hon dels börjat en stund innan mig, dels så hade hon redan innan hittat en favorit.

Själv velade jag mellan två stycken. En ljust blå med inga egentliga detaljer förutom ett mörkare blått parti vid midjan. Den satt tight kring överkroppen med smala, nästan osynliga, axelband och var sedan vidare kring benen. Den slutade några decimeter ovanför knäet och var egentligen enligt min mening för kort, men den satt snyggt och de andra verkade tycka om den.

Den andra var däremot den jag egentligen tyckte bäst om. Den var även den blå, men i en mörkare färg än den andra. Den var även längre, slutade någonstans vid fotlederna med en vid kjol och åtsittande överdel utan axelband. Den såg ut som en riktig prinsessklänning.

”I want this one.” Jag höll upp den längre klänningen och såg bestämt på de andra. ”No doubt at all.”

”I think that one is beautiful.” Ulrik log mot mig. ”But wont it be to warm? I mean, it´s a midsummer prom.” Han höjde menande på ögonbrynen mot mig och jag skakade på huvudet.

”Nope. Liz, what do you think?” Liz hade under tiden stått tyst, men vi hade trots det pratat engelska så att hon inte skulle känna sig utanför.

”I love it.” Hon log. ”Then we will match perfectly!” Hon höll upp sin egen klänning och jag skrattade till. Den var precis likadan som min, men i rosa istället för blå.

”Perfect.” Jag kramade om henne och mötte Ulriks blick över hennes axel. Han verkade inte helt nöjd. Om det berodde på klänningen eller något annat, det visste jag inte.

”We can put the other dresses back, if you to pay.” Ulrik gav Jack en manande blick och min kusin nickade kort.

”We sure will.”
”Okey.” Jag ryckte förstrött på axlarna och drog sedan med mig Liz därifrån. Det dröjde inte många sekunder innan vi var inbegripna i ett livligt samtal och stod i den alldeles för långa kön. Det här verkade som om det skulle gå som smort.

Efter att Ulrik gått, hade jag inte den blekaste aning om vad jag skulle göra. Det var som om alla tankar runnit ur mitt huvud. Jag hade inga idéer.

Jag vandrade sysslolös runt parken medan solen fortsatte sjunka ner mot horisonten. Människor runt omkring mig började alla röra sig hemåt eller till de trygga ljusen från restauranger och klubbar. Parken mörknade hastigt och det började bli svalare. Jag borde ta mig tillbaka till Toms lägenhet, men jag kände ingen större lust.

Jag rös till då en vindpust svepte förbi och fick huden på mina bara armar att knottra sig. Temperaturen sjönk snabbt så fort solen gått ner.

Då stjärnorna började blinka mot mig från den mörka natthimlen, började jag tillslut röra mig hemåt. Jag visste att det inte var bra att röra sig för mycket ute i Sydney efter mörkrets inbrott. Det fanns allt folk som skulle kunna skada en, trots att jag aldrig sett någon. Inte än i alla fall.

Gatorna var hyfsat folktomma, trots att det fanns grupper med människor här och där. Jag märkte redan på långt håll att alla inte var helt nyktra.

”Hey, sweetie, wanna have a beer?” Ett hest, sluddrigt rop kom drivande mot mig och jag skyndade på stegen. En obehagskänsla bubblade inom mig. Jag borde ha begett mig hemåt mycket tidigare än såhär.

En hård knuff i bröstet, fick mig att stappla några steg baklänges och ilsket se upp.

”Hey, watch out. You can´t just walk straight into people.”

”Take it easy, tiger.” En mörk röst svarade mig med ett lågt skratt som efterföljande.

Jag mötte personens blick. Ett par järngrå ögon såg vaket tillbaka på mig, halvt om halvt dolda under svart, rufsigt hår. Ett brett leende var fäst på de smala läpparna, som även innefattade en piercing.

”Excuse me? Are you some kind of rapist and that´s your headline?” Jag blängde på honom med händerna i sidorna. Antagligen var jag otroligt oförskämd, men det brydde jag mig inte om.

”You´re a funny one.” Han skrattade på nytt. ”I´m Zack if you wan´t to know. And no, I´m not a rapist. I´m seventeen, almost eighteen, so that would just be insane.” Han blinkade åt mig och vände sedan hastigt bort blicken.

”I´m sorry. I´m just a bit freaked out at the moment. You can call me Alex.” Jag bet mig i läppen och lät händerna slappt falla ner längs sidorna. Det var som om all luft gått ur mig.

”First time in, Sydney, eh?” Zack skrattade och drog handen genom håret, något som bara fick det att bli än mer rufsigt.

”No, not really. I live here.” Jag ryckte lätt på axlarna och körde ner händerna i fickorna på shortsen.

”Oh.” Zack såg förvånad ut, men nämnde inte det hela vidare. ”So, I guess that I´ll let you move on then.” Han tog ett steg åt sidan och jag log försiktigt mot honom.

”Bye.” Jag höjde handen till avsked och fortsatte sedan längs gatan. Min mage kurrade och den lockande doften från en restaurang fick den att vända sig ut och in. Jag suckade. Jag var tvungen att äta.

Jag slog in på en ny gata, där jag visste att en av det låg en kinarestaurang. Det var en av mina favoriter, trots att jag inte varit där så speciellt många gånger.

Det tog inte många minuter för mig att beställa och få maten, så att jag kunder slå mig ner vid ett av borden och äntligen mätta min skrikande mage.

Jag kunde känna mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med ena handen, medan jag tog en klunk av min dryck på samma gång. Det var Tom som ringde.

”Hallå?” Mitt svar var lätt grötigt, då jag gjorde mitt bästa för att svälja ner tuggan jag just hade stoppat in i munnen.

”Hej. Var är du?” Tom lät inte det minsta irriterad, snarare uppgiven.

”Jag sitter och äter. Hurså?” Jag hade till sist lyckats tugga klart och sköljt ner maten med en ny klunk av min dricka.

”Nej, inget egentligen. Jag undrade bara.” Han suckade tungt.

”Du, hur är det egentligen?” Jag kände hur den klump av ledsamhet över vad han sagt, sakta började lösas upp. Något var uppenbarligen fel.

”Michelle stack. För gott.” Han snyftade till och jag insåg att han måste gråta.

”Ta det lugnt, Tom, okej? Jag är hemma om en liten stund. Jag köper med mig lite godis, så kan du plocka fram några filmer. Låter det som en bra deal?” Jag snurrade en hårslinga runt fingret och stirrade frånvarande ner i min mat. Jag missade därför den mörkhåriga kille som steg in på restaurangen, såg sig omkring och sedan stegade fram till disken för att beställa mat. En kille med järngråa ögon och en piercing i underläppen.

”Okej. Tack Alex och jag är verkligen ledsen över vad jag sa. Jag menade det aldrig.” Han drog ett djupt, darrande andetag.

”Det är ingen orsak alls. Du är min bror, eller hur?” Jag bet mig i läppen och riktade blicken ut genom fönstret och granskade den mörka gatan. ”Vi ses om en stund, då.”

”Ja, vi ses.” Jag hörde ett lågt klick och samtalet bröts därmed omedelbart.

Jag suckade tungt och tryckte i mig den sista maten, innan jag reste mig från bordet och hängde väskan över axeln.

”Hi Alex! Nice to see you again.” Rösten fick mig att snurra runt.

”Hi Zack.” Jag rynkade lätt pannan. Hade han följt efter mig hit, eller var det bara ett sammanträffande? Jag hoppades innerligt på det senare alternativet. Bara tanken på att han möjligtvis följde efter mig, gjorde att det kröp i skinnet. Jag kände faktiskt inte killen.

”So, you like this place to, huh?” Han log och ställde ner sin bricka på det bord jag nyss lämnat. Jag nickade.

”It´s great.” Jag började ta några trevande steg mot dörren.

”You know, I thought I recognized you before and now I know why. You´re Alexis Watson, right? In grade 10?” Hans ord fick mig att vända mig mot honom, där han stod vid bordet med ett leende på läpparna.

”That´s right.” Jag rynkade pannan av koncentration, medan jag försökte komma ihåg vem han var. ”Aren´t you Zack Parker, grade 11?” Jag log mot honom och han nickade.

”Well, this was awkward.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”I mean, we used to be friends before.”
”Oh, right.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna, samtidigt som minnena kom rusande tillbaka.

”I feel the same.” Han skrattade på nytt. ”What happened to us, anyway?” Han la huvudet på sned och jag ryckte på axlarna.

”No idea.” Jag log och drog upp mobilen för att kolla klockan. ”I´m sorry, Zack, but I´ve got to go. I guess I´ll see you around?” Han nickade glatt.

”Sure. See you! We´re friends at Facebook, so I´ll contact you through there, okey?”

”Okey.” Jag nickade mot honom och fortsatte sedan ut på gatan, för att leta rätt på närmsta affär.

Det tog inte många minuter, innan jag inhandlat det jag skulle och var på väg uppför trapporna till Toms lägenhet. Då vibrerade min mobil på nytt och jag drog upp den med en suck. Namnet på skärmen fick mig däremot att le.

”Hej Ulrik.” Jag bet mig leende i läppen och balanserade mobilen mellan huvudet och axeln, medan jag drog upp lägenhetsdörren med min lediga hand.

”Halloj!” Jag kunde höra på hans röst att han log. ”Tänkte bara kolla så att allt är okej. Så att du kom hem ordentligt och så.”

”Jag steg faktiskt precis innanför dörren.” Tom mötte mig i hallen med ett sorgset uttryck i ansiktet. Jag log försiktigt mot honom och räckte honom påsen med godis. Han nickade och försvann ut i köket, lämnade mig åt att själv stänga dörren och krångla av mig mina converse.

”Vilken tur.” Ulrik suckade lättat. ”Så, vad gör du imorgon? Vi kanske skulle kunna träffas igen? Jack ville in till stan, så jag kan hänga på och se om vi kan kila förbi er.”

”Åh, jag är ledsen Ulrik, men jag ska träffa Liz imorgon.” Jag suckade. ”Jag hade gärna umgåtts, men tyvärr.” Jag ville verkligen träffa dem båda, men visste att Liz den här gången helst av allt ville att det bara skulle vara vi två.

”Åh, okej.” Ulrik lät lite smått besviken. ”Men jag antar att vi kan träffas igen när du kommer hem igen.”

”Ja, jag antar det.” Jag hade tillslut lyckats få av mig skorna och styrde nu stegen mot köket, där Tom just plockade fram en flaska Cola.

”Men vi hörs väl då.” Ulrik suckade lätt.

”Ja, vi hörs. Hej då.” Uppenbarligen synkroniserat, la vi båda på.

”Vem var det?” Tom mötte min blick. Jag vek hastigt undan, osäker på om jag skulle berätta sanningen. Jag visste att Tom inte riktigt var förtjust i Ulrik efter vad han gjort mot mig.

”Jack. Han ville bara kolla lite vad som hände.”

”Okej.” Tom nickade långsamt, uppenbarligen borta i sina egna tankar.

”Så, skulle vi kolla på film, eller?” Jag tog colaflaskan ur hans hand, plockade ner två glas ur skåpet och begav mig sedan in i vardagsrummet, där Tom bunkrat upp med en rejäl hög filmer. Tom var mig tätt i hälarna med godiset upphällt i en skål.

”Jag tog lite blandade filmer.” Tom plockade upp fjärrkontrollen och började zappa mellan kanalerna.

Jag plockade upp filmerna för att titta igenom dem, plockade ur de som kändes olämpliga.

”Jag tror vi skippar skräckfilmerna och de sorgliga. Okej? Du behöver se något som får dig att skratta.” Jag tog på måfå upp en film ur högen som blivit kvar och reste mig för att sätta på den.

”Det låter väl bra.” Tom suckade och då jag vände mig om för att slå mig ner i soffan igen, hade han sjunkit tillbaka mot ryggstödet och kramade krampaktigt fjärrkontrollen i handen. Jag lossade hans grepp kring den, satte på filmen och placerade sedan hans arm kring mina axlar.

”Det kommer bli bra, jag lovar.” Jag sökte efter hans blick.

”Tack, Alex. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.” Han pussade mig mjukt på hjässan och riktade sedan blicken mot tv:n, nu med ett litet leende i mungipan. Även jag log. Allt skulle verkligen bli bra, jag visste det säkert.

(Zack, men tänk honom bara med piercing i läppen :p)

Men jag hoppas att ni gillar den här delen i alla fall! Kommentera gärna, ni har börjat bli lite dåliga på den saken ;) Kommenterar ni riktigt bra, så kommer det kanske upp en tävling imorgon eller en till del, beroende på vad jag har tid för

Och vem tror ni Zack är? Hm, enligt mig känns han lite skum :P

Aja, ha det så gött!

Dagen förflöt i en lagom takt. Jag och Ulrik hade det trevligt tillsammans. Promenerade runt i Sydney och pratade.

Ulrik var så lätt att prata med. Han lyssnade alltid noga och gav råd och svar när jag behövde det. Han skämtade och skrattade oavbrutet och bara av att vara i hans närhet, blev man gladare.

Vi hade precis slagit oss ner på ett litet café och beställt varsin kaffe och en brownie. Solen sken fortfarande från himlen, om något svagare än tidigare, då eftermiddagen började lida mot sitt slut.

”Har du någon speciell tid då du ska hem”, frågade jag och smuttade på mitt kaffe. Det var jobbigt varmt, så varmt att jag kunde känna hur det brände till på tungan.

”Jag tror inte det.” Ulrik rynkade fundersamt pannan. ”Din mamma sa inget om det.”

”Okej.” Jag kände hur humöret sjönk när han nämnde mamma.

”När hade du tänkt komma tillbaka?” Han mötte min blick och log frågande. Jag ryckte på axlarna.

”Ingen aning. När jag känner för det, antar jag. Jag skulle egentligen vilja åka hem redan nu, men mamma skulle nog bli rejält skadeglad då.” Jag suckade tungt och lutade mig bakåt mot stolens hårda ryggstöd.

”Jag tror hon saknar dig.” Ulrik slängde en hastig blick ut över den lilla parken som caféet låg beläget bredvid. Gräset hade börjat gulna av den starka solen och en fontän gjorde sitt bästa med att spruta ut sitt vatten.

”Det tror jag så mycket jag vill”, muttrade jag och granskade mina händer som vilade i knäet. ”Hon har aldrig sagt det i alla fall. Allt hon tjatar om är att hon tycker att jag ska bli mer som Jessica och Tyler. Vad då? Bortskämd, snobbig och sminkad?” Jag snörpte frustrerat på munnen. Det jag sa var sant. Mamma verkade aldrig nöjd med mig, hur bra resultat jag än fick i skolan. Ibland kändes det som om hon inte ens lade märke till att jag växte och blev äldre.

”Det där är inte sant och det vet du.” Ulrik såg på mig och sträckte sig efter min hand.

”Och vad vet du om det?”, fräste jag och blängde på honom. ”Hon har alltid varit sådan, aldrig kunnat acceptera mig för den jag är. Hon tjatar alltid om att jag är för lik pappa. Oansvarig och egoistisk.” Jag märkte att jag höjt rösten och att folk i närheten gav mig nyfikna blickar. Jag visste att de inte kunde förstå vad som sades, men jag gillade trots det inte uppmärksamheten de gav mig.

”Alex, det är okej.” Ulrik reste sig från sin stol, stegade runt bordet och sjönk ner på huk framför mig. Han fattade tag om mina händer med sina egna och mötte min blick. ”Du har rätt, jag vet inte. Jag försöker bara hjälpa till.” Han log.

”Det är ingen fara”, mumlade jag och såg på våra händer tillsammans. Det var som om de passade ihop, hur det nu kunde vara möjligt.

Jag hade alltid skrattat åt löjliga kärleksromaner, där huvudrollen, oftast spelad av en kvinna, tjatade om hur hennes och pojkvännens händer passade perfekt ihop och att de var menade för varandra. Inte förrän nu förstod jag att det, på något konstigt sätt, faktiskt kunde vara så.

”Säker?” Ulrik höjde på retsamt på ögonbrynen och jag nickade, samtidigt som ett leende spred sig över mina läppar.

”Helt säker.” Jag lutade mig fram och kände strax hans mjuka läppar fånga upp mina.

”Bra.” Han lutade sig tillbaka och reste sig sedan upp. Tydligen hade hans ben tröttnat på den ställning han suttit i.

”Ska vi gå, kanske?” Jag la huvudet på sned och följde honom med blicken, då han begav sig tillbaka till sin sida av bordet för att hämta sin gitarrväska. Av någon konstig anledning hade han burit runt på den större delen av dagen. Jag förstod inte hur han orkat.

”Inte långt, hoppas jag. All promenering idag tar död på mig.” Han grimaserade lekfullt.

”Hm, du var inte tålig du”, retades jag och knuffade till honom med höften, då jag passerade honom. ”Det hela har kanske något med din gitarrväska att göra?”

”Haha, väldigt kul.” Han log och himlade med ögonen. ”Du är en sådan skämtare.”

”Är jag?” Jag rynkade förvånat pannan. Jag hade inte förstått att han tagit det som ett skämt. Det hade i alla fall inte varit menat som ett sådant.

Han skrattade bara åt mig, som om det var ett svar, och fattade tag om min hand.

Vi promenerade genom parken och jag kände först nu hur trött jag faktiskt var. Ulrik var alltså inte den enda.

”Jag vet faktiskt inte varför jag har med mig gitarren.” Ulrik bröt tystnaden och jag sneglade på honom genom mina mörka solglasögon. Jag erinrade mig att de tillhörde Tom egentligen, men tanken försvann lika fort som den kommit.

”Jaså?” Jag fortsatte se honom, men visste inte riktigt om han var medveten om det. Själv gick han och granskade träden, buskarna och blommorna längs gångstigen.

”Det är en vana, antar jag.” Han ryckte lätt på axlarna och såg som hastigast på mig. ”Vill du höra mig spela?” Han verkade osäker på vad jag skulle svara, som om jag inte skulle vilja det.

”Du behöver inte ens fråga”, skrattade jag. ”Klart jag vill höra dig spela.”  Han log lättat.

”Kom.” Han drog med mig över det gula gräset, mot den svala skuggan under ett träd. Trots att det inte var lika varmt som tidigare under dagen, så var skuggan fortfarande härligt svalkande.

Jag slog mig ner i gräset, med ryggen lutad mot trädstammen. Jag granskade Ulrik noga, medan han packade upp sin gitarr och såg till så att den var stämd. Det var som om jag ville lägga varje rörelse han gjorde på minnet. Som om jag ville spara det för evigt, vilket jag undermedvetet kanske ville.

”Vad ska du spela?” Jag hade tagit av mig hatten och solglasögonen och lagt dem på marken bredvid mig. De behövdes inte i skuggan.

”Jag hade tänkt spela en låt som heter Soldiers. Jag tävlade med den i Melodifestivalen hemma i Sverige.”

”Jaså.” Jag log. Jag hade hört talas om tävlingen ett par gånger. ”Gick det bra då?”

”Jag kom trea i finalen.” Han log, verkade inte ett dugg ledsen över att han inte vunnit.

”Grattis! Fast jag antar att det är lite sent nu.” Han skrattade.

”Det är aldrig försent när det kommer från dig.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna och drog fingrarna genom håret för att få något annat att tänka på.

”Okej.” Jag mumlade fram det, bara för att bryta tystnaden.

”Jag kommer fejka ett munspelssolo någon gång ibland. Glömde munspelet hemma i Sverige.” Han blinkade retsamt och jag nickade kort med ett leende på läpparna.

”Kör på, bara.”

Ulrik placerade sig framför mig och greppade gitarren. Han slog några prövande ackord på den och började sedan spela, samtidigt som han gjorde ljud som tydligen skulle föreställa ett munspel. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det lät ganska komiskt.

Ulrik gav mig en hastig, road blick och började sedan sjunga. Hans mjuka röst virvlade runt parken, beblandade sig med gitarrens toner och bildade något underbart.

Jag lade märke till att folk i närheten stannade upp för att lyssna, på någras ansikten dök miner av igenkänning fram och jag antog att det kunde finnas några få fans här, trots att det lät så osannolikt. Halvvägs runt jorden.

Låten väckte även hos mig känslor av igenkänning. Jag hade hört den tidigare någon gång, trots att jag inte kunde komma ihåg det. Det var frustrerande att jag inte kom ihåg, men trots det, så var jag inte frustrerad så speciellt länge. Ulrik och hans gitarr pockade på min uppmärksamhet.

”Nå, vad tyckte du?” Han såg undrade på mig, då han spelat den sista tonen. Jag log mot honom.

”Du är grymt duktig! Inte konstigt att du är den du är.” Han log.

”Trevligt att höra det.”

Jag reste mig upp och såg på medan han stoppade tillbaka gitarren i sin väska. Jag placerade solglasögonen i min väska och snurrade sedan hatten i händerna i väntan på att han skulle bli klar.

”Klockan börjar bli mycket.” Jag kände det som om jag förstörde stämningen, men det var sant.

”Jag kanske ska ta och ringa din mamma.” Ulrik mötte min blick och drog upp mobilen ur fickan. ”Om du nu vill bli av med mig.” Han putade med underläppen och kikade under lugg på mig.

”Nu är det du som är skämtaren”, log jag och himlade med ögonen. ”Klart jag inte vill bli av med dig, knäppgök. Men mamma brukar bli rätt förbannad om man inte är hemma till middagen.” Jag suckade och tryckte ner hatten på huvudet för att få händerna fria.

”På det viset.” Ulrik såg bekymrat på mig en kort stund, innan han vände sig bort, knappade in något på sin mobil och tryckte den sedan mot örat. Det dröjde ingen lång stund innan han började prata med någon i andra änden. Antagligen mor min.

Under tiden passade jag på att dra upp min egen mobil ur fickan. Jag hade knappt använt den på hela dagen. Det hade inte behövts.

Jag fann nu att Liz hade ringt mig och skickat ett sms där hon undrade om vi skulle träffas snart. Jag svarade henne tillbaka att vi kunde höras av under morgondagen. Jag saknade henne, trots att det egentligen bara gått några dagar sedan vi sågs förra gången.

”Så, vad sa hon?” Jag såg på Ulrik, försökte låta undvikande då jag pratade med honom. Han hade lagt ner mobilen i fickan igen och verkade sysslolös.
”Hon kommer till en gata längre bort om en kvart.” Han log. ”Synd att jag inte kan få dig att följa med.”

”Jag kommer hem snart, okej? Jag behöver bara få vara ifrån henne ett litet tag till.” Jag lade huvudet på sned och såg på honom, hoppades att han skulle förstå. Han nickade.

”Okej. Ingen fara.” Han log. ”Följer du med?” Jag skakade på huvudet.

”Helst inte. Jag vill inte träffa mamma heller, eller att hon ser mig med dig. Du behöver inte berätta, va?” Jag såg bedjande på honom och han nickade kort.

”Självklart inte.” Han log och lutade sig fram så att hans läppar mötte mina. Jag kysste honom tillbaka, precis innan han drog sig undan. ”Slut ögonen”, viskade han mjukt. ”Slut ögonen och räkna till 30.” Förbryllad gjorde jag som han sa. Slöt ögonen och räknade tyst till 30.

Jag kunde känna hur han tryckte sina läppar mot mina en sista gång, innan jag kunde höra honom ta ett par steg bakåt.

Då jag räknat klart och slog upp ögonen på nytt, var han borta.

Nej, nu får ni ha det så gött! Länken till min blogg hittar ni HÄR eller så klickar ni på min "namnbild" nedan! 

Då jag steg av bussen, hade det börjat blåsa kallare. Jag gladde mig över att jag hade varit smart nog att lägga ner en kofta i väskan. Den hjälpte mig att hålla värmen en kort stund i alla fall, medan jag gick mot Toms och Michelles lägenhet.

Varför Tom varit så irriterad, det förstod jag inte. Han hade verkat ha så kort stubin, något han aldrig haft tidigare. Jag undrade om det kunde ha hänt något med Michelle, men jag slog hastigt bort den tanken. Det var alltför osannolikt.

Porten var till min lättnad upplåst då jag drog upp den. Jag hade varit rädd för att den skulle vara låst, vilket den ibland brukade vara. Det brukade ställa till det för mig, då jag inte hade någon nyckel.

De fyra trapporna upp, tog inte många minuter, då jag småsprang uppför dem. Jag andades tungt när jag kom upp till den rätta våningen och tvingade mig till att stanna och dra flera djupa andetag. Jag tänkte inte precis komma instörtande i lägenheten, flåsande som en buffel. Det skulle bara visa Tom att han kunde köra med mig som han ville.

Efter att min puls lugnat ner sig, tog jag de få stegen fram till dörren och tryckte ner handtaget, bara för att mötas av en mörk lägenhet och total tystnad. Jag rynkade pannan och tog några få steg in.

”Hallå? Någon här?” Inget svar. En klump av oro började bildas i magen på mig. Något måste ha hänt. Tom kunde väl inte sticka, om han nu var så ivrig över att jag skulle komma hem på direkten. ”Hallå? Tom? Om du gömmer dig, så är det inte roligt.” Jag slog igen dörren efter mig. Ljudet ekade i lägenheten och verkade fortfarande inte jaga fram någon reaktion.

Jag suckade tungt och stegade längre in. Jag kunde höra Toms röst inne i hans och Michelles sovrum och jag styrde stegen dit.

Dörren stod på glänt och jag kikade in. Tom och Michelle satt mittemot varandra i sängen, uppenbarligen diskuterande något. Men de pratade för lågt för att jag skulle kunna höra vad de sa.

Jag var irriterad på dem för att de inte brytt sig om att jag kommit hem. Det hade ju varit så otroligt bråttom. Jag knackade därför högt på dörren.

”Åh, hej Alex.” Tom såg upp på mig.

”English, Tom, english!” Michelle blängde på honom.

”I´m sorry, babe.” Han log och kysste henne på kinden. Jag vände besvärad bort blicken.

”So, what was it? You wanted me to come home as fast as I could. Now I´m here. What´s up?” Jag höjde på ett ögonbryn.

”Oh, right. I wanted you to go and buy some food. Whatever you like for tonight.” Tom sträckte fram handen med ett par sedlar i.

”So that was your emergency?” Jag såg chockat på honom. Hade han förstört min dag för att jag skulle gå och handla åt honom. ”You´re unbelieveble! Why can´t you do it yourself?”

”Just do it.” Nu lade sig Michelle i diskussionen. ”Come on, do it. I haven´t seen Tom for two weeks now.”

”I´m barely seeing him as it is”, fräste jag och mötte ilsket hennes blick. Jag borde egentligen ha förstått att det var hon som låg bakom det här. ”He’s living here and doesn´t have the time to go home for months. And you´re complaining over two weeks!”

”Alex, let go of her!” Tom röt till, vilket fick mig att hoppa högt. ”You´re always bugging everyone about dad and everything. I´m sick and tired of you!” Jag stirrade chockat på honom. Aldrig att jag hade trott att han kände så.
”Oh”, mumlade jag fram och svalde hårt. ”Okey.” Jag kände hur tårarna steg i ögonen, men blinkade bort dem. ”I´ll go and shop for you then.” Jag tog emot pengarna, noga med att inte möta hans blick. Han hade verkligen sårat mig.

”Alex, I´m sorry.” Han lät ledsen på rösten, men jag såg fortfarande inte på honom.

”Shut up”, muttrade jag och lämnade sedan lägenheten med snabba steg.

Jag vet inte hur länge jag gick. Jag ville bara komma bort från min bror just då. Så långt bort som jag bara kunde.

Jag visste att jag var tvungen att återvända senare, men nu behövde jag bara få vara ifred och tänka. Igen.

En låg snyftning letade sig ut över mina läppar och jag stannade till. Jag darrade i hela kroppen av den ansträngning som kom sig av att småspringa fram och samtidigt hålla tillbaka tårarna.

Att sjunka ner på en bänk, var vad som gällde härnäst. Jag valde en som stod halvvägs in i en park och lutade mig trött mot ryggstödet. Jag kramade fortfarande pengarna i handen och hade väskan i knäet.

Helst av allt hade jag velat åka hem, men jag visste att det inte var möjligt än. Då skulle mamma få som hon ville och det var inget som jag ville. I alla fall inte just nu.

Mobilen vibrerade till i fickan och jag drog upp den. Två nya sms.

12.15 am

To: Australian girl

It´ll be so nice to meet you tomorrow! My first australian friend, you know ;)

12.29 am

Do you mind if we change the time? Talked to the one who can take me into Sydney and it´s better if I come around 11 am. Does that suit?

12.38 am

To: Swedish boy

It´ll be nice to meet you to!

Sure, why not? 11 will be perfect. Visiting my brother at the moment, so I´m living pretty near the harbour. Do you know where the speed boats are? We can meet somewhere around there!

12.40 am

To: Australian girl

The speed boats, you say? Okey, I think I´ll find my way there. Or else I´ll call you. Does that sound like a good deal? By the way, I´m Ulrik.

Hans namn fick mig att haja till. Ulrik. Inte den Ulrik jag kände, väl? Jag svalde och skakade sedan bestämt på huvudet. De hade säkert bara samma namn. Det var bara ett sammanträffande, inget annat.

12.43 am

To: Ulrik

See you there then, Ulrik! And you can call me Alex ;)

12.44 am

To: Alex

Oh, is your name Alex? It´s a beautiful name! See you tomorrow! 11 am, sharp by the speed boats!

12.47 am

To: Ulrik

See you there! /Alex xx

Efter att jag skickat det sista sms:et, la jag ner mobilen i fickan på nytt och reste mig sedan från bänken. Jag kände mig redan gladare.

Med förnyade krafter, begav jag mig mot affären, samtidigt som jag försökte trycka undan tankarna på Tom. Han var inte viktig nu.

Resten av dagen passerade långsamt. Jag handlade åt Tom och Michelle, begav mig sedan hem och stängde in mig på ”mitt” rum. Jag ignorerade Tom så gott jag kunde, trots hans försök till att be om förlåtelse. Jag var inte riktigt redo för det än. Att förlåta honom.

Trots att jag handlat åt dem, valde Michelle istället att beställa kina mat. Jag åt på mitt rum, för att slippa se dem båda sitta och utväxla mer än ord. Ibland kunde de vara otroligt störiga tillsammans.

Efter middagen, gick jag och lade mig. Jag var faktiskt grymt trött och orkade inte med att inte göra något under resten av kvällen.

Morgonen därpå, vaknade jag ovanligt tidigt. Jag gissade på att det berodde på att jag gått och lagt mig så tidigt kvällen före. Eller så var jag kanske helt enkelt nervös inför mötet med Ulrik.

Jag valde att ta en dusch och sedan klä mig i shorts, linne och en magtröja över det. Det såg ut att bli en varm dag, så jag ville inte klä mig i alltför tjocka kläder.

Efter en snabb frukost, tillsammans med Tom, begav jag mig iväg. Jag berättade då ordentligt för honom vart jag skulle. Han verkade inte bry sig märkvärt, men han skulle inte få förstöra min dag igen.

Solen sken från en blå, molnfri himmel och det verkade vara totalt vindstilla. En perfekt dag för en dag på stranden.

Jag hade i sista stund tryckt ner en hatt på huvudet, något som jag var glad över. Den skyddade mot den värsta solen, tillsammans med mina solglasögon.

Att ta sig till hamnen tog inte många minuter. Inte heller att hitta de turistbåtar som körde folk runt hamnen i hög fart. Jag hade testat det själv ett stort antal gånger och älskade det. Vattnet som sprutade över en, den höga farten och vinden som slet i ens hår. Det var underbart.

Jag fann att jag var några minuter tidig, så jag lutade mig mot staketet ut mot vattnet och granskade en grupp människor stiga på en av båtarna, alla iklädd lila regnkappor. Alla såg lika komiska ut, men jag visste samtidigt att jag inte skulle se bättre ut än dem.

Jag lyssnade till alla ljud, alla rörelser omkring mig. Fåglar som skrek och cirklade runt över vattnet. Folk som gick i grupper över kajen och pratade om allt de passerade, eller bara pratade i allmänhet. Det var flera olika språk som användes för det mesta.

Jag slängde en blick på klockan. Tio över elva. Han var sen. Eller bara vilse. Han hade ju sagt att han skulle ringa mig om han inte hittade.

”Excuse me, but do you know where I can find the speed boats?” En välbekant röst fick mig att haja till och snurra runt.

Ett par meter stod en kille med rufsigt, blont hår, blågröna ögon och iklädd shorts och t-shirt. Han stod och pratade med en äldre man, tydligen var detta den person han frågade om vägen.

”Over there.” Mannen pekade åt mitt håll och killen nickade, något som gjorde att hans gubbkeps hotade med att glida av.

”Thank you, so much.” Killen log mot mannen, men han log inte tillbaka, utan skyndade bara vidare.

Killen styrde nu stegen mot mitt håll och jag lutade mig på nytt mot räcket med hjärtat bultande hårt i bröstet. Att han tvunget skulle behöva befinna sig här.

Jag hoppades intensivt på att han inte skulle känna igen mig. Det skulle bara göra allt krångligare än vad det redan var.

Utan förvarning, la någon en hand på min axel. Jag snurrade runt och fann mig stå öga mot öga med den person som jag minst av allt ville träffa just då. Ulrik.

”Hej”, fick jag fram och vände bort blicken från hans fina ögon.

”Hej.” Han lät chockad på rösten. ”Är det dig jag har sms: at med hela den här tiden?” Han lät skeptisk och jag såg ilsket upp.

”Så vad då? Är det något fel på det?” Jag la armarna i kors över bröstet.

”Nej, nej, inte alls. Jag blev bara så förvånad.” Han bet sig i läppen och såg på mig under lugg. ”Jag är ledsen för vad jag gjorde. Det är jag verkligen.”

Jag såg misstroget på honom, trots att något inom mig sa mig att jag borde förlåta honom. Det hade ju bara varit ett misstag. Ett misstag som upprepats ett stort antal gånger.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, mumlade jag. Jag ville säga att jag förlät honom, men jag var osäker på om det var rätt. Tänk om jag gjorde fel val?

”Du behöver inte säga någonting alls.” Ulrik log försiktigt. ”Du behöver inte förlåta mig om du inte vill. Visst, resten av den här resan kommer ju bli ganska tråkig, men jag är väl medveten om att jag sårade dig. Förlåt.” Han vände sig för att gå.

”Du behöver inte gå”, sa jag, osäkert. Vad sysslade jag med?” ”Vi hade ju bestämt träff, eller hur?” Han såg på mig och log.

”Jag kan väl stanna då. En stund, för din skull.” Jag log tillbaka.

”Kom, jag vet ett bra fik en bit bort.” Jag bet mig i läppen och sneglade på honom, då vi började gå längs vattnet. ”Och du är förlåten.” Han såg förvånat på mig.

”Menar du det?” Jag nickade kort.

”Såklart.” Jag såg ut över hamnen, mot operahuset som låg där på andra sidan med solen glittrande på det vita taket.

”Tack.” Han lät lättad på rösten.

”Ingen orsak.” Jag ryckte lätt på axlarna. Jag hade insett att det inte var något att bråka om. Det var inte viktigt längre.

Jag kände hur Ulrik fattade tag om min hand och kramade den försiktigt. Jag kramade den tillbaka och mötte hans blick.

”Jag tycker fortfarande om dig.” Han la huvudet på sned och såg forskande på mig.

”Det borde du kanske. Det har gått två dagar.” Jag blinkade retsamt och han skrattade.

”Alltid samma humor.” Han log och stannade till. Jag mötte hans blick och kunde inte göra annat än att le då jag såg hans leende.

”Oh, god, jag vill verkligen kyssa dig”, muttrade jag generat och vände bort blicken.

”Inte om jag kysser dig först.” Han drog mig intill sig och placerade två fingrar under min haka, så att han kunde vända upp mitt ansikte. På nytt mötte jag hans blick.

Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet på mig. Jag hade inte blivit förvånad om han hört det. Det kändes som om hela världen kunde höra min skenande puls.

Jag insåg att jag drivit iväg i mina tankar, då han mjukt men bestämt tryckte sina läppar mot mina, med händerna vilande på min midja.

Jag kysste honom tillbaka och la armarna kring hans hals. Precis som de två första gångerna, så var det underbart. Det kändes fortfarande som om det blev bättre för varje gång. Vad det berodde på, det visste jag inte. Det var bara en känsla jag hade. Tillsammans med känslan av att allt nu skulle ordna sig. Till slut.

Bilresan gick snabbare än vad vi hade räknat med och det dröjde ingen lång stund innan Tom parkerade bilen utanför huset där han bodde tillsammans med Michelle.

Huset var fem våningar, något som kan låta högt, men som absolut inte var det om man jämförde med husen runt omkring. Hus som var tio våningar höga eller ännu högre. Alldeles för höga för min smak.

”Kommer du?” Tom höll otåligt upp min dörr och jag hoppade ur. Han verkade ovanligt irriterad för att vara min bror. Kanske hade det hänt något som han inte ville prata om? Eller nej, förresten, jag borde inte dra förhastade slutsatser.

Efter att jag lyft ut mina väskor ur bilen, följde jag Tom upp till hans och Michelles lägenhet. Jag kunde vägen väl, för här hade jag varit ett stort antal gånger då jag inte orkat med mamma. Det var som mitt andra hem.

”Hi Tommy!” Michelles gälla skrik, fick oss båda att hoppa högt. Vi hade trott att ingen skulle vara hemma, så hon skrämde oss rejält.

Hastigt flyttade jag mig åt sidan, då Michelle skyndade fram mot Tom och slängde sig kring hans hals. Det dröjde inte många sekunder, innan han slog armarna om henne och kysste henne passionerat. Jag vände generad bort blicken. De påminde mig lite för mycket om vad jag och Ulrik hade kunnat ha, om han inte gjort det han gjort.

Utan att ägna kärleksparet en enda blick, stängde jag dörren och fortsatte sedan in i det rum som jag brukade få sova i. Jag lade märke till att Michelle börjat använda rummet mer och mer som garderob, vilket gjorde mig förvånad. Hon hade aldrig egentligen brytt sig om det lilla rummet, utan låtit mig göra vad jag ville med det. Men nu började hon ta över det. Det kändes som om hon inte ville ha mig där.

Med en suck släppte jag mina väskor på golvet och slängde mig på den gnisslande sängen. Att det gnisslade brukade egentligen aldrig störa mig, men nu var det plötsligt skärande för öronen. Jag började för första gången någonsin ångra att jag följt med Tom. Jag kände mig inte välkommen.

Mobilen som började vibrera i fickan, gjorde att jag tvingades sätta mig upp och leta fram den ur fickan på mina shorts. Namnet Harry fick mig att haja till. Det var nästan att jag glömt mötet med killarna. Att Harry hade mitt nummer.

”Hi Harry”, svarade jag, medan ett leende smög sig fram på mina läppar. Jag hade inte hört av honom sedan dagen innan. Han hade inte svarat på mitt sms, så jag hade antagit att han var upptagen.

”Hi Alex.” Harry lät allt annat än glad på rösten. Detta gjorde att mitt leende hastigt bleknade bort och jag började gå oroligt runt det lilla rummet, så gott jag kunde för Michelles klädställningar.

”What´s up?” Jag stannade till framför det lilla fönstret och tittade ut över Sydney. Min vackra hemstad.

”Well, just packing. We´re going home tomorrow.” Harry lät nonchalant, som om han väntade sig att jag skulle börja gråta av förtvivlan och be honom stanna. Det tänkte jag absolut inte göra. Jag kände honom knappt.

”Oh, okey. I hope that you´ll get a safe trip.” Jag bet mig lätt i underläppen, försökte ignorera Tom och Michelle i rummet intill. För första gången märkte jag hur tunna väggarna. Jag kunde i princip höra allt de sysslade med, något som gjorde att magen vände sig. Det kändes inte längre som om jag hörde hemma här. Jag hörde inte hemma någonstans för tillfället.

”I hope so to. We´re leaving tomorrow at 3 pm. Would you like to come and say goodbye?” Jag märkte att han försökte låta hoppfull, som om han egentligen brydde sig.

Något sa mig att jag inte kunde möta honom. Jag tänkte efter. Det var tisdag dagen därpå. Jag skulle möta killen från Sverige vid två. Jag suckade.

”I´m sorry Harry, but I can’t. I’m meating a friend at that time. I´m so sorry.” Jag svalde hårt. Varför kände jag mig ledsen för att han skulle åka, egentligen? Han verkade ändå inte ha sett mig som något annat än någon att flirta med ett kort tag. Aldrig att jag hade trott att killarna i One Direction kunde vara sådana.

”Oh, okey. Well, I´ve got to go. Goodbye then.” Han lät inte ledsen på rösten, inte alls, bara ointresserad. Som om han inte brydde sig.

”Goodbye, Harry”, mumlade jag och tryckte sedan bort samtalet. Jag suckade och stoppade ner mobilen i fickan på nytt. Vad jag nu skulle ta mig för, det visste jag inte. Men jag visste att jag behövde komma ut. Klockan var inte mer än tio och jag hade inte precis tänkt sitta och rulla tummarna i väntan på att Michelle och Tom skulle avsluta det de höll på med. Inte alls.

Efter att hastigt plockat ur det som jag inte behövde ur min axelväska, lämnade jag en lapp till min bror på bordet och stack.

Den varma luften slog mot mig. Mycket mer syrerik än luften inomhus. Ett litet leende lekte i mungipan, medan jag började gå längs gatan.

Till en början hade jag inget mål för promenaden, men efter att ha passerat flera gator, stod valet plötsligt framför mig i form av en buss. Utan att tänka över det vidare, hoppade jag på bussen. Jag visste precis var den skulle. Till just den plats som jag ville till. Pappa.

Bussresan tog längre tid än vad jag föreställt mig, på grund av all trafik, men jag brydde mig inte om det. Jag satt ändå med hörlurar i öronen och försökte hindra mig själv från att somna. Att resa gjorde mig alltid så otroligt sömnig, om det inte var jag som körde. Då var jag plötsligt hur pigg som helst och satt och sjöng med i låtar som spelades i radion. Det höll mig glad och vaken, något som jag försökt pränta in i mina passagerare. Ingen av dem hade än förstått det.

Bussen stannade på en hållplats efter att jag bestämt tryckt på stoppknappen. Chauffören verkade nästan irriterad över att jag skulle av, men det lät jag inte röra mig ryggen. Jag hade viktigare saker för mig.

På nytt drog jag flera djupa andetag av den friska luften. Den var renare här än vad den hade varit inne i stan.

Med tysta steg mot den röda sanden, började jag gå längs en liten väg. Jag kunde den alltför väl. Jag hade gått här ett stort antal gånger. Varje gång jag känt mig ledsen eller förvirrad, så hade jag begett mig hit. Detta var min fristad.

En liten kyrka med en betydligt större kyrkogård omkring sig, dök upp framför mig. Jag var inte den enda här. Flera personer vandrade runt mellan gravstenarna eller satt på bänkarna som var utplacerade. Ingen verkade prata, utan alla verkade mest vara där för att tänka, precis som jag.

Mekaniskt hittade jag vägen fram mellan gravstenarna i alla möjliga olika former. Det var så bisarrt att det blev vackert. Jag antog att det var det som jag tyckte om med den här platsen.

Min pappas gravsten var bara en enkel sten med hans namn på. Jag sjönk ner på knä och strök försiktigt med handen över den. Skriften gjorde att ytan inte var helt slät, men trots det kunde jag varenda centimeter av stenen utantill. Den förändrades aldrig som livet gjorde.

”Hi dad”, mumlade jag tyst och fäste blicken på hans namn.

Edward James Watson

12/2 1959 – 18/8 1996

Jag svalde hårt. Varför var jag alltid på väg att börja gråta varje gång jag befann mig här? ”How is everything?” Jag visste mycket väl att han inte kunde svara, men det var en rutinfråga. Jag ville att han skulle svara, trots att han inte kunde. ”I guess everything is moving on in a pretty normal way. Not much for you to do up there.” Jag bet mig i läppen och drog fingrarna genom håret. Det var i samma nyans som hans hade varit. Det berättade alltid Tom och mamma. Alltid, varje gång jag funderade på att färga om det eller göra något drastiskt med det. De ville visst inte ta bort den delen som påminde om pappa. ”I miss you dad. I wish that you where here right now. I need you.” Jag suckade. ”It´s impossible, I know. I´ve known that for a while. But I would like to have just one chat with you. Just one.” Jag kände mobilen vibrera i fickan. Någon ville tydligen ha tag på mig. Jag suckade. Aldrig en lugn stund. ”I´m sorry dad. I´ve got to go. I love you.” Jag snuddade med handen vid mina läppar och placerade den sedan på den svala stenen. ”Bye for now.” Jag log sorgset och reste mig sedan. Borstade bort sanden och gräset från mina kläder medan jag gick.

Mobilen hade sedan länge slutat vibrera, då jag kom fram till busshållplatsen. Jag drog upp den och fann ett par missade samtal från Tom, samt ett sms där han undrade var jag i hela fridens namn befann mig. Jag rynkade pannan. Jag hade ju lämnat en lapp.

Detta svarade jag honom också. Jag fick ett irriterat svar tillbaka, där han skrev att han inte fått någon lapp och att jag skulle komma hem. Direkt.

Jag svarade bara kort att jag tänkte komma så fort jag kunde. Allt hängde på att bussen faktiskt kom för en gångs skull, vilket den även gjorde till min stora lättnad. Nästa skulle inte gå förrän om en timme.

Jag steg på, visade busskortet för chauffören och satte mig sedan på en ledig plats. För en gångs skull var bussen faktiskt hyfsat full. Jag visste att det berodde en hel del på att det var sommarlov och alla ungdomar skulle in till stan och ”göra den osäker.” De hade nu all tid i världen att göra precis vad de ville.

Jag lutade pannan mot bussfönstret, medan en Beatles låt började spelas i hörlurarna. Jag hade egentligen aldrig lyssnat på bandet, men hade för ett tag sedan upptäckt tjusningen med dem. Så nu var de lika regelbundna som One Direction och Biffy Clyro.

Jag kände igen låten som Let It Be och log för mig själv. Mamma hade berättat att den spelats på pappas begravning. En passande låt för honom. Min älskade pappa.

'

---

Äntligen får ni del 13! Ledsen för dröjsmålet!

Jag hoppas att ni alla haft en fin vecka. Min har varit rätt lugn. Har bara haft en riktig skoldag den här veckan, då skolan tyckte att vi skulle se på film, spela beach volleyboll och återskapa Beatles (Joke), medan de yngre eleverna hade IT- dagar. Vi nior har nämligen inga datorer, trots att vi behöver det...

Nej, nu ska jag inte gå in vidare på mina problem.

Glöm inte att jag har en liten frågestund för tillfället. Klicka er in på min personliga blogg HÄR för att ställa frågor. Lite mer info finns i inlägget under detta. Så, kommentera flitigt där nu, för jag vill gärna ha mycket frågor att svara på ;)

Ha de gött!

---

Det kändes som om någon täppt för alla mina sinnen. Jag hörde allt som genom en dimma, uppfattade bara vagt att de andra rörde sig omkring mig. Insikten att Ulrik faktiskt läst min dagbok och nu visste alla mina innersta tankar och känslor, det skrämde mig. Att han ens varit kapabel till att göra något sådant, det hade jag aldrig trott.

Så fort middagen avslutas, där jag knappt fått i mig en tugga, begav jag mig hastigt till badrummet, utan att möta någons blick. Jag visste att jag oroade mamma och Tom, men jag hade inte orken att prata. I alla fall inte än.

Jag låste dörren efter mig och gled sedan ner längs dörren, tills jag träffade golvet. Jag hade inte gråtit tidigare, utan hade hållit allt inom mig för att inte avslöja något för de andra.

Men nu rann tårarna. Långsamt och tyst rann de nerför mina kinder och droppade ner i knäet på mig.

Att en dag som börjat så bra, kunde sluta så fruktansvärt kasst. Jag hade inte räknat med det överhuvudtaget.

Jag kände något vibrera till i fickan och drog upp mobilen. Jag hade helt glömt att jag haft den i bakfickan på mina jeans och nu såg jag att jag hade fått flera sms. Jag insåg att det kanske var lika bra att kolla igenom dem nu. Det skulle inte dröja länge till innan någon kom och knackade på för att se vad jag egentligen sysslade med.

4.12 pm

To: Australian girl

Hey! Long time since we spoke, don´t you think? Maybe we should meet soon? Text me and we can decide somewhere to meet!

6.15 pm

To: Swedish boy

Hi! Yeah, it was a while since the last time. I think I have a lot of time free. But maybe sometime next week?

Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett svar. Jag undrade om han kanske hade väntat på mitt sms. Eller nej, det lät för osannolikt.

6.16 pm

To: Australian girl

Next week you say? Hm. Yep, I´m all free! Any day in particular? :)

6.18 pm

To: Swedish boy

Let´s say… Tuesday? Around 2 pm down by the harbour? We could take a coffee or something.

6.23 pm

To: Australian girl

Perfect! See you there then! :)

Jag log så gott jag kunde. Nu hade jag något roligare att se fram emot än att tvingas bo med Ulrik minst en månad till.

Med en suck reste jag mig upp och tvättade av ansiktet så att jag skulle se lite vaknare ut. Jag grät inte längre, men ville fortfarande inte att det skulle synas alltför tydligt. Lite vatten i ansiktet kunde alltid råda lite bot på det.

Med tysta steg, begav jag mig tillbaka till mitt rum. Mobilen och dagboken hade fått bosätta sig i varsin hand. Jag vågade inte släppa dem ur sikte med Ulrik i närheten.

Till min lättnad befann han sig inte på mitt rum, något som fick mig att andas ut av lättnad. Jag orkade inte med honom för tillfället.

”Hej, är allt okej?” Tom uppenbarade sig i dörröppningen och jag nickade kort.

”Allt är fint. Hurså?” Jag bet mig i läppen och sjönk ner på sängkanten. Han mötte bekymrat min blick.

”Allt verkar inte fint. Alex, jag märker det på dig, okej?” Han drog handen genom håret och suckade. ”Varför litar du inte tillräckligt på mig för att berätta?”

”Tom, lugn. Jag vill bara få smälta det själv.” Jag såg stint på honom. ”Förstår du?” Nu var det han som nickade kort.

”Säger du det så.” Han lät blicken leta sig runt rummet. ”Jag ska dra hem imorgon.” Hans ord fick mig att rycka till och räta upp mig.

”Ska du hem? Redan?” Jag rynkade pannan. ”Varför?” Jag knöt händerna. Jag behövde ha honom här, om så bara för ett par veckor.

”Michelle vill ha hem mig och Jack driver mig till vansinne.” Toms ansikte genomfors av ett bistert uttryck.

”Låt mig följa med i så fall. Jag behöver komma bort från det här.” Jag gjorde en gest runt rummet och la mig sedan på rygg i sängen. Jag kunde höra hans tunga fotsteg och sedan viktändringen, då han la sig bredvid mig.

”Inte utan en riktig anledning.” Han såg på mig, log försiktigt. ”Kom igen, berätta för doktor Tom.” Han höjde på ett ögonbryn och jag skrattade lågt.

”Okej, okej, om du nu insisterar så.” Jag drog ett djupt andetag och förklarade sedan viskande situationen för honom. Hans ansiktsuttryck blev allt allvarligare medan jag talade och jag förstod att han inte var glad över vad han hörde.

”Ska jag spöa upp honom?”, var det första han sa efter att jag slutat tala. Jag skakade häftigt på huvudet.

”Han är inte värd det. Nå, får jag följa med?” Jag la bedjande huvudet på sned och han nickade.

”Om du får lov för mamma, så är det okej för mig.” Jag log brett mot honom och gav honom sedan en kram.

”Tack Tom, du är bäst!” Jag hoppade upp från sängen, genast gladare, och skyndade iväg för att leta upp mamma, fylld av förhoppningar.

”Hej Alexis.” Gabriel log mot mig. Hans svenska var egentligen inget att hurra för, men man förstod honom och han förstod oss. Mer kunde man egentligen inte kräva.

”Hej. Är mamma här någonstans?” Han skakade på huvudet.

”Nej, hon åkte iväg och handlade lite smått.” Gabriel såg illa till mods ut. ”Är det okej om vi byter till engelska? Min svenska är lite rimrostig.” Jag nickade med ett leende på läpparna.

”It´s all okey, mate.” Han andades lättat ut.

”Thanks. All the Swedish sometimes makes my head spin. It´s a beautiful language, but hard to learn for an adult.”

”Maybe. Oh, right, I was supposed to ask mum, but I can ask you instead.”

”Just go for it.” Gabriel la ifrån sig sin bok och såg på på mig genom sina runda glasögon.

”Can I go home with Tom for a couple of days? I haven´t seen him for so long, so I want to spend some time with him.” Gabriel såg osäker ut.

”I´m not sure. What about Jack and Ulrik?”

”Oh, I´m sure they will manage.” Jag gjorde en avvärjande gest.

”If you´re sure, so. Then I guess I say yes.” Gabriel log försiktigt.

”Thanks Gabe!” Jag kramade om honom, något som förvånade oss båda. Vi brukade inte kramas så speciellt ofta. Vår relation hade alltid varit ganska spänd. Vi höll oss ofta på en vänskaplig nivå och respekterade varandra. Inget mer än så.

Jag log en sista gång mot honom och skyndade sedan tillbaka uppför trappan för att börja packa. Det kändes som om inte ens Ulrik kunde förstöra mitt humör just nu.

Packningen tog inte många minuter. Den bestod mest av att jag slängde ner några nödvändiga saker i en väska och att jag svor över att jag skulle behöva utelämna mitt rum åt Ulrik i någon vecka. Det var inget som jag såg fram emot det minsta. Jag litade inte på honom längre. Kanske hade jag aldrig gjort det? Vad visste jag? Jag var för virrig för mitt eget bästa för tillfället.

Följande morgon, steg både jag och Tom upp tidigt. Vi ville komma iväg innan trafiken blev för packad, något som den gärna blev på en måndagmorgon. Alla som skulle in till staden blev som tokiga och det var alltid bäst att bege sig ut i god tid. Likadant var det på eftermiddagen när alla skulle hem igen. Köer överallt, bilar som tutade och folk som krockade åt höger och vänster. Det var kaos.

Till min förvåning, vaknade resten av familjen samtidigt som oss. Jag antog att mamma tvingade dem till det för att de skulle kunna vinka av oss. Endast Marita, Patrik, Jack och Ulrik hade mamma lämnat ifred. Jag antog att hon inte ville visa dem sin bossiga sida. Men de hade inte kunnat undgå den, det var jag säker på. Mamma visade den större delen av dagarna.

”Alex, är du säker på det här?” Mamma såg genomträngande på mig och jag nickade bestämt. Ända sedan hon kommit hem och fått reda på vad Gabriel gett mig lov till att göra, så hade hon försökt övertala mig till att stanna kvar hemma. Jag förstod att hon ville ha mig kvar till att ”vakta” Jack och Ulrik, men jag tänkte inte gå med på det.

”Mamma, jag är helt säker, okej? Jag ska bara hem till Tom ett par dagar. Inte flytta till Alaska.” Jag lyfte upp mina två väskor och undvek hennes bedjande blick. Ibland var hon faktiskt otroligt lat.

”Jaja.” Hon viftade avvärjande med händerna. ”Ha det så kul nu då.” Hon suckade tungt och tog ett steg tillbaka för att ge mig utrymme. Nu började hennes nästa steg för att få sin vilja igenom. Medgivandet och surandet. Det som Jessica även fullbordat.

”Hej då!” Jag log retsamt mot henne och följde Tom till bilen. Han slängde in våra väskor där bak och vi hoppade sedan in i bilen. Vi vinkade en sista gång mot de andra och min bror backade sedan ut från uppfarten.

Jag undvek noggrant att se på Ulrik. Det hade jag gjort ända sedan föregående kväll. Jag undrade om jag någonsin skulle förlåta honom. Troligtvis inte.

Jag satt där i flera timmar, pratade tyst med Sunshine och bara tänkte över allt som hänt. Jag var förvirrad, visste egentligen inte vad jag skulle tänka eller känna kring Ulrik. Något inom mig sa mig att jag var förälskad. Otroligt och oåterkallerligt förälskad i honom. Något annat sa mig att glömma honom, att han inte var något annat än en uppblåst svensk artist. Jag borde inte bry mig.

Sunshine verkade tycka mitt sällskap var trevligt. Han stod den mesta tiden med halvslutna ögon och hängande underläpp, totalt avslappnad som det såg ut. Men jag kunde se på hans silkeslena öron att han registrerade vart enda litet ljud som någon eller något utförde.

”Nä du grabben, jag måste nog gå nu.” Jag reste mig upp och borstade bort smutsen från jeansen. Sunshine frustade och jag strök med handen över hans hals. ”Ta det nu lugnt med ditt skadade ben.” Jag log och pussade honom på mulen innan jag lämnade stallet.

Den svala kvällsluften träffade mig och vinden drog i mitt mörka hår. Jag drog några långa, uppfriskande andetag och styrde sedan stegen mot huset.

Något fångade min blick. En rörelse borta vid det gamla trädet på husets baksida. Jag valde istället att bege mig hitåt, för att se vem det kunde vara.

Ulriks perspektiv

På nytt satt jag på bänken under det gamla trädet. Det hade under veckorna blivit mitt hemliga gömställe, dit jag begav mig så fort jag behövde tänka. Eller läsa Alexs dagbok, något som jag fortfarande sysslade med. Jag hade lärt mig att trycka undan det dåliga samvetet, trots att det flera gånger kommit smygande ändå.

Jag hade känt mig otroligt dum under dagen, då jag burit runt dagboken i bröstfickan på min skjorta. Jag hade inte tänkt mig att Alex skulle följa med eller att vi skulle komma så bra överens som vi gjort. Om hon sett den, hade jag varit dödens.

Jag slog försiktigt upp boken och bläddrade fram till rätt sida. Jag behandlade boken som om den var gjord av glas, för att inte lämna några märken efter mig. Jag visste redan att Alex var misstänksam mot mig angående dagboken.

”Hej!” Rösten fick mig att hoppa till och se upp. Ingen brukade komma ut hit när jag var här. ”Jag ser att du har hittat mitt lilla gömställe.” Alex log brett mot mig.

”Jo, det är trevligt här.” Jag log tillbaka, då hon slog sig ner bredvid mig. En svag doft av häst kom drivande mot mig från hennes håll genom mörkret.

”Jag brukar sitta här och tänka på min pappa. Han dog några månader efter att jag fötts.” Hon höll blicken fäst på något långt borta och hennes ansikte fick ett lätt ledsamt uttryck. Jag tog tillfället i akt att köra ner dagboken i bakfickan för att hon inte skulle få syn på den.

”Jag beklagar.” Jag la försiktigt armen kring hennes axlar och hon mötte min blick med ett litet leende lekande på läpparna.

”Det är ingen fara. Jag lovar.”

Alex perspektiv

Jag tyckte om att sitta där med honom. Hans arm kring mina axlar gjorde att jag höll mig varm och hans vackra leende fick mig att känna mig så lycklig. Jag tyckte verkligen om honom, det kunde jag inte förneka.

”Alex”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log och lade först nu märke till hur nära vi satt varandra. Jag kunde känna hans mjuka andedräkt svepa över min kind och ljudet av hans lugna andetag. Det var rofyllt och så rätt. Det här var rätt.

”Det finns något som jag skulle vilja göra.” Han såg undrande på mig.

”Gör det du måste.” Jag nickade, som för att visa att vad han än tänkte ta sig till, så var det okej för min del.

”Tack.” Han lutade sig närmare och jag drog in hans varma doft i näsborrarna. Den snurrade runt, lades till i mitt hjärtas envetna bultande mot mina revben.

Ulrik lutade sig ännu närmare, hans läppar var bara några få centimeter ifrån mina. Jag längtade efter att han skulle trycka sina egna mot mina, men det kändes som om det tog åratal.

Tillslut var det jag som slöt mellanrummet, trött på att vänta.

Det kändes som om världen rämnade omkring oss. Hans mjuka läppar mot mina, hans hand som vilade mot min rygg och hans hår som kittlade min kind. Det var som allt jag någonsin drömt om.

Jag hade aldrig kysst någon förut. Det hade aldrig känts rätt. Men jag hade fantiserat om det, ett stort antal gånger. Det var ibland knappt att jag kunnat skilja mellan dröm och verklighet, om jag inte vetat sanningen.

”Wow”, fick jag ur mig, då Ulrik lutade sig tillbaka med ett brett leende på läpparna.

”Jag håller helt med”, skrattade han och drog mig intill sig i en varm kram.

”Så, jag antar att det här betyder att vi är ett par?” Jag bet mig i läppen och mötte hans blick. Jag ville få det uttalat. Jag ville inte behöva undra över det.

”Jag antar det, ja. Om det är det du vill, alltså?” Han höjde på ena ögonbrynet. Jag nickade.

”Jag har väl inget annat val än att dras med dig.”
”Nej, det har du inte. Nu är du min!” Han skrattade lågt och kysste mig på nytt. Det kändes nästan bättre nu än första gången. Som om det förbättrades för varje gång.

”Vi kanske ska gå in? Jag tror att middagen är klar strax.” Jag reste mig upp och sträckte ut handen mot honom. Han mötte min blick och flätade in sina fingrar i mina, då vi började gå tillbaka till huset.

En låg duns bakom oss, fick mig att stanna till. Tanken på dingos kom smygande och jag vände mig hastigt om och spanade ut i skymningen. Inget.

”Det var säkert inget.” Ulrik lät stressad på rösten och hans händer letade igenom den ena fickan på hans jeans, till den andra.

”Har du tappat något? Det kan ha varit det som lät.” Jag tog några steg tillbaka och satte mig på huk i gräset så att jag kunde granska marken närmare. Något fångade min blick. En bok.

”Alex kom igen, vi går in.” Jag valde att ignorera Ulrik och sträckte istället fram handen. Boken kändes välbekant, som om dess plats var i min hand. Då jag slog upp den, förstod jag varför.

”Vad sjutton gör den här ute?”, mumlade jag och borstade bort lite smuts från den blåa ytan, samtidigt som jag reste mig upp.

”Jag har ingen aning.” Ulriks röst bröts och jag såg genomträngande på honom.

”Säg inte att du har läst den.” Min röst darrade, men jag svalde i ett försök till att hålla den stadig.

”Alex, jag är så ledsen.” Han såg bort och bet sig i läppen. ”Det var verkligen inte meningen, men jag kunde inte lägga av.” Jag stirrade på honom. Alla glada känslor jag haft tidigare på grund av honom, försvann nu i ett nafs.

”Du är inget annat än en stor fet lögnare, Jens Ulrik Munther”, väste jag och kramade dagboken i handen så att metallhörnen grävde sig in i handflatan.

”Alex, snälla.” Han såg bedjande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Håll bara tyst.” Med de orden skyndade jag mig in i huset, kämpande med tårarna. Jag fattade inte hur han ens kommit på tanken att läsa min dagbok. Det var något av det värsta en människa kunde göra. Nästan.