Tre månader senare, 20:e september 2012

Månaderna hade rasat förbi i en faslig fart. Det var knappt att jag kom ihåg något som hänt, men det kunde jag egentligen vara glad för. Vad fanns det egentligen att komma ihåg?

Jag och Zack hade dejtat ett par veckor, något som slutade i katastrof. Vi hade helt klart känslor för varandra, men det funkade helt enkelt inte. Det slutade med att vi bröt all kontakt totalt. Vi blev sådana ovänner.

Efter det hade mitt liv blivit rent ut sagt tråkigt. Jag såg på medan alla andra gjorde roliga saker, saker som jag inte riktigt kunde känna mig delaktig i. Jag ville bort från allt.

Det var i augusti, någon vecka innan skolan började, som jag kom med den briljanta idén. Jag skulle flytta. Inte in till Sydney, som Tom hade gjort, utan någon annanstans. Till outforskade marker. Svaret hade slagit mig som en stekpanna. Jag skulle flytta till Sverige. Jag kunde språket, jag kände folk där, jag hade alla möjligheter. Jag kunde börja om totalt.

Så, här stod jag nu. På flygplatsen med ett ton bagage, i väntan på Jack och Marita. Jag hade valt att skaffa mig en lägenhet i närheten av där de bodde för att inte behöva vara helt ensam och de hade mer än gärna varit villiga att ta hand om mig. Det gjorde att jag kände mig lättad.

Jag rös lätt och drog den korta läderjackan tätare omkring mig. Sverige var kallare än vad jag mindes det och jag var kanske inte riktigt klädd för den gråa, regndisiga morgon som mött mig då planet landat strax utanför Göteborg.

Jag hade verkligen valt att börja om helt. Jag hade helt ändrat stil, för att jag kanske skulle hamna i andra kretsar och verka äldre än vad jag var.

Från alldagliga jeans, t-shirt och converse till ett par mer slitna jeans, en vit tunika och läderjacka, matchat med ett par halvhöga vita klackskor och betydligt mer smink än vad jag någonsin burit förut. Men jag skulle göra ett försök till att trivas. Jag skulle inte ge upp i första taget.

”Alex!” Jack vinkade glatt mot mig och joggade fram till mig.

”Hej.” Jag log och kramade om honom, drog in hans bekanta doft. Han hade inte förändrats ett dugg.

”Vad du ser annorlunda ut då.” Han blinkade retsamt och började lyfta upp mina väskor på en bagagevagn.

”Tja, jag kände för en förändring.” Jag bet mig i läppen och snurrade en hårslinga runt fingret. Mitt hår hade växt ut, till min stora lättnad och såg nästan likadant ut som tidigare. Inga bestående skador, där inte.

”Snyggt i vilket fall som helst.” Han började skjuta vagnen framför sig och jag följde honom, bärande på endast min axelväska. Han verkade inte vilja låta mig ta något mer.

”Tack.” Jag log på nytt, sökte av omgivningarna med blicken. Jag ville kunna hitta här.

”Hur är det med Liz då?” Han försökte låta undvikande på rösten, men jag visste att han inombords höll på att dö av nyfikenhet.

”Bara bra. Hon är i Singapore med sina föräldrar.”

”Jaha.” Han nickade långsamt. ”Jag saknar henne.”

”Jag är säker på att hon saknar dig också.” Jag visste inte hur mycket de pratade nu för tiden, men antog att de inte var ett riktigt par. Liz hade gått ut med flera olika killar under månaderna som gått, troligtvis utan att Jack vetat om det och jag tänkte inte vara den som berättade om det. Det fick hon göra själv.

”Hm.” Jack verkade söka av parkeringen med blicken. ”Mamma står där borta.” Han pekade lite svävande bort mot tre bilar som stod några meter ifrån oss.

”Okej. Du hittar bättre än jag, så du får visa vägen.” Jag tog bagagevagnen ifrån honom för att han skulle kunna röra sig friare och han nickade.

”Följ med här.” Han stegade före mig och jag följde efter, samtidigt som frågor gnagde i mitt bakhuvud. Jag ville fråga honom om Ulrik, men visste inte om de fortfarande var vänner efter allt som hänt. Jag antog det. Jack hade ju faktiskt följt med Ulrik hem igen efter att vi gjort slut. Det gör bara en äkta vän.

”Så, hur är allt nu för tiden?” Jag gissade att det var en tillräckligt undvikande fråga. Han skulle kanske nämna något om Ulrik, utan att tänka sig för.

”Bara bra. Det rullar på, kan man säga. Sista året i skolan nu, du vet.” Han suckade lättat och log brett. ”Själv då? Några spännande nyheter?” Jag skakade på huvudet. Jag kände att mitt liv varit otroligt tråkigt de senaste månaderna.

”Inget som skulle kunna mäta sig med att jag faktiskt flyttat hit.” Jag skrattade lågt och han instämde.

”Nu behöver det inte gå flera år mellan gångerna vi träffas.”

”Nej, jag vet.” Jag bet mig i läppen, kände den lätta smaken från mitt läppglans mot tungan.

”Alexis! Har allt gått bra?” Marita hoppade ur en av bilarna, en blågrå, vad jag kunde se, och kramade om mig hårt. Jack började under tiden lyfta in mina väskor i bilen och jag gav honom en tacksam blick, som han inte återgäldade. Han verkade upptagen av sina egna tankar.

”Allt har gått perfekt. Jag lyckades faktiskt hitta rätt vid bytena, trots mitt dåliga lokalsinne.” Jag log lugnande mot Marita och hon skrattade.

”Tur det. Din mamma skulle mördat mig om jag inte lyckats få tag på dig.” Jag himlade med ögonen åt hennes ord, men sa inget. ”Kom, hoppa in i bilen du. Du ser trött ut. Det har ju trots allt varit en lång resa för dig, gumman.” Hon schasade iväg mig mot framsätet, på den sida som jag tyckte var förarsidan, men jag visste att Sverige hade annan trafik än Australian. Jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna köra här själv i första taget. Det skulle säkerligen dröja.

Jag slog mig ner på sätet och fick strax sällskap av Jack i baksätet och sedan även Marita. Jag var verkligen trött, precis som Marita sagt och jag lutade mig bakåt så att jag kunde sluta ögonen en kort stund.

”Du verkar för trött för att festa”, konstaterade Jack bakom mig och jag vände mig om för att kunna möta hans blick.

”Hm, vad tror du.” Jag flyttade undan några störande hårslingor ur ansiktet. ”Men jag är på någon annan dag.”

”Vi tänkte att du kan bo hos oss den första tiden. Patrik håller på och försöker få tag på en passande lägenhet så nära oss som möjligt, men det kan tyvärr dröja.”

”Det är okej.” Jag log mot henne och såg sedan på landskapet vi passerade. Det kändes obehagligt att vi körde på vad som kändes som fel sida för mig, men jag gjorde mitt bästa för att inte visa att det skrämde livet ur mig.

”Ja, då slipper du i alla fall gå vilse hela tiden.” Jack skrattade och jag räckte retsamt ut tungan mot honom. Det kändes som om vi var små igen, då vi retades och skrattade hela tiden, utan några bekymmer alls. Innan vi började bry oss om annat.

Marita körde i nästan en timme och jag hann somna flera gånger om. Jag hade rejält ont i huvudet och ville bara sova i flera dygn. Enligt min inre klocka var det mitt i natten, medan det helt klart var dag här, trots regnet som smattrade mot fönstren och vinden som ryckte i träden. Det här var Sverige och det här var det väder jag antog att jag skulle få vänja mig vid.

”Här är ditt rum.” Jack hade hjälpt mig med väskorna på nytt och satte nu ner dem på golvet i det rum som jag skulle få bo i tills vidare. Jag såg mig omkring, det var fint.

Ljust blåa väggar, två stora fönster, ett litet skrivbord, en dörr in till vad jag gissade var en garderob och en säng. Det var enkelt men samtidigt mysigt. Jag kunde även urskilja en låg byrå bredvid sängen och några hyllor på väggen.

”Jag tror att jag kommer trivas här.” Jag log tacksamt mot Jack.

”Jag hoppas det.” Han drog handen genom håret och körde ner händerna i byxfickorna. ”Mitt rum ligger mittemot, så om det är något så är jag där. Jag ska låta dig vila.” Han log vänligt och jag nickade.

”Tack.” Han drog igen dörren efter sig och jag började hastigt packa upp. Min kropp värkte av trötthet och jag gäspade i princip hela tiden. Det tog ingen lång stund, innan jag drog på mig en t-shirt och ett par sovshorts och stupade i säng, helt däckad.

Då jag vaknade på nytt, var jag inte riktigt säker på var jag var. Mitt rum såg inte ut som jag mindes det. Jag satte mig upp, drog fingrarna genom håret för att få det att uppföra sig lite bättre än vad det brukade och insåg sedan var jag var. I Sverige, var annars?

Ett leende spred sig över mina läppar och jag svängde benen över sängkanten. Klockan på väggen visade att jag sovit hela natten igenom. Klockan var över tio och jag kunde höra låga röster från hallen.

Efter att ha dragit på mig ett par slitna jeans och en luvtröja över min pyjamas, sköt jag upp dörren. Jag var hungrig, säkerligen kunde det finnas något att äta.

”God morgon, sömntuta.” Jack log mot mig och jag himlade trött med ögonen.

”Morron”, muttrade jag och kvävde en gäspning. ”Finns det möjligtvis något att äta här omkring?”

”Mamma är i köket, fråga henne.” Han flinade och nickade bort längs hallen.

”Du, Jack, skulle vi käka, eller hur blev det?” Den alltför välbekanta rösten fick mig att stelna till. Det var som om någon gett mig en rejäl käftsmäll.

”Åh nej”, var det enda jag fick fram innan personen i fråga steg ut ur Jacks rum och befann sig mitt framför mig.

”Alex.” Han mötte häpet min blick. ”Hej, det var länge sedan.” Han log osäkert och drog handen genom det blonda håret. Jag svalde hårt, kunde inte få fram ett ord. Jag gav Jack en bedjande blick, bad honom rädda mig, ta mig härifrån.

”Ulrik, kom, jag tror vi ska gå.” Jack nickade in mot sitt rum och jag såg tacksamt på honom. Han förstod uppenbarligen att jag var obekväm med situationen.

”Vänta lite.” Ulrik sköt undan Jacks arm, som försökte få honom att backa undan. ”Alex, snälla, låt mig förklara.” Hans röst fick tårarna att bildas bakom mina ögonlock och jag skakade häftigt på huvudet.

”Vad finns det att förklara?” Jag bet mig i läppen och knöt nävarna, så att naglarna smärtsamt borrade sig in i handflatorna. Jag ville inte ha honom där. Han förstörde direkt den sköld av glädje jag byggt upp under de senaste veckorna. En blick från honom och jag rasade inombords.

”Ulrik.” Jack lät hård på rösten. ”Kom nu.” Han fattade tag kring Ulriks överarm och drog bryskt in honom i sitt rum. Inte förrän dörren stängts efter dem, kunde jag andas ut och lösa upp mina spända fingrar. Små gropar i handflatorna visade att de tagit stryk, men jag brydde mig inte. Smärtan som brände inom mig var värre än någon kroppslig smärta någonsin varit.

Jag bet mig i läppen, drog flera djupa andetag och blinkade bort tårarna ur ögonen. Jag ville inte komma ut i köket och gråta första morgonen. Marita skulle säkert bara se till så att jag skickades hem.

”God morgon, sovit gott?” Marita satt vid köksbordet och log stort mot mig då jag steg in.

”Jadå. Som en klubbad säl.” Jag log och slog mig ner mittemot henne.

”Jag antar att du är hungrig.” Hon reste sig upp och öppnade kylskåpet.

”Jo, det skulle sitta fint med något i magen.” Hon nickade med ryggen mot mig.

”Vi sparade lite av morgonens pannkakor åt dig. Låter det bra?” Hon hade redan satt fram en tallrik pannkakor på bänken. Så väl kände hon mig att hon visste att pannkakor var något av det bästa jag visste.

”Det blir perfekt.” Jag kände mig genast gladare. Min moster hade verkligen förmågan att förgylla mina dagar.

Här har ni del 26. Kommentera gärna vad ni tycker om den lilla förändringen i storyn. Tror ni att det kommer komma något bra från det eller kommer allt bara bli än mer tilltrasslat? Who knows ;)

Ja, som sagt, jag hoppas att ni tycker om det och att ni uppskattar den nya designen. För jag tycker verkligen den är toksnygg!

Ha de gött!

BLOGRESPONSE