Jag satt där i flera timmar, pratade tyst med Sunshine och bara tänkte över allt som hänt. Jag var förvirrad, visste egentligen inte vad jag skulle tänka eller känna kring Ulrik. Något inom mig sa mig att jag var förälskad. Otroligt och oåterkallerligt förälskad i honom. Något annat sa mig att glömma honom, att han inte var något annat än en uppblåst svensk artist. Jag borde inte bry mig.

Sunshine verkade tycka mitt sällskap var trevligt. Han stod den mesta tiden med halvslutna ögon och hängande underläpp, totalt avslappnad som det såg ut. Men jag kunde se på hans silkeslena öron att han registrerade vart enda litet ljud som någon eller något utförde.

”Nä du grabben, jag måste nog gå nu.” Jag reste mig upp och borstade bort smutsen från jeansen. Sunshine frustade och jag strök med handen över hans hals. ”Ta det nu lugnt med ditt skadade ben.” Jag log och pussade honom på mulen innan jag lämnade stallet.

Den svala kvällsluften träffade mig och vinden drog i mitt mörka hår. Jag drog några långa, uppfriskande andetag och styrde sedan stegen mot huset.

Något fångade min blick. En rörelse borta vid det gamla trädet på husets baksida. Jag valde istället att bege mig hitåt, för att se vem det kunde vara.

Ulriks perspektiv

På nytt satt jag på bänken under det gamla trädet. Det hade under veckorna blivit mitt hemliga gömställe, dit jag begav mig så fort jag behövde tänka. Eller läsa Alexs dagbok, något som jag fortfarande sysslade med. Jag hade lärt mig att trycka undan det dåliga samvetet, trots att det flera gånger kommit smygande ändå.

Jag hade känt mig otroligt dum under dagen, då jag burit runt dagboken i bröstfickan på min skjorta. Jag hade inte tänkt mig att Alex skulle följa med eller att vi skulle komma så bra överens som vi gjort. Om hon sett den, hade jag varit dödens.

Jag slog försiktigt upp boken och bläddrade fram till rätt sida. Jag behandlade boken som om den var gjord av glas, för att inte lämna några märken efter mig. Jag visste redan att Alex var misstänksam mot mig angående dagboken.

”Hej!” Rösten fick mig att hoppa till och se upp. Ingen brukade komma ut hit när jag var här. ”Jag ser att du har hittat mitt lilla gömställe.” Alex log brett mot mig.

”Jo, det är trevligt här.” Jag log tillbaka, då hon slog sig ner bredvid mig. En svag doft av häst kom drivande mot mig från hennes håll genom mörkret.

”Jag brukar sitta här och tänka på min pappa. Han dog några månader efter att jag fötts.” Hon höll blicken fäst på något långt borta och hennes ansikte fick ett lätt ledsamt uttryck. Jag tog tillfället i akt att köra ner dagboken i bakfickan för att hon inte skulle få syn på den.

”Jag beklagar.” Jag la försiktigt armen kring hennes axlar och hon mötte min blick med ett litet leende lekande på läpparna.

”Det är ingen fara. Jag lovar.”

Alex perspektiv

Jag tyckte om att sitta där med honom. Hans arm kring mina axlar gjorde att jag höll mig varm och hans vackra leende fick mig att känna mig så lycklig. Jag tyckte verkligen om honom, det kunde jag inte förneka.

”Alex”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log och lade först nu märke till hur nära vi satt varandra. Jag kunde känna hans mjuka andedräkt svepa över min kind och ljudet av hans lugna andetag. Det var rofyllt och så rätt. Det här var rätt.

”Det finns något som jag skulle vilja göra.” Han såg undrande på mig.

”Gör det du måste.” Jag nickade, som för att visa att vad han än tänkte ta sig till, så var det okej för min del.

”Tack.” Han lutade sig närmare och jag drog in hans varma doft i näsborrarna. Den snurrade runt, lades till i mitt hjärtas envetna bultande mot mina revben.

Ulrik lutade sig ännu närmare, hans läppar var bara några få centimeter ifrån mina. Jag längtade efter att han skulle trycka sina egna mot mina, men det kändes som om det tog åratal.

Tillslut var det jag som slöt mellanrummet, trött på att vänta.

Det kändes som om världen rämnade omkring oss. Hans mjuka läppar mot mina, hans hand som vilade mot min rygg och hans hår som kittlade min kind. Det var som allt jag någonsin drömt om.

Jag hade aldrig kysst någon förut. Det hade aldrig känts rätt. Men jag hade fantiserat om det, ett stort antal gånger. Det var ibland knappt att jag kunnat skilja mellan dröm och verklighet, om jag inte vetat sanningen.

”Wow”, fick jag ur mig, då Ulrik lutade sig tillbaka med ett brett leende på läpparna.

”Jag håller helt med”, skrattade han och drog mig intill sig i en varm kram.

”Så, jag antar att det här betyder att vi är ett par?” Jag bet mig i läppen och mötte hans blick. Jag ville få det uttalat. Jag ville inte behöva undra över det.

”Jag antar det, ja. Om det är det du vill, alltså?” Han höjde på ena ögonbrynet. Jag nickade.

”Jag har väl inget annat val än att dras med dig.”
”Nej, det har du inte. Nu är du min!” Han skrattade lågt och kysste mig på nytt. Det kändes nästan bättre nu än första gången. Som om det förbättrades för varje gång.

”Vi kanske ska gå in? Jag tror att middagen är klar strax.” Jag reste mig upp och sträckte ut handen mot honom. Han mötte min blick och flätade in sina fingrar i mina, då vi började gå tillbaka till huset.

En låg duns bakom oss, fick mig att stanna till. Tanken på dingos kom smygande och jag vände mig hastigt om och spanade ut i skymningen. Inget.

”Det var säkert inget.” Ulrik lät stressad på rösten och hans händer letade igenom den ena fickan på hans jeans, till den andra.

”Har du tappat något? Det kan ha varit det som lät.” Jag tog några steg tillbaka och satte mig på huk i gräset så att jag kunde granska marken närmare. Något fångade min blick. En bok.

”Alex kom igen, vi går in.” Jag valde att ignorera Ulrik och sträckte istället fram handen. Boken kändes välbekant, som om dess plats var i min hand. Då jag slog upp den, förstod jag varför.

”Vad sjutton gör den här ute?”, mumlade jag och borstade bort lite smuts från den blåa ytan, samtidigt som jag reste mig upp.

”Jag har ingen aning.” Ulriks röst bröts och jag såg genomträngande på honom.

”Säg inte att du har läst den.” Min röst darrade, men jag svalde i ett försök till att hålla den stadig.

”Alex, jag är så ledsen.” Han såg bort och bet sig i läppen. ”Det var verkligen inte meningen, men jag kunde inte lägga av.” Jag stirrade på honom. Alla glada känslor jag haft tidigare på grund av honom, försvann nu i ett nafs.

”Du är inget annat än en stor fet lögnare, Jens Ulrik Munther”, väste jag och kramade dagboken i handen så att metallhörnen grävde sig in i handflatan.

”Alex, snälla.” Han såg bedjande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Håll bara tyst.” Med de orden skyndade jag mig in i huset, kämpande med tårarna. Jag fattade inte hur han ens kommit på tanken att läsa min dagbok. Det var något av det värsta en människa kunde göra. Nästan.