Större delen av den kommande veckan, hjälpte Jack mig att börja hitta runt staden. Jag ville kunna vara så självgående som möjligt. Jag ville kunna ta mig runt själv.

Patrik och Marita gjorde sitt bästa för att hjälpa till, men de förstod att jag föredrog Jacks sällskap framför deras. Istället fortsatte de leta lägenhet, något som gjorde att det kröp av förväntan inom mig. Jag ville flytta så snart som möjligt.

Det var inte det att jag inte tyckte om att bo hos Marita, Patrik och Jack, utan det var mer det faktum att deras lägenhet mer och mer började kännas som Ulriks andra hem. Han var där för mycket för att jag skulle kunna känna mig bekväm. Jag visste helt enkelt aldrig när han skulle dyka upp nästa gång och det fick mig att känna mig otrygg. Jag ville inte träffa honom, men då han nu visste om var jag befann mig, så verkade han göra sitt bästa för att försöka få prata med mig. Jag ville helt enkelt få komma bort från honom.

Och så, till slut, lyckades Patrik hitta en lägenhet. Den verkade perfekt för mina behov. En liten etta, bara två hus ifrån deras. Billigare än väntat var den också. Jag kärade ner mig i den direkt.

Nu hade jag min egen lägenhet, något som känts långt borta för ett halvår sedan. Men nöjd var jag. Jag kände mig fri. Ingen kunde bestämma över mig, ingen kunde säga till mig att det jag gjorde var fel.

Jag hade inrett lägenheten, så att den liknande mitt rum där hemma, men med vissa förändringar som passade mig bättre. Senaste gången jag hade ändrat i mitt rum, var åratals sedan och det kändes inte riktigt som om allt var min stil längre.

Mamma och Gabriel stod för hyran, något som gjorde mig lättad. Pengar var egentligen det som jag var mest orolig för och jag var väl medveten om att jag skulle behöva skaffa mig ett jobb så snart som möjligt. Men jag kunde skjuta det en bit in i framtiden, i alla fall för några veckor.

Det var lördag, på måndagen skulle jag börja på min nya skola, där jag skulle plugga resten av året. Jag visste att det skulle bli totalt annorlunda mot vad jag var van vid, men jag hoppades på att det kanske skulle bli bättre.

Jack hade till slut övertalat mig till att vi skulle gå ut och festa. Jag antog att det var bara nu som jag skulle ha tid med det. Jag skulle ha fullt upp med plugg senare, speciellt som jag kom flera veckor efter att terminen börjat.

”Klar?” Jack såg frågande på mig och jag nickade. Jag var iklädd ett par vita, slitna jeans och ett ljusblått linne. Jag drog för säkerhetsskull en kofta över axlarna och följde Jack ut genom dörren.

Uppenbarligen skulle vi hem till någon av hans kompisar. Enligt honom skulle det vara en lugn fest, utan alkohol men jag tänkte ändå vara på min vakt. Jag visste att jag säkerligen skulle vara den yngsta där, vilket betydde att de andra lätt kunde smyga in alkohol utan min vetskap.

Då vi anlände till huset, som var en stor vit villa, var festen redan i full gång. Någon lugn fest var det knappast, men jag brydde mig inte. Så länge inget farligt hände, så var jag bara där för att ha kul.

Jack verkade direkt hitta folk att prata med och jag höll mig mest i bakgrunden. Jag kände ingen, så det var inte mer än rätt. Jag ville inte tränga mig på.

Timmarna förflöt. Jack hade sedan länge försvunnit iväg med någon storbystad blondin som inte slutat klänga på honom. Jag hade hållit mig vid sidan, mest pratat med de som pratat med mig. Jag hade egentligen inte lärt känna någon, men några namn hade jag trots allt lärt mig. Det kunde vara bra att ha för framtiden.

Tanken på att någon kunde ha hällt sprit i bålen, hade knappt släppt mina tankar på hela kvällen och jag insåg att så var fallet, speciellt som alla verkade på mycket bättre humör och jag själv kände det som om allt verkade mycket roligare, mycket bättre.

Ett lågt skratt letade sig ut över mina läppar och jag slog handen för munnen för att kväva det och efterkommande skratt. Vad skrattade jag egentligen för? Det fanns inget i rummet som skulle kunna tänkas vara roligt.

”Skulle du vilja dansa?” Rösten var välbekant, men min alkoholpåverkade hjärna gjorde inga kopplingar. Även personen i fråga verkade ha druckit en hel del, men jag tänkte inte över det vidare, utan nickade bara kort och fattade tag om hans utsträckta hand.

”Så, hur kom du att komma hit?” Jag hoppades på att min röst inte lät alltför sluddrig. Det skulle bara få mig att känna mig generad dagen efter, när alla tankar kom tillbaka.

”Jag känner killen som bor här.” Han tvingades luta sig ner och prata i mitt öra för att höras över musiken. Jag tog tillfället i akt och drog ett djupt andetag för att känna hans doft. Även den kändes välbekant och fick minnena att börja röra sig i bakhuvudet. ”Själv då?” Han lät stark på rösten och jag insåg att han säkerligen inte druckit lika mycket som jag, trots att jag knappt druckit något, egentligen. Någon mugg här och där, det var allt.

”Min kusin känner en hel del folk här, så jag hängde bara på.” Jag log, kände hur han vilade händerna på min midja.

”På så vis.” Han log tillbaka och jag kunde känna hur det pirrade till någonstans i magtrakten. Vad var det här?

Och så, utan förvarning, lutade han sig ner mot mig, drog mig närmare intill sig, och tryckte varsamt sina läppar mot mina. Jag visste till en början inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle göra.

Men innan jag hunnit bestämma mig, vände han bort huvudet och bet sig pliktskyldigt i läppen. ”Ledsen för det där.”
”Det är okej”, mumlade jag och sökte efter hans blick. Han såg på mig och i det ögonblick hans blågröna ögon mötte min blick, kändes det som om det gick en stöt av igenkänning igenom mig. Jag tog hastigt ett steg bakåt, bort från honom och bet mig i läppen, krampaktigt.

”Vad är det?” Han verkade ännu inte ha fattat vem jag var, om han nu inte visste.

”Jag…” Mer fick jag inte ur mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle följa mitt hjärta, som skrek åt mig att kyssa honom igen, att aldrig släppa honom, eller om jag skulle följa mina förvirrade tankar som sa åt mig att springa så snabbt jag bara kunde. Var spelade ingen roll, bara jag försvann bort från honom.

”Jag menade verkligen inte att kyssa dig, jag lovar. Det bara…” Han avbröt sig och drog handen genom det blonda håret. Jag ruskade bara långsamt på huvudet och vände på klacken, störtade ut ur rummet, knuffade dansande par åt sidan, jag ville bara komma bort därifrån. Bort, bort, bort.

Den svala nattluften slog emot mig likt en vägg och jag kippade efter andan. Saktade ner för att kunna andas ordentligt, innan jag styrde stegen nerför gatan, bort från huset.

Jag märkte knappt av kylan som fick huden att knottra sig på armarna eller tårarna som störmade nerför mina kinder. Det lilla smink jag burit var säkerligen utsmettat, vilket betydde att jag troligtvis inte såg så speciellt klok ut.

Jag gick och gick, hur länge eller hur långt visste jag inte. Det enda jag visste var att jag inte hade den blekaste aning om var jag var.

Jag sjönk ner på en kall parkbänk och körde ner handen i fickan för att plocka upp mobilen. Jag behövde ringa Jack.

Det var då det slog mig. Mobilen fanns inte i fickan, utan snarare låg den hemma på skrivbordet. Jag stönade lågt och lutade huvudet i händerna.

”Behöver du hjälp?” Där var den igen, den välbekanta rösten. Jag såg upp, mötte hans blick då han slog sig ner bredvid mig på bänken.

”Jag är vilse, det är allt.” Jag suckade och höll blicken fäst på mina skor. Jag var smått illamående, men inte bara av alkoholen.

”Jag kan hjälpa dig, om du låter mig.” Hans röst var full av värme och medkänsla, men jag såg trots det inte upp. Ville inte möta hans blick. ”Alex, jag vet att det är du. Jag visste att det var du där borta också. Jag bara… Jag ville få se dig, få se dig le igen.” Han placerade en hand under min haka och vände upp mitt ansikte mot sig. ”Jag är ledsen för att jag var en sådan självupptagen idiot. För att jag sårade dig, för att jag stack. Förlåt mig, för allt.”

Det var som om alla känslor jag byggt upp, som om hela min försvarsmur sprack upp vid hans ord. Jag svalde hårt, visste inte vad jag skulle säga.

”Jag förlåter dig”, viskade jag, kände hur tårarna på nytt började rinna. Han log, drog med tummen över mina kinder.

”Gråt inte”, mumlade han och drog mig intill sig. ”Snälla, gråt inte.” Jag såg upp, mötte hans blick.

”Om du lovar att kyssa mig”, fick jag fram och han skrattade lågt.

”Det kan jag ordna.” Mjukt lutade han sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka, ovanligt ivrigt, och drog fingrarna genom hans mjuka hår. Hans ena hand vilade på min midja och jag kunde känna hur hans varma fingrar snuddade vid den hud som blottades efter att mitt linne glidit upp en kort bit. Hans kroppsvärme gjorde att kylan lämnade min kropp, dubbelt så fort som den hade kommit. Det kändes som om jag var hemma igen, som om mitt liv tagit en ny, bättre vändning. Jag hade honom tillbaka, den Ulrik jag älskade och kände.

”Vi borde kanske ta oss hem”, fick jag fram, mötte hans blick då han lutade sin panna mot min.

”Jag antar väl det.” Han bet sig i läppen och lät sitt ena pekfinger följa min käklinje. Jag log och placerade en kyss på hans läppar.

”Problemet är bara det att jag inte har den blekaste aning om var jag är.” Jag suckade och följde honom, då han reste sig upp.

”Men då är det ju bra att du har mig. Jag vet exakt var vi är. Du behöver bara säga var vi ska.” Han log brett och la armen kring mina axlar.

”Vi ska hem till mig.” Jag log, uppgav adressen. ”Om inte du har något bättre förslag.”

”Din lägenhet blir det alltså.” Han nickade och började sedan föra mig längs gatan. Det dröjde inte många minuter innan jag började känna igen mig och jag insåg att jag inte varit långt hemifrån. Högst fem minuter.

Ulrik väntade tålmodigt medan jag låste upp dörren och släppte in honom i lägenheten. Han nickade gillande mot mig och log.

”Jag kommer strax.” Jag drog av mig mina skor, lämnade honom i hallen medan jag skyndade in i sovrummet, skickade iväg ett hastigt sms till Jack för att berätta att jag tagit mig hem. Jag fick inget svar och antog att han antingen var kvar på festen eller gått hem för att sova.

”Vad fint du har fått det.” Ulrik dök upp i dörren, lutade sig nonchalant mot dörrkarmen. Jag ryckte på axlarna.

”Jag antar det.” Han skrattade lågt och stegade fram till mig. Placerade armarna kring min midja.

”Jag kan inte få nog av att ha dig hos mig igen”, mumlade han. Kysste mig mjukt.

”Tur att jag inte tänker försvinna någonstans än på ett tag.” Jag log, kysste honom tillbaka, samtidigt som jag backade bakåt mot sängen. Han följde mig villigt, placerade sig bredvid mig.

Jag la mig på sidan, mötte hans blick och drog fingrarna genom hans hår. ”Du älskar mig, sant eller inte?” Jag viskade fram det, kunde inte låta bli att le åt citatet från Hungerspelen. Jag hade verkligen fått serien på hjärnan den senaste tiden.

”Sant”, viskade han hest, lutade sig över mig och kysste mig mjukt. Förde in händerna under mitt linne.

”Tur det”, mumlade jag och kysste honom tillbaka, kände hur hans fingrar kittlade min bara hud.

”Du är redo, sant eller inte?”, mumlade han, lutade sig bakåt ett kort ögonblick för att hämta andan.

”Sant”, fick jag ur mig, drog på nytt fingrarna genom hans hår. Han log, tryckte sig försiktigt mot mig och kysste mig, ivrigare än förut.

”Samma här.” Vid hans ord, slöt jag ögonen, lämnade över det hela i hans händer. Han verkade veta vad vi höll på med och jag litade nu faktiskt på honom.

---

Halloj, halloj!

Här får ni äntligen del 27, lite senare än beräknat, men min inspiration valde att överge mig när jag nästan var klar. Satt och skrev igår, trodde att jag skulle bli klar, men var rätt trött. Men nu får ni en del i alla fall! :)

Själv är jag otroligt nöjd med den, om jag får säga det själv.

Hoppas ni gillar den också!

Ha de gött!