Det kändes som om någon täppt för alla mina sinnen. Jag hörde allt som genom en dimma, uppfattade bara vagt att de andra rörde sig omkring mig. Insikten att Ulrik faktiskt läst min dagbok och nu visste alla mina innersta tankar och känslor, det skrämde mig. Att han ens varit kapabel till att göra något sådant, det hade jag aldrig trott.

Så fort middagen avslutas, där jag knappt fått i mig en tugga, begav jag mig hastigt till badrummet, utan att möta någons blick. Jag visste att jag oroade mamma och Tom, men jag hade inte orken att prata. I alla fall inte än.

Jag låste dörren efter mig och gled sedan ner längs dörren, tills jag träffade golvet. Jag hade inte gråtit tidigare, utan hade hållit allt inom mig för att inte avslöja något för de andra.

Men nu rann tårarna. Långsamt och tyst rann de nerför mina kinder och droppade ner i knäet på mig.

Att en dag som börjat så bra, kunde sluta så fruktansvärt kasst. Jag hade inte räknat med det överhuvudtaget.

Jag kände något vibrera till i fickan och drog upp mobilen. Jag hade helt glömt att jag haft den i bakfickan på mina jeans och nu såg jag att jag hade fått flera sms. Jag insåg att det kanske var lika bra att kolla igenom dem nu. Det skulle inte dröja länge till innan någon kom och knackade på för att se vad jag egentligen sysslade med.

4.12 pm

To: Australian girl

Hey! Long time since we spoke, don´t you think? Maybe we should meet soon? Text me and we can decide somewhere to meet!

6.15 pm

To: Swedish boy

Hi! Yeah, it was a while since the last time. I think I have a lot of time free. But maybe sometime next week?

Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett svar. Jag undrade om han kanske hade väntat på mitt sms. Eller nej, det lät för osannolikt.

6.16 pm

To: Australian girl

Next week you say? Hm. Yep, I´m all free! Any day in particular? :)

6.18 pm

To: Swedish boy

Let´s say… Tuesday? Around 2 pm down by the harbour? We could take a coffee or something.

6.23 pm

To: Australian girl

Perfect! See you there then! :)

Jag log så gott jag kunde. Nu hade jag något roligare att se fram emot än att tvingas bo med Ulrik minst en månad till.

Med en suck reste jag mig upp och tvättade av ansiktet så att jag skulle se lite vaknare ut. Jag grät inte längre, men ville fortfarande inte att det skulle synas alltför tydligt. Lite vatten i ansiktet kunde alltid råda lite bot på det.

Med tysta steg, begav jag mig tillbaka till mitt rum. Mobilen och dagboken hade fått bosätta sig i varsin hand. Jag vågade inte släppa dem ur sikte med Ulrik i närheten.

Till min lättnad befann han sig inte på mitt rum, något som fick mig att andas ut av lättnad. Jag orkade inte med honom för tillfället.

”Hej, är allt okej?” Tom uppenbarade sig i dörröppningen och jag nickade kort.

”Allt är fint. Hurså?” Jag bet mig i läppen och sjönk ner på sängkanten. Han mötte bekymrat min blick.

”Allt verkar inte fint. Alex, jag märker det på dig, okej?” Han drog handen genom håret och suckade. ”Varför litar du inte tillräckligt på mig för att berätta?”

”Tom, lugn. Jag vill bara få smälta det själv.” Jag såg stint på honom. ”Förstår du?” Nu var det han som nickade kort.

”Säger du det så.” Han lät blicken leta sig runt rummet. ”Jag ska dra hem imorgon.” Hans ord fick mig att rycka till och räta upp mig.

”Ska du hem? Redan?” Jag rynkade pannan. ”Varför?” Jag knöt händerna. Jag behövde ha honom här, om så bara för ett par veckor.

”Michelle vill ha hem mig och Jack driver mig till vansinne.” Toms ansikte genomfors av ett bistert uttryck.

”Låt mig följa med i så fall. Jag behöver komma bort från det här.” Jag gjorde en gest runt rummet och la mig sedan på rygg i sängen. Jag kunde höra hans tunga fotsteg och sedan viktändringen, då han la sig bredvid mig.

”Inte utan en riktig anledning.” Han såg på mig, log försiktigt. ”Kom igen, berätta för doktor Tom.” Han höjde på ett ögonbryn och jag skrattade lågt.

”Okej, okej, om du nu insisterar så.” Jag drog ett djupt andetag och förklarade sedan viskande situationen för honom. Hans ansiktsuttryck blev allt allvarligare medan jag talade och jag förstod att han inte var glad över vad han hörde.

”Ska jag spöa upp honom?”, var det första han sa efter att jag slutat tala. Jag skakade häftigt på huvudet.

”Han är inte värd det. Nå, får jag följa med?” Jag la bedjande huvudet på sned och han nickade.

”Om du får lov för mamma, så är det okej för mig.” Jag log brett mot honom och gav honom sedan en kram.

”Tack Tom, du är bäst!” Jag hoppade upp från sängen, genast gladare, och skyndade iväg för att leta upp mamma, fylld av förhoppningar.

”Hej Alexis.” Gabriel log mot mig. Hans svenska var egentligen inget att hurra för, men man förstod honom och han förstod oss. Mer kunde man egentligen inte kräva.

”Hej. Är mamma här någonstans?” Han skakade på huvudet.

”Nej, hon åkte iväg och handlade lite smått.” Gabriel såg illa till mods ut. ”Är det okej om vi byter till engelska? Min svenska är lite rimrostig.” Jag nickade med ett leende på läpparna.

”It´s all okey, mate.” Han andades lättat ut.

”Thanks. All the Swedish sometimes makes my head spin. It´s a beautiful language, but hard to learn for an adult.”

”Maybe. Oh, right, I was supposed to ask mum, but I can ask you instead.”

”Just go for it.” Gabriel la ifrån sig sin bok och såg på på mig genom sina runda glasögon.

”Can I go home with Tom for a couple of days? I haven´t seen him for so long, so I want to spend some time with him.” Gabriel såg osäker ut.

”I´m not sure. What about Jack and Ulrik?”

”Oh, I´m sure they will manage.” Jag gjorde en avvärjande gest.

”If you´re sure, so. Then I guess I say yes.” Gabriel log försiktigt.

”Thanks Gabe!” Jag kramade om honom, något som förvånade oss båda. Vi brukade inte kramas så speciellt ofta. Vår relation hade alltid varit ganska spänd. Vi höll oss ofta på en vänskaplig nivå och respekterade varandra. Inget mer än så.

Jag log en sista gång mot honom och skyndade sedan tillbaka uppför trappan för att börja packa. Det kändes som om inte ens Ulrik kunde förstöra mitt humör just nu.

Packningen tog inte många minuter. Den bestod mest av att jag slängde ner några nödvändiga saker i en väska och att jag svor över att jag skulle behöva utelämna mitt rum åt Ulrik i någon vecka. Det var inget som jag såg fram emot det minsta. Jag litade inte på honom längre. Kanske hade jag aldrig gjort det? Vad visste jag? Jag var för virrig för mitt eget bästa för tillfället.

Följande morgon, steg både jag och Tom upp tidigt. Vi ville komma iväg innan trafiken blev för packad, något som den gärna blev på en måndagmorgon. Alla som skulle in till staden blev som tokiga och det var alltid bäst att bege sig ut i god tid. Likadant var det på eftermiddagen när alla skulle hem igen. Köer överallt, bilar som tutade och folk som krockade åt höger och vänster. Det var kaos.

Till min förvåning, vaknade resten av familjen samtidigt som oss. Jag antog att mamma tvingade dem till det för att de skulle kunna vinka av oss. Endast Marita, Patrik, Jack och Ulrik hade mamma lämnat ifred. Jag antog att hon inte ville visa dem sin bossiga sida. Men de hade inte kunnat undgå den, det var jag säker på. Mamma visade den större delen av dagarna.

”Alex, är du säker på det här?” Mamma såg genomträngande på mig och jag nickade bestämt. Ända sedan hon kommit hem och fått reda på vad Gabriel gett mig lov till att göra, så hade hon försökt övertala mig till att stanna kvar hemma. Jag förstod att hon ville ha mig kvar till att ”vakta” Jack och Ulrik, men jag tänkte inte gå med på det.

”Mamma, jag är helt säker, okej? Jag ska bara hem till Tom ett par dagar. Inte flytta till Alaska.” Jag lyfte upp mina två väskor och undvek hennes bedjande blick. Ibland var hon faktiskt otroligt lat.

”Jaja.” Hon viftade avvärjande med händerna. ”Ha det så kul nu då.” Hon suckade tungt och tog ett steg tillbaka för att ge mig utrymme. Nu började hennes nästa steg för att få sin vilja igenom. Medgivandet och surandet. Det som Jessica även fullbordat.

”Hej då!” Jag log retsamt mot henne och följde Tom till bilen. Han slängde in våra väskor där bak och vi hoppade sedan in i bilen. Vi vinkade en sista gång mot de andra och min bror backade sedan ut från uppfarten.

Jag undvek noggrant att se på Ulrik. Det hade jag gjort ända sedan föregående kväll. Jag undrade om jag någonsin skulle förlåta honom. Troligtvis inte.