Efter att Ulrik gått, hade jag inte den blekaste aning om vad jag skulle göra. Det var som om alla tankar runnit ur mitt huvud. Jag hade inga idéer.

Jag vandrade sysslolös runt parken medan solen fortsatte sjunka ner mot horisonten. Människor runt omkring mig började alla röra sig hemåt eller till de trygga ljusen från restauranger och klubbar. Parken mörknade hastigt och det började bli svalare. Jag borde ta mig tillbaka till Toms lägenhet, men jag kände ingen större lust.

Jag rös till då en vindpust svepte förbi och fick huden på mina bara armar att knottra sig. Temperaturen sjönk snabbt så fort solen gått ner.

Då stjärnorna började blinka mot mig från den mörka natthimlen, började jag tillslut röra mig hemåt. Jag visste att det inte var bra att röra sig för mycket ute i Sydney efter mörkrets inbrott. Det fanns allt folk som skulle kunna skada en, trots att jag aldrig sett någon. Inte än i alla fall.

Gatorna var hyfsat folktomma, trots att det fanns grupper med människor här och där. Jag märkte redan på långt håll att alla inte var helt nyktra.

”Hey, sweetie, wanna have a beer?” Ett hest, sluddrigt rop kom drivande mot mig och jag skyndade på stegen. En obehagskänsla bubblade inom mig. Jag borde ha begett mig hemåt mycket tidigare än såhär.

En hård knuff i bröstet, fick mig att stappla några steg baklänges och ilsket se upp.

”Hey, watch out. You can´t just walk straight into people.”

”Take it easy, tiger.” En mörk röst svarade mig med ett lågt skratt som efterföljande.

Jag mötte personens blick. Ett par järngrå ögon såg vaket tillbaka på mig, halvt om halvt dolda under svart, rufsigt hår. Ett brett leende var fäst på de smala läpparna, som även innefattade en piercing.

”Excuse me? Are you some kind of rapist and that´s your headline?” Jag blängde på honom med händerna i sidorna. Antagligen var jag otroligt oförskämd, men det brydde jag mig inte om.

”You´re a funny one.” Han skrattade på nytt. ”I´m Zack if you wan´t to know. And no, I´m not a rapist. I´m seventeen, almost eighteen, so that would just be insane.” Han blinkade åt mig och vände sedan hastigt bort blicken.

”I´m sorry. I´m just a bit freaked out at the moment. You can call me Alex.” Jag bet mig i läppen och lät händerna slappt falla ner längs sidorna. Det var som om all luft gått ur mig.

”First time in, Sydney, eh?” Zack skrattade och drog handen genom håret, något som bara fick det att bli än mer rufsigt.

”No, not really. I live here.” Jag ryckte lätt på axlarna och körde ner händerna i fickorna på shortsen.

”Oh.” Zack såg förvånad ut, men nämnde inte det hela vidare. ”So, I guess that I´ll let you move on then.” Han tog ett steg åt sidan och jag log försiktigt mot honom.

”Bye.” Jag höjde handen till avsked och fortsatte sedan längs gatan. Min mage kurrade och den lockande doften från en restaurang fick den att vända sig ut och in. Jag suckade. Jag var tvungen att äta.

Jag slog in på en ny gata, där jag visste att en av det låg en kinarestaurang. Det var en av mina favoriter, trots att jag inte varit där så speciellt många gånger.

Det tog inte många minuter för mig att beställa och få maten, så att jag kunder slå mig ner vid ett av borden och äntligen mätta min skrikande mage.

Jag kunde känna mobilen vibrera till i fickan och drog upp den med ena handen, medan jag tog en klunk av min dryck på samma gång. Det var Tom som ringde.

”Hallå?” Mitt svar var lätt grötigt, då jag gjorde mitt bästa för att svälja ner tuggan jag just hade stoppat in i munnen.

”Hej. Var är du?” Tom lät inte det minsta irriterad, snarare uppgiven.

”Jag sitter och äter. Hurså?” Jag hade till sist lyckats tugga klart och sköljt ner maten med en ny klunk av min dricka.

”Nej, inget egentligen. Jag undrade bara.” Han suckade tungt.

”Du, hur är det egentligen?” Jag kände hur den klump av ledsamhet över vad han sagt, sakta började lösas upp. Något var uppenbarligen fel.

”Michelle stack. För gott.” Han snyftade till och jag insåg att han måste gråta.

”Ta det lugnt, Tom, okej? Jag är hemma om en liten stund. Jag köper med mig lite godis, så kan du plocka fram några filmer. Låter det som en bra deal?” Jag snurrade en hårslinga runt fingret och stirrade frånvarande ner i min mat. Jag missade därför den mörkhåriga kille som steg in på restaurangen, såg sig omkring och sedan stegade fram till disken för att beställa mat. En kille med järngråa ögon och en piercing i underläppen.

”Okej. Tack Alex och jag är verkligen ledsen över vad jag sa. Jag menade det aldrig.” Han drog ett djupt, darrande andetag.

”Det är ingen orsak alls. Du är min bror, eller hur?” Jag bet mig i läppen och riktade blicken ut genom fönstret och granskade den mörka gatan. ”Vi ses om en stund, då.”

”Ja, vi ses.” Jag hörde ett lågt klick och samtalet bröts därmed omedelbart.

Jag suckade tungt och tryckte i mig den sista maten, innan jag reste mig från bordet och hängde väskan över axeln.

”Hi Alex! Nice to see you again.” Rösten fick mig att snurra runt.

”Hi Zack.” Jag rynkade lätt pannan. Hade han följt efter mig hit, eller var det bara ett sammanträffande? Jag hoppades innerligt på det senare alternativet. Bara tanken på att han möjligtvis följde efter mig, gjorde att det kröp i skinnet. Jag kände faktiskt inte killen.

”So, you like this place to, huh?” Han log och ställde ner sin bricka på det bord jag nyss lämnat. Jag nickade.

”It´s great.” Jag började ta några trevande steg mot dörren.

”You know, I thought I recognized you before and now I know why. You´re Alexis Watson, right? In grade 10?” Hans ord fick mig att vända mig mot honom, där han stod vid bordet med ett leende på läpparna.

”That´s right.” Jag rynkade pannan av koncentration, medan jag försökte komma ihåg vem han var. ”Aren´t you Zack Parker, grade 11?” Jag log mot honom och han nickade.

”Well, this was awkward.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”I mean, we used to be friends before.”
”Oh, right.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna, samtidigt som minnena kom rusande tillbaka.

”I feel the same.” Han skrattade på nytt. ”What happened to us, anyway?” Han la huvudet på sned och jag ryckte på axlarna.

”No idea.” Jag log och drog upp mobilen för att kolla klockan. ”I´m sorry, Zack, but I´ve got to go. I guess I´ll see you around?” Han nickade glatt.

”Sure. See you! We´re friends at Facebook, so I´ll contact you through there, okey?”

”Okey.” Jag nickade mot honom och fortsatte sedan ut på gatan, för att leta rätt på närmsta affär.

Det tog inte många minuter, innan jag inhandlat det jag skulle och var på väg uppför trapporna till Toms lägenhet. Då vibrerade min mobil på nytt och jag drog upp den med en suck. Namnet på skärmen fick mig däremot att le.

”Hej Ulrik.” Jag bet mig leende i läppen och balanserade mobilen mellan huvudet och axeln, medan jag drog upp lägenhetsdörren med min lediga hand.

”Halloj!” Jag kunde höra på hans röst att han log. ”Tänkte bara kolla så att allt är okej. Så att du kom hem ordentligt och så.”

”Jag steg faktiskt precis innanför dörren.” Tom mötte mig i hallen med ett sorgset uttryck i ansiktet. Jag log försiktigt mot honom och räckte honom påsen med godis. Han nickade och försvann ut i köket, lämnade mig åt att själv stänga dörren och krångla av mig mina converse.

”Vilken tur.” Ulrik suckade lättat. ”Så, vad gör du imorgon? Vi kanske skulle kunna träffas igen? Jack ville in till stan, så jag kan hänga på och se om vi kan kila förbi er.”

”Åh, jag är ledsen Ulrik, men jag ska träffa Liz imorgon.” Jag suckade. ”Jag hade gärna umgåtts, men tyvärr.” Jag ville verkligen träffa dem båda, men visste att Liz den här gången helst av allt ville att det bara skulle vara vi två.

”Åh, okej.” Ulrik lät lite smått besviken. ”Men jag antar att vi kan träffas igen när du kommer hem igen.”

”Ja, jag antar det.” Jag hade tillslut lyckats få av mig skorna och styrde nu stegen mot köket, där Tom just plockade fram en flaska Cola.

”Men vi hörs väl då.” Ulrik suckade lätt.

”Ja, vi hörs. Hej då.” Uppenbarligen synkroniserat, la vi båda på.

”Vem var det?” Tom mötte min blick. Jag vek hastigt undan, osäker på om jag skulle berätta sanningen. Jag visste att Tom inte riktigt var förtjust i Ulrik efter vad han gjort mot mig.

”Jack. Han ville bara kolla lite vad som hände.”

”Okej.” Tom nickade långsamt, uppenbarligen borta i sina egna tankar.

”Så, skulle vi kolla på film, eller?” Jag tog colaflaskan ur hans hand, plockade ner två glas ur skåpet och begav mig sedan in i vardagsrummet, där Tom bunkrat upp med en rejäl hög filmer. Tom var mig tätt i hälarna med godiset upphällt i en skål.

”Jag tog lite blandade filmer.” Tom plockade upp fjärrkontrollen och började zappa mellan kanalerna.

Jag plockade upp filmerna för att titta igenom dem, plockade ur de som kändes olämpliga.

”Jag tror vi skippar skräckfilmerna och de sorgliga. Okej? Du behöver se något som får dig att skratta.” Jag tog på måfå upp en film ur högen som blivit kvar och reste mig för att sätta på den.

”Det låter väl bra.” Tom suckade och då jag vände mig om för att slå mig ner i soffan igen, hade han sjunkit tillbaka mot ryggstödet och kramade krampaktigt fjärrkontrollen i handen. Jag lossade hans grepp kring den, satte på filmen och placerade sedan hans arm kring mina axlar.

”Det kommer bli bra, jag lovar.” Jag sökte efter hans blick.

”Tack, Alex. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort.” Han pussade mig mjukt på hjässan och riktade sedan blicken mot tv:n, nu med ett litet leende i mungipan. Även jag log. Allt skulle verkligen bli bra, jag visste det säkert.

 

 

(Zack, men tänk honom bara med piercing i läppen :p)

 

---

Äntligen har jag lyckats bli klar med del 16! Jag är verkligen jätteledsen för dröjsmålet, men har inte haft någon inspiration överhuvudtaget. Sedan så stukade jag fingrarna/handleden på vänsterhanden, vilket gör att jag inte kan skriva lika snabbt som vanligt.

 

Men jag hoppas att ni gillar den här delen i alla fall! Kommentera gärna, ni har börjat bli lite dåliga på den saken ;) Kommenterar ni riktigt bra, så kommer det kanske upp en tävling imorgon eller en till del, beroende på vad jag har tid för

Och vem tror ni Zack är? Hm, enligt mig känns han lite skum :P

Aja, ha det så gött!