Kvällen och följande morgon flöt förbi som i en dimma. Trots att jag var arg på Ulrik, så saknade jag honom och jag visste att det inte var säkert att jag skulle få träffa honom igen. Han ville säkert inte ens träffa mig.

Jag hade egentligen ingen större ork till att följa med på balen, men visste att jag var tvungen för Liz skull. Hon hade sett fram emot den ett bra tag och jag ville inte förstöra det för henne.

Alltså klädde jag mig på kvällen i den vita klänningen och gjorde ett försök till att sätta upp mitt korta hår. Jag visste inte hur bra jag lyckades, men jag brydde mig ändå inte. Det här var det bästa jag kunde åstadkomma.

”Vad fin du är.” Mamma log mot mig då jag kom nerför trappan. Jag ryckte förstrött på axlarna.

”Jag antar väl det.” Jag log så gott jag förmådde, men mamma hade sedan länge förstått vad som pågick.

”Jag vet att det gör ont nu, men jag lovar, det går över snabbare än vad du tror.” Hon strök undan en hårslinga ur mitt ansikte och såg upp på mig. Jag var flera centimeter längre än henne och det kändes konstigt. Jag hade alltid varit kortare än henne fram tills för något år sedan.

Det ringde uppfordrande på dörren. Jag suckade tungt och stegade sedan dit för att öppna. Det var antingen Liz eller Zack. Jag hade bett honom följa med. Jag kände mig skyldig över det som hänt dagen före. Det var ju jag som hade varit upphovet till det hela.

”Hi.” Zack log brett mot mig och sträckte fram en liten bukett vita rosor. Jag log tillbaka, försökte att undvika att se på hans vänstra ögonbryn. Jag visste att han hade fått sy det och det var nu täckt med tunn sårtejp. Men så mycket syntes det trots allt inte, mycket till min lättnad.

”Hi.” Jag drog in doften av rosorna. ”I just gonna putt these in some water.” Jag vände mig om, bara för att finna mig stå ansikte mot ansikte med mamma.

”I can do it. Go and have fun now.” Hon log och tog blommorna ur min hand. Jag nickade tacksamt och följde sedan Zack ut genom dörren.

Det var han som körde för kvällen och därför hade han tagit på sig ansvaret för att få oss säkert dit och tillbaka hem.

Då jag öppnade bildörren, fann jag Liz, Victoria och Felicia sittande i baksätet.

”Hi girls!” Jag skrattade och spände fast mitt bälte.

”Hi! You´re excited?” Liz såg förväntansfullt på mig och jag nickade. Även hon hade blivit utan dejt, då Jack bestämt sig för att åka hem tillsammans med Ulrik. Men hon verkade inte sörja alltför mycket. Hon hade ju i alla fall fortfarande kontakt med honom och tänkte åka till Sverige någon gång senare under året för att hälsa på.

”Of course.” Jag log och utväxlade en hastig blick med Zack, då han hoppade in bredvid mig. Jag kunde inte neka att han var otroligt snygg i sin mörka kostym och vita skjorta.

”This will be our first prom”, informerade Victoria mig om och jag vände mig om för att kunna möta hennes blick.

”I´m sure you´ll love it. It´s always fun.” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta ironisk på rösten. Jag kom ihåg min senaste bal som otroligt tråkig, men så hade min dejt även varit tråkig. Jag hoppades på att den här skulle bli bättre.

”I hope there will be some nice guys.” Felicia log och jag såg hur hennes kinder färgades lätt röda.

”You´re both pretty. I think the guys will que for getting to dance with you.” Jag lade märke till att de båda rodnade, men valde att inte kommentera det vidare för att göra dem än mer generade.

Jag vände mig framåt igen och kramade min väska i handen. Jag kunde känna hur mobilen vibrerade till där inuti och drog försiktigt fram den. Den visade på ett sms från Ulrik. Än hade jag inte raderat hans nummer. Det gjorde ont att se hans namn på nytt och jag fick svälja hårt flera gånger för att samla mod nog till att öppna det.

18.56 pm

To: Alex

Jag är så ledsen för allt jag gjort. Jag menade aldrig att det skulle bli såhär. Jag saknar dig, mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva för någon. Jag hoppas att någon gång, någon dag, så kanske du kan förlåta mig och låta mig bevisa att allt bara var ett stort misstag.

Jag älskar dig och kommer alltid göra.

Ulrik xx

Jag slöt ögonen för några korta sekunder, bara för att kunna hindra mig själv från att börja gråta. Jag visste att jag inte kunde förlåta honom, hur mycket han än bönade och bad om det. Jag klarade inte av det. Det var för smärtsamt.

Zacks perspektiv

I gave Alex a quick glance, meet her gaze. I swallowed hard. I could still see that she had feelings for Ulrik, but I also knew that she wouldn´t forgive him for what he did. I felt guilty for being a part of all this. If I hadn´t kissed her there, at the hospital, everything would still be fine. It would be Ulrik sitting beside her at this very moment, not me. She would be smiling her wonderful smile, instead of this. Her serious face, her sad gaze and her way to speak.

I turned the music at the radio up and kept my eyes fixed on the road. I knew that nothing I said could make her feel better. I just had to give her some time, that´s all.

I sighed and checked the girls in the backseat by the mirror. I saw Liz looking seriously at me and I raised one eyebrow and she pointed at Alex. I nodded quickly, before I concentrated on the road again. I didn´t want to kill us all. Not today.

Alex perspektiv

Kvällen blev riktigt lyckad, trots att jag inte kände mig helt i form. Jag och Zack trivdes verkligen ihop och det var nästan att jag kunde se oss tillsammans, så fort som jag kommit över Ulrik. Med Zack vid min sida, så skulle det säkert gå snabbare än vad jag trott. Det gladde mig.

Felicia och Victoria njöt verkligen av balen. De hittade snabbt varsin kille att dansa med och de slet sig knappt från varandra på hela kvällen. De hade verkligen tur.

Jag lade märke till att Liz faktiskt inte flirtade särskilt mycket med någon av killarna, trots att flera av dem försökte flirta med henne. Jag förstod att hon försökte hålla sig undan för Jacks skull, men några gånger dansade hon trots allt. Hon verkade i vilket fall ha roligt. Inga sorgsna miner där inte. Det var snarare jag som stod för de sorgsna minerna, men jag antog att det var förståeligt.