Jag spenderade en vecka på sjukhuset, då läkarna inte vågade lita på att jag skulle äta ordentligt. Alltså hade jag sträng observation varje gång jag skulle äta och minst två timmar efter för att de skulle vara säkra på att jag verkligen åt allt.

Men jag protesterade inte. Jag hade insett hur dum jag hade varit, hur nära det hade varit att jag skadat mig själv allvarligt.

Jag blev snabbt uttråkad, då alla andra verkade ha bättre saker för sig än att umgås med mig. Zack kom några gånger, då i sällskap med Felicia och Victoria, men han verkade vara stressad över något. Jag undrade om han hade hört om vad jag gjort, men det kändes lite osannolikt. Han hade ingen direkt kontakt med min familj.

Jag lärde nu känna Felicia och Victoria mer. De var verkligen trevliga och uppenbarligen fans till Ulrik, då de flera gånger frågade om honom och bad mig ta hans autograf åt dem. Det gjorde jag mer än gärna.

Ulrik försökte spendera så mycket tid som möjligt med mig, men Jack drog flera gånger iväg honom på saker tillsammans med Tom. Jag antog att de passade på att gå ut och festa nu när de var av med mig för ett tag.

Jag brukade inte vara den avundsjuka typen, men jag kunde inte låta bli att undra om Ulrik faktiskt träffade någon annan än mig under min sjukhustid. Han verkade mycket gladare och piggare nu, som om han var glad över att slippa mig. Jag frågade honom ett par gånger, men fick aldrig något konkret svar. Det gjorde mig sorgsen.

Två dagar innan midsommar balen, blev jag äntligen utskriven. Mamma var den enda som kom för att hämta mig, men jag klagade inte över det.

Jag satt på sängkanten i väntan på mamma och snörde på mig skorna, då ljudet av en låg knackning på den öppna dörren, genomsyrade luften.

”You´re leaving?” Jag såg upp vid den välbekanta rösten.

”Yeah.” Jag log då han kom in i rummet och ställde sig framför mig med händerna nedkörda i jeansfickorna. Jag lät blicken söka av hans ansikte, lade märke till att han tagit bort piercingen i läppen. ”What are you doing here?” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta anklagande.

”I thought that I could keep you company.” Han ryckte på axlarna och jag reste mig upp, så att vi stod öga mot öga. ”But I guess that´s not needed now when you´re going home.”

”Maybe not.” Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle säga vidare.

”Alex.” Han hävde ur sig det hastigt och jag såg upp på honom.

”Yes?”

”I think I like you. More than a friend.” Han såg intensivt på mig och jag kände hur det hettade i kinderna. Vad hade han nyss sagt?

”I like you too, but…” Han avbröt mig genom att dra mig intill sig och trycka sina läppar mot mina. Innan jag hunnit dra mig undan, kunde jag höra en låg duns bortifrån dörren och en häftig inandning.

”Alex.” Jag tog hastigt ett steg bort från Zack och såg mot dörren. Trots att jag redan visste att det var Ulrik som stod där, så kunde jag inte låta bli att flämta till. Varför kunde han inte ha väntat med att komma till senare? Han visste att jag skulle komma hem idag.

”Ulrik”, mumlade jag och tog ett steg mot dörren. Han såg kallt på mig, slängde en blick åt Zacks håll och vände sedan på klacken för att kunna sätta av i hög fart ner genom korridoren.

”I´m so sorry, Alex. I shouldn´t have. That was your boyfriend, right?” Zack såg förkrossad på mig och jag nickade långsamt.

”I´m sure I´ll solve it. Don´t think to much about it, okey?” Jag såg på honom, gjorde ett försök till att le.

”Okey.” Han suckade och vände bort blicken. ”I see you around.”  Med de orden lämnade han rummet och begav sig åt samma håll som Ulrik.

Jag lyfte upp min väska och suckade tungt. Dagen som börjat så bra, hade redan börjat gå utför.

I dörröppningen låg det som Ulrik uppenbarligen tappat. En liten ask, inte mycket större än min handflata. Jag plockade försiktigt upp den och placerade den i ytterfacket på min väska. Jag var tvungen att prata med honom innan jag kunde ha gott samvete nog till att öppna den.

”Är du klar?” Mamma hade dykt upp och såg nu på mig. Jag nickade, log för att inte oroa henne.

”Ja, så klar som jag någonsin kan bli.”

”Bra.” Hon kramade bilnycklarna i handen och visade sedan ut mig ur rummet, hela tiden med ögonen fästa på mig för att se till så att jag mådde bra.

Jag brydde mig inte om henne, utan följde bara villigt med. Mina tankar var riktade åt ett annat håll. Jag hade varit så glad över att äntligen slippa sjukhuset, att äntligen få komma hem. Allt hade krossats på bara några sekunder.

Jag bet mig i läppen, försökte att inte låtsas om att jag faktiskt tyckt om att ha Zacks läppar mot mina. Det var inte rätt. Det var Ulrik som jag var tillsammans med. I alla fall för tillfället. Jag visste inte om han kände för att vara tillsammans med mig. Jag hade uppenbarligen sårat honom, trots att inget egentligen varit mitt fel. Eller? Jag var för förvirrad för att kunna tänka klart.

Dagen därpå begav jag mig på nytt in till stan i sällskap med Tom. Han hade kommit hem igen, då han kände sig för ensam i sin lägenhet. Han hade än inte hittat någon annan efter Michelle, men han verkade som tur var inte ledsen.

Jag hade insett att den klänning jag till en början köpt, överhuvudtaget inte passade mig längre. Jag var alltför smal för att kunna bära den ordentligt. Alltså behövde jag lämna tillbaka den och skaffa en ny.

Jag var bara glad över att få bli distraherad av något annat än att jag var smal. Mamma tjatade om det hela tiden, så att jag till slut blev helt snurrig.

Jag hade pratat med Ulrik om det som hänt och han hade förstått, trots att han fortfarande verkade missnöjd. Jag undrade om han var svartsjuk igen. Det gjorde mig irriterad. Varför kunde han inte lita på mig?

”Du, vad sägs om den här?” Tom pockade på min uppmärksamhet och jag såg på honom.

”Hm?” Han höll upp en kort, vit klänning framför mig. Den var smal runt överkroppen med en vidare kjol och några silverdetaljer. Jag nickade. ”Jag provar den.” Jag tog den ur hans hand och försvann sedan in i provrummet.

Försiktigt drog jag av mig min t-shirt och lät klänningen glida över huvudet. Den passade perfekt, trots att jag fortfarande bar jeans under. Jag snurrade runt en gång framför spegeln och nickade nöjt. Det här var den rätta.

Jag bytte tillbaka till mina vanliga kläder och begav mig sedan tillbaka till Tom. Han såg frågande på mig.

”Får jag inte se den på dig? Satt den så fel?” Jag suckade tungt och himlade med ögonen mot honom.

”Du får se den imorgon.” Jag log. ”Den passade perfekt.”

”Vilken tur då. Jag började precis bli hungrig.”
”Jag med.” Jag gned mig menande över magen, sköt bort det som talade om för mig att jag inte skulle äta. Det var slut med att svälta sig själv. Det var bara dumt, det visste jag nu.

”Sicken tur.” Tom blinkade glatt.

Vi betalade för klänningen och begav oss sedan till Starbucks i närheten för att äta lunch.

Vi slog oss ner på uteserveringen, trots att det var kallare i luften och regn hotade att falla. Jag smuttade på mitt kaffe och lät blicken leta sig längs gatan. Det var inte mycket folk ute, på grund av det dåliga vädret, och det passade mig perfekt. Jag gillade inte trängsel. Det var bara störande.

Ett irriterande ljud letade sig genom luften. Jag drog instinktivt upp mobilen ur fickan, men fann att det inte var min som ringde. Jag såg på Tom och förstod att det var hans.

”Du kanske ska svara?” Jag log retsamt och han nickade kort. Han drog upp mobilen, tryckte hastigt på några knappar och tryckte den sedan mot örat.

”Hi”, mumlade han och rynkade lätt pannan. ”Now?” Han suckade och drog handen genom håret. ”Okey then. I´m on my way.”

”Vad handlade det där om”, frågade jag då han la på och stoppade tillbaka mobilen i fickan.

”Jag måste gå. En av mina kollegor på jobbet har blivit sjuk, så jag måste hoppa in med omedelbar verkan.” Han drack ur sin kopp och reste sig upp.

”Jaha.” Jag nickade kort. Han drog upp sina bilnycklar ur fickan.

”Du kan ta bilen. Jag blir nog kvar sent, så jag liftar med Mark eller tar bussen.” Han tryckte nycklarna i min hand.

”Okej.” Jag nickade långsamt. Hans närmaste vän, Mark, det var länge sedan jag träffade honom, men jag hörde inte dit. Inte till den delen av Toms liv.

”Vi ses.” Han höjde handen och skyndade sedan iväg längs gatan. Jag såg efter honom en kort stund, innan även jag reste mig och greppade min väska och påsen med klänningen. Det var bäst att jag begav mig hemåt.

Jag valde att ta en längre väg tillbaka till bilen. Jag hade knappt varit ute på en vecka och den friska luften var härlig, trots sitt regnhot.

Då jag passerade den ödsliga parken, fångade två killar upp min blick. Jag rynkade pannan och stannade till. Något stämde inte. De var alltför välbekanta.

Då den ena killen plötsligt, utan förvarning, slog till den andra, så att han föll till marken, flämtade jag till och skyndade dit.

”What the heck are you doing?” Jag utbrast det högre än vad jag tänkt mig. Jag lät både frustrerad och desperat, men fanns det något annat att vara när man nyss sett den person man litade mest på göra en totalt förkrossad.

Zack såg upp på mig där han satt på marken. Blodet strömmade från hans vänstra ögonbryn och jag insåg att Ulrik måste ha spräckt det. ”Here, take this.” Jag krängde av mig min skjorta och gav den till Zack. Han tryckte den mot såret, samtidigt som jag vände mig mot Ulrik.

”Alex, det var inte meningen att du skulle se det här.” Han såg skamset på mig, men jag kände inte för att lyssna på hans ursäkter. Jag brydde mig inte om att jag innerst inne älskade honom. Han hade svikit mitt förtroende.

”Vad i helvete tänker du med?”, fräste jag. ”Du kan inte bara gå runt och misshandla folk.”

”Jag försökte bara banka lite vett i honom”, muttrade han. ”Han kan inte bara gå och kyssa folks flickvänner.”

”Jag trodde vi var klara med det här”, suckade jag. ”Allt var bara ett stort missförstånd.” Jag drog frustrerat fingrarna genom mitt korta hår och slöt ögonen en kort stund för att samla mod.

”Tror jag det. Han visste om att vi var tillsammans.” Han mötte irriterat min blick.

”Vet du vad?”, hävde jag ur mig. ”Jag är så förbannat trött på att du sviker mig såhär oavbrutet. Du verkar inte ta någon hänsyn till någonting. Bara för att du är känd, så kan du inte få allt du vill.” Jag slog ut med händerna och tog ett par steg mot honom så att jag kunde muttra min sista fras i hans öra. ”Det är så jävla slut.” Han stirrade chockat på mig en kort stund.

”Visst, om det är det du vill.” Han rynkade pannan.

”Dra härifrån bara. Jag står inte ut med att se dig.” Jag knuffade undan honom och vände sedan ryggen åt honom, svalde febrilt för att skölja ner tårarna som bubblade upp i ögonen. Det hade varit så mycket svårare att göra slut med honom än vad jag trott.

Jag hörde hur han gjorde en ansats till att säga något, men strax hörde jag hans fotsteg avlägsna sig.

”You´re okey?” Zack såg undrande på mig, då jag sjönk ner på huk bredvid honom.

”Break ups are hard”, var det enda jag fick fram och han nickade förstående.

”I´m here for you if you need me.” Jag mötte hans blick och lade märke till den lilla röda fläck som började leta sig igenom skjorttyget.

”Come on, let´s get you home.” Jag hjälpte honom upp och tog honom sedan med mig till Toms bil.

Bilresan tog egentligen inte många minuter, men den kändes längre än den var. Mina tankar var röriga och Zack hade stora problem med att få mig att hitta rätt. Men tillslut parkerade vi utanför ett lägenhetshus, i närheten av där Tom bodde, och han visade mig uppför trapporna.

Dörren öppnades redan innan vi hann knacka på och Felicia såg förvånat på oss.

”Oh.” Hon lät blicken söka av oss, innan hennes blick fastnade på Zack. ”What happend?”

Zack utväxlade en hastig blick med mig.

”A minor accident, that´s all.” Han ryckte på axlarna och steg sedan in genom dörren. ”You´re coming?” Han såg undrande på mig, men jag skakade bara på huvudet.

”No, I think I need to get home.” Han nickade.

”You´ll get your shirt back soon, I promise.” Han log och gjorde en ansats till att stänga igen dörren.

”No worries.” Jag vinkade mot honom och skyndade sedan nerför trapporna till bilen. Inte förrän jag säkert stängt dörren efter mig och slagit på musik, lät jag tårarna börja rinna. Hur skulle jag kunna möta Ulrik nu?

Då jag kom hem, fann jag att Gabriels bil var borta, men jag tänkte inte över det så speciellt mycket. Han var ofta ute med vänner eller liknande.

Mamma mötte mig i hallen med en förvirrad min.

”Vet du vad som hänt med Ulrik?” Hon mötte min blick. Jag skakade skamset på huvudet, ville inte berätta än.

”Hurså?”

”Han kom för en timme sedan eller något och packade sina saker i en brådska. Han sa att han var tvungen att åka hem. Något med hans sommarturné. Gabriel är och lämnar honom och Jack på flygplatsen.”

”Åh.” Jag bet mig i läppen. ”Jaså.” Jag svalde hårt. ”Jag går upp till mitt rum.” Hon nickade kort, uppenbarligen förstod hon att något var fel, men var taktisk nog att inte säga något, till min lättnad.

Jag hade egentligen inte trott henne när hon sa att Ulrik åkt hem, men rummet var tomt på hans ägodelar. Det var som om han aldrig funnits annat än i mina tankar. Jag gav ifrån mig ett lågt kvidande och slängde mig på mage i sängen, så att jag kunde borra in huvudet i kudden.

Han var borta och det fanns inget jag kunde göra åt det.