Ulrik ledde fram mig till vattenbrynet och stannade där till. Han sjönk ner på en flat sten och visade sedan med handen att jag skulle slå mig ner bredvid honom.

”Vad handlar det här om egentligen, Ulrik?” Jag såg fundersamt på honom en kort stund, innan jag började snöra upp mina converse. Det kliade nästan i fötterna efter att få sänka ner dem i det svala vattnet. Det dröjde inte många minuter innan just detta gjordes. Vattnet omslöt mjukt mina fötter och jag kunde känna den svaga strömmen göra ett försök till att dra dem med sig.

”Jag har något att berätta.” Ulrik såg upp och mötte min blick. Hans ansikte bar på ett allvarligt uttryck och jag kunde inte låta bli att känna mig orolig.

”Har det hänt något?” En rynka hade dykt upp mellan mina ögonbryn och jag fattade tag i hans hand, som om att hålla den kunde ge mig styrka.

”Det är inget farligt.” Han skrattade lågt och kramade min hand. ”Jag lovar, du behöver verkligen inte vara orolig.”

”Hm.” Jag bet mig i läppen och granskade vattnets små virvlar och vågor. Trots att det inte var mer än en liten bäck, så var den djup med ett lätt sug. Men den såg inbjudande ut och jag önskade att jag tagit med mig min bikini.

”Jag älskar dig.” Hans röst fick mig att hastigt vända på huvudet och se på honom.

”Vad sa du?” Jag såg oförstående på honom, trots att jag mycket väl hört honom första gången. Men jag ville bara höra honom säga det igen, för att vara säker.

”Jag älskar dig, Alex.” Han log brett, men trots det kunde jag se att han var osäker på min reaktion. Hade hade uppenbarligen förberett sig på värsta tänkbara svar tillbaka.

”Jag älskar dig också.” Jag log tillbaka. Han andades lättat ut och drog mig sedan intill sig genom att placera armen kring min midja.

”Jag trodde ett tag där att du skulle säga nej.” Med sin lediga hand, kliade han sig generat i nacken och jag skrattade.

”Som om jag inte skulle svara dig.” Jag kysste honom mjukt på kinden och lutade sedan huvudet mot hans axel. ”Jag är galen i dig.” Jag mumlade fram det sista och slöt ögonen, som för att bevara stunden där den var.

”Hm.” Jag kunde höra på hans röst att han log, troligtvis lika fånigt som jag.

”Jag känner för att bada.” Jag slog upp ögonen och reste mig upp. Han såg upp på mig, skuggade ögonen med handen för att skydda dem mot solljuset.

”Titta i väskan där borta.” Han log finurligt och nickade bort mot filten i mitten av gläntan. Jag såg fundersamt på honom, innan jag stegade dit och fann en liten, blå väska vilande i gräset. Den var vagt bekant, såg ut som en av mina egna väskor.

Jag drog försiktigt upp dragkedjan och kikade ner i väskan, nästan rädd för att något skulle hoppa ur den och skrämma mig. Det skulle vara en typisk Ulrik- grej.

Men till min förvåning låg där en fluffig, blå handduk och en av mina bikinis. Jag kände hur ett leende lekte i mungipan, samtidigt som jag funderade över hur den kommit dit. Hade Ulrik varit och rotat i min garderob? Jag hoppades inte det.

Med en hastig blick åt Ulriks håll, bytte jag om till bikinin och placerade sedan mina kläder i en prydlig hög bredvid väskan.

”Baddags.” Jag log mot Ulrik och sträckte sedan ut handen mot Ulrik för att hjälpa honom på fötter.

”Det var på tiden.” Han blinkade och jag boxade till honom på armen.

”Vad då, antyder du att jag är långsam?” Jag höjde hotfullt på ögonbrynen och blängde på honom. Han skrattade.

”Tja, ni tjejer är kända för det.” Jag fnös irriterat.

”Det är säkert något som ni killar hittat på, bara för att det ska se ut som om killar aldrig kommer för sent.”

”Kanske det, kanske.” Han skrattade på nytt och drog sedan sedan sin t-shirt över huvudet och trampade av sig skorna. ”Sisten i!” Innan jag hunnit röra ett finger, dök han i vattnet och försvann under ytan. Jag log och granskade vattenytan, väntade på att han skulle komma upp på nytt.

Men då sekunderna gick och hans blonda huvud dök inte upp. Jag började bli orolig. Tänk om han slagit i huvudet eller fastnat någonstans?

Jag väntade några ytterligare sekunder, innan jag dök i. Jag var tvungen att se så att han var okej.

Det svala vattnet omslöt min kropp, fick mig att sjunka ner mot botten i rasande fart, omgiven av glittrande bubblor. Jag kände hur mina fötter nuddade botten och sköt hastigt ifrån, trots en skarp smärta i fotsulan.

Det dröjde inte många sekunder innan mitt huvud bröt igenom vattenytan och jag spanade hastigt över vattenytan. Inte den minsta skymt av Ulrik.

Ett lågt skratt avbröt mina tankar och jag såg upp mot stranden. Där stod Ulrik, drypande våt och skrattade åt mig.

”Vad fan sysslar du med?” Jag blängde på honom och simmade in till kanten. Han kom av sig och såg frågande på mig.

”Vad då?” Han sträckte ut handen för att hjälpa mig upp, men jag ignorerade den bestämt och hävde mig istället smidigt upp på den klippa vi tidigare suttit på.

”Jag trodde att det hade hänt något. Att du slagit i huvudet och svimmat av eller nåt. Och så står du här och skrattar åt mig. Fy farao.” Jag gjorde ett försök till att resa mig upp och kände hur vänsterfoten smärtade till. När jag såg ner, fann jag att den glänste av blod blandat med vatten, vilket bara fick det hela att se ännu värre ut.

”Jag är ledsen.” Han såg ledsamt på mig till en början, tills hans blick landade på min fot. Han flämtade till. ”Vad sjutton har du gjort?” Jag ryckte på axlarna och tog några prövande steg framåt. Detta fick mig att grimasera illa. Det gjorde verkligen ont.

Ulrik tog några steg framåt, i ett försök att hjälpa mig, men jag skakade bara på huvudet.

”Jag klarar mig själv”, morrade jag och gjorde ett försök till att ta några ytterligare steg.

”Det gör du inte alls.” Han tog några bestämda steg fram mot mig, böjde sig ner och lyfte utan förvarning upp mig i famnen.

”Ulrik, släpp ner mig.” Jag stirrade stint på honom, men han rörde inte en min. Istället fortsatte han röra sig mot filten, där han tydligen skulle placera mig. ”Ulrik, kom igen. Jag kan gå själv.” Jag försökte vrida mig ur hans grepp, men det enda resultatet som kom sig av detta, var att Ulriks grepp hårdnade. Jag suckade, insåg att han inte tänkte göra som jag sa. Han tänkte inte ge sig.

”Då var vi framme.” Ulrik mötte hastigt min blick och satte sedan försiktigt ner mig på filten. Han sträckte mig min handduk och greppade sedan en flaska ur en väska och försvann ner till vattenbrynet igen.

Jag tog den korta stunden i akt och började granska min fot. Det fanns inte mycket att se, men vad jag förstod, så hade jag skurit mig på något som legat på botten av bäcken. Jag skulle behöva tvätta av det för att kunna se hur den egentliga skadan såg ut.

Ulrik kom tillbaka på nytt, nu med flaskan fylld till bredden med gnistrande, klart vatten. Han sjönk ner på knä framför mig och fattade ett försiktigt tag om min skadade fot.

”Vad sysslar du med”, frågade jag tyst och försökte möta hans blick.

”Jag tänkte tvätta av det lite.” Han såg inte upp, utan det enda jag kunde se var hans fuktiga hår och hans händer som mjukt började tvätta bort blodet från foten med vatten från flaskan.

Jag granskade honom under tystnad, tacksam över att han var så envis att han gjorde det han gjorde. Han hade lika gärna ha kunnat göra något helt annat, utan att bry sig om mig.

”Hur ser det ut? Kommer jag förlora foten?” Jag log mot honom, efter mitt taskiga försök till att göra situationen till något komiskt.

Han såg upp, skrattet glittrade till i hans ögon.

”Det är inte riktigt så allvarligt, som tur är. Men jag gör mitt bästa.” Han skrattade lågt och böjde sedan ner huvudet på nytt. ”Kan du räcka mig den gröna väskan?” Han såg inte upp, men verkade trots det vara klar med att tvätta av min fot.

”Visst.” Jag sträckte försiktigt på mig och greppade tag om väskan. Jag kände igen den som en av våra många första- hjälpen- väskor. Jag var glad över att han tänkt på att ta med sig den.

”Det ser inte så farligt ut, men det behöver ändå läggas om. Jag är ingen expert, så du vill kanske göra det själv.” Han såg frågande på mig. Jag ryckte kort på axlarna och plockade sedan upp min handduk för att börja torka håret.

”Jag vet inte om det skulle bli så lyckat om jag gjorde det, så det är kanske bäst om du gör det.” Jag log och han nickade.

”Visst.” Han hade redan öppnat väskan och började nu plåstra om vad som jag antog var ett skärsår på fotsulan. Det dröjde inte många minuter innan min fot såg ut som ett vitt paket.

”Bra jobbat.” Jag granskade den noga. ”Kunde inte gjort det bättre själv.” Ulrik skrattade och drog handen genom håret.

”Jag ska bara gå och byta om.” Han rafsade åt sig ett klädbylte och styrde sedan stegen mot skogsbrynet. ”Ropa när du är klar, okej?” Jag nickade, precis innan han försvann in bakom ett träd.

Så försiktigt jag kunde, bytte jag på nytt om till min slappa t-shirt och shorts. De kändes ganska sunkiga i sommarvärmen och jag kikade därför hoppfullt ner i den väska som jag funnit bikinin och handduken, om Ulrik fått för sig att lägga ner något mer. Det hade han inte.

Jag suckade frustrerat och flätade sedan håret i en enkel fläta. Mer än det kände jag inte för.

”Jag är klar.” Jag ropade ut det så högt jag vågade och såg sedan mot skogsbrynet. Det dröjde några minuter innan Ulrik dök upp. Jag antog att han försökt borsta igenom sitt hår med fingrarna, då det såg mycket rakare ut än innan. Gubbkepsen satt som vanligt på sin plats, men då han slog sig ner bredvid mig på nytt, norpade jag åt mig den och rufsade om hans hår med ena handen.

”Och vad var det där bra för?” Han blängde på mig.

”När jag ser såhär sunkig ut, så är det inte mer än rätt att du ser ut som om du nyss kommit ur sängen.” Jag skrattade och höll gubbkepsen utom räckhåll från honom.

”Sunkig, sa du? Inte alls.” Han log och ryckte lekfullt i min t-shirt. ”Men om du känner så, så behöver du ju inte ha några kläder på dig alls. Det passar mig perfekt.”

”Dröm vidare, du.” Jag skrattade och slängde åt honom gubbkepsen. Jag noterade nöjt att han inte satte på sig den igen.

”Så, är du hungrig?” Jag nickade och Ulrik öppnade därmed picknickkorgen. ”Sicken tur då att jag är så smart att jag har lite gott med mig.” Han blinkade och började plocka upp olika små burkar ur korgen. Jag gissade på att mamma varit med och fixat en del av dem, då jag kunde urskilja saker som var typiskt henne. Saker som hon visste att jag tyckte om. Hon var faktiskt bra. Ibland.

 

 

 

---

Halloj, halloj!

 

Jag är verkligen ledsen för att inlägget dröjt så mycket som det gjort, men har knappt haft några idéer. Hade nästan skrivit klart det i måndags, men så lämnade idéerna mig totalt och igår hade jag helt enkelt inte lust att skriva.

Tänkte även ta och informera en sak: Den dator som jag för det mesta använder för att skriva på, kommer snart att "försvinna", vilket kommer göra att jag kanske kommer få lite problem med att skriva. MEN jag ska försöka att antingen fixa min egen dator, eller så kommer jag inom kort införskaffa mig en iPad med vanligt tangentbord, vilket då gör att jag troligtvis kommer kunna skriva normalt ändå. Men exakt när detta blir av, är i nuläget oklart, så det kan alltså dröja. Därför kommer uppdateringen vara lite dålig några veckor framåt, men hoppas att det inte gör alltför mycket!

Ha de gött nurå!