Dagen förflöt i en lagom takt. Jag och Ulrik hade det trevligt tillsammans. Promenerade runt i Sydney och pratade.

Ulrik var så lätt att prata med. Han lyssnade alltid noga och gav råd och svar när jag behövde det. Han skämtade och skrattade oavbrutet och bara av att vara i hans närhet, blev man gladare.

Vi hade precis slagit oss ner på ett litet café och beställt varsin kaffe och en brownie. Solen sken fortfarande från himlen, om något svagare än tidigare, då eftermiddagen började lida mot sitt slut.

”Har du någon speciell tid då du ska hem”, frågade jag och smuttade på mitt kaffe. Det var jobbigt varmt, så varmt att jag kunde känna hur det brände till på tungan.

”Jag tror inte det.” Ulrik rynkade fundersamt pannan. ”Din mamma sa inget om det.”

”Okej.” Jag kände hur humöret sjönk när han nämnde mamma.

”När hade du tänkt komma tillbaka?” Han mötte min blick och log frågande. Jag ryckte på axlarna.

”Ingen aning. När jag känner för det, antar jag. Jag skulle egentligen vilja åka hem redan nu, men mamma skulle nog bli rejält skadeglad då.” Jag suckade tungt och lutade mig bakåt mot stolens hårda ryggstöd.

”Jag tror hon saknar dig.” Ulrik slängde en hastig blick ut över den lilla parken som caféet låg beläget bredvid. Gräset hade börjat gulna av den starka solen och en fontän gjorde sitt bästa med att spruta ut sitt vatten.

”Det tror jag så mycket jag vill”, muttrade jag och granskade mina händer som vilade i knäet. ”Hon har aldrig sagt det i alla fall. Allt hon tjatar om är att hon tycker att jag ska bli mer som Jessica och Tyler. Vad då? Bortskämd, snobbig och sminkad?” Jag snörpte frustrerat på munnen. Det jag sa var sant. Mamma verkade aldrig nöjd med mig, hur bra resultat jag än fick i skolan. Ibland kändes det som om hon inte ens lade märke till att jag växte och blev äldre.

”Det där är inte sant och det vet du.” Ulrik såg på mig och sträckte sig efter min hand.

”Och vad vet du om det?”, fräste jag och blängde på honom. ”Hon har alltid varit sådan, aldrig kunnat acceptera mig för den jag är. Hon tjatar alltid om att jag är för lik pappa. Oansvarig och egoistisk.” Jag märkte att jag höjt rösten och att folk i närheten gav mig nyfikna blickar. Jag visste att de inte kunde förstå vad som sades, men jag gillade trots det inte uppmärksamheten de gav mig.

”Alex, det är okej.” Ulrik reste sig från sin stol, stegade runt bordet och sjönk ner på huk framför mig. Han fattade tag om mina händer med sina egna och mötte min blick. ”Du har rätt, jag vet inte. Jag försöker bara hjälpa till.” Han log.

”Det är ingen fara”, mumlade jag och såg på våra händer tillsammans. Det var som om de passade ihop, hur det nu kunde vara möjligt.

Jag hade alltid skrattat åt löjliga kärleksromaner, där huvudrollen, oftast spelad av en kvinna, tjatade om hur hennes och pojkvännens händer passade perfekt ihop och att de var menade för varandra. Inte förrän nu förstod jag att det, på något konstigt sätt, faktiskt kunde vara så.

”Säker?” Ulrik höjde på retsamt på ögonbrynen och jag nickade, samtidigt som ett leende spred sig över mina läppar.

”Helt säker.” Jag lutade mig fram och kände strax hans mjuka läppar fånga upp mina.

”Bra.” Han lutade sig tillbaka och reste sig sedan upp. Tydligen hade hans ben tröttnat på den ställning han suttit i.

”Ska vi gå, kanske?” Jag la huvudet på sned och följde honom med blicken, då han begav sig tillbaka till sin sida av bordet för att hämta sin gitarrväska. Av någon konstig anledning hade han burit runt på den större delen av dagen. Jag förstod inte hur han orkat.

”Inte långt, hoppas jag. All promenering idag tar död på mig.” Han grimaserade lekfullt.

”Hm, du var inte tålig du”, retades jag och knuffade till honom med höften, då jag passerade honom. ”Det hela har kanske något med din gitarrväska att göra?”

”Haha, väldigt kul.” Han log och himlade med ögonen. ”Du är en sådan skämtare.”

”Är jag?” Jag rynkade förvånat pannan. Jag hade inte förstått att han tagit det som ett skämt. Det hade i alla fall inte varit menat som ett sådant.

Han skrattade bara åt mig, som om det var ett svar, och fattade tag om min hand.

Vi promenerade genom parken och jag kände först nu hur trött jag faktiskt var. Ulrik var alltså inte den enda.

”Jag vet faktiskt inte varför jag har med mig gitarren.” Ulrik bröt tystnaden och jag sneglade på honom genom mina mörka solglasögon. Jag erinrade mig att de tillhörde Tom egentligen, men tanken försvann lika fort som den kommit.

”Jaså?” Jag fortsatte se honom, men visste inte riktigt om han var medveten om det. Själv gick han och granskade träden, buskarna och blommorna längs gångstigen.

”Det är en vana, antar jag.” Han ryckte lätt på axlarna och såg som hastigast på mig. ”Vill du höra mig spela?” Han verkade osäker på vad jag skulle svara, som om jag inte skulle vilja det.

”Du behöver inte ens fråga”, skrattade jag. ”Klart jag vill höra dig spela.”  Han log lättat.

”Kom.” Han drog med mig över det gula gräset, mot den svala skuggan under ett träd. Trots att det inte var lika varmt som tidigare under dagen, så var skuggan fortfarande härligt svalkande.

Jag slog mig ner i gräset, med ryggen lutad mot trädstammen. Jag granskade Ulrik noga, medan han packade upp sin gitarr och såg till så att den var stämd. Det var som om jag ville lägga varje rörelse han gjorde på minnet. Som om jag ville spara det för evigt, vilket jag undermedvetet kanske ville.

”Vad ska du spela?” Jag hade tagit av mig hatten och solglasögonen och lagt dem på marken bredvid mig. De behövdes inte i skuggan.

”Jag hade tänkt spela en låt som heter Soldiers. Jag tävlade med den i Melodifestivalen hemma i Sverige.”

”Jaså.” Jag log. Jag hade hört talas om tävlingen ett par gånger. ”Gick det bra då?”

”Jag kom trea i finalen.” Han log, verkade inte ett dugg ledsen över att han inte vunnit.

”Grattis! Fast jag antar att det är lite sent nu.” Han skrattade.

”Det är aldrig försent när det kommer från dig.” Jag kände hur det hettade lätt i kinderna och drog fingrarna genom håret för att få något annat att tänka på.

”Okej.” Jag mumlade fram det, bara för att bryta tystnaden.

”Jag kommer fejka ett munspelssolo någon gång ibland. Glömde munspelet hemma i Sverige.” Han blinkade retsamt och jag nickade kort med ett leende på läpparna.

”Kör på, bara.”

Ulrik placerade sig framför mig och greppade gitarren. Han slog några prövande ackord på den och började sedan spela, samtidigt som han gjorde ljud som tydligen skulle föreställa ett munspel. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det lät ganska komiskt.

Ulrik gav mig en hastig, road blick och började sedan sjunga. Hans mjuka röst virvlade runt parken, beblandade sig med gitarrens toner och bildade något underbart.

Jag lade märke till att folk i närheten stannade upp för att lyssna, på någras ansikten dök miner av igenkänning fram och jag antog att det kunde finnas några få fans här, trots att det lät så osannolikt. Halvvägs runt jorden.

Låten väckte även hos mig känslor av igenkänning. Jag hade hört den tidigare någon gång, trots att jag inte kunde komma ihåg det. Det var frustrerande att jag inte kom ihåg, men trots det, så var jag inte frustrerad så speciellt länge. Ulrik och hans gitarr pockade på min uppmärksamhet.

”Nå, vad tyckte du?” Han såg undrade på mig, då han spelat den sista tonen. Jag log mot honom.

”Du är grymt duktig! Inte konstigt att du är den du är.” Han log.

”Trevligt att höra det.”

Jag reste mig upp och såg på medan han stoppade tillbaka gitarren i sin väska. Jag placerade solglasögonen i min väska och snurrade sedan hatten i händerna i väntan på att han skulle bli klar.

”Klockan börjar bli mycket.” Jag kände det som om jag förstörde stämningen, men det var sant.

”Jag kanske ska ta och ringa din mamma.” Ulrik mötte min blick och drog upp mobilen ur fickan. ”Om du nu vill bli av med mig.” Han putade med underläppen och kikade under lugg på mig.

”Nu är det du som är skämtaren”, log jag och himlade med ögonen. ”Klart jag inte vill bli av med dig, knäppgök. Men mamma brukar bli rätt förbannad om man inte är hemma till middagen.” Jag suckade och tryckte ner hatten på huvudet för att få händerna fria.

”På det viset.” Ulrik såg bekymrat på mig en kort stund, innan han vände sig bort, knappade in något på sin mobil och tryckte den sedan mot örat. Det dröjde ingen lång stund innan han började prata med någon i andra änden. Antagligen mor min.

Under tiden passade jag på att dra upp min egen mobil ur fickan. Jag hade knappt använt den på hela dagen. Det hade inte behövts.

Jag fann nu att Liz hade ringt mig och skickat ett sms där hon undrade om vi skulle träffas snart. Jag svarade henne tillbaka att vi kunde höras av under morgondagen. Jag saknade henne, trots att det egentligen bara gått några dagar sedan vi sågs förra gången.

”Så, vad sa hon?” Jag såg på Ulrik, försökte låta undvikande då jag pratade med honom. Han hade lagt ner mobilen i fickan igen och verkade sysslolös.
”Hon kommer till en gata längre bort om en kvart.” Han log. ”Synd att jag inte kan få dig att följa med.”

”Jag kommer hem snart, okej? Jag behöver bara få vara ifrån henne ett litet tag till.” Jag lade huvudet på sned och såg på honom, hoppades att han skulle förstå. Han nickade.

”Okej. Ingen fara.” Han log. ”Följer du med?” Jag skakade på huvudet.

”Helst inte. Jag vill inte träffa mamma heller, eller att hon ser mig med dig. Du behöver inte berätta, va?” Jag såg bedjande på honom och han nickade kort.

”Självklart inte.” Han log och lutade sig fram så att hans läppar mötte mina. Jag kysste honom tillbaka, precis innan han drog sig undan. ”Slut ögonen”, viskade han mjukt. ”Slut ögonen och räkna till 30.” Förbryllad gjorde jag som han sa. Slöt ögonen och räknade tyst till 30.

Jag kunde känna hur han tryckte sina läppar mot mina en sista gång, innan jag kunde höra honom ta ett par steg bakåt.

Då jag räknat klart och slog upp ögonen på nytt, var han borta.

Nej, nu får ni ha det så gött! Länken till min blogg hittar ni HÄR eller så klickar ni på min "namnbild" nedan!