Jag och Ulrik pratade knappt med varandra på vägen hem. Jag förstod verkligen inte vad det var som gjort honom så förbannad, men något fanns där, något grämde honom.

Jag var flera gånger på väg att fråga honom om det, men hindrade mig själv varje gång, för att inte dra någon uppmärksamhet mot oss. Jack och Tyler anade säkert redan att något var i görningen.

Väl tillbaka på gården, mötte mamma upp oss. Hon suckade tungt över min skadade fot, men kommenterade den inte vidare.

”Ulrik, kan du hjälpa henne in?” Hon log mot honom och han nickade.

”Såklart.” Han log tillbaka och lyfte sedan upp mig i sin famn. Det började nästan kännas som en vana.

”Du behöver inte bära mig hela vägen”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag förstår om du är för jävligt trött på mig.” Jag visste att jag lät bitter, men jag talade sanning.

”Säg inte så.” Han såg som hastigast på mig och sköt sedan upp ytterdörren med axeln.

”Vad då, det är väl sant?” Jag höjde på ögonbrynen mot honom.

Ulrik verkade fundera över något, då han väntade tills vi kommit uppför trappan med att svara.

”Nej. Jag kan medge att jag var lite irriterad över ditt svar tidigare, men jag har insett att jag överreagerade.” Han log försiktigt och satte sedan ner mig på min säng.

”På så vis.” Jag nickade frånvarande och släppte sedan ut håret ur flätan, för att få något att göra. Ulrik slog sig ner bredvid mig på sängen och började, utan att jag bett honom om det, reda ut mitt hår.

”Så, några planer inför kvällen?” Ulrik lade huvudet på sned och strök undan luggen ur ögonen.

”Nej, inte direkt.” Jag ryckte på axlarna och reste mig upp för att ta några prövande steg. Det gjorde ont i foten, men jag kunde i alla fall gå. Det såg lovande ut. ”Själv då?”

”Inga här heller. Hade tänkt hänga med min flickvän, men annars så…” Han avslutade inte meningen, utan log bara retsamt och tog några få steg fram emot mig. Han placerade armarna kring min midja och lutade sin panna mot min.

”Jaså? Så du överger mig?” Jag blinkade mot honom och han skrattade.

”Vad får dig att tänka den tanken?” Han kysste mig mjukt och drog fingrarna genom mitt hår.

”Tja, det faktum att du tänkt hänga med din flickvän.” Jag boxade till honom lite lätt på armen och drog mig sedan ur hans grepp. Tog några ytterligare stapplande steg.

”Jag tror att jag stannar här med dig.” Han fångade skrattande upp mig, då jag snubblade till. Jag var fortfarande inte det minsta säker på foten, trots att det kunde kännas så. ”Du verkar behöva mig mer.” Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen åt hans ord. Det lät som något taget ur en larvig romantisk film.

”Ja, jag kan behöva någon som stödjer mig.” Jag suckade tungt och sjönk på nytt ner på sängen. Jag avskydde att inte kunna röra mig normalt.

”Allt okej?” Ulrik sjönk ner på huk framför mig och fattade tag om mina händer med sina egna. Jag nickade.

”Ja, det är ingen fara.” Jag ljög. Om sanningen skulle fram, så snurrade det något kopiöst i huvudet. Solen och bristen på mat gjorde att jag mådde sämre för varje dag som gick, men jag visste att det var värt det. Vad var det för mening om jag gav upp nu?

”Är du helt säker på det? Du är väldigt blek. Jag hämtar din mamma, okej?” Ulrik mötte oroligt min blick och lämnade sedan rummet utan ett ord.

Jag svor tyst för mig själv. Om mamma kom, så skulle hon säkerligen upptäcka vad det hela handlade om.

Men en liten del av mig sa sig att det kanske var lika bra att någon upptäckte vad som pågick. Det hela var kanske inget bra uppbåd trots allt.

En större del knuffade hastigt bort del lilla tvekande biten. Det var inte bra att mamma upptäckte vad som pågick. Hela grejen skulle då förstöras totalt. Jag skulle tvingas äta och jag skulle säkert gå upp flera kilo direkt. Jag skulle på nytt se ut som en övergödd ko.

Fotsteg i trappan, fick mig att rycka till. Jag drog flera djupa andetag och drog fingrarna genom håret, beredde mig på att möta mamma.

Till min förvåning var det Jessica som uppenbarade sig i dörren, tätt följd av två tjejer som såg ut att vara något år yngre än mig. Båda hade samma blonda hår och blåa ögon, och jag insåg att de måste vara tvillingar eller i alla fall syskon.

”Um, hi.” Jag log försiktigt och de log tillbaka.

”Hi. What happened to your foot?” Jessica rynkade lätt pannan och lutade sig mot dörrkarmen. Jag förstod att hon pratade engelska, för att tjejerna skulle förstå.

”A minor accident with a chunk of stone, that´s all. Nothing serious, or I hope so anyway.” Jag skrattade nervöst och de instämde alla tre. ”So, who are this?” Jag såg nyfiket på tjejerna.

”I´m Felicia.” Tjejen med längre hår, tog ett försiktigt steg framåt. Jag märkte att de båda var rätt blyga, men samtidigt nyfikna och glada.

”And I´m Victoria.” Den andra tjejen följde sin systers exempel.

”You´re sisters, right?” Jag kände mig tvungen att fråga för att inte ta något fel.

”Yeah. Parker, that´s our last name.” Felicia log.

Parker. Namnet kändes bekant. Jag rynkade lätt pannan och knäppte sedan hastigt till med fingrarna, då det hela gick upp för mig.

”Hey, aren´t you Zack Parkers younger sisters?” Jag såg på dem, log brett.

”That´s right. Or well, halfsisters. But still siblings.” Victoria nickade. ”Why, do you know him?” De såg nu båda två nyfiket på mig. Jessica hade dragit sig tillbaka, uppenbarligen irriterad över att jag kom så bra överens med hennes kompisar.

”Well, sort of. We used to be friends before, but as the years go by…” Jag ryckte lätt på axlarna.

”Okey.”

”Hey, let´s go to my room.” Jessica krokade arm med dem båda och styrde dem därifrån.

”See ya guys”, ropade jag efter dem och la mig sedan ner på rygg i sängen. Jag var trött, det tog på krafterna att spela glad och pigg.

Jag slöt ögonen och kände hur tröttheten tog överhanden. Det skulle väl inte skada om jag tog en liten tupplur? Nej, säkerligen inte.

Jag suckade lättat och kände hur jag flöt bort från världen, bort någon annanstans.

 

Då jag på nytt slog upp ögonen, tog det några få sekunder för mig att fokusera blicken. Jag hade trott att jag skulle se mitt vanliga, tråkiga tak, precis som alla andra dagar, men det här var annorlunda. Det hade samma vita färg, men instinktivt visste jag att jag inte befann mig i min egen säng.

Hastigt satte jag mig upp, utan att bry mig om att det snurrade kraftigt i huvudet. Rummets ljusgula väggar gjorde att det kändes luftigt, men jag lyckades snabbt lista ut var jag befann mig.

En nål satt fäst vid min arm och pumpade in dropp från en ställning vid sidan av sängen. Det kunde inte vara något annat än ett sjukhus. Jag suckade frustrerat. De måste ha kommit på mig.

”Ah, miss Watson. So, you´re awake?” En läkare hade uppenbarat sig i dörren och han log nu soligt mot mig.

”Yes, if this is not a dream.” Jag korsade irriterat armarna över bröstet.

”I can tell that you´re not happy with the situation.” Han höjde på ett ögonbryn och antecknade något på sin skrivskiva.

”When can I go from here?”

”Well, that depend on when you can promise me that you wont starve yourself again.” Han såg allvarligt på mig. ”It´s dangerous for a young girl like you. You were to skinny before, but know you´re almost just bones.”

”You´re lying”, fräste jag och höjde handen för att dra den genom håret. Till min förvåning var det mycket kortare än vad jag var van vid. ”What have happened to my hair?” Jag stirrade på honom, säker på att han hade något med det här att göra.

”I can´t answer that. I haven´t done anything.” Han höll avvärjande upp händerna.

”Okey.” Jag rynkade pannan och drog på nytt fingrarna genom håret. Det var för ovant med kort hår. Jag hade inte haft det sedan jag var ytterst liten.

”I have some visitors for you. Can I let them in?” Läkaren höjde frågande på ögonbrynen och jag nickade kort. Jag ville få ett svar.

Läkaren försvann ut genom dörren och stängde den efter sig, men det dröjde inte länge innan den sköts upp på nytt och mamma steg in, tätt följd av Tyler, Jack, Ulrik, Jessica och Liz.

”Herre gud, Alex, vad har du gjort?” Mamma stirrade förkrossat på mig och satte händerna i sidorna. ”Varför berättade du inget?” Jag valde att inte svara henne, utan sökte istället efter Ulriks blick. Han höll ansiktet bortvänt och jag insåg att det måste ha varit han som fått det här att hända. Jag såg istället på Liz, märkte att hon var förvirrad av att mamma talade svenska. Alltså valde jag engelska för att göra situationen förståelig för alla.

”Why did you put me here?” Jag drog på nytt fingrarna genom mitt korta hår. ”And what did you do to my hair?” Jag ville få svar.

”Don´t you remember?” Nu tog Jack till orda. ”You cut it of yourself.”

”You´re lying”, fräste jag. Jag hade inget minne av något sådant. Varför skulle jag klippa av mig mitt eget hår? ”So, who did this?”

”Alex, calm yourself down.” Ulrik mötte nu min blick. ”I found you in your room, you were all hysterical. I tried to calm you, but you didn´t listen. You talked about some guy named Zack and…” Han avbröt sig och jag kunde se smärtan i hans ögon. Jag svalde. Hur kunde jag inte minnas något sådant?

”And then you cut your own hair of, before you just became unconscious.” Jack avslutade Ulriks mening och klappade honom på axeln.

Jag svalde och vände undan blicken från deras anklagande ansikten. Uppenbarligen hade jag gått i sömnen eller något liknande och samtidigt talat om Zack. Jag kunde förstå att Ulrik var förbannad. Han hade gjort så mycket för mig och sedan belönar jag honom såhär.

”I think I was asleep when I did that”, mumlade jag.

”You were walking around, darling.” Mamma slog sig ner på min sängkant och klappade mig på kinden.

”Have you heard of sleepwalking?” Jag blängde på henne. ”That´s the only explanation that is.”

”You still haven´t answered my first question. Why did you starve yourself?” Mamma lät så desperat, att jag kände mig tvungen att svara.

”I wanted to be beautiful to the midsummer prom. That´s all. I know guys like light weighted girls, so I wanted to surprise Ulrik.” Jag bet mig i läppen och kände hur tårarna steg i ögonen. När det väl kom ur min mun, så lät det urbota korkat.

”You did it for me?” Ulrik lät chockad på rösten och sjönk ner på min andra sida. Han placerade en hand under min haka så att jag tvingades se upp och möta hans blick. ”You should know that I loved you for who you were before. I didn´t want you to change!” Han suckade tungt och torkade bort en ensam tår från min kind med tummen.

”I´m sorry”, mumlade jag skamset. Jag borde ha förstått det. ”But at least I´m not fat anymore.” Jag hörde hur mamma flämtade till. Det var inte vad en mamma ville höra från sin dotter, det visste jag.

”You´ve never been fat, do you hear me?” Ulrik såg allvarligt på mig. ”Promise me that you wont do this again.” Jag nickade kort.

”I promise.” Vid mina ord, var det som om alla i rummet andades ut. De verkade lättade över mitt svar.

”Good.” Ulrik log, trots att jag märkte att han fortfarande tänkte på Zack. Han skulle inte släppa det på ett bra tag.

 

 

 

 

---

Halloj, halloj! Haft en bra början på veckan? :)

 

Aja, här har ni del 23. Lite småhändelser och vinnarna av tävlingen har nu kommit in (YAY! :D), men annars så var den väl sådär... Blev lite missnöjd.

Btw, bilden längst ner. Hittade den när jag sökte på "Ulrik Munther 2012", men vet inte om det verkligen är han, men låter den vara kvar ändå. Bilderna kommer alltså som vanligt från Google!

Ha de så gött så hörs vi!