Månaderna gick. Jag och Ulrik hade flyttat ihop permanent i min lägenhet. Hans föräldrar sa ändå inget. Han var arton och de tyckte bara att det var bra att han tog hand om mig. Vad det nu kunde betyda.

Min mamma och Gabriel skiljde sig under vintern, insåg att de inte funkade tillsammans, och mamma flyttade även hon tillbaka till Sverige. Sålde allt och flyttade.

Gabriel, Tyler och Jessica bodde alla kvar i Australien, då båda mina småsyskon kände att de hellre ville bo tillsammans med sin pappa. Egentligen hade jag inget emot det, trots att jag såklart ville träffa dem.

Tom hittade ganska snart en ny flickvän, Hayley. De passade mycket bättre ihop än vad han och Michelle någonsin gjort och det dröjde inte länge innan de bestämt sig för att gifta sig. Ingen protesterade efter att man sett hur lyckliga de var tillsammans.

För mig och Ulrik verkade inget förändras. Visst, vi hade våra duster ibland, men vi blev alltid sams snabbare än man kan blinka. Vi älskade varandra alltför mycket för att kunna vara ifrån varandra.

Det gick bara bättre och bättre för honom i hans karriär. Då han fyllt 19, turnerade han runt halva Europa, i princip. Jag följde med några gånger, men kände ofta att det var bättre om jag höll mig borta från hans karriär. Det var en annan värld än den jag hörde hemma i. Världarna borde inte blandas ihop.

Ljudet av publikens vrål och sång då de sjöng med i Ulriks låtar, fick mig att le. Jag hade stått bakom scenen och lyssnat ett bra tag nu, visste att detta var det tredje extra numret han körde. Han skulle snart vara klar, det var jag säker på.

Jag hade nyss fyllt 18, han var 20 och spelade på ett utsålt Scandinavium. Det var knappt att någon av oss förstod att det faktiskt hänt. Att han blivit så stor.

”Hej.” Hans soliga leende gick inte att ta miste på. Han satte ifrån sig gitarren och stegade fram till mig. Jag kramade mjukt om honom, njöt av hans kroppsvärme. Det var inte precis varmt bakom scenen.

”Hej på dig också.” Jag kysste honom mjukt och strök undan luggen ur pannan på honom. ”Det lät jättebra och publiken verkade gilla det.” Jag log, hade inget mer att säga. Jag ville att han skulle lugna ner sig lite, innan jag berättade det jag var här för att berätta. Något som skulle förändra våra liv.

”Ja, det verkade så.” Han fattade tag om min hand, ledde mig till sin logé. ”Hur länge har du varit här då?” Han sjönk ner i soffan bredvid mig, drog av sig gubbkepsen. Den satt alltjämnt där. Hade knappast bytts ut.

Jag ryckte lätt på axlarna till svar, drog upp en klämma ur väskan, så att jag enkelt kunde sätta upp håret för att få det ur vägen.

”Jag kom väl för en halvtimme sedan eller nåt. Det blev många extranummer där i slutet.” Jag skrattade lågt, försökte dölja min nervositet. Han instämde i skrattet, verkade inte märka av att något var annorlunda.

”Ja, men jag ville ju göra publiken nöjd.” Han suckade tungt. ”Något speciellt du ville? Du brukar ju inte komma till spelningarna så ofta.” Han gav mig en misstänksam blick.

”Jag har något att berätta”, mumlade jag, såg osäkert på honom. Han rynkade pannan, verkade direkt orolig.

”Vad är det? Har det hänt något?”

Jag drog ett djupt andetag, fattade tag om hans hand.

”Jag är gravid, Ulrik.” Jag hade trott att min röst skulle te sig stark, men till mitt missnöje blev det hela bara till en viskning.

”Va?” Han stirrade chockat på mig och jag vände hastigt bort blicken, då jag kände hur tårarna steg i ögonen. Jag ville inte gråta. Inte nu. ”Alex, det är ju underbart.” Han skrattade lågt, lät fortfarande chockad på rösten. ”Sedan hur länge?”

”Läkarna trodde att det varit i några veckor bara.” Jag såg på honom. ”Men jag tror inte att jag kan behålla det.” Jag bet mig i läppen, såg medan leendet försvann från hans läppar.

”Varför inte? Vi har gott om plats.”

”Det är inte det. Ulrik, du har en fantastisk karriär, du har inte tid med ett barn. Jag känner att jag är för ung. Jag klarar inte av det.” Jag vägrade se på honom, visste att jag säkerligen gjorde honom besviken.

”Jag förstår.” Han lät sorgsen på rösten, men jag visste att han förstod. Han skulle aldrig säga emot mig kring ett sånt här beslut. Det var trots allt jag som skulle bära barnet i nio hela månader.

”Men jag säger inte att jag inte vill ha barn alls”, mumlade jag och placerade en hand på hans axel. Han hade vänt sig bort och jag insåg att jag förstört hans dag. ”Förlåt, jag borde kanske inte ha berättat. Inte nu. Du har fans att ta hand om.” Jag reste mig upp, hängde väskan över axeln. ”Vi ses hemma sen.” Jag drog med handen över ansiktet för att eliminera eventuella tårar.

”Alex, vänta.” Han högg tag i min hand, tvingade mig att stanna till. Jag vände mig halvt om, mötte hans blick. ”Jag är glad över att du berättade, okej? Jag vill att du ska kunna berätta allt för mig.” Han log försiktigt, suckade. ”Gå hem och byt om till något fint, så går vi ut och äter sen, okej?” Han fick en retsam blick i ögonen. ”Jag har en överraskning.” Jag såg undrande på honom, innan jag nickade.

”Okej.” Jag kysste honom mjukt.

”Jag hämtar dig hemma, halv sju. Var redo då.” Han blinkade, släppte taget om mig.

”Vi ses.” Jag log, lämnade sedan rummet.

Vid halv sju hade jag klätt i mig i en enkel klänning och ett par Converse. Jag hade inte den blekaste aning om Ulrik bytt kläder någon annanstans, eller om han smugit upp när jag inte märkt, men i vilket fall som helst bar han en kavaj, mörka jeans och en gubbkeps som jag antog var ny, då jag hoppade in i bilen bredvid honom.

”Halloj.” Han log, trummade med fingrarna mot ratten.

”Hej.” Jag log tillbaka. ”Så, var ska vi?”

”Jag tror du kan gissa.” Han bet sig i läppen, startade bilen och svängde ut på gatan. Han höll tyst under resan, lät inte ett ord leta sig ut över hans läppar. Om jag inte visste bättre, så var han… nervös. Jag valde att inte anmärka på det. Han hade antagligen inte smält nyheten än. Eller så var det något helt annat.

Han fann en parkeringsplats, direkt utanför en av våra favoritrestauranger och jag kunde inte låta bli att le. Han visste alltid vad han skulle göra för att göra mig glad.

Uppenbarligen hade han redan bokat ett bord, då han bara nämnde sitt namn för mannen i dörren och han visade oss till ett bord vid fönstret.

”Något speciellt vi firar”, frågade jag, trots att jag innerst inne hade en egen anledning.

”Du får allt vänta och se.” Han log hemlighetsfullt och gömde ansiktet bakom menyn. Jag såg misstänksamt åt hans håll en stund, innan jag ägnade mig åt min egen meny. Det var ingen idé att försöka pressa ur honom någonting.

Vi beställde vår mat, satt och pratade en lång stund. Det var helg, vi hade ingen brådska överhuvudtaget.

”Jaha”, mumlade jag och la ifrån mig skeden. Jag var mätt och nöjd, kunde egentligen bara somna direkt.

”Alex.” Ulrik såg allvarligt på mig. Han verkade nervös igen och jag mötte undrande hans blick.

”Ja?” Jag bet mig i läppen, kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet. Varför då?

”Jag har något jag vill fråga dig.” Han hade rest sig upp, drog upp något ur fickan.

”Ulrik”, viskade jag lågt, såg på medan han gick ner på ett knä. Jag kunde nästan ana vad som var på väg.

”Vill du gifta dig med mig?” Han höll en liten ask i handen, slog upp locket på den.

Jag stirrade på honom, medan ögonen tårfylldes. Jag var alltför chockad för att kunna säga något. Alltså nickade jag bara.

”Ja.” Jag lyckades få ur mig något, mitt emellan ett andetag och en viskning. Jag undrade om han överhuvudtaget hörde det, men jag antog att han måste ha uppfattat mitt svar på något sätt, då han reste sig upp och tog min hand i sin. Trädde ringen på mitt ringfinger.

”Jag är lättad över att du svarade överhuvudtaget.” Han skrattade lågt, kysste mig. Jag lade märke till att några av de andra gästerna på restaurangen gav oss nyfikna blickar, men ingen av oss brydde sig om det. Nu började resten av våra liv.

Jag kommer börja skriva på den nya under veckan, men jag vill komma in i den en bit innan jag publicerar första delen, så exakt när den kommer ut är oklart i nuläget.

Ge gärna lite kritik osv, på vad jag kan förbättra till nästa berättelse. Om det är något speciellt jag ska ha med och så!

Ha de gött!