Då jag steg av bussen, hade det börjat blåsa kallare. Jag gladde mig över att jag hade varit smart nog att lägga ner en kofta i väskan. Den hjälpte mig att hålla värmen en kort stund i alla fall, medan jag gick mot Toms och Michelles lägenhet.

Varför Tom varit så irriterad, det förstod jag inte. Han hade verkat ha så kort stubin, något han aldrig haft tidigare. Jag undrade om det kunde ha hänt något med Michelle, men jag slog hastigt bort den tanken. Det var alltför osannolikt.

Porten var till min lättnad upplåst då jag drog upp den. Jag hade varit rädd för att den skulle vara låst, vilket den ibland brukade vara. Det brukade ställa till det för mig, då jag inte hade någon nyckel.

De fyra trapporna upp, tog inte många minuter, då jag småsprang uppför dem. Jag andades tungt när jag kom upp till den rätta våningen och tvingade mig till att stanna och dra flera djupa andetag. Jag tänkte inte precis komma instörtande i lägenheten, flåsande som en buffel. Det skulle bara visa Tom att han kunde köra med mig som han ville.

Efter att min puls lugnat ner sig, tog jag de få stegen fram till dörren och tryckte ner handtaget, bara för att mötas av en mörk lägenhet och total tystnad. Jag rynkade pannan och tog några få steg in.

”Hallå? Någon här?” Inget svar. En klump av oro började bildas i magen på mig. Något måste ha hänt. Tom kunde väl inte sticka, om han nu var så ivrig över att jag skulle komma hem på direkten. ”Hallå? Tom? Om du gömmer dig, så är det inte roligt.” Jag slog igen dörren efter mig. Ljudet ekade i lägenheten och verkade fortfarande inte jaga fram någon reaktion.

Jag suckade tungt och stegade längre in. Jag kunde höra Toms röst inne i hans och Michelles sovrum och jag styrde stegen dit.

Dörren stod på glänt och jag kikade in. Tom och Michelle satt mittemot varandra i sängen, uppenbarligen diskuterande något. Men de pratade för lågt för att jag skulle kunna höra vad de sa.

Jag var irriterad på dem för att de inte brytt sig om att jag kommit hem. Det hade ju varit så otroligt bråttom. Jag knackade därför högt på dörren.

”Åh, hej Alex.” Tom såg upp på mig.

”English, Tom, english!” Michelle blängde på honom.

”I´m sorry, babe.” Han log och kysste henne på kinden. Jag vände besvärad bort blicken.

”So, what was it? You wanted me to come home as fast as I could. Now I´m here. What´s up?” Jag höjde på ett ögonbryn.

”Oh, right. I wanted you to go and buy some food. Whatever you like for tonight.” Tom sträckte fram handen med ett par sedlar i.

”So that was your emergency?” Jag såg chockat på honom. Hade han förstört min dag för att jag skulle gå och handla åt honom. ”You´re unbelieveble! Why can´t you do it yourself?”

”Just do it.” Nu lade sig Michelle i diskussionen. ”Come on, do it. I haven´t seen Tom for two weeks now.”

”I´m barely seeing him as it is”, fräste jag och mötte ilsket hennes blick. Jag borde egentligen ha förstått att det var hon som låg bakom det här. ”He’s living here and doesn´t have the time to go home for months. And you´re complaining over two weeks!”

”Alex, let go of her!” Tom röt till, vilket fick mig att hoppa högt. ”You´re always bugging everyone about dad and everything. I´m sick and tired of you!” Jag stirrade chockat på honom. Aldrig att jag hade trott att han kände så.
”Oh”, mumlade jag fram och svalde hårt. ”Okey.” Jag kände hur tårarna steg i ögonen, men blinkade bort dem. ”I´ll go and shop for you then.” Jag tog emot pengarna, noga med att inte möta hans blick. Han hade verkligen sårat mig.

”Alex, I´m sorry.” Han lät ledsen på rösten, men jag såg fortfarande inte på honom.

”Shut up”, muttrade jag och lämnade sedan lägenheten med snabba steg.

Jag vet inte hur länge jag gick. Jag ville bara komma bort från min bror just då. Så långt bort som jag bara kunde.

Jag visste att jag var tvungen att återvända senare, men nu behövde jag bara få vara ifred och tänka. Igen.

En låg snyftning letade sig ut över mina läppar och jag stannade till. Jag darrade i hela kroppen av den ansträngning som kom sig av att småspringa fram och samtidigt hålla tillbaka tårarna.

Att sjunka ner på en bänk, var vad som gällde härnäst. Jag valde en som stod halvvägs in i en park och lutade mig trött mot ryggstödet. Jag kramade fortfarande pengarna i handen och hade väskan i knäet.

Helst av allt hade jag velat åka hem, men jag visste att det inte var möjligt än. Då skulle mamma få som hon ville och det var inget som jag ville. I alla fall inte just nu.

Mobilen vibrerade till i fickan och jag drog upp den. Två nya sms.

12.15 am

To: Australian girl

It´ll be so nice to meet you tomorrow! My first australian friend, you know ;)

12.29 am

Do you mind if we change the time? Talked to the one who can take me into Sydney and it´s better if I come around 11 am. Does that suit?

12.38 am

To: Swedish boy

It´ll be nice to meet you to!

Sure, why not? 11 will be perfect. Visiting my brother at the moment, so I´m living pretty near the harbour. Do you know where the speed boats are? We can meet somewhere around there!

12.40 am

To: Australian girl

The speed boats, you say? Okey, I think I´ll find my way there. Or else I´ll call you. Does that sound like a good deal? By the way, I´m Ulrik.

Hans namn fick mig att haja till. Ulrik. Inte den Ulrik jag kände, väl? Jag svalde och skakade sedan bestämt på huvudet. De hade säkert bara samma namn. Det var bara ett sammanträffande, inget annat.

12.43 am

To: Ulrik

See you there then, Ulrik! And you can call me Alex ;)

12.44 am

To: Alex

Oh, is your name Alex? It´s a beautiful name! See you tomorrow! 11 am, sharp by the speed boats!

12.47 am

To: Ulrik

See you there! /Alex xx

Efter att jag skickat det sista sms:et, la jag ner mobilen i fickan på nytt och reste mig sedan från bänken. Jag kände mig redan gladare.

Med förnyade krafter, begav jag mig mot affären, samtidigt som jag försökte trycka undan tankarna på Tom. Han var inte viktig nu.

Resten av dagen passerade långsamt. Jag handlade åt Tom och Michelle, begav mig sedan hem och stängde in mig på ”mitt” rum. Jag ignorerade Tom så gott jag kunde, trots hans försök till att be om förlåtelse. Jag var inte riktigt redo för det än. Att förlåta honom.

Trots att jag handlat åt dem, valde Michelle istället att beställa kina mat. Jag åt på mitt rum, för att slippa se dem båda sitta och utväxla mer än ord. Ibland kunde de vara otroligt störiga tillsammans.

Efter middagen, gick jag och lade mig. Jag var faktiskt grymt trött och orkade inte med att inte göra något under resten av kvällen.

Morgonen därpå, vaknade jag ovanligt tidigt. Jag gissade på att det berodde på att jag gått och lagt mig så tidigt kvällen före. Eller så var jag kanske helt enkelt nervös inför mötet med Ulrik.

Jag valde att ta en dusch och sedan klä mig i shorts, linne och en magtröja över det. Det såg ut att bli en varm dag, så jag ville inte klä mig i alltför tjocka kläder.

Efter en snabb frukost, tillsammans med Tom, begav jag mig iväg. Jag berättade då ordentligt för honom vart jag skulle. Han verkade inte bry sig märkvärt, men han skulle inte få förstöra min dag igen.

Solen sken från en blå, molnfri himmel och det verkade vara totalt vindstilla. En perfekt dag för en dag på stranden.

Jag hade i sista stund tryckt ner en hatt på huvudet, något som jag var glad över. Den skyddade mot den värsta solen, tillsammans med mina solglasögon.

Att ta sig till hamnen tog inte många minuter. Inte heller att hitta de turistbåtar som körde folk runt hamnen i hög fart. Jag hade testat det själv ett stort antal gånger och älskade det. Vattnet som sprutade över en, den höga farten och vinden som slet i ens hår. Det var underbart.

Jag fann att jag var några minuter tidig, så jag lutade mig mot staketet ut mot vattnet och granskade en grupp människor stiga på en av båtarna, alla iklädd lila regnkappor. Alla såg lika komiska ut, men jag visste samtidigt att jag inte skulle se bättre ut än dem.

Jag lyssnade till alla ljud, alla rörelser omkring mig. Fåglar som skrek och cirklade runt över vattnet. Folk som gick i grupper över kajen och pratade om allt de passerade, eller bara pratade i allmänhet. Det var flera olika språk som användes för det mesta.

Jag slängde en blick på klockan. Tio över elva. Han var sen. Eller bara vilse. Han hade ju sagt att han skulle ringa mig om han inte hittade.

”Excuse me, but do you know where I can find the speed boats?” En välbekant röst fick mig att haja till och snurra runt.

Ett par meter stod en kille med rufsigt, blont hår, blågröna ögon och iklädd shorts och t-shirt. Han stod och pratade med en äldre man, tydligen var detta den person han frågade om vägen.

”Over there.” Mannen pekade åt mitt håll och killen nickade, något som gjorde att hans gubbkeps hotade med att glida av.

”Thank you, so much.” Killen log mot mannen, men han log inte tillbaka, utan skyndade bara vidare.

Killen styrde nu stegen mot mitt håll och jag lutade mig på nytt mot räcket med hjärtat bultande hårt i bröstet. Att han tvunget skulle behöva befinna sig här.

Jag hoppades intensivt på att han inte skulle känna igen mig. Det skulle bara göra allt krångligare än vad det redan var.

Utan förvarning, la någon en hand på min axel. Jag snurrade runt och fann mig stå öga mot öga med den person som jag minst av allt ville träffa just då. Ulrik.

”Hej”, fick jag fram och vände bort blicken från hans fina ögon.

”Hej.” Han lät chockad på rösten. ”Är det dig jag har sms: at med hela den här tiden?” Han lät skeptisk och jag såg ilsket upp.

”Så vad då? Är det något fel på det?” Jag la armarna i kors över bröstet.

”Nej, nej, inte alls. Jag blev bara så förvånad.” Han bet sig i läppen och såg på mig under lugg. ”Jag är ledsen för vad jag gjorde. Det är jag verkligen.”

Jag såg misstroget på honom, trots att något inom mig sa mig att jag borde förlåta honom. Det hade ju bara varit ett misstag. Ett misstag som upprepats ett stort antal gånger.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, mumlade jag. Jag ville säga att jag förlät honom, men jag var osäker på om det var rätt. Tänk om jag gjorde fel val?

”Du behöver inte säga någonting alls.” Ulrik log försiktigt. ”Du behöver inte förlåta mig om du inte vill. Visst, resten av den här resan kommer ju bli ganska tråkig, men jag är väl medveten om att jag sårade dig. Förlåt.” Han vände sig för att gå.

”Du behöver inte gå”, sa jag, osäkert. Vad sysslade jag med?” ”Vi hade ju bestämt träff, eller hur?” Han såg på mig och log.

”Jag kan väl stanna då. En stund, för din skull.” Jag log tillbaka.

”Kom, jag vet ett bra fik en bit bort.” Jag bet mig i läppen och sneglade på honom, då vi började gå längs vattnet. ”Och du är förlåten.” Han såg förvånat på mig.

”Menar du det?” Jag nickade kort.

”Såklart.” Jag såg ut över hamnen, mot operahuset som låg där på andra sidan med solen glittrande på det vita taket.

”Tack.” Han lät lättad på rösten.

”Ingen orsak.” Jag ryckte lätt på axlarna. Jag hade insett att det inte var något att bråka om. Det var inte viktigt längre.

Jag kände hur Ulrik fattade tag om min hand och kramade den försiktigt. Jag kramade den tillbaka och mötte hans blick.

”Jag tycker fortfarande om dig.” Han la huvudet på sned och såg forskande på mig.

”Det borde du kanske. Det har gått två dagar.” Jag blinkade retsamt och han skrattade.

”Alltid samma humor.” Han log och stannade till. Jag mötte hans blick och kunde inte göra annat än att le då jag såg hans leende.

”Oh, god, jag vill verkligen kyssa dig”, muttrade jag generat och vände bort blicken.

”Inte om jag kysser dig först.” Han drog mig intill sig och placerade två fingrar under min haka, så att han kunde vända upp mitt ansikte. På nytt mötte jag hans blick.

Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet på mig. Jag hade inte blivit förvånad om han hört det. Det kändes som om hela världen kunde höra min skenande puls.

Jag insåg att jag drivit iväg i mina tankar, då han mjukt men bestämt tryckte sina läppar mot mina, med händerna vilande på min midja.

Jag kysste honom tillbaka och la armarna kring hans hals. Precis som de två första gångerna, så var det underbart. Det kändes fortfarande som om det blev bättre för varje gång. Vad det berodde på, det visste jag inte. Det var bara en känsla jag hade. Tillsammans med känslan av att allt nu skulle ordna sig. Till slut.