Australian Moments - Del. 13 Memories to the beat
Bilresan gick snabbare än vad vi hade räknat med och det dröjde ingen lång stund innan Tom parkerade bilen utanför huset där han bodde tillsammans med Michelle.
Huset var fem våningar, något som kan låta högt, men som absolut inte var det om man jämförde med husen runt omkring. Hus som var tio våningar höga eller ännu högre. Alldeles för höga för min smak.
”Kommer du?” Tom höll otåligt upp min dörr och jag hoppade ur. Han verkade ovanligt irriterad för att vara min bror. Kanske hade det hänt något som han inte ville prata om? Eller nej, förresten, jag borde inte dra förhastade slutsatser.
Efter att jag lyft ut mina väskor ur bilen, följde jag Tom upp till hans och Michelles lägenhet. Jag kunde vägen väl, för här hade jag varit ett stort antal gånger då jag inte orkat med mamma. Det var som mitt andra hem.
”Hi Tommy!” Michelles gälla skrik, fick oss båda att hoppa högt. Vi hade trott att ingen skulle vara hemma, så hon skrämde oss rejält.
Hastigt flyttade jag mig åt sidan, då Michelle skyndade fram mot Tom och slängde sig kring hans hals. Det dröjde inte många sekunder, innan han slog armarna om henne och kysste henne passionerat. Jag vände generad bort blicken. De påminde mig lite för mycket om vad jag och Ulrik hade kunnat ha, om han inte gjort det han gjort.
Utan att ägna kärleksparet en enda blick, stängde jag dörren och fortsatte sedan in i det rum som jag brukade få sova i. Jag lade märke till att Michelle börjat använda rummet mer och mer som garderob, vilket gjorde mig förvånad. Hon hade aldrig egentligen brytt sig om det lilla rummet, utan låtit mig göra vad jag ville med det. Men nu började hon ta över det. Det kändes som om hon inte ville ha mig där.
Med en suck släppte jag mina väskor på golvet och slängde mig på den gnisslande sängen. Att det gnisslade brukade egentligen aldrig störa mig, men nu var det plötsligt skärande för öronen. Jag började för första gången någonsin ångra att jag följt med Tom. Jag kände mig inte välkommen.
Mobilen som började vibrera i fickan, gjorde att jag tvingades sätta mig upp och leta fram den ur fickan på mina shorts. Namnet Harry fick mig att haja till. Det var nästan att jag glömt mötet med killarna. Att Harry hade mitt nummer.
”Hi Harry”, svarade jag, medan ett leende smög sig fram på mina läppar. Jag hade inte hört av honom sedan dagen innan. Han hade inte svarat på mitt sms, så jag hade antagit att han var upptagen.
”Hi Alex.” Harry lät allt annat än glad på rösten. Detta gjorde att mitt leende hastigt bleknade bort och jag började gå oroligt runt det lilla rummet, så gott jag kunde för Michelles klädställningar.
”What´s up?” Jag stannade till framför det lilla fönstret och tittade ut över Sydney. Min vackra hemstad.
”Well, just packing. We´re going home tomorrow.” Harry lät nonchalant, som om han väntade sig att jag skulle börja gråta av förtvivlan och be honom stanna. Det tänkte jag absolut inte göra. Jag kände honom knappt.
”Oh, okey. I hope that you´ll get a safe trip.” Jag bet mig lätt i underläppen, försökte ignorera Tom och Michelle i rummet intill. För första gången märkte jag hur tunna väggarna. Jag kunde i princip höra allt de sysslade med, något som gjorde att magen vände sig. Det kändes inte längre som om jag hörde hemma här. Jag hörde inte hemma någonstans för tillfället.
”I hope so to. We´re leaving tomorrow at 3 pm. Would you like to come and say goodbye?” Jag märkte att han försökte låta hoppfull, som om han egentligen brydde sig.
Något sa mig att jag inte kunde möta honom. Jag tänkte efter. Det var tisdag dagen därpå. Jag skulle möta killen från Sverige vid två. Jag suckade.
”I´m sorry Harry, but I can’t. I’m meating a friend at that time. I´m so sorry.” Jag svalde hårt. Varför kände jag mig ledsen för att han skulle åka, egentligen? Han verkade ändå inte ha sett mig som något annat än någon att flirta med ett kort tag. Aldrig att jag hade trott att killarna i One Direction kunde vara sådana.
”Oh, okey. Well, I´ve got to go. Goodbye then.” Han lät inte ledsen på rösten, inte alls, bara ointresserad. Som om han inte brydde sig.
”Goodbye, Harry”, mumlade jag och tryckte sedan bort samtalet. Jag suckade och stoppade ner mobilen i fickan på nytt. Vad jag nu skulle ta mig för, det visste jag inte. Men jag visste att jag behövde komma ut. Klockan var inte mer än tio och jag hade inte precis tänkt sitta och rulla tummarna i väntan på att Michelle och Tom skulle avsluta det de höll på med. Inte alls.
Efter att hastigt plockat ur det som jag inte behövde ur min axelväska, lämnade jag en lapp till min bror på bordet och stack.
Den varma luften slog mot mig. Mycket mer syrerik än luften inomhus. Ett litet leende lekte i mungipan, medan jag började gå längs gatan.
Till en början hade jag inget mål för promenaden, men efter att ha passerat flera gator, stod valet plötsligt framför mig i form av en buss. Utan att tänka över det vidare, hoppade jag på bussen. Jag visste precis var den skulle. Till just den plats som jag ville till. Pappa.
Bussresan tog längre tid än vad jag föreställt mig, på grund av all trafik, men jag brydde mig inte om det. Jag satt ändå med hörlurar i öronen och försökte hindra mig själv från att somna. Att resa gjorde mig alltid så otroligt sömnig, om det inte var jag som körde. Då var jag plötsligt hur pigg som helst och satt och sjöng med i låtar som spelades i radion. Det höll mig glad och vaken, något som jag försökt pränta in i mina passagerare. Ingen av dem hade än förstått det.
Bussen stannade på en hållplats efter att jag bestämt tryckt på stoppknappen. Chauffören verkade nästan irriterad över att jag skulle av, men det lät jag inte röra mig ryggen. Jag hade viktigare saker för mig.
På nytt drog jag flera djupa andetag av den friska luften. Den var renare här än vad den hade varit inne i stan.
Med tysta steg mot den röda sanden, började jag gå längs en liten väg. Jag kunde den alltför väl. Jag hade gått här ett stort antal gånger. Varje gång jag känt mig ledsen eller förvirrad, så hade jag begett mig hit. Detta var min fristad.
En liten kyrka med en betydligt större kyrkogård omkring sig, dök upp framför mig. Jag var inte den enda här. Flera personer vandrade runt mellan gravstenarna eller satt på bänkarna som var utplacerade. Ingen verkade prata, utan alla verkade mest vara där för att tänka, precis som jag.
Mekaniskt hittade jag vägen fram mellan gravstenarna i alla möjliga olika former. Det var så bisarrt att det blev vackert. Jag antog att det var det som jag tyckte om med den här platsen.
Min pappas gravsten var bara en enkel sten med hans namn på. Jag sjönk ner på knä och strök försiktigt med handen över den. Skriften gjorde att ytan inte var helt slät, men trots det kunde jag varenda centimeter av stenen utantill. Den förändrades aldrig som livet gjorde.
”Hi dad”, mumlade jag tyst och fäste blicken på hans namn.
Edward James Watson
12/2 1959 – 18/8 1996
Jag svalde hårt. Varför var jag alltid på väg att börja gråta varje gång jag befann mig här? ”How is everything?” Jag visste mycket väl att han inte kunde svara, men det var en rutinfråga. Jag ville att han skulle svara, trots att han inte kunde. ”I guess everything is moving on in a pretty normal way. Not much for you to do up there.” Jag bet mig i läppen och drog fingrarna genom håret. Det var i samma nyans som hans hade varit. Det berättade alltid Tom och mamma. Alltid, varje gång jag funderade på att färga om det eller göra något drastiskt med det. De ville visst inte ta bort den delen som påminde om pappa. ”I miss you dad. I wish that you where here right now. I need you.” Jag suckade. ”It´s impossible, I know. I´ve known that for a while. But I would like to have just one chat with you. Just one.” Jag kände mobilen vibrera i fickan. Någon ville tydligen ha tag på mig. Jag suckade. Aldrig en lugn stund. ”I´m sorry dad. I´ve got to go. I love you.” Jag snuddade med handen vid mina läppar och placerade den sedan på den svala stenen. ”Bye for now.” Jag log sorgset och reste mig sedan. Borstade bort sanden och gräset från mina kläder medan jag gick.
Mobilen hade sedan länge slutat vibrera, då jag kom fram till busshållplatsen. Jag drog upp den och fann ett par missade samtal från Tom, samt ett sms där han undrade var jag i hela fridens namn befann mig. Jag rynkade pannan. Jag hade ju lämnat en lapp.
Detta svarade jag honom också. Jag fick ett irriterat svar tillbaka, där han skrev att han inte fått någon lapp och att jag skulle komma hem. Direkt.
Jag svarade bara kort att jag tänkte komma så fort jag kunde. Allt hängde på att bussen faktiskt kom för en gångs skull, vilket den även gjorde till min stora lättnad. Nästa skulle inte gå förrän om en timme.
Jag steg på, visade busskortet för chauffören och satte mig sedan på en ledig plats. För en gångs skull var bussen faktiskt hyfsat full. Jag visste att det berodde en hel del på att det var sommarlov och alla ungdomar skulle in till stan och ”göra den osäker.” De hade nu all tid i världen att göra precis vad de ville.
Jag lutade pannan mot bussfönstret, medan en Beatles låt började spelas i hörlurarna. Jag hade egentligen aldrig lyssnat på bandet, men hade för ett tag sedan upptäckt tjusningen med dem. Så nu var de lika regelbundna som One Direction och Biffy Clyro.
Jag kände igen låten som Let It Be och log för mig själv. Mamma hade berättat att den spelats på pappas begravning. En passande låt för honom. Min älskade pappa.
'
Äntligen får ni del 13! Ledsen för dröjsmålet!
