Ljuden som slog emot mig, alla glada röster och skåpsdörrar som slog igen, fick mig att hastigt stanna till i dörröppningen och se mig omkring. Alla verkade så självsäkra, med koll på precis vad de skulle ta sig för. Ingen ägnade mig ens en blick.

Nervöst rättade jag till väskan på axeln och började ta mig fram längs korridoren. Bet mig i läppen av förväntan.

Jag visste vart jag skulle, men dock hade jag inte förväntat mig att till en början vara så ignorerad av de jag passerade. Det var inte Australien, där alla hälsade på alla, log vänligt mot de nya och inte drog sig för att hjälpa någon som var vilse. Här var det ingen som brydde sig på samma sätt.

Jag fick några undrande blickar här och var, men ingen bevärdigade mig ett leende eller en hälsning, alltså följde jag deras exempel och höll tyst. Vad skulle jag annars göra? Jag kände ingen annan än Jack och Ulrik här och båda gick tredje året. De började mycket tidigare än jag, vilket gjorde att jag inte kunde följa med dem. Jag fick helt enkelt klara mig själv.

En skylt med ordet ”Rektor” fångade min blick och jag stegade fram till dörren, knackade försiktigt på den.

Det dröjde inte många minuter innan dörren rycktes upp och jag fann mig stå öga mot öga med en kort man klädd i kostym.

”Ja?” Han såg frågande på mig, rättade till den fruktansvärt fula slipsen.

”Hej. Jag är ny här, Alexis Watson.” Jag visste inte vad mer jag skulle säga, men jag fann att en glimt av igenkännande glittrade till i hans ögon.

”Jaha, ja, där är du ja.” Han log bistert, sträckte fram handen. ”Rektor Claes Roth.” Jag skakade försiktigt hans hand och följde honom sedan in i rummet.

Ett litet kontor, egentligen inget som tilltalade mig.

Rektorn hade slagit sig ner bakom skrivbordet, som upptog det mesta av rummet, och visade med en trött gest att jag skulle slå mig ner i den stol som stod utplacerade strax framför mig. Jag såg inget skäl till att protestera, så jag gjorde helt enkelt som han sa.

”Jaha”, mumlade jag lågt, harklade mig besvärat.

”Ja, du skulle gå musiklinjen, alltså.” Han skrattade lågt för sig själv, som om det var något roligt. Skolan hade i princip bara musikinriktade linjer.

”Mhm.” Jag nickade, såg på medan han letade fram några papper.

”Du kommer gå i klass 1E. Lärarna och de andra eleverna kommer säkerligen kunna hjälpa dig med det mesta.” Han strök sig över det tunna håret och sträckte mig sedan en bunt papper. ”Här är scheman, information som rör skolan och liknande. Hoppas du kommer trivas.”

Jag nickade kort, stoppade ner papprena i väskan. Reste mig osäkert upp.

”Ja, då går jag väl då.” Jag hade fått veta av Ulrik var ”min” del av skolan låg, så jag var även nu säker på vart jag skulle. Dock skulle jag säkert behöva använda mig av schemat för att hitta rätt klassrum, men jag var inte orolig.

”Lycka till.” Rektorn lät ointresserad, verkade inte bry sig vidare.

Då jag på nytt steg ut genom dörren, fann jag den tidigare fulla korridoren öde. Ingen syntes till, något som gjorde mig lättad.

Med lätta steg, tog jag mig genom korridoren. Hittade ganska snart till vilken del av skolan jag skulle. Schemat visade på att min lektion hade börjat för tio minuter sedan, med matte. Det ämne jag tyckte minst om, men jag visste att det var nödvändigt.

”Hej Alex!” Den välbekanta rösten fick mig att le, se upp från schemat.

”Hej Ulrik.” Jag mötte hans blick. ”Borde inte du vara på lektion?” Han log och skakade på huvudet.

”Nej, jag har hålltimme för tillfället.” Han drog mig intill sig, lutade sin panna mot min. ”Själv då?”

”Tja, jag har en mattelektion som började för en stund sedan. Så jag måste gå.” Jag drog mig motvilligt ur hans famn och fingrade på remmen till min väska.

”Synd.” Han såg nedstämt på mig. ”Men vi ses ju hemma hos dig ikväll.” Han blinkade och drog handen genom håret.

”Har du flyttat in totalt, eller?” Jag skrattade lågt och slängde en blick på schemat i min hand.

”Vadå, får jag inte det?” Han la huvudet på sned med ett leende lekande i mungipan.

”Klart du får, men dina föräldrar saknar dig säkert.” Han ryckte bara på axlarna till svar. ”Ja, men vi ses.” Jag kysste honom mjukt, innan jag fortsatte längs korridoren tills jag fann rätt klassrum. Jag drog några djupa, nervösa andetag, innan jag knackade på dörren.

”Åh, du måste vara Alexis.” Läraren såg glatt på mig. En ung kvinna med mörkt hår och lysande gröna ögon.
”Ja, det är jag det.” Jag log försiktigt och steg förbi henne in i rummet, då hon gjorde en uppfordrande gest med handen.

Jag möttes av minst tjugo nyfikna ansikten som alla stirrade oförskämt på mig. Till min fasa, kände jag hur det hettade i kinderna och jag bet mig osäkert i läppen.

”Allihopa, det här är er nya klasskamrat. Alexis, skulle du kunna berätta lite om dig själv?” Jag nickade långsamt.

”Ja, jag heter då Alexis Watson, men alla kallar mig för Alex. Jag är född och uppvuxen i Australien, men då min mamma är svensk från början, så talar jag svenska, vilket jag antar att ni märker.” Jag tog en paus och hörde några låga skratt. Jag log, nu mer fylld med självförtroende. ”Jag flyttade hit till Sverige för några veckor sedan, då jag kände att jag behövde en förändring. Min kusin bor bland annat här, så jag visste att jag i alla fall kände någon.” Jag valde att avsluta där, sa inget om Ulrik. Jag visste mycket väl att han var mer känd här än i Australien. Det här var hans hemtrakter.

”Tack så mycket, Alex. Du kan sätta dig bredvid Holly.” Hon pekade på en rödhårig flicka, som satt nästan längst bak. Jag nickade, stegade fram mot henne och slog mig ner bredvid henne. Hon nickade vänligt mot mig och mötte min blick med sina gröna ögon.

”Hej”, viskade hon lågt.

”Hej.” Jag återgäldade hennes vänliga leende och tilltalade henne med samma låga tonläge.

Läraren började prata och jag försökte hänga med så gott jag kunde. Till min förvåning var matten här enklare än den jag hållit på med hemma i Australien. Uppenbarligen satsade de inte riktigt lika mycket på det här.

Matten följdes åt av musikteori, engelska och sedan lunch. Enligt Holly slutade vi sen, något som gjorde mig både förvånad och glad.

Holly var trevlig och så var även hennes vänner, Klara, Frida och Danielle. De gjorde att jag kände mig välkommen på en gång.

Under lunchen satt vi tillsammans och åt, de frågade mig om allt möjligt, pratade om sådant som jag kunde relatera till och visade att de faktiskt ville umgås med mig. Det gjorde mig både glad och lättad.

”Så, har du någon pojkvän?” Holly såg nyfiket på mig och jag bet mig nervöst i kinden, funderade en kort stund över om jag skulle ljuga och säga att jag inte hade det.

”Ja, det har jag.” Jag log, stoppade in en tugga av köttgrytan som serverades i munnen för att slippa prata.

”Är han härifrån eller från Australien?” Nu var det Klaras tur att fråga och hon väntade tålmodigt medan jag svalde ner min jättetugga.

”Härifrån.” Jag tog en klunk av mitt vatten, något som var ett misstag.

”Är det inte du som är tillsammans med Ulrik Munther?” Danielle såg triumferande på mig. Hennes fråga fick mig att spotta ut vattnet igen, rakt över resterna av min mat.

”Jag tar det som ett ja.” Frida log och räckte mig en servett, så att jag kunde torka upp det vatten som hamnat på mig.

”Hur vet ni det?” Jag såg undrande på dem.

”Det var en bild på Ulrik som kysste en tjej i tidningen igår. Hon såg ut som dig och nu vet vi varför.” Jag kände hur det hettade i kinderna vid hennes ord. Att jag inte tänkt på det. Ulrik var ju känd, så det var inte konstigt att han hade fotografer efter sig.

”På så vis.” Jag insåg att jag var tvungen att prata med Ulrik om det hela under kvällen. Jag undrade över om han visste om det, om han hade en aning om det och varför han i sådana fall inte berättat om det. Jag antog att han inte visste.

”Hur träffades ni då?” De såg på mig, nyfiket, och jag insåg att de säkerligen inte skulle lämna ämnet ifred förrän de fått veta allt. Så jag berättade.

 

 

 

 

 

---

Här har ni alltså del 29. Näst sista. Sitter för tillfället och filar på del 30. Tycker inte om slutet än så länge, men mitt intresse för den här berättelsen är på noll för tillfället. Jag vill helt enkelt bara få den överstökad så att jag kan börja på den nya. That´s the deal.

 

Som det verkar just nu, så kommer det blir den 1800-tals inspirerade storyn. Har sett några kommentarer kring att den ska utspela sig i nutid, men storyn kommer inte att funka i sådana fall. Jag lovar.

Jag skrev de två storysarna för att jag ville ha något annorlunda, något som inte kommer bli precis som Afterall och Australian Moments har blivit. För att det ska funka, så måste jag blanda in något annat, så som en annan tidsepok eller något som är sience fiction/fantasy. Jag är bättre på att skriva sådant, än det jag skrivit nu.

Om ni kommenterar bra nu, så kanske del 30 kommer upp redan i morgon. Men jag kan inte lova något, då jag har två nationella prov den här veckan, muntliga i svenska och uppsatsdelen i engelska. Jag måste därför fokusera mycket på skolan, något som kan försvåra uppdatering. Men jag försöker så gott jag kan!

Ha de gött!