Vi satt där en lång stund, pratade och åt. Ulrik fick mitt glada humör att återvända och det kändes som om han fick smärtan i min fot att försvinna, bara genom att befinna sig inom ett visst avstånd.

”Okej, så jag känner att jag fortfarande inte känner dig så väl.” Jag såg på Ulrik, där vi satt mittemot varandra på filten.

”Jaså?” Han såg på mig. ”Har du inte varit inne på Google och sökt upp mig?” Jag suckade och himlade med ögonen.

”Nej, det har jag inte. Google kan ha fel och de vet inte hur personer är i verkliga livet. De förser oss bara med information.” Jag log snett och han skrattade lågt.

”Okej, vi gör såhär.” Han log och fattade tag om min hand. Han flätade ihop våra fingrar och satt sedan och granskade dem en kort stund, innan han tog till orda på nytt; ”Du får ställa fem frågor till mig, som jag lovar att svara sanningsenligt på. Sedan får jag göra samma sak. Låter det som en bra deal?” Han la huvudet på sned och jag nickade.

”Visst.” Jag tänkte efter en kort stund, innan jag ställde en fråga jag funderat en hel del på. ”Hur ser din familj ut?” Jag hade insett att han inte berättat ett endaste dugg om sin familj. Jag var nyfiken på dem av den här anledningen.

”Jag har mina föräldrar då, Kjell och Katrina. De skiljde sig när jag var tre och har hittat nya respektive. Jag har fyra syskon. Två halvsyskon, en tjej och en kille, och två halvbröder.” Han berättade detta, uppenbarligen utan att känna sig det minsta ledsen över hans föräldrars separation. Han verkade helt okej med det och jag antog att hans unga ålder vid händelsen, gjorde att han inte grämdes över det.

”Och husdjur?” Jag hoppades på att han skulle ta det som en fråga som tillhörde den tidigare, men han sa inget om det.

”En hund vid namn Konrad och en katt vid namn Walter. Konrad bor hos mamma och Walter hos pappa.”

”Okej.” Jag förstod på honom att han tyckte mycket om sina båda husdjur, särskilt Konrad. ”Det skulle vara kul att träffa dem någon gång.” Jag hade slängt ur mig det utan att tänka och insåg att det kunde låta anklagande, som om det var hans skyldighet att låta mig träffa hans familj. Därför bet jag mig osäkert i läppen och vände bort blicken.

”Du får väl komma med tillbaka till Sverige senare.” Han sökte efter min blick och log undrande. ”Om du vill, förstås.” Jag kunde inte hindra leendet som smög sig upp på mina läppar.

”Det vill jag gärna.” Jag mötte hans blick, glad över att han inte reagerat på det jag sagt.

”Okej, nästa fråga.” Han såg nyfiket på mig med en glimt i sina blågröna ögon.

Jag rynkade pannan, tvingades tänka efter en kort stund.

”När uppträdde du på allvar för första gången?”

”Tja, första gången var när min mormor, tror jag det var, fyllde år och jag sjöng ’Var bor du lilla råtta?’ Jag var två.” Han skrattade åt min förvirrade min. ”Men på riktigt var nog någon gång med något av mina band.” Han ryckte förstrött på axlarna, verkade inte ha lagt någon ålder på minnet.

”Vilket är ditt skivbolag?” Jag förbannade mig själv för att jag inte kom på några bättre frågor, men de jag tänkt fråga, kändes alltför opassande.

”Universal Music Group Sverige.” Han sa det enkelt om glatt, utan att verka bry sig om vad jag frågade. Det gjorde mig lättad.

Jag bestämde mig för att ställa två av de frågor jag undrat mest över, trots att de ganska inte var passande. Han behövde inte svara på dem om han inte ville. Han kunde ljuga.

”Hur många flickvänner har du haft?” Jag bet mig osäkert i läppen, då han såg förvånad ut och rynkade lätt pannan. ”Du behöver inte svara om du inte vill.” Jag kände mig tvungen att tillägga det sista, för att ge honom ett alternativ.

”Jag sa ju att jag skulle svara sanningsenligt, eller hur?” Han såg bestämt på mig med ett leende lekande i mungipan. ”Jag har väl haft två eller tre flickvänner. Jag är inte riktigt den som håller räkningen.” Han såg skamsen ut och vände bort ansiktet från mig. Jag log mjukt och placerade ena handen under hakan på honom.

”Det är ingen som säger att du måste”, mumlade jag och kysste honom lätt på pannan. Han log och drog mig intill sig, något som fick en skarp smärta att ila upp genom min fot, men jag struntade i det. Det lade sig ändå strax igen.

”Hm.” Ulrik la armen runt mina axlar och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka, fokuserade bara på honom, där och då. Brydde mig inte om något som hade med omvärlden att göra.

Ulrik placerade sig försiktigt på rygg, något som fick mig att hamna halvt över honom. Om vi hade varit någon annanstans än där, så hade jag säkert inte protesterat, men jag visste att Jack och Tyler hittade vägen hit och kunde komma när som helst.

”Ulrik, det här är kanske fel plats”, mumlade jag mot hans läppar och han stönade lågt.

”Du har kanske rätt.” Han suckade och satte sig upp på nytt.

”Men jag har en idé.” Jag blinkade retsamt mot honom, men fortsatte inte meningen vidare. Nu var det min tur att överraska honom.

”Jaså du?” Han såg nyfiket på mig, men jag log bara till svar. Han suckade, då han insåg att jag inte tänkte svara, och log sedan även han. ”Sista frågan från ditt håll.” Han mötte min blick och jag bet mig i läppen, tänkte efter en kort stund. Jag visste inte vad jag skulle fråga.

”Jag har inga fler.” Jag skakade skamset på huvudet. ”Ledsen för det.” Han skrattade.

”Nå, då är det min tur. Kom ihåg, svara sanningsenligt.” Han blinkade. ”Okej. Hur många gånger har du varit i Sverige?”

”Två eller tre gånger, men det var åratals sedan. Kommer knappt ihåg någonting.” Jag ryckte på axlarna.

”Hm.” Han nickade med ett fundersamt uttryck i ansiktet. ”Har du några musikaliska färdigheter?” Hans fråga fick mig att le. Jag borde nästan ha anat att han skulle ställa en sådan fråga.

”Jag spelade piano när jag var yngre, så det kan jag fortfarande, och så har jag sjungit tidigare, men inget som varit på allvar.” Jag drog fingrarna genom några hårslingor som smitit ur den fortfarande fuktiga flätan och bet mig på nytt i läppen. Jag var nervös över vad han skulle ställa för fråga härnäst.

”Vem ser du upp till?” Han såg inte på mig längre, utan granskade himlen som börjat mörkna. Jag kunde inte förstå att vi redan varit där så pass länge.

”Min pappa, trots att jag inte kände honom. Jag har hört tillräckligt om honom för att förstå vem han var.” Jag höll blicken fäst på mina händer som jag höll knäppta i knäet, allt för att dölja de tårar som smög sig upp i mina ögon varje gång jag tänkte på min far.

”Hur många pojkvänner har du haft?” Ulrik såg fortfarande inte på mig, men jag kunde se ett litet leende som smög sig upp i mungipan på honom.

”Inga före dig. Du är min första.” Jag sträckte ut handen för att röra vid hans kind, men den kom knappt halvvägs, innan jag drog tillbaka den på nytt. Han hade bestämt vänt bort huvudet, en signal som jag inte visste hur jag skulle tolka. Uppenbarligen ville han inte att jag skulle röra vid honom.

”Jaså?” Han lät misstrogen på rösten, men kommenterade inte mitt svar vidare. ”Har du varit kär i någon annan innan då?”

Här blev jag tvungen att tänka efter ordentligt. Visst hade jag det, i flera stycken, men jag hade oftast varit för liten för att förstå vad kärlek egentligen var. Men minnena av en speciell person, någon som funnits vid min sida under en så lång period. Jag kände hur det hettade i kinderna. Att jag inte kommit ihåg det tidigare.

”Några stycken har det väl funnits”, mumlade jag, med tankarna riktade åt ett annat håll.

”Någon speciell?” Nu såg han skarpt på mig. Om jag inte såg fel, så var han… svartsjuk.

”Hurså, är du avundsjuk?” Jag mötte stadigt hans blick, utmanade honom nästan att ge ett ärligt svar. ”Se det som min femte fråga.” Han såg irriterad ut.

”Kanske”, fräste han och reste sig häftigt upp. ”Hur ska jag veta om du går och gillar någon annan bakom ryggen på mig?” Han snurrade runt och blängde på mig. Jag blev skrämd av hans häftiga humör. Jag hade aldrig sett honom sådan förut.

”Lugna ner dig”, muttrade jag, med högre röst än vad jag tänkt mig. ”Tror du att jag skulle säga att jag älskade dig, om jag gick och var kär i någon annan på samma gång?” Jag suckade och gjorde ett försök till att resa mig upp, men min skadade fot förhindrade detta. Alltså satt jag kvar, kokande av ilska.

”Man vet aldrig.” Han stegade bort till vattenbrynet och jag kunde se hur vattnet stänkte upp i luften, då han tog ut sin ilska på det.

”Tro du vad du vill, men jag talar sanning. Sanningsenliga svar, eller hur?” Jag ropade detta efter honom och började sedan stoppa tillbaka maten i picknickkorgen, bara för att få något att koncentrera mig på.

Ljudet av hästhovar på den mjuka stigen, fick mig att se upp. Tyler och Jack satt på Yes och Flower, precis som tidigare, med Sunshine och en ytterligare häst vid namn Prince, på släptåg.

”Hej!” Jack vinkade glatt. ”Haft en bra dag?” Han såg så förhoppningsfull ut, att jag inte kunde göra annat än att le och nicka glatt. De hade lagt så mycket tid vid att hjälpa Ulrik, att jag inte ville göra dem besvikna.

”Det enda missödet kan man säga att bäcken och dess stenar stod för.” Jag skrattade ett skratt som i mina öron lät fejkat, men varken Jack eller Tyler verkade lägga märke till detta.

”Är du okej?” Tyler rynkade pannan och jag nickade.

”Det gör lite ont och man kan väl säga att jag har problem med att gå, men mer än så är det inte.

”Jag hjälper dig.” Utan att jag märkt det, hade Ulrik dykt upp vid min sida. Han lyfte nu på nytt upp mig i famnen och gav mig en lång kyss, uppenbarligen mest för syns skull. Känslan detta gav mig, fick mig att tänka på Hungerspelsböckerna, där två av huvudpersonerna, Peeta och Katniss, tvingades spela förälskade för att lura hela landet. Detta gjorde mig sorgsen. Kunde Ulriks känslor för mig ha svalnat så snabbt? Eller var han fortfarande bara förbannad utan anledning?

Jack satt av Flower och hjälpte sedan Ulrik med att få upp mig på Sunshines rygg. Min trogna häst vände undrande på huvudet, då jag klumpigare än vanligt tog mig upp i sadeln. Jag gav honom en lugnande klapp på halsen och flätade in fingrarna i manen, i väntan på att de andra skulle bli klara.

Tyler hade redan packat ihop det sista och delat upp det jämnt på Yes och Princes ryggar, så att allt skulle bli hemforslat på ett effektivt sätt.

”Är ni klara?” Tyler slängde en blick över axeln och jag nickade. Jag var väl medveten om att jag skulle tvingas rida bredvid Ulrik hela vägen hem, för att bibehålla bilden av ett förälskat par. Det var inget jag såg fram emot.