Ulrik gick före uppför trapporna och låste upp dörren till sin lägenhet. Det var bara en enrummare, men fortfarande fanns där en känsla av frihet och självständighet. Jag antog att han trivdes där, även om det verkade lite ensamt. Mitt i stora Stockholm, helt själv.

Efter att vi tagit av oss skor och jackor, visade Ulrik var jag kunde sätta mina saker.

”Så, här bor du ibland, alltså.” Jag såg mig omkring i det som var både sovrum och vardagsrum.

”Japp. Det är inte mycket, men man klarar sig.” Han log mot mig. ”Jag har tyvärr ingen extra säng, så jag hoppas att det är okej om vi delar.” Han såg generad ut, samtidigt som han gjorde en gest mot bäddsoffan.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Vi skulle alltså dela säng. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag varit så klok att jag i alla fall packat ner en riktig pyjamas. Annars hade jag väl fått sova i mina vanliga kläder, något som jag gärna ville undvika. Speciellt inför en kille.

”Det är okej”, mumlade jag. Vi var båda otroligt generade. Ingen av oss visste vad man skulle bryta tystnaden med. Kanske en hammare?

”Vill du ha lite te?” Ulrik som alltid brukade prata glatt och öppet, var den som tillslut bröt tystnaden. Jag antog att han, som jag, tyckte att tystnaden var besvärlig.

”Ja tack, gärna.” Jag log mot honom och följde sedan med honom in i det lilla köket. Såg på medan han plockade fram koppar, mjölk, socker, tepåsar och allt annat som kunde tänkas behövas. Hans glada humör kom långsamt tillbaka och han började vissla glatt. Jag log bara åt honom och snappade sedan åt mig hans gubbkeps. Jag tyckte han såg bättre ut utan den på huvudet, trots att han såg bra ut med den på också.

”Du kommer vara så död senare”, muttrade han och gjorde ett försök att låta hotfull. Jag skrattade.

”Du har hotat med mycket hämnd de senaste dagarna. Än har du inte gjort allvar av något av det.” Han blängde bara på mig och gjorde sedan en gest mot bordet för att jag skulle komma och sätta mig.

”Jag kommer att göra allvar om det. Bara vänta om se.” Han flinade ondskefullt och hällde upp te åt oss båda.

”Det tror jag när jag ser det”, sa jag och satte hans gubbkeps på mitt eget huvud, bara för att se hur det kändes.

Vi satt där en stund under tystnad. Drack vårt te och sa inget särskilt. Detta gav mig gott om tid till att tänka. Tänka på hur jag skulle formulera det jag ville säga. För jag hade bestämt mig på allvar nu. Jag skulle berätta.

”Vad är det?” Ulrik rynkade pannan och såg på mig. ”Du verkar lite borta i tanken.” Jag såg upp och mötte hans blick.

”Ulrik, jag har inte varit helt ärlig mot dig”, sa jag och märkte hur orolig han blev. Jag drog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”Jag vet inte varför jag inte berättade det från början. Jag tror att jag blev rädd.” Han verkade nu både orolig och förvirrad.

”Cassie, snälla, dra inte ut på det. Har det hänt något?” Hans mjuka röst fick det hela att kännas än värre.

”Jag har cancer”, viskade jag fram och kände hur tårarna steg i ögonen. ”Föråt för att jag ljög.” Jag bet mig i läppen och fäste blicken på mina händer som låg knäppta i knäet. Jag undrade vad han skulle säga, göra. Vad han skulle tycka om mig. Jag hade alltid haft problem med att ljuga och trodde alltid att jag var satans avkomma om jag sa något som inte var sant. Jag mådde otroligt dåligt om jag ljög, precis som nu. Jag trodde alltid att det värsta skulle hända.

”Cassie, det är ingen fara.” Ulrik förvånade mig. ”Jag förstår dig. Jag hade säkert gjort samma sak om jag var du. Det är en tung sak att berätta då någon annan fått ett glatt beslut.”

Jag såg upp och nickade, lättat över att han inte blivit arg. Jag var glad över att han förstod mig. Jasper skulle helt klart inte varit lika förstående.

”Tack.” Jag log mot honom och slängde en blick på klockan. Halv tio. ”Jag tror att jag går och lägger mig.” Jag reste mig upp, vilket även Ulrik gjorde.

”Det är nog en bra idé. Vi måste komma upp i bra tid imorgon. Jag måste ju hinna hämnas.” Han blinkade retsamt mot mig. Jag suckade bara och skakade leende på huvudet. Han var bra knäpp.

Jag hämtade min väska med saker och begav mig sedan in i badrummet för att byta om. Det tog inte många minuter för mig att dra på mig mina blåa pyjamasbyxor och en grå t-shirt, samt att borsta tänderna. Jag var för trött för att dra ut på tiden.

Då jag kom in i sov-och vardagsrummet igen, hade Ulrik redan fällt ut bäddsoffan och gjort den färdig. Jag gav honom ett trött leende, då han passerade mig i dörröppningen på väg till badrummet.

Utan några längre dröjsmål, kröp jag ner i sängen. Jag la mobilen under kudden för att ha den nära till hands och slöt ögonen.

Jag hade nästan somnat då Ulrik kom tillbaka. Jag hörde hans tysta fotsteg mot golvet och sedan sängen som knarrade då han la sig bredvid mig. Sedan mindes jag inget mer.

Mitt uppvaknande nästa morgon var inte det trevligaste jag fått. Jag kände något blött som rann nerför min kind och höjde instinktivt handen för att torka bort det. Jag satte mig hastigt upp och såg mot taket. Läckte det någonstans?

”Hämnd nummer ett avklarad.” Rösten fick mig att rycka till. Ulrik flinade mot mig. Han höll ett glas vatten i handen och jag förstod då att han måste ha droppat vatten på mig för att få mig att vakna. Jag blängde på honom.

”Du ska allt få”, muttrade jag. Han skrattade bara och satte ifrån sig glaset på ett bord. Detta korta ögonblick då han höll uppmärksamheten riktad åt ett annat håll, tog jag i akt. Jag greppade min kudde, hoppade upp ur sängen och slog till honom i bakhuvudet.

”Du din…” Han snurrade runt och drog kudden ur mitt grepp. Jag backade skrattande undan och tog istället tag i hans kudde. Det dröjde inte många sekunder innan vårt kuddkrig var i full gång. Men däremot varade det inte så speciellt länge. Det var alldeles för tidigt på morgonen för att vi skulle orka med ett kuddkrig.

Då Ulrik gjorde ett sista försök till anfall, tog jag ett par steg bakåt, vilket resulterade i att jag föll racklång ner i sängen. Det dröjde ingen lång stund, innan Ulrik slängde sig ner bredvid mig. Vi skrattade båda så att vi kiknade.

”Tänk att kuddkrig kan vara så kul”, sa jag med ett brett leende och slöt ögonen, samtidigt som jag drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv.

”Mhm.” Jag hörde hur sängen knarrade då Ulrik rörde på sig. Innan jag visste ordet av hade han lutat sig över mig och tryckt sina läppar mot mina. Jag kysste honom mjukt tillbaka och drog fingrarna genom hans lena hår. Att han kunde vara så underbar. Han var tusen gånger bättre som pojkvän än vad Jasper någonsin varit. Han var som både min bästa kompis och min pojkvän. Vi kunde alltid prata om allt. Han förstod mig ibland nästan bättre än Charlie och Foxy. Vi tänkte ofta på samma sätt.

Ulriks händer som letade sig in under min t-shirt, fick mig att vakna upp ur mina tankar. Jag fångade upp dem i mina egna och slog upp ögonen.

”Och vad tror du att du sysslar med”, frågade jag honom tyst och mötte hans blick. Han ryckte på axlarna, leende.

”Kysser dig, kanske.” Han reste sig upp och behöll mina händer i sina, så att han kunde dra upp mig på fötter.

”Det tror jag så mycket jag vill”, sa jag, misstänksamt. Jag hade en liten aning om vad som varit på väg att hända, men jag visste att Ulrik inte blev arg för att jag avbröt det hela innan det gick för långt.

”Gör du det.” Han log på nytt och tog upp sin mobil för att slänga en blick på klockan. ”Vi måste nog ta och äta frukost nu om vi ska hinna i tid.” Jag nickade och begav mig till badrummet för att göra mig klar, medan han började plocka fram frukostgrejer. Efter några minuter, då jag bytt om, tog jag över så att även han kunde klä sig.

Vi skulle iväg till stället där Ulrik skulle spela, då han skulle göra en soundcheck och prata ihop sig med sina managers innan. Det var mycket som skulle ordnas innan, trots att det inte var särskilt många som skulle komma och lyssna. Så otroligt känd var han inte än.

Halv tio steg vi in genom dörrarna till lokalen. Ulriks managers, Johan och Anders, stod vid den lilla scen som fanns och pratade. De vände blicken mot oss och höjde handen till hälsning.

”Ulrik, bra att du kom i tid.” Anders log brett och vände sedan blicken mot mig. ”Och vem är det här?”

”Cassie”, sa jag och sträckte fram handen mot honom för att hälsa. Både han och Johan tog den och jag märkte att de utväxlade en blick. De verkade inte helt nöjda med att jag var där, vad det nu kunde bero på.

”Så, är du en vän eller…?” Johan såg på Ulrik då han talade. Ulrik gav mig en undrande blick och jag nickade omärkt. Det var okej om han berättade för sina managers.

”Flickvän.” Ulrik log och la armen kring mina axlar.

”På så vis.” Johan och Anders utbytte en ny blick. Vad höll de på med, egentligen?

”Om du skulle kunna följa med oss, Ulrik, så ska vi visa dig hur allt går till.” Anders la handen på Ulriks axel och nickade åt mig att jag skulle gå och sätta mig vid ett av de runda bord som stod där inne. Ulrik räckte mig sin väska och gav mig ett snett leende, innan han, Anders och Johan försvann iväg.

Jag slog mig ner vid ett av borden som stod närmast scenen och drog upp min dator ur väskan. Trots att det var helg, så hade jag läxor att göra. Jag kunde lika gärna börja nu, då det verkade som om jag skulle befinna mig där en bra stund.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Yes, här har ni del 19! Jag hade tänkt försöka skriva fram tills Matilda kom med igen och spelningen, då jag fått lite idéer av er på vad som skulle kunna hända (TACK!). Men då jag ska iväg ikväll, så hinner jag tyvärr inte skriva längre. Jag kommer även vara borta imorgon under dagen, så nästa inlägg kommer troligtvis komma imorgon kväll! Jag hoppas att det blir bra ändå.

Ha en gó lördag!

Erica