Att äntligen få stiga av planet på en av New Yorks många flygplatser, var helt underbart. Trots att det hemma blivit vår för bara några veckor sedan, så kändes det här som om det varit vår i flera månader. Det var nästan sommarvärme, men jag gissade på att detta berodde på att klimatet var annorlunda än vad det var hemma. Det här var USA, inte lilla Sverige. Allt var större här.

Efter att vi hade hämtat ut vårt bagage, begav vi oss ut på gatan där en lång rad gula taxibilar stod parkerade. Jag log åt den komiska synen. Alla såg exakt likadana ut.

Turister med kameror hängande kring halsen och New York- bor med svindyra mobiltelefoner tryckta mot örat, beblandade sig med varandra och fick det hela att se ut som en enda stor myllrande myrstack av olika sorters människor.

”Vi måste dela upp oss i två taxibilar.” Anders drog upp ärmen på sin kavaj för att slänga en blick på klockan. Jag hoppades på att han gjort som vi andra och ställt om tiden efter tidszonen vi befann oss i. Det hade han, tydligen.

”Hur långt är det till hotellet, egentligen?” Nick höjde på ett av sina mörka ögonbryn och knäppte upp en knapp på sin skjorta. Jag var glad över att han bar t-shirt under. Jag var redan väl medveten om att han var flera gånger mer vältränad än Ulrik, något som gjorde mig lite smått generad. Det var inte meningen att jag skulle spana in hans kompisar när jag hade honom. Fast han var ju inte så speciellt trevlig mot mig för tillfället.

”Det tar väl tio minuter dit med bil.” Anders sträckte på sig och styrde sedan stegen fram mot två taxibilar. Vi andra följde efter, tyngda av vårt bagage.

”Cass, du och jag kan väl ta en?” Ulrik såg på mig och log. Jag log inte tillbaka. Jag såg bara bestämt på honom, medan jag uttalade mig.

”Kanske ska Anders eller Johan hänga med. För det är väl ni som betalar?” Jag slängde en blick åt deras håll och Johan nickade långsamt.

”Det var du rätt i.” Han log och den här gången log även jag. Ulrik fick säga vad han ville. Det var han som tidigare betett sig som om jag inte varit något annat än luft.

”Då så.” Jag stegade fram till den ena taxin, där taxichauffören stod lutad mot bilen med en nyligen tänd cigarett i handen. Ulrik, som jag märkte såg lätt sårad ut över att jag inte velat spendera tid själv med honom, och Anders följde med mig.

”Hi.” Taxichauffören såg upp vid min hälsning. Jag såg i ögonvrån hur Nick, JB och Johan just hoppade in i en annan taxi.

”Hello. Are you free?” Anders gjorde en gest mot taxin och chauffören nickade.

”Yes. Where are you guys going?” Han röst var djup med en snabb, smattrande dialekt till grund.

”Marriot Marquis hotel, 1535 Broadway.” Anders läste högt från en lapp han höll i handen och chauffören nickade.

”Just jump in.” Han log och höll upp dörren åt mig och Ulrik så att vi kunde klättra in där bak. Anders satte sig där fram och chauffören slängde in våra väskor i bagaget, innan han satte sig bakom ratten.

Musik som jag kände igen som Taylor Swift strömmade ut ur bilens högtalare och jag lutade huvudet mot fönstret för att få en bättre översikt över det vi passerade.

Alla husen var skyskrapor. Jag gissade på att det inte var många hus i centrala New York som hade under 20 våningar.

Blandningen av folk på gatorna gjorde mig förvirrade. Det fanns folk iklädda strikta kavajer, folk iklädda slappa, vanliga kläder och folk som knappt hade några kläder alls.

Jag förstod där och då att detta verkligen inte var Sverige. Här fanns mer människor, mer brott, mer människor som sysslade med droger och alkohol. Det var spännande, men samtidigt skrämmande. Jag var lite rädd för att något skulle hända.

Hotellet som vi skulle bo på visade sig ha över 50 våningar. Det var absolut inte ett utav de billigaste hotellen, utan snarare tvärtom. Jag upptäckte strax att en av de två restaurangerna var The View, som låg på våning 52 och långsamt roterade runt. Jag hoppades på att vi kanske skulle besöka den. Jag hade hört så mycket om restaurangen att jag gärna ville befinna mig där, i alla fall bara för en kort stund.

Medan Johan och Anders gick för att checka in, slog vi andra oss ner i varsin fotölj i lobbyn. Två tjejer satt i en soffa ett par meter bort med en dator mellan sig. Då de märkte att vi slagit oss ner, började de viska upphetsat sinsemellan. De såg båda på och då på Ulrik och jag undrade om de kunde vara fans. Eller hade han ens fans ända här borta i USA? Det lät lite skumt, men jag visste att han varit i L.A. tidigare, vilket gjorde att vissa kunde ha fått upp ögonen för honom.

Jag försökte att inte bry mig om deras ivriga viskande, trots att de faktiskt såg riktigt trevliga ut. Den ena med blont hår och gröna ögon, den andra med rött hår och en obestämbar färg på ögonen.

”Cass, hur är det med dig egentligen?” JBs röst fick mig att hoppa till.

”Hm, bara bra.” Jag släppte tjejerna med blicken och såg istället på honom. ”Lite trött, det är allt.”

”Okej.” JB nickade och återgick sedan till sin konversation med Nick.

Jag drog upp mobilen ur fickan och satte på den. Jag hade stängt av den under landningen av planet och sedan inte satt på den på nytt. Jag visste att det var lika bra att ha på den, trots att jag visste att det kostade en del att ringa och sms:a här.

Då jag satt på den, fann jag att jag hade ett nytt sms väntande på mig. Att det var från Ulrik var inget som gick mig förbi.

Hur är det, egentligen? Mår du bra? Du verkar lite nere…?

/Ulrik

Jag rynkade pannan och såg upp, bort mot honom. Han log försiktigt, men jag skakade bara trött på huvudet. Vad sysslade han med? Skämdes han för att prata med mig inför Nick och JB, eller vadå? Jag kunde inte låta bli att märka att han började bli lite smått lik Jasper. Det oroade mig. Jag ville inte ha en sån pojkvän igen.

”Ursäkta, men är det du som är Ulrik Munther?” Tjejerna jag sett tidigare hade nu kommit fram till oss. De såg ut att vara några år yngre än jag, men det som egentligen förvånade mig var att de faktiskt pratade svenska. Inte engelska, svenska.

”Japp, det är jag det.” Ulrik log ett soligt leende. ”Och vilka har jag äran att få prata med?”

”Jag heter Simone.” Tjejen med det axellånga, röda håret, skakade hand med Ulrik.

”Och jag är Josefin.” Den blonda tjejen följde den andras exempel.

”Jag är Cassie.” Jag bestämde mig för att vara lite trevlig. Kanske skulle jag kunna umgås med dem, istället för att hänga med fem killar i en vecka. Om de nu var så trevliga som de verkade, vill säga.

”Är inte du Ulriks flickvän?” Josefin såg nyfiket på mig. Jag hajade till. Hur visste hon det? Även Ulrik såg förvånad ut.

”Jo, det kan man väl säga.” Jag log.

”Hörni, hade ni tänkt presentera oss här borta, eller?” JB blängde på mig.

”Jag trodde att du var fullt kapabel att sköta sådant själv, JB.” Jag blinkade retsamt mot honom.

”Haha, jättekul.” JB reste sig upp, följd av Nick. De skakade båda hand med Josefin och Simone och presenterade sig. Jag lade märke till att de verkade komma väl överens redan nu.

”Jaha, så ni är från Sverige ni också, eller?” Jag såg på dem och Simone nickade.

”Jo, vi är här med mina föräldrar en vecka, ungefär.” Hon log. ”Rätt sjukt att träffa på Ulrik Munther här borta.” Både hon och Josefin skrattade.

”Ja, det är inte varje dag sånt händer.” Även jag skrattade och jag hörde ett halvhjärtat försök till skratt från Ulriks håll. Jag slängde en blick åt hans håll och lade märke till det olyckliga uttryck som gnistrade till i hans ögon. Jag var tvungen att prata med honom om vad som egentligen hänt. Men kanske inte just nu.

”Då var det klart.” Anders och Johan avbröt det pågående samtalet oss alla emellan. ”Nick och JB, ni får dela rum, jag och Johan och Ulrik och Cassie.” Anders delade ut nycklarna åt oss. Jag undrade vad Anders och Johan egentligen tyckte om att jag och Ulrik skulle dela rum. De måste undra om vi skulle göra något… olämpligt.

”Vi kanske ska gå och packa upp.” Ulrik reste sig upp och hängde sin väska över axeln.

”Kanske det.” Jag såg på Simone och Josefin. ”Vi kan kanske ses igen senare.

”Visst.” De log båda två. ”Vi bor i rum 187, det är bara att komma och knacka på om det är något.” Jag nickade.

”Då ses vi.”

Efter att Ulrik gett dem varsin autograf, begav vi oss mot hissarna. Jag funderade på vad vi skulle göra härnäst. New York var stort med många möjligheter, så vi skulle säkert hitta något ganska snart.

Rummet jag och Ulrik fått var helt underbart. Trots att vi på nytt skulle få dela säng, så var det inget jag den här gången var orolig för. Det hade inte hänt något förra gången, så det skulle säkert inte hända något nu heller. Så mycket visste jag i alla fall. Ulrik skulle inte göra något utan att jag var med på det. Det trodde jag i alla fall.

”Visst är det fint?” Ulrik såg på mig och log brett. Jag nickade.

”Det är helt underbart.”

”Jag är glad att du gillar det. Jag älskar att se dig le. Ha jag någonsin sagt det?” Han tog mina händer i sina.

”Det är mycket du inte sagt idag.” Mitt leende slocknade och jag vände bort blicken. ”Ulrik, skäms du för att prata med mig, eller vad är det? Under hela resan har du knappt ägnat mig en minut av din tid. Är något fel, eller vaddå?”

”Cassie, du vet att jag aldrig skulle skämmas för dig. Ingen skulle kunna skämmas för dig.” Ulriks ton på rösten fick mig att se upp och möta hans blick igen.

”Förklara då varför du behandlat mig som luft och sedan har mage att bete dig som om allt är som det ska.” Jag märkte att min röst lät bitter, men jag brydde mig inte.

”Jag kan inte förklara just det”, började Ulrik och jag drog hastigt händerna ur hans och vände mig bort till hälften. ”Jag tror att jag helt enkelt bara var nervös, okej? Jag visste inte vad du skulle tycka om allt det här. Jag visste inte om något liknande skulle hända som förra gången. Jag var rädd för att något skulle förstöra det hela igen. Förlåt mig, Cass, men det är så det är.”

”Visst, om du säger det så”, muttrade jag och stegade genom rummet, fram till balkongdörrarna. Jag behövde få lite frisk luft.

”Cassie!” Jag hörde Ulriks fotsteg bakom mig, men jag valde att inte bry mig om dem. Istället slängde jag upp dörrarna och steg ut på balkongen, som var ovanligt rymlig med två mysiga korgstolar och ett litet bord i ena hörnet. Jag tog ingen notis om dessa, utan lutade mig istället mot räcket och granskade New York där nedanför. Att bo på 30: ionde våningen hade vissa fördelar.

Ulrik kom och ställde sig bredvid mig och jag lade märke till att han tagit av sig sin gubbkeps, så att det blonda håret rufsades till av vinden. Hur kunde jag vara arg på en sån fin kille som han.

”Okej, du är förlåten, för den här gången.” Jag la min hand över hans.

”Det duger fint för mig.” Han mötte min blick och log. ”Men nu är det så att der finns något som jag har velat göra större delen av dagen.” Han blinkade finurligt.

”Vad då?” Jag såg nyfiket på honom, då han drog mig intill sig och mötte min blick på nytt.

”Det här.” Precis när orden lämnat hans läppar, lutade han sig ner och kysste mig.

(Lyssna gärna på denna medan ni läser, då den handlar om just New York :p)