Cassies perspektiv

Röster som spelade omkring mig, tryckte sig mot mina trumhinnor. Jag ville be dem att lägga av, låta mig vara, bara låta mig sova.

Men de gav sig inte. Det kändes nästan som om de ansträngde sig ytterligare för att störa mig, göra mig galen av oljudet.

”Håll tyst”, mumlade jag och äntligen tystnade rösterna. Men jag kunde inte heller fortsätta vila, sjunka undan från det hetsiga livet på ytan.

”Jag tror hon vaknar.” En röst letade sig ner, rörde runt inom mig på nytt. Jag kände igen den rösten, men jag kunde inte placera den. Jag ville veta, men ville samtidigt inte öppna ögonen.

Rösterna satte igång, alla på samma gång.

Jag lät en irriterad suck leta sig ut från inom mig och slog sedan upp ögonen. Ljuset stack i dem och jag tvingades blinka flera gånger för att få dem att vänja sig.

”Cass!” Ett förtjust utrop störde tystnaden som på nytt härskat i rummet och en kille med mörka ögon och brunt, lockigt hår dök upp inom mitt synfält. Jag kände igen honom, men inget namn dök upp i mitt huvud.

”Vem är du?” Jag rynkade pannan och satte mig långsamt upp. Fler personer fanns där. En blond kille med blågröna ögon, två tjejer, den ena med blont hår och gröna ögon, och den andra med rött hår och en färg på ögonen som jag inte riktigt kunde finna en passande nyans på. Den tredje killen som såg ut att komma från Japan eller Kina satt längst bort i rummet, hållande den rödhåriga tjejen i handen.

”Känner du inte igen mig?” Killen med det lockiga håret såg besviken ut.

”Jag har aldrig sett dig förut.” Jag sa det bestämt. Det var sant, jag hade aldrig sett honom förut.

”Cassie, vad är det med dig?” Den blonda killen mötte min blick. Jag rynkade på nytt pannan. Jag kom ihåg de där ögonen, den där rösten. Men hans namn, vem han var, allt var borta. Jag kunde inte komma ihåg något om människorna omkring mig. Jag visste ingenting.

”Jag vet inte vilka ni är.” Nu lät jag mer osäker. Något sa mig att jag borde komma ihåg dem, men jag kunde inte. ”Vem är jag? Vad är allt det här? Jag kommer inte ihåg.” Jag bet mig i läppen och böjde ner huvudet för att slippa möta deras blickar. Jag kände det som om jag svek dem, vilka de nu var.

”Jag tror att det är bäst om vi hämtar läkaren.” Den blonda tjejen såg orolig ut och killen som uttalat sig tog hennes hand.

”Jag fixar det.” Han reste sig och försvann ut genom dörren.

”Cassie, för du kommer väl ihåg att du heter Cassie?” Den blonda killen fattade min hand, tröstande och tafatt, som om han ville visa att det var så det skulle vara. Vi tillsammans.

”Jag kommer inte ihåg någonting”, mumlade jag och kände hur ögonen fylldes av tårar. Hade jag glömt allt som hänt mig? Hela mitt liv? Alla känslor, tankar, ögonblick värda att minnas?

”Det är ingen fara. Jag finns här.” Han log, trots att jag såg en skugga av förtvivlan och sorg.

”Vad heter jag?” Jag insåg att det var lika bra att börja med den fråga som jag behövde ett svar på, mest.

”Cassandra Elizabeth Lowland.” Han svarade rakt framåt och mötte min blick igen. Jag kunde fortfarande inte få tanken ur huvudet att något hade hänt mellan oss innan något hänt mig. På något sätt hade vi stått varandra nära. Mitt hjärta som hoppade över ett slag varje gång han mötte min blick och hans leende som fick mig att vilja flyga till månen och tillbaka igen. Hur kunde jag komma ihåg så mycket annat, men inte honom?

”Och du?” Jag kramade tveksamt hans hand och ett leende letade sig upp på hans läppar.

”Jens Ulrik Munther.” Hans ord fick en klocka att ringa. Jens Ulrik Munther. Namnet var otroligt bekant. Så bekant att jag blev frustrerad av att inte komma ihåg det.

”Jag känner igen det”, fick jag fram och han såg lättad ut.

”Kommer du ihåg något mer?” Han såg nyfiken ut och jag slöt ögonen för att kunna koncentrera mig. Bilder susade förbi, likt en virvelvind, men jag kunde inte hitta ett speciellt mönster. Inget att koppla ihop dem med.

Besviken slog jag upp ögonen igen och skakade nedslaget på huvudet.

”Inget som jag kan förstå.” Jag suckade. ”Förlåt.”

”Du borde inte be om ursäkt. Du vet ju inte vad som hänt, eller hur? Det vet inte vi heller.”

”Kan inte du berätta vilka de andra är? Och min familj? Har jag någon överhuvudtaget?” Det fanns så mycket att fråga, så mycket att ta igen. Men jag hann inte få något svar. Den lockige killen och en lång man i vit rock, som jag antog var läkaren, steg in i rummet.

”So, Cassandra. It´s good that you´re awake.” Han talade med mig. Jag visste precis vad han sa och jag kunde till och med svara. Hur kunde jag prata det här språket, när jag inte kom ihåg hur min familj såg ut? Att något sa mig att språket kallades engelska, det brydde jag mig inte om. Jag ville bara få alla svar som jag suktade efter.

”What´s happend to me?” Jag såg stint på läkaren. ”Why doesn´t I remember anything?”

”Well, it´s a serious case. Your cancer moved over to the brain, that´s why you became unconcious. It presses on your brain and makes you forget things. But there´s no need to wory. It´s okey now.” Han log. Hur kunde han le, när större delen av mitt liv var bortraderat.

”Can I ever get my memories back”, frågade jag. Alla i rummet verkade spända över svaret.

”I´m afraid not. But you can always learn them again, right?” Läkaren log igen och jag kände hur mycket jag ogillade honom. Han verkade tycka att min situation var rolig. ”You can go home later today. Now, just rest and try to eat something.” Sedan gick han.

”Han är hemsk”, muttrade jag och blängde efter honom. Ulrik skrattade.

”Kanske det. Men vi ska hjälpa dig att få tillbaka dina minnen.” De andra nickade. Jag log.

”Tack.”

Då jag lämnade sjukhuset samma eftermiddag, hade de andra informerat mig om sina namn, om min familj och var jag befann mig för tillfället. En stad med namnet New York i USA. Tydligen så bodde jag i Sverige, sju timmar bort eller något åt det hållet.

De hade berättat om allt nödvändigt som jag behövde veta, men jag kände att jag precis börjat lära mig allting igen. Det fanns så mycket kvar, trots att saker som egentligen var oviktiga kom tillbaka. Som kvadratroten ur nio och vad som gjorde att x gånger 7 blev y. Det var inget som jag behövde minnas nu.

Att jag och Ulrik var tillsammans var något jag fått lära mig ganska snart. Det förklarade mina förvirrade känslor och hans ömma blickar. Men jag var trots detta glad över att han respekterade min osäkerhet i frågan. Han pressade mig inte till att minnas. Han lät mig ta det i min egen takt.

Veckan i New York gick. Jag fick prata med mina föräldrar och min yngre syster. De var oroliga för mig, men jag var fast besluten att stanna kvar. Jag ville lära mig mer, innan jag återgick till mer allvarliga saker som jag skulle kunna behöva lära mig. Allt om min historia, allt som Ulrik och de andra inte kunde berätta något om.

De andra var så fina mot mig. De visade mig allt jag glömt, lät mig testa nya saker och lära mig sådant som jag tidigare tydligen hade tyckt varit självklart. Alla de bilder, videor och anteckningar som de fann på min mobil och dator underlättade en hel del. De berättade om vad jag gjorde hemma och vad de själva gjorde. Allt som jag skulle behöva veta om dem.

Ulrik var den som jag trivdes mest med. Han var så försiktig, ville inte gå för fort fram på något plan. Han frågade alltid han gjorde något.

En kväll, då vi stod ute på balkongen och såg ut över stan, fattade han försiktigt min hand. Jag hade blivit van vid detta nu. Jag visste att det var något som jag skulle uppskatta och det gjorde jag också. Jag tyckte om det. Att hålla hans hand och känna hans varma hud så nära min egen. Det var magiskt.

”Cassie”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log, väntade på att han skulle fortsätta.

”Det finns en sak som vi brukade göra innan”, sa han tveksamt och bet sig i läppen.

”Vaddå?” Jag började känna mig lite smått orolig. Var det något farligt?

”Det här.” Försiktigt, tveksamt, tog han ett steg mot mig och placerade sin lediga hand på min korsrygg, så att jag fann mig själv stå ännu närmare honom. Jag hade knappt hunnit fråga honom vad han höll på med, förrän han lutade sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Mjukt och fjäderlätt. Försiktigt och trevande.

Till en början var jag inte säker på vad jag skulle göra. Men efter bara ett par sekunder, tog en instinkt över. Jag kysste honom tillbaka. Jag visste inte om ordet stämde, men det hade bara poppat upp. En kyss, det var vad detta var.

Jag drog fingrarna genom hans lena hår och jag kunde känna hur han slappnade av. Han måste ha spänt sig inför min reaktion.

”Det där var ju inget farligt”, mumlade jag och log försiktigt mot honom, då vi båda instinktivt tog ett steg tillbaka med blossande kinder.

”Tur det.” Han log.

”Det betyder att vi kan fortsätta göra det som förut.” Jag skrattade till.

”Vad skrattar du åt?” Han la huvudet på sned och granskade mig undrande.

”Jag har inte den blekaste aning.”

Dagen därpå begav vi oss hem till Sverige, utan vetskapen om att allt snart skulle förändras drastiskt igen. Den här gången fanns det inget som kunde återställas till hur det varit förut.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Lalala, del 34! Näst sista delen nu alltså! Kan verkligen inte fatta att det snart är slut på den! Jag hoppas att ni har tyckt om den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den!

Idag blir det inga bilder, då jag inte hunnit leta upp några. Istället får ni njuta av låten i inlägget nedan ;)

Ha de gött!

Erica