Desis perspektiv, samma kväll

Jag märkte på Cassie att något inte stämde. Hon var sig inte lik. Jag visste att cancern satte sina spår, men jag visste samtidigt att hennes beteende hade något med Ulrik att göra. Hon saknade honom. Något med att hon gjort slut med honom stämde inte. Hon tyckte om honom, så varför skulle hon då göra slut med honom?

Då jag var säker på att hon inte fanns i närheten, letade jag fram Ulriks nummer i min mobil och ringde honom. Hoppades på att han skulle svara.

”Hej, Ulrik här.” Jag andades tyst ut. Han svarade nästan direkt.

”Hej, det är Desi, Cassies syster.”

”Jaha, hej. Har det hänt något?” Han lät lite lätt orolig.

”Tja, det beror på”, sa jag lite tveksamt. ”Tycker du fortfarande om Cassie?” Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han hade lagt på luren.

”Jo, det är klart jag gör det. Men hon tycker väl inte om mig.” Han lät lite bitter. Jag tyckte synd om honom. Allt verkade nästan bara vara ett stort missförstånd.

”Där har du fel. Hon mår jättedåligt över att hon gjorde slut med dig, men hon verkar inte vilja erkänna det ordentligt för sig själv.” Jag suckade. ”Vi måste göra något.”

”Som vadå? Hon verkar ju inte ens vilja prata med mig.” Han suckade även han.

”Jag har en idé…”

En halvtimme senare la vi på. Vi hade en fullskalig plan och nu hoppades jag bara att den skulle funka.

Ulrik skulle fixa det mesta, jag skulle bara se till så att Cassie kom iväg till skolan dagen därpå. Det var nog ganska lätt gjort. Hon verkade ju mest uttråkad av att sitta hemma och kolla på tv.

Så nästa morgon fann jag Cassie i soffan, som vanligt, med läxböckerna framför sig. Hon såg trött och sliten ut och verkade inte ägna mig nån uppmärksamhet.

”Hm, Cass.” Hon såg inte upp.

”Mm.” Hon drog fingrarna genom håret och fortsatte hålla blicken fäst på tv:n.

”Du måste gå till skolan idag. Jag pratade med en av dina kompisar.” Nu såg hon äntligen på mig.

”Varför? Jag mår inte bra.” Först nu såg jag hur blek hon var.

”Men kom igen. Det var bara på förmiddagen. Sen kan du säkert gå hem.” Jag försökte att inte låta osäker. Kanske detta inte var rätt sak att göra ändå?

”Okej då.” Hon reste sig upp och vinglade till. Hon verkade ha sagt sanningen. Hon verkade verkligen inte må bra. Men jag kunde inte ändra något nu. Då skulle hon bli misstänksam. Jag hoppades bara att hon skulle orka.

Cassies perspektiv

Jag var trött och jag mådde otroligt dåligt. Jag fattade inte varför Desi skulle tvinga iväg mig till skolan just idag. Det var ju inget viktigt som hände.

Med en suck bytte jag mina slitna mjuksbyxor och min t-shirt mot jeans och en tjocktröja. Jag frös och det bultade i huvudet. Jag borde egentligen ligg och sova.

Efter att ha slängt ner allt huller om buller i skolväskan och dragit på mig jacka och skor, skyndade jag mig till bussen, trots mitt stigande illamående. Jag hade en känsla av att jag säkert inte skulle orka befinna mig i skolan en längre stund.

Bussen stod redan på hållplatsen då jag kom dit och jag fick småspringa för att hinna med. Busschauffören gav mig en sur blick, men jag brydde mig inte. Den korta biten jag sprungit hade fått mig att må ännu sämre. Hur skulle jag klara dagen?

Då jag steg av bussen inne i stan, tog jag det lugnt för att inte slita för mycket på krafterna. Jag tyckte själv att jag klagade alltför mycket på hur jag mådde. Jag gnällde och orkade inte, men jag hade inte gjort det om jag mått bra. Jag kände det som om jag egentligen bara borde krypa ner i sängen och aldrig mer röra ett finger.

Jag drog jackan tätare omkring mig mot vinden som drog i allt som den kunde dra i. Mitt hår blåste ner i ögonen och jag hade fullt sjå med att flytta undan det. Men trots det såg jag inget vidare. Därför krockade jag med nån. Varför gjorde jag egentligen alltid det? Det var inte särskilt mysigt. Speciellt när man inte mådde bra.

”Tycker du om att krocka med mig, eller?” Killen skrattade. Ett skratt jag kände igen. En röst jag kände igen.

”Åh nej”, mumlade jag för mig själv och flyttade på de sista hårslingorna. Vad gjorde han här? Det var fel sida av gatan. Han borde vara i sin skola, inte här.

Jag slängde en snabb blick på honom och fortsatte sedan gå. Om han följde efter mig nu, så skulle jag helt klart spy.

Jag fick upp mitt skåp lika snabbt som vanligt, vilket var på några minuter, och stoppade in mina saker. Jag slängde en blick på schemat. Musik. Jag log. Ett bra ämne.

Jag tog med mig min dator och begav mig sedan till salen. Datorerna använde vi otroligt mycket och vi skulle ha med dem så mycket som möjligt. Jag tyckte att det var smart att vi kunde spara allt där och ingen annan än ägaren kunde komma åt det man gjort. Det kändes skönt.

Musiksalen låg på andra våning och då jag kom dit var resten av klassen redan där. De verkade förvånade över att jag dykt upp.

”Hej, Cassie!” JB, en av mina killkompisar, log brett.

”Hej.” Jag log tillbaka och gjorde ett försök att svälja vågen av illamående som bubblade upp. Då jag slog mig ner på en ledig stol, log även läraren.

”Vad trevligt att se dig igen, Cassandra.” Hon log, innan hon började prata om något helt annat. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig.

Utan förvarning sprakade det till i högtalarna och en röst seglade ut ur den, raspig och hackig av det gamla systemet.

”Skulle alla elever kunna samlas i matsalen? Tack.”

”Jaha, det var… oväntat.” Läraren harklade sig och gjorde en gest mot dörren. ”Nå, sätt fart då.” Vi reste oss alla under tystnad och gick i samlad tropp ner till matsalen. Där anslöt vi oss till resten av eleverna. Alla ställde sig i en klunga framför scenen där inne. Den brukade nästan bara användas vi terminsavslutningarna. Det var inte ofta något sånt här hände.

En ensam mikrofon stod på scenen och jag märkte hur folk mumlade undrande omkring mig. Ingen visste tydligen vad som försiggick.

”Hej allihopa!” Jag stelnade till. Det var han igen. Ulrik.

Några utspridda hej hördes och jag kunde höra flera av tjejerna i lokalen som viskade upphetsat. Tydligen så fanns det fans här också.

Ulrik gick fram till mikrofonen. Han hade sin gitarr i handen och jag kunde inte låta bli att dra efter andan. Han såg fortfarande otroligt bra ut.

”Jag skulle vilja spela en låt för er. Den är helt nyskriven och tillägnad en speciell tjej som befinner sig här inne.” Han log. ”Den heter Alburn Road.” Tjejerna som tidigare mumlat glatt, gav nu ifrån sig några gälla skrik då Ulrik började spela.

Han var verkligen duktig. Då jag hört honom soundchecka, så hade han mest lekt. Nu spelade han på riktigt och jag förstod hur han fått sitt skivkontrakt.

Men, nej, jag skulle inte tänka på honom. Så fort som han spelat klart, vände jag mig om och började försöka ta mig ut. Jag ville inte stanna där. Men innan jag nått dörren, hörde jag Ulriks röst igen.

”Tack så mycket för att ni stod ut med mig.” Eleverna skrattade. ”Nu skulle jag vilja att Cassie kom upp till mig på scen. Jag vet att du är här.” Jag stannade till och vände mig om. Några i närheten som jag kände, gav mig manande blickar.

”Kom igen nu, Cass.” JB gav mig en lätt knuff. Efter att jag överlämnat datorn till honom, började jag ta mig fram mot scenen. Jag svalade hårt flera gånger. Varför var jag tvungen att må så dåligt just nu?

Folk flyttade på sig för att bana väg åt mig och jag kände hur mina bleka kinder hettade. Jag var inte van vid såhär mycket uppmärksamhet.

Då jag steg upp på scenen, la Ulrik ner gitarren och sträckte ut handen mot mig. Tveksamt tog jag den. Vad höll jag på med? Jag fick ju inte göra det här. Hans managers skulle inte bli glada på mig.

”Jag vet allt som har hänt”, mumlade han och log mjukt. ”Johan och Anders ber om ursäkt.” Han mötte min blick.

”Du kan ändå inte ta mig tillbaka. Det går inte.” Jag viskade tyst fram det. Varför kände jag mig så snurrig?

”Det kan jag visst.” Han drog mig intill sig, likt så många gånger tidigare. Sprida ”oh” och ”aw” hördes och jag kände hur mina kinder blev snäppet rödare. Innan jag hunnit göra något, mötte hans läppar mina. Jag njöt av det, samtidigt som världen flimrade inför min blick. Vad hände? Jag hann knappt tänka denna tanke, innan det svartnade för ögonen…

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 22! Vad tycker ni? Jag har försökt ta med era idéer så mycket som jag kan och har ni några fler, är det bara att kommentera dem! :) Förresten, jag behöver fortfarande lite hjälp med designen. Är ni duktiga på designer och skulle vilja hjälpa mig att göra en, så är det bara att mejla till [email protected] Tack på förhand, alla fina läsare :D

Ha de gött!

Erica