Därefter blev den resterande dagen riktigt trevlig. Då vi alla led av lätt jetlag efter den långa flygresan, åt vi en tidig middag uppe på The View tillsammans med Simone och Josefin och begav oss sedan tillbaka till mitt och Ulriks rum.

Anders och Johan hade skyndsamt försvunnit iväg för att uträtta ärenden, så det blev bara oss ”ungdomar” kvar. Den tanken fick mig att känna mig gammal och ett leende letade sig upp på mina läppar.

”Vad flinar du åt, då?” Ulrik såg upp på mig, där han låg med huvudet i mitt knä. Vi satt ute på balkongen och njöt av den ljumma luften och synen av New York långt där nedanför.

”Det har inte du med att göra”, skrattade jag och blinkade retsamt mot honom.

”Väldigt vad du är hemlighetsfull idag.” JB blängde på mig, där han och Josefin satt i varsin korgstol. Vi andra satt på balkongens golv, som var täckt med filtar och kuddar för att göra det hela mysigare. Fast Ulrik satt inte precis upp. Han var alldeles för lat för det, tydligen.

”Låt en tjej behålla sina hemligheter, grabbar.” Simone log mot mig och jag nickade tacksamt.

”Precis. Pressa oss inte om ni inte vill skaffa er mäktiga fiender.” Jag skrattade till på nytt.

”Okej, okej, vi ska allt akta oss”, suckade Nick. Jag lade märke till att han lagt armen kring Simones axlar, som för att värma henne. Det hade inte gått mig förbi att de andra fyra verkat komma riktigt bra överens.

”En hel diskussion på grund av ett leende.” Ulrik suckade. Jag blängde på honom där han låg och tog tag i en kudde, som jag slog till honom i ansiktet med.

”Det kan ibland vara nödvändigt”, sa jag förmanande, då han satte sig upp och såg förebrående på mig.

”Hmf.” Ulrik drog handen genom håret, som redan var rufsigt, men som nu blev snäppet rufsigare. Han såg alltid mycket yngre ut än vad han var.

”Du ser ut som om du blivit träffad av blixten”, skrattade jag och räckte retsamt ut tungan mot honom.

”Har du något problem med mig idag, eller vad då?” Ulrik snappade åt sig en kudde och gjorde ett försök till att slå till mig med den. Jag hoppade upp på fötter, så att kudden missade mig med en hårsmån. Istället träffade den Nick och Simone.

”Hallå, ta inte ut dina aggressioner på oss.” Nick blängde på Ulrik.

”Det här kommer säkert sluta med att nån av oss eller en kudde faller trettio våningar ner”, sa Josefin och suckade tungt med ett leende på läpparna.

Vi insåg alla att vi faktiskt inte befann oss på den mest idealiska platsen för ett kuddkrig.

”Vi kanske ska gå in.” JB reste sig upp.

”Ja, det är nog bäst.”

Hastigt samlade vi alla ihop kuddarna och filtarna och bar in dem i mitt och Ulriks rum. Alla verkade ha tröttnat på att sitta ute på balkongen, då insikten att vi faktiskt kunde trilla ner slog oss alla på samma gång.

”Jag tror att jag ska gå och lägga mig.” Nick gäspade och sträckte på sig.

”Redan?” Jag såg förvånat på honom. Solen hade precis börjat sjunka ner mot horisonten.

”Klockan är faktiskt ett hemma. Tidsskillnad, har du hört talas om det, kanske?” Jag kände hur det hettade i kinderna. Hur kunde jag vara så dum? Bara för att jag inte var trött, så behövde det inte betyda att de andra inte kände av skillnaden mellan Sverige och New York.

”Det förstås”, mumlade jag till svar.

”Jag går nog också och lägger mig.” JB slängde en blick åt Josefins håll och jag lade märke till att han nickade omärkt mot dörren. Något var definitivt på gång mellan dem.

”Jag borde också gå. Hänger du med, Simone?” Trots att Josefin talade till Simone, så märkte jag att hon höll blicken fäst på JB.

”Ja, god natt då allihop”, sa jag och kände hur Ulrik smög sin arm kring min midja. De andra mumlade trött till avsked och försvann ut genom dörren.

”Då var vi alltså ensamma.” Ulrik såg på mig och blinkade.

”Ja, vi är väl det.” Jag log. ”Jag tror att jag ska gå och ta en dusch.” Jag kände mig smutsig sedan resan och tänkte inte låta chansen till att få tvätta av sig gå till spillo.

”Så du dumpar mig här ute?” Ulrik putade med underläppen.

”Japp, du får vänja dig vid det. Vissa saker måste man sköta själv.” Jag kysste honom hastigt och nappade sedan åt mig ett par rena jeans och en t-shirt från garderoben. Om jag ändå skulle duscha så kunde jag lika gärna ta och byta kläder i samma svep.

Jag låste dörren efter mig och klädde sedan av mig. Jag huttrade till i den svala luften i badrummet, innan jag steg in i duschen och satte på det varma vattnet. Det dröjde inte länge förrän jag värmdes upp på nytt.

Då jag kom ut ur badrummet en halvtimme senare, fann jag Ulrik ligga utsträckt på sängen med sin surfplatta i handen. Hans blick var frånvarande och jag märkte att han spelade Angry Birds.

”Hejsan på dejsan, spelnörd.” Jag dunsade ner på sängen bredvid honom, så att han hoppade till och var nära att falla ner på golvet.

”Och det där var nödvändigt på vilket sätt?” Han la ifrån sig surfplattan och blängde på mig.

”Jag vet inte, något.” Jag lät blicken leta sig runt rummet, tills min blick stannade på hans gitarr. Det var länge sedan jag hade spelat nu, men jag kunde fortfarande spela.

Så, inom ett par sekunder satt jag på sängkanten med gitarren i knäet.

”Kan du ens spela?” Ulrik såg förvånat på mig.

”Det finns mycket du inte vet om mig. Att jag faktiskt kan spela gitarr är bara en av dem.” Jag vände tillbaka blicken mot gitarren och letade igenom minnet efter någon låt jag kunde. Taylor Swifts Mine var den första som dök upp, så det blev den jag spelade. Allt eftersom jag kom in i rytmen, började jag sjunga. Till en början tyst och osäkert, men sedan allt högre och mer självsäkert.

Låten påminde mig om allt jag gått igenom. Den påminde mig om Jasper, min familj, Ulrik. Allt jag saknat, allt jag mist och allt som förgyllt mina dagar.

Allt eftersom låten fortskred, hörde jag Ulriks mjuka röst i mitt öra. Jag hade inte vetat att han kunnat låten, men jag hörde hur orden klingade över hans läppar. Det kändes nästan som om låten beskrev livet vi levde. Alla motgångar, alla framgångar.

”Du är duktig på att sjunga.” Ulrik log mot mig, då låtens sista ton klingat ut.

”Tack. Men du är bättre.” Jag log tillbaka och lutade gitarren mot sänggaveln. ”Hur kan du annars lyckas få skivkontrakt?” Jag la huvudet på sned och höjde på ögonbrynet, som om jag utmanade honom till att säga emot mig.

”Jag kan bara säga att det hela beror på tur. Det skulle lika gärna kunna vara du som hade skivkontraktet.”

”Tro det så mycket du vill.” Jag log mot honom, strax innan han lutade sig fram och tryckte sina varma läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och drog fingrarna genom hans hår. Jag undrade för en flyktig sekund om det kanske möjligtvis fortfarande såg ut som om det blivit träffat av blixten, men jag sköt hastigt undan tanken, då Ulrik mjukt lutade sig över mig, så att jag hamnade på rygg i sängen.

Trots att jag tidigare varit säker på att inget skulle hända, så accepterade jag nu att något var på väg att hända. Jag hade varit rädd för att han skulle vara lika rakt framåt som Jasper, men han tog det försiktigt, behandlade mig som om jag vore gjord av glas.

”Är du säker på det här”, mumlade Ulrik, mjukt och tyst. Jag slog upp ögonen som jag tidigare hållit slutna, och nickade så gott jag förmådde.

”Helt och fullt säker”, viskade. ”Cause this love is ours.” Han log åt mina ord och lutade sig sedan närmare mig. Jag visste där och då att det var här jag hörde hemma. Här, hos honom.

(Låtar som kan passa in, däribland Mine, som Cassie spelar, och Ours, som hon snor en mening ur i slutet)