Jag satt där, en lång stund och försökte koncentrera mig på det jag skulle göra. Ulrik soundcheckade några gånger, drog några skämt i mikrofonen för att se om den fungerade och lekte med sin gitarr. Han var anledningen till att jag absolut inte kunde koncentrera mig. Det kändes som om allt han gjorde var riktat åt mitt håll. Detta fick mig att känna mig både generad och glad.

Men den mesta tiden satt jag bara där och försökte få något gjort. Något, vad som helst. Men det fanns så mycket annat som kändes mycket mer lockande. Det var inte ofta jag var i Stockholm och jag ville se mig omkring.

Så till slut packade jag ihop mina saker för att gå och se om det fanns något café i närheten. Jag skickade ett sms till Ulrik för att informera honom om var jag skulle och gick sedan för att leta upp någon som jag kunde ge hans väska till. Jag ville inte lämna den obevakad. Ulrik skulle troligtvis inte bli så värst glad om någon snodde den.

Jag fann Anders och Johan, mitt uppe i en diskussion och jag harklade mig försiktigt för att tillkalla deras uppmärksamhet.

”Jaså, det är du.” Anders pressade fram ett leende, vilket såg otroligt konstgjort ut.

”Jo, jag hade tänkt gå ut en stund, så jag undrar bara om ni skulle kunna ta hand om Ulriks väska.” Jag log, tvekande. Något med de blickar de gav mig, fick mig att känna mig illa till mods.

”Visst kan vi göra det. Men skulle vi kunna få prata lite med dig först?” Johan gjorde en gest mot ett rum i närheten. Jag nickade långsamt. Vad var nu på gång?

Då Anders stängt dörren efter oss tre, tog han till orda.

”Jo, du vet säkert att det gått otroligt bra för Ulrik den senaste tiden. Fler fans, mer intjänade pengar, och så vidare.” Jag nickade långsamt, utan att riktigt förstå vart han ville komma. ”Vi skulle inte vilja att hans fanbase ska krympa på grund av att han har flickvän, eller hur?” Anders höjde menande på ögonbrynet mot mig och äntligen förstod jag vad de ville.

”Nej”, mumlade jag och skakade på huvudet. ”Nej, jag kan inte göra slut med Ulrik.” Jag kände hur ögonen tårade sig. Jag hade inte mått så speciellt bra tiden efter att jag gjort slut med Jasper och jag ville inte gå igenom samma sak så snart igen.

”Du måste.” Johan drog upp ett häfte av något slag ur fickan. Inte förrän han även tog upp en penna och började skriva in en summa med minst fyra nollor, förstod jag att det var ett checkhäfte. De tänkte muta mig till att hålla tyst.

”Jag gör väl det då”, sa jag nedslaget. ”Men behåll pengarna. Ge de till Ulrik istället.”

”Duktig flicka.” Anders lät som en av mina jobbigaste morbröder.

”Men då ett villkor”, sa jag och såg upp på dem med hård blick. ”Ni berättar för honom. Jag lovar att jag inte kontaktar honom efter det. Jag sticker till hans lägenhet och hämtar mina saker direkt och åker hem. Okej?” De utväxlade en blick och nickade sedan.

”Vi har en deal.” Johan och Anders skakade min hand med nöjda leenden på läpparna. De skulle alltså få mer klirr i kassan nu.

”Här.” Johan drog upp några sedlar ur fickan och sträckte dem till mig. ”Till tågbiljett”, förklarade han då jag gjorde ett försök att protestera.

”Tack.” Jag gav dem Ulriks väska och gick sedan, medan jag kämpade med tårarna. Varför skulle alla förstöra allt bra? Nu fick jag inte ens prata med honom på grund av att hans förbannade managers ville ha mer klirr i kassan.

Jag tog tunnelbanan tillbaka till Ulriks lägenhet. Han hade lånat ut ett par extranycklar till mig om jag hade velat ta mig tillbaka tidigare och jag använde nu dessa för att ta mig in och hämta mina saker.

Innan jag gick, lämnade jag en lapp på bordet med texten Förlåt. Jag visste att han inte skulle förlåta mig, men jag kände mig ändå tvingad att göra det.

Jag ringade en taxi och lämnade sedan lägenheten för att gå ner till gatan. Nycklarna använde jag till att låsa dörren och slängde sedan in dem genom brevinkastet.

(BYT LÅT HÄR)

Trots att jag ville åka hem direkt, visste jag att jag var tvungen att förklara för Matilda, så jag ringde henne och bad henne komma till tågstationen. Hon måste ha förstått att något var fel, för hon stod redan där och väntade på mig när jag kom. Vi hade bara känt varandra i en dag, men jag litade redan på henne.

”Hej.” Jag gav henne ett ansträngt leende, då jag steg ur taxin med mina väskor och betalade chauffören.

”Så, vad är det nu som har hänt?” Vi begav oss till ett litet café, där vi slog oss ner. Jag började långsamt berätta allt som hänt. Sanningen, den här gången. Nu när jag inte längre var tillsammans med Ulrik, så kunde hon lika gärna få veta.

”Du har det inte lätt du.” Matilda log och smuttade på sin varma choklad.

”Jag hoppas bara att det här inte förstör hans spelning ikväll. Jag menar, det blir ju inget kul för er som ska dit om han ställer in nu.”

”I och för sig är det ju begripligt för mig, men inte för alla andra som inte vet sanningen.” Matilda suckade. ”Hans managers kommer säkert vänta med att berätta tills efteråt, så att de tjänar sina fördömda stålar.” Jag nickade instämmande och slängde en blick på klockan. Mit tåg gick om en kvart.

”Jag måste gå nu.” Jag reste mig upp och kramade om Matilda. ”Ha de så bra.”

”Du med.” Hon log. ”Vi ses.”

Jag höjde handen till avsked och styrde sedan stegen mot tåget. Jag ville verkligen inte missa det nu. Jag klarade inte av att stanna kvar här.

Dörrarna var redan öppna när jag kom fram och jag steg på och letade upp min plats så fort jag bara kunde. Redan innan tåget hade börjat rulla, satt jag med hörlurarna i öronen och Drops Of Jupiter igång.

Så satt jag den mesta tiden, lyssnade på musik och försökte tänka på något annat än Ulrik.

Det funkade inget vidare, speciellt då jag fick ett sms från honom där han frågade vart jag hade tagit vägen. Jag svarade inte. Istället raderade jag bort allt som hade med honom att göra från min mobil. Hans nummer, alla hans sms, alla telefonsamtal. Jag tog även bort honom på alla sidor där jag hade honom som vän. Jag ville inte behöva tänka på honom varje gång jag gjorde något.

Men jag valde ändå att spara hans låtar och en av mina favoritbilder med honom. Jag gömde ändå undan dem, glömde att de fanns där. Jag återgick till min vardag, utan honom. Jag tänkte inte. Jag kände inte. Jag brydde mig inte.

Dagar och veckor gick. Min sjuttonde födelsedag passerade, lugnt firad, då behandlingarna av cancern gjorde mig svag och bräcklig. Jag avskydde den här känslan av otillräcklighet.

Jag spenderade mycket tid hemma, då jag inte hade orken att ta mig till skolan. Jag fick istället alla läxor per mail från mina lärare och varje gång önskade de mig ett bra tillfrisknande och att de hoppades att jag skulle komma tillbaka inom kort.

Minst en gång varje vecka begav jag mig till sjukhuset, följd av någon av mina föräldrar. Beroende på styrkan på behandlingen, låg jag ibland inne på sjukhuset någon gång då och då, men för det mesta fick jag bege mig hem några timmar efteråt.

Detta var jag glad över. Trots att sjukhuset nu var som ett andra hem för mig, så ville jag inte befinna mig där en längre stund. Det fanns inget annat att göra där än att ligga och stirra in i väggen eller zappa mellan olika sorters tv-program. De lät mig inte alltid ta med mig datorn, så jag kunde inte heller göra något socialt eller göra några läxor. Jag undrade alltför ofta om läkarna egentligen ville att jag skulle klara av gymnasiet.

Jag var glad i alla fall över att min cancer inte var av en sådan karaktär att jag tappade håret eller liknande. Jag tappade bara krafterna tillfälligt.

Varje gång jag såg Ulrik någonstans, i tv, tidningar eller på internet, bläddrade jag alltid hastigt förbi det, allt för att hindra känslan av saknad som alltid hotade med att bryta in. Jag ville inte sakna honom, trots att jag ofta kände att jag ville att den där dagen då allt förstörts skulle förbli ogjord. Jag behövde nästan känna hans hand hålla om min och hans mjuka röst då han försäkrade mig om att allt var okej. Han fick mig att må bra.

------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 20! Lite ändring av story, som ni märker. Vad tycker ni? Jag hoppas ni gillar det! :)

Btw, för att göra det hela lite roligare, så kan ni lyssna på den här låten medan ni läser fram till text som är fetstil :