Senare samma dag kom mina föräldrar för att hämta mig. Ulrik hade stannat fram till lunchtid, men hade sedan blivit tvungen att gå för att byta kläder och äta. Jag gissade också på att skolan och jobbet kallade på honom och han kunde inte ge upp allt det för min skull. Så viktig var jag faktiskt inte, trots att min hjärna verkade ha intalat sig själv det.

Läkaren talade med mina föräldrar i enrum en kort stund, medan jag fick dra på mig en munkjacka och ett par varma stövlar över pyjamasen. Jag kände ändå inte för att byta om. Min väska låg färdigpackad på sängen och jag andades lättat ut över att få lämna sjukhuset. Jag avskydde det fortfarande. Jag skulle alltid avsky det. Det spelade ingen roll hur snälla läkarna var. Sjukhus var inte till för mig.

”Är du klar, Cassie?” Mamma log mot mig och jag nickade. Jag hoppade ner från sängen och följde dem ut med väskan över axeln. Jag försökte att inte bry mig om tankarna på nattens drömmar som snurrade i bakhuvudet. De var ingenting att sätta värde på. Det var över sedan länge och jag behövde inte tänka mer på det för tillfället.

Då jag steg ut från sjukhuset och kände den svala luften som slog emot mig, drog jag flera djupa andetag. Jag njöt av att slippa vara instängd. Jag mådde genast mycket bättre. Kanske skulle jag ta en lång promenad när jag kom hem? Det skulle säkert göra att jag mådde ännu bättre.

Desi och pappa satt redan i bilen och mamma stod otåligt vid den och höll upp dörren. De var helt klart stressade av någon anledning. För att lugna ner dem, snabbade jag på stegen och hoppade in. Jag visste hur tråkigt det var när de alla var sura. Jag ville inte att de skulle förstöra dagen för mig.

”Det var på tiden.” Pappa såg på mig där jag satt bredvid honom i framsätet. Jag ryckte på axlarna.

”Jag gillar inte att stressa. Förresten ville jag få ta lite frisk luft. Att vara instängd på ett sjukhus är inte så speciellt kul.” En rynka dök upp mellan hans ögonbryn, men han sa inget. Jag hade en känsla av att min familj visste något som jag inte visste och det oroade mig. Hemligheter gjorde mig nervös, speciellt när det var hemligheter som jag inte visste om.

Så fort mamma hoppat in där bak bredvid Desi, startade pappa motorn och svängde ut från parkeringen. Något med hans kroppsspråk talade om för mig att han var arg, men jag var förnuftig nog att inte fråga. Det var inte ofta han blev arg, men när han väl blev det var det bra att inte lägga sig i. Det blev bara värre då.

Då jag steg ur bilen framför huset, fann jag att ljus lyste ut ifrån det. Jag rynkade pannan. Vad var nu på gång? Mina föräldrar sa inget, utan såg bara på mig, uppenbarligen nyfikna på min reaktion. Jag gav dem bara en trött blick.

”Vad har ni nu hittat på? Jag är inte på humör för att fira något.” Mamma log mot mig.

”Det är bara en middag. Vi bjöd hit Charlie, Foxy, JB och din pojkvän.” Vid ordet ”pojkvän”, log jag brett. Att fira lite gjorde det faktiskt värt det om Ulrik var där.

Inte för att det var något fel på mina andra vänner, men jag kände att jag helst av allt ville spendera tiden med Ulrik. Speciellt nu efter att vi på nytt återförenats. För vilken gång i ordningen hade jag ingen aning om.

Jag gick uppför gången med tunga steg. Varför mina föräldrar var tvungna att ordna något just ikväll, det blev jag inte klok på. Visst, jag uppskattade att de ville muntra upp mig, men de hade kunnat göra det en annan kväll.

Dörren slängdes upp innan jag ens kommit i närheten av den och Charlie såg på mig, leende. Bakom henne kunde jag se ytterligare personer och jag antog att detta var Foxy, JB och Ulrik.

Charlie kramade om mig hårt och jag gav henne ett trött leende.

”Halloj. Var det här verkligen nödvändigt?” Hon skrattade åt mitt trötta tonfall.

”Japp, detta är vad doktorn ordinerade.” Jag suckade och himlade med ögonen.

”Visst, verkligen.” Hon släppte in mig i hallen och jag drog hastigt av mig mina skor, pinsamt medveten om att jag bara bar pyjamas och munkjacka.

”Hej Cass, hur är det med dig?” Foxy kramade om mig med ett leende på läpparna.

”Bara bra, för tillfället.” Jag log tillbaka. Tidigare hade mitt leende varit ansträngt och inte särskilt äkta, men nu kände jag hur det mjuknade. Jag var glad över att de brydde sig, trots att jag egentligen inte ville oroa dem ett endaste dugg.

”Du, CL, nu får du lägga av med att skrämma livet ur oss.” JB log och drog till med mitt gamla smeknamn.

”Hm, jag försöker.” Jag suckade. ”Men det är inte särskilt lätt.” Han skrattade till.

”Jag förstår det.”

En fjärde person steg i det ögonblicket ut från köket. Jag hade förväntat mig att det skulle vara Ulrik, men personen fick mig att hastigt rygga några steg bakåt.

”Du”, väste jag och alla glada känslor försvann från mig.

”Sicket välkomnande man får då, Cassie.” Han skrattade. ”Det var inte såhär jag förväntade mig att bli mottagen. Du kan väl i alla fall ge mig en kram?” Han sträckte ut armarna och la huvudet på sned, log sitt leende som bara gav mig obehagskänslor.

”Jasper, är du så förbannat dum att du tror att du bara kan komma stövlande hit efter vad du gjorde?” Jag blängde på honom. Sedan vände jag blicken mot Charlie, Foxy och JB. De försökte se neutrala ut, men en liten glimt av skuld hann jag se. ”Och ni, hur kunde ni? Ni vet vad han gjorde.” De var de enda som jag berättat för om vad Jasper gjort.

”Men Cassie.” Charlie tog ett steg framåt för att vänskapligt lägga en hand på min axel. ”Det är kanske dags att förlåta honom?”

”Förlåta honom? Förlåta honom?” Jag stirrade misstroget på henne. ”Är du helt från vetet Charlie? Han våldtog mig för fan!” Jag visste att jag skrek, men jag brydde mig inte. Inget de gjorde kunde förändra min inställning till Jasper. Inget. Han var ett monster i mina ögon. Ett monster som jag litat på.

En nervös harkling bakom mig hördes och jag vände mig hastigt om. Där stod mina föräldrar. Jag svalde. De visste inget om Jasper och det var så jag velat ha det, men nu hade jag tydligen avslöjat allt.

”Cassandra, vad handlar det här om?” Pappa såg på mig med hård blick, en blick som även de andra fick utstå. ”Berätta sanningen.” Jag hade aldrig hört honom låta så arg förut.

”Jag vet att jag borde berättat, men jag var rädd”, mumlade jag. ”Jasper våldtog mig för några veckor sedan, då när jag sa att jag var hos Foxy. Han lurade mig till den övergivna fabriken och…” Här bröts min röst och jag slog händerna för ansiktet för att slippa visa mina tårar för de andra. Jag förstod inte hur jag kunnat uttala det så direkt, framför dem allesammans. Jasper var ju till och med där. Jag visste att han inte var så speciellt glad för det här. Han var faktiskt myndig och kunde polisanmälas ordentligt.

”Vi visste inte, gumman.” Mamma talade och jag hörde ljudet från hennes klackar över golvet, då hon kom fram till mig för att krama om mig.

”Ni andra, ge er av härifrån.” Pappas röst lät som om den kom långt bortifrån. Jag stod där, innesluten i mammas armar och grät. Varför kände jag mig så svag, så otillräcklig, så barnslig, dum? Listan på vad jag kunde tänkas vara skulle kunna fortsätta i all evighet, men jag valde att avsluta där. Det behövdes inget mer. Jag förstod ändå.

Jag hörde tysta röster då de andra lämnade huset. Jasper var den som gick sist och hans ”Hej då” lät riktigt ilsket. Jag hade säkert förvärrat allt nu, men jag brydde mig inte längre. Det var skönt att alla äntligen visste. Alla utom Ulrik. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom så snart som möjligt och jag var rädd för hans reaktion. Tänk om han skulle överge mig nu? Jag hade redan där i Stockholm märkt på honom att han velat gå längre än vad vi gjort, men då hade jag tyckt att det var för tidigt. Nu var jag istället rädd. Rädd för att det skulle vara lika obehagligt, skrämmande och smärtsamt som det varit med Jasper. Jag undrade om jag någonsin skulle vilja göra det med någon igen. Jag skulle fullt förstå om Ulrik ville gå vidare till en tjej som var mer redo. Han var faktiskt sjutton. Han var inget barn längre som han varit tidigare. Jag var tvungen att växa upp, sluta leva i det förflutna.

”Kom, vi går och sätter oss här.” Mamma sköt mig ifrån sig och log oroligt. Mjukt och försiktigt drog hon med mig in i vardagsrummet och satte mig i soffan. ”Hur gärna jag än velat att alla dåliga nyheter ska vara slut för din del, så är tyvärr inte det fallet.” Hon suckade och sjönk ner bredvid mig. Jag hörde hur Desi och pappa pratade tyst ute i köket, men jag kunde inte urskilja några exakta ord.

”Mamma, var snäll och dra inte ut på det”, mumlade jag och torkade bort tårarna från kinderna. Mamma tog min hand och kramade om den, något hon inte gjort på ett tag nu. Jag insåg att det måste vara allvarligt.

”Läkaren berättade idag att de tagit en ytterligare titt på dina prover från förra veckan. De hade tyckt att något verkat konstigt med anledningen till en operation.” Hon drog ett darrande andetag, som för att stryka sig själv. Jag strök med tummen över hennes handrygg, i ett försök att lugna henne. ”De fann att du är gravid.” De sista orden fick mig att stelna till. Jag svalde hårt. Hur kunde allt bara gå utför såhär, just nu? Jag orkade snart inte mer. ”Jag är så ledsen.” Mamma såg på mig med orolig blick.

”Det är inte ditt fel”, mumlade jag, medan tankarna snurrade i huvudet. Runt, runt, runt. Vad skulle Ulrik säga nu då? ”Allt är Jaspers fel. Helt och hållet.” Hon log blekt. Hon förstod att det var sant, men trots det visste jag att hon kände en viss avsmak för att hennes sjuttonåriga dotter var gravid. Det var inget som en mamma ville få reda på om sin egen dotter, även om det inte var dotterns fel.

----------------------------------------------------------------------------------------

Så, här har ni den nya delen! Kände inte att den blev den bästa, men jag hoppas att ni gillar den i alla fall. Tycker själv att det är alldeles för dramatiskt för tillfället, men jag lovar att det kommer tona ner sig så småning om :)

Såg förresten att jag fått en fråga om den nya delen (Denna!) och när den kommer upp, hoppas att du som ställde frågan fått ett svar nu ;)

Btw, ska alldeles strax lägga upp ett album med bilder på hur jag tänker mig att karaktärerna ser ut. Detta kommer komma på Facebook-sidan :D Check it out, lads!

Ha de gött!

Erica