Att packa saker för en vecka i New York på bara några få timmar, visade sig vara enkelt. I alla fall för min del. JB hade gått hem till sig, men vi höll kontakten genom Skype. Han velade en lång stund mellan vad han skulle ha med sig och jag tröttnade snabbt på honom, då jag själv redan varit klar en lång stund då han bara kommit hälften.

”Du, jag måste gå nu.” Jag drog igen dragkedjan på resväskan och sträckte fram handen för att stänga av videokonversationen.

”Men du måste hjälpa mig!” JB lutade sig på sitt skrivbord och blängde på mig. Kom igen, va?” Han putade med underläppen.

”Om jag ska orka upp imorgon, så måste jag gå och lägga mig strax. Förresten så kommer mamma och pappa om en kort stund. Desi är också hemma snart.” Jag suckade och sjönk ner på min skrivbordsstol.

”Okej då. Vi ses imorgon då. Jag är hos dig runt halv åtta.” JB log brett.

”Yes, vi ses.” Jag höjde handen till avsked och stängde sedan ner chattfönstret.

Dagen därpå blev jag tvungen att stiga upp tidigt för att packa det sista. Veckodagen gjorde att jag var knäpptyst medan jag gjorde mig klar. Att inte slamra runt i köket då jag skulle äta en lätt frukost eller duscha utan att föra för mycket oväsen var inte så lätt som jag trott. Inte heller att bära ner min resväska för trappan utan att smälla i något trappsteg var något som var så speciellt enkelt.

Halv åtta steg JB in genom dörren till vårt hus med en stor resväska i handen och en ytterligare väska över axeln.

”Nu får ni ha så kul.” Mamma och pappa hade kommit ner för att säga hejdå. Båda stod i hallen, iklädda varsin morgonrock och med varsin kopp kaffe i handen.

”Det ska vi.” Jag hade dragit på mig en svart läderjacka, mössa, tunn halsduk och converse och hängde nu min andra väska över axeln.

En bil tutade utanför och jag antog att Ulrik hade kommit.

”Hej då. Ta hand om dig nu.” Pappa kramade om mig och viskade i mitt öra: ”Jag är glad över att du har fått en så trevlig kille som Ulrik. Jasper var inte särskilt passande.” Han blinkade mot mig över axeln på mamma, då även hon kramade om mig.

”Hej då. Vi ses om en vecka.” Jag lyfte upp min resväska och följde sedan JB ut genom dörren.

En mörkblå Volvo stod ute på gatan med motorn igång. Lacken glänste i solen som nyss gått upp och nu sken igenom det tunna molntäcke som täckte himlen.

Jag kunde se konturerna av en förare och en person som satt bredvid. Då vi närmade oss bilen, steg Ulrik ur, brett leende.

”Halloj!” Han hjälpte oss lyfta in väskorna och öppnade sedan ena dörren där bak. Till min häpnad, satt en annan kille redan där.

”Hej.” Jag bet mig osäkert i läppen och gav Ulrik en undrande blick.

”Det här är Nick. Han ska också hänga på.” Ulrik mötte min blick och en bestämd glimt glittrade till i hans blå-gröna ögon. Jag undrade om detta var någon sorts hämnd för att jag tagit med mig JB.

Jag hoppade in i baksätet bredvid Nick och fick snart sällskap av JB. Ulrik gick runt bilen och hoppade på nytt in i framsätet. Jag gissade på att föraren säkert var hans pappa, Kjell.

Nick visade sig vara riktigt trevlig. Vi pratade en stund under bilfärden till flygplatsen och sedan under väntan på flyget, då vi passade på att äta oss mätta.

På flygplatsen mötte vi även Anders och Johan, som båda bad om ursäkt till mig för vad de gjort mot mig och Ulrik. Jag förlät dem. Det var ingen idé att ha gammalt agg hängande över sig då man skulle till en så fin stad som New York.

De var båda pratsamma och glada och den spända atmosfären mellan oss, försvann hastigt.

Trots att jag var glad över att få ha hängt med, så saknade jag att ha en tjejkompis. Ulrik, Nick och JB satt alla tre och pratade om saker som inte intresserade mig så speciellt mycket. Anders och Johan pratade den mesta tiden jobb, så där hade jag inget att tillägga.

Känslan av utanförskap var inte trevlig, men jag valde att inte visa något utåt. Istället satt jag och låtsades vara upptagen av min mobil, trots att jag egentligen bara satt och spelade spel. Jag hade inget bättre för mig.

Kvart över nio fick vi stiga på planet. Då det var skivbolaget som betalade allting, så satt vi i första klass. Jag märkte ingen större skillnad egentligen, trots att JB och Nick häpnade över hur sköna flygstolarna var och hur mycket lyxigare allt såg ut. Ulrik bara skrattade åt dem. Han verkade mer van vid det här än vad vi andra var.

Nick, JB och Ulrik satte sig på ena sidan gången, till min stora besvikelse. Jag hade hoppats på att Ulrik skulle vilja sitta bredvid mig nu när han tidigare varit så ointresserad över att jag var där. Men nej då.

Johan och Anders intog platserna bredvid mig, de närmast fönstret, medan jag fick sitta vid mittgången.

De vanliga säkerhetsföreskrifterna gicks igenom av flygvärdinnorna, men jag ägnade det ingen större uppmärksamhet. Jag kunde det redan utantill.

Då flygplanet rullade ut på landningsbanan, sträckte sig Ulrik över mittgången och tog min hand. Han log brett mot mig och jag log ett halvhjärtat leende tillbaka. Trots att jag helst av allt inte hade velat ha något med honom att göra för tillfället, kramade jag mjukt hans hand då flygplanet ökade farten och började stiga uppåt. Vi var på väg.

Flygresan segade sig fram. Jag var väl medveten om att det skulle ta ett stort antal timmar för att ta sig över Atlanten till New York. Det var inget man gjorde på tjugo minuter.

Jag fann mig på nytt vara utelämnad till att göra precis vad jag ville. Killarna var inbegripna i ett samtal redan från början och Ulrik hade sedan länge släppt min hand och vänt sig bort.

Jag drog upp mobilen och kopplade in hörlurarna, innan jag plockade upp en bok ur väskan. Jag kunde lika gärna göra något trevligt om nu ingen tänkte prata med mig.

Så, där befann jag mig. Sittande på ett flygplan med hörlurar i öronen och en bok framför ansiktet, på väg till New York för att uppleva en helg som jag tidigare trott skulle bli otroligt rolig och fantastisk. Nu visste jag inte ett dugg av vad som skulle ske. Kanske skulle jag få tillbringa tiden där helt själv, medan alla andra hade kul.

Den första skymten av New York fick mig att dra efter andan. Ljuset från staden lyste upp allt omkring och då flygplanet sjönk längre och längre ner, kunde jag urskilja byggnader, broar och torg. Detaljer var inte lätta att upptäcka, men jag visste att jag skulle få se allt på närmre håll inom en kort stund. Jag var spänd av förväntan, trots Ulriks behandling av mig. Jag hoppades att han skulle skärpa sig inom en snar framtid.

Bilden tagen av: Josefin (www,jossesfoto.weebly.com)

----------------------------------------------------------------------------------------------

Del 1 av del 30! Hoppas att ni gillar den :) Kanske inte så händelserik, men i nästa del så kommer våra två vinnare komma in! Då får ni alltså veta vilka de är ;)

Ha de gött!

Erica