Några veckor senare, fredagen den 1 april 2011

Tiden hade gått så fort. Jag hade nu kunnat komma tillbaka till skolan i allt högre grad och jag jobbade snabbt upp den tid jag förlorat.

Jag hade även utfört aborten på barnet. Trots mitt hastiga beslut, så hade jag känt en stor ånger innan. Jag dödade faktiskt ett barn. Ett barn som aldrig skulle få chansen att se ljuset. Ett barn som aldrig skulle få känna mjukt gräs under fötterna. Det hade gjort ont inom mig, men jag hade trots detta vetat att det var rätt. Jag skulle inte ha kunnat ge ett barn det liv det förtjänade, inte nu. Jag var inte redo.

Ulriks reaktion på det hela hade varit precis som jag förväntat mig. Han hade inte blivit det minsta glad, men han hade förstått att det inte varit mitt fel. Men jag hade trots hans bedyranden märkt att han tagit ett visst avstånd. Han hade verkat arg, men jag hade inte vågat fråga. Kanske var det den anledningen att han inte varit ”den första” som jag varit med. Kanske var det bara allmän stress. Jag visste inte.

Men den här perioden hade inte varat en längre tid. Då han sett hur jobbigt det varit för mig med aborten, så verkade han förstå att det hela verkligen inte varit mitt fel. Då hade han istället betätt sig som om han varit beredd att slå ner Jasper vilken dag som helst. Jag hoppades verkligen inte att han faktiskt gjorde allvar av det. Det skulle bara leda till onödigt bråk. Bråk som jag verkligen inte orkade med. Varken nu eller någonsin.

JB och jag hade verkligen hållit oss undan från varandra. Han verkade otroligt skamsen över vad han hade gjort, medan jag mest höll mig undan för att jag var så totalförbannad på honom. Han hade svikit mig, något som jag aldrig trott att han skulle göra. Det var inte sån han var.

Inte heller Charlie och Foxy träffade jag. Jag fick flera samtal och sms från dem, men jag fortsatte bara att ignorera dem. Deras förlåt gjorde mig bara än mer besviken på dem. De borde ha vetat från första början att det de gjorde var fel. Deras ursäkter gjorde mig bara ännu mer ovillig att förlåta dem. I alla fall för tillfället.

Det skarpa solljuset gjorde mig blind för ett par sekunder. Jag höjde handen för att skydda dem mot det direkta ljuset och böjde sedan ner huvudet. Gräset spirade upp vid vägkanten och hela grannskapet sprakade av vårens ankomst.

Jag drog flera djupa andetag av den friska luften och började gå längs gatan. För första gången på flera månader var mina fötter iklädda ett par converse. Det var så otroligt mycket skönare än tunga kängor. Man kände sig lättare, friare. Det var precis vad jag behövde för tillfället. Att få känna mig fri, utan några problem i världen. Men tyvärr var det inte så det egentligen var.

Jag var fortfarande sjuk, men läkarna hade lyckats sakta ner sjukdomen tillfälligt och de hoppades på att jag skulle vara frisk inom några månader. Jag hoppades på samma sak. Jag var faktiskt fortfarande rädd. Jag var rädd för att jag kanske inte skulle klara mig. För att jag skulle bli övermanad. Det var inget som jag ville skulle hända.

Men i själva verket tänkte jag inte särskilt mycket på mig själv, utan snarare var det min familj, mina vänner, alla som jag kände, som upptog mina tankar. Vad skulle hända med dem om jag försvann? Skulle de känna någon sorg? Skulle de bry sig överhuvudtaget? Skulle de bara rycka på axlarna och gå vidare? Jag var orolig för deras skull. Det var mest för deras skull som jag ville överleva. Det var för deras skull som jag fortsatte kämpa.

Ljudet av en mjuk röst, ett par starka armar som omfamnade mig, fick mig att vakna upp ur mina dagdrömmar.

”Hej Ulrik”, jag log mot honom, strax innan jag kände hans varma läppar mot mina. Jag slöt ögonen, som för att bevara ögonblicket, precis där det var, och kände hur fjärilarna som alltid lekte runt i mitt bröst, gjorde en extra häftig loop.

”Vad trevligt att träffa dig igen.” Ulrik blinkade och tog min hand. Det kände annorlunda mot tidigare. De flesta gånger han tagit min hand, hade bådas varit inneslutna i vantar. Nu nuddade hans hud min och fjärilarna satte igång en rejäl omgång loopar, snurrar och skutt. Det var nästan konstigt att de inte syntes utåt, så mycket som de rörde sig.

”Jaha, så alla andra gånger du träffar mig, så är det inte trevligt, alltså?” Jag putade med underläppen och slog ner blicken.

”Det är alltid trevligt.” Han skrattade åt minen jag framförde. ”Men om jag skulle berätta det varje gång, så skulle det väl bli tråkigt tillslut? Eller hur?” Han blinkade och jag nickade.

”Du har väl rätt, antar jag.”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni äntligen del 28! Förlåt för att det dröjt så otroligt länge!

Jag såg alldeles nyss att idag har vi haft över 100 unika besökare! Tack, tack! Jag hoppas att ni inte ger upp bloggen, pga att jag måste vara oaktiv då och då. Detta kommer troligtvis inte vara enda gången som inlägg kommer dröja, då sista terminen i nian är oerhört viktig. Ni som går igenom den/har gått igenom den, vet vad jag pratar om. Ni andra kommer tyvärr få uppleva den ni också.

Jag insåg att det bara är en dag kvar på tävlingen nu! Imorgon kommer de två vinnarna dras! Ni som inte mejlat in än, gör det innan imorgon kväll! Bläddra bara ner några inlägg, så hittar ni instruktionerna.

Sedan kom jag på att det kanske inte är alla som vill vara med i tävlingen, men det kanske finns någon som ändå vill vara med och rösta på vilken stad några delar kommer utspela sig i. Kommentera då DETTA inlägget med den stad ni tycker det ska utspela sig i.

Om ni glömt vilka städer det är, så kommer de här igen:

* London (Storbritannien)

* Paris (Frankrike)