Min familj var så bekant då jag mötte dem på flygplatsen. De gjorde att minnen som varit undangömda kom upp till ytan igen. Hur mycket jag än ville det, så kunde jag inte återställa allt. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag kunde komma ihåg allt igen. Det hade underlättat en hel del.

Jag kunde alla bassaker. Allt som var viktigt. Jag kände igen folk, men jag kunde inga namn. Situationer kunde förvirra mig och jag kände mig som en nyfödd som fick alltför intryck pressade inpå mig.

Jag kände ofta för att bara springa. Springa, långt bort och gömma mig. Jag ville hitta den jag varit, inte den jag var nu. Allt jag gjorde kändes fel och konstlat. Som om det jag höll på med inte var det som jag borde göra. Jag borde göra något annat.

Trots att jag var glad över att de andra brydde sig, så visste jag att de aldrig skulle kunna sätta sig in i samma situation som jag. De kunde aldrig veta hur det kändes förrän de gick igenom det själva och då skulle de ändå inte kunna hjälpa till. De skulle ha fullt upp med att försöka få tillbaka sina egna minnen.

Ulrik var den som gav mig mest stöd. Han var den som accepterade vad som hänt. JB och Nick var för snabba i sitt sätt. De trodde att jag kunde lära mig allt på bara ett par timmar. Men det var sjutton år som jag skulle lära mig på nytt. All sorg, all glädje, alla händelser, vänner och släktingar. Mycket skulle jag aldrig kunna få tillbaka. Det var förlorat i glömska.

Min familj fanns även de där. De hjälpte mig oerhört genom att visa mig gamla filmer, bilder och annat som fanns kvar från min barndom. De visade mig allt det som de visste att jag tyckte om och lät mig få smaka på sådant som jag brukat älska.

Men trots allt de lärde mig på nytt, så gnagde ofta en känsla av att det fanns något de inte ville berätta. På mitt rum fann jag bilder av en ytterligare kille. En kille som jag inte kunde komma på namnet och som alla andra undvek att tala om. Jag visste att han var viktig, men jag fick inte veta vem han var. Det störde mig.

Under dagarna, veckorna och månaderna som förflöt, tog jag långa promenader i området där jag bodde. Lärde känna hus, gator och platser som tidigare varit självklara att kunna. Jag blev lugn av att göra detta. Jag lärde mig att leva med minnesluckorna och bestämde mig istället för att tänka framåt, på framtiden. Det som varit, det hade varit och jag kunde aldrig kunna återuppleva allt.

Ulrik var ofta med mig. Han och hans hund Konrad. Tillsammans kunde vi gå i evigheter, bara prata om allt. Han berättade ofta om sådant som hänt mellan oss för att jag i alla fall skulle veta grunden till vårt förhållande.

Men för det mesta försökte han hjälpa mig att blicka framåt, mot vad som låg framför oss. Livet var som en saga som nu verkligen börjat komma igång ordentligt. Allt hände, samtidigt som det knappt hände något alls.

Enligt Ulrik, hade inget mellan oss ändrats sedan tidigare. Han tyckte om att bara prata med mig, något som vi gjorde riktigt ofta större delen av tiden. Han var förstående och visade aldrig att han var irriterad över att jag ibland inte mindes. Han var den bästa sortens pojkvän, vad jag märkte.

Ett par månader senare, december 2011 (Okänt perspektiv)

Snön hade länge lyst med sin frånvaro. Marken hade varit bar i månader och temperaturen hade inte sjunkit under nollan vid många tillfällen.

Månaderna hade varit fyllda med så mycket smärta och oro. Allt hade gått så otroligt snett. Ingen hade trott att det här skulle hända.

Med Ulriks hand i ett fast grepp, gick jag långsamt längs gången mellan bänkraderna. Hela kyrkan var smyckad med blommor. De gick alla i vitt, blått och mörkt rött. Det var otroligt vackert, men jag kunde inte le. Jag knep bara ihop läpparna och drog djupa andetag för att hindra mig själv från att gråta. Jag var tvungen att vara stark, för hennes skull.

Vi fick slå oss ner längst fram. Mina föräldrar satt även de där redan. Mamma, iklädd en svart klänning med en liten vit ros fastsatt vid den. Pappa bar en svart kostym och en vit slips, en sådan slips som de närmast anhöriga alltid bar.

Ulrik kramade min hand och gav mig ett sorgset leende. Han bar en mörk kavaj och mörka byxor, med en ljusare skjorta under. Trots sorgen jag kände, så kunde jag inte låta bli att tycka att han såg extra bra ut så uppklädd.

Några levande ljus stod utplacerade kring altaret och den vita kistan. De lyste upp varenda vrå av rummet och den mängd av människor som befann sig inom dess väggar. Ingen sa något, tystnaden härskade.

Och så, till en början tyst och försiktigt, började orgeln spela. Ljudet letade sig runt i rummet. Snurrade, svävade, letade sig in i varje väsen.

Några dämpade snyftningar hördes bakom mig, men jag vände mig inte om. Jag satt bara där, rakryggad i mina mörka kläder, med blicken fäst på den lilla bukett med rosor som vilade i mitt knä. Jag tänkte inte på något annat än att andas. In och ut, in och ut, in och ut. Jag fick inte lov att gråta. Det skulle aldrig kunna föra henne tillbaka. Inget kunde ta henne tillbaka. Det var försent för att ångra sig nu.

Musiken flödade några ytterligare minuter och tonade sedan ut i intet.

Prästen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, hade placerat sig bredvid kistan under musikens gång. Nu började hon tala. Lågt, men samtidigt så högt så att alla kunde höra henne ordentligt.

Hon berättade om henne, allt hon gått igenom, allt som hänt henne. Det var en kort sammanfattning, men desto mer värdefull.

”Nu ska en av de anhöriga framföra en låt. Varsågoda.” Prästen tog ett steg åt sidan och jag reste mig upp. Allas höll blicken fäst på mig. Mig och Ulrik.

Långsamt gick vi fram till mikrofonen som var uppställd. Den stod precis bredvid kistan och jag snuddade vid den med handen då vi passerade.

Jag och Ulrik slog oss ner på varsin pall, han med gitarren i knäet och jag med mikrofonen framför mig.

Jag harklade mig försiktigt och tog ett djupt andetag för att göra mig säker på att rösten skulle hålla. Att börja hacka nu skulle bara var opassande.

”Låten vi hade tänkt framföra lyder under namnet Safe & Sound och är skriven av Taylor Swift.” Jag svalde. Ingen sa något. Alla bara såg på oss.

Ulrik började spela, försiktigt, och tonerna snurrade runt i rummet, precis som orgelmusiken tidigare gjort.

Jag lyssnade till dem i ett par sekunder och började sedan sjunga, precis som vi tränat in. Min röst blandade sig med ljudet från gitarren och fick det hela att kännas värre än vad det redan gjorde. Men på ett udda och bra sätt.

(Lyssna gärna medan du läser texten)

"Safe & Sound"

(feat. The Civil Wars)

I remember tears streaming down your face

When I said, "I'll never let you go"

When all those shadows almost killed your light

I remember you said, "Don't leave me here alone"

But all that's dead and gone and passed tonight

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Don't you dare look out your window darling

Everything's on fire

The war outside our door keeps raging on

Hold onto this lullaby

Even when the music's gone

Gone

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Oooh, oooh, oooh, oooh.

Oh, oh, oh, oh. [x2]

Just close your eyes

You'll be alright

Come morning light,

You and I'll be safe and sound...

Oooh, oooh, oooh, oooh oh oh. [x7]

Jag hade sagt till mig själv att inte gråta. Jag fick inte gråta. Jag skulle vara stark och härda ut. Men medan jag sjöng, kände jag hur ögonen tårfylldes och synfältet blev suddigare och suddigare, tills diamantglittrande tårar började rinna längs mina kinder. Jag kunde inte göra något åt dem, utan fortsatte bara sjunga.

I vanliga fall när jag grät, brukade min röst darra värre än en kolibris vingar vid flygning. Men nu var den stark, fast och klar. Den gjorde inte den minsta antydning till darrning. Jag var alldeles för fast besluten att framföra låtens budskap för att tillåta den till att svikta.

Så fort låten avslutades, drog jag på nytt flera djupa andetag och reste mig upp. Då vi passerade kistan, placerade jag rosbuketten ovanpå den.

”Farväl min vän. Förlåt mig, så mycket”, viskade jag tyst och följde sedan Ulrik tillbaka till våra platser. Jag hade sagt det jag ville. Jag var klar.

Prästen började på nytt tala. Hon läste delar ur bibeln och deklarerade sedan att det var dags för ett sista farväl.

En rad i taget reste sig och gick fram till kistan. Berget med blommor växte långsamt. Blommorna var i alla möjliga färger och nyanser, men de passade alla tillsammans. Låga mumlingar, viskningar och snyftningar hördes överallt och jag kände hur det hela började bli för mycket. Tårarna rann fortfarande. Det fanns inget stopp.

Ulrik kramade min hand och jag mötte hans sorgsna blick. Jag var glad över att han fanns där som mitt stöd. Jag var glad över att han velat komma, att han tagit sig den tiden.

Jag vet inte hur länge vi satt där. En timme? Två timmar? Ingen hade en aning. Man hade gott om tid att tänka. Tänka över åren som gått, allt som hänt. Allt vi gått igenom tillsammans.

Att äntligen få lämna kyrkan var skönt. Minnesstunden i församlingshemmet skulle vara livligare, något jag var glad över. Den besvärade tystnad som hållit sig i kyrkan var bara svår och jobbig.

De vuxna satt runt borden, pratade minnen och känslor. Några låga skratt kunde urskiljas då man tog upp något som varit roligt. De yngre, hennes vänner, satt mest tysta med mobiler i händerna. Ingen ville prata. Det skulle bara göra allt ännu verkligare.

Jag åt inget av den mat som stod framdukad. Jag var inte hungrig och den glättiga stämningen fick mig att må illa. Hur kunde de prata så obesvärat när hon var borta för alltid?

Till slut reste jag mig från bordet och gick ut. Lutade mig mot en av stolparna som bar upp taket, utan att bry mig om kylan. Jag frös inte.

”Är du okej?” Ulriks röst hördes bakom mig. Jag skakade på huvudet.

”Vad tror du?” Jag bet mig i läppen. Jag behövde inte vara så brysk mot honom. Det var inte hans fel. Det var mitt. Det borde vara jag som dött. Inte hon.

”Förlåt, jag borde inte ha frågat.” Han kramade om mig bakifrån och placerade hakan på min axel. Hans blonda hår kittlade min kind.

”Det är ingen fara. Inget är ditt fel.” Jag mumlade fram det och höll blicken fäst på vattendropparna som träffade pölarna på gatan. Det regnade. Himlen betedde sig som om den också grät.

”Du borde inte anklaga dig själv. Du hade inte kunnat göra något annorlunda.” Ulrik kysste mig mjukt på kinden.

”Det borde ha varit jag, inte hon. Hon förtjänade det inte.” Jag svalde. Tårarna var på väg igen. Jag hade gråtit nog nu. Det fick räcka. ”Hon hade inte gjort någon något ont.”

”Jag tror nog att hon inte skulle ha velat att du anklagade dig själv. Du kände henne bättre än jag. Tänk efter. Vad hade hon sagt?” Han fick mig att verkligen tänka efter.

”Hon hade sagt att jag skulle gå vidare. Hon skulle ha sagt åt mig att bry mig om något annat och inte vara så tjockskallig.” Ett leende spred sig över mina läppar. Jag kunde nästan höra henne säga det.

”Seså, det där är den rätta andan.” Ulrik log han också. ”Minns det som gör dig glad, inte det som gör dig ledsen.”

”Jag förstår det nu. Tack.” Jag vände mig om så att jag kunde möta blicken i hans vackra ögon.

”Tacka henne, inte mig.” Han bet sig i läppen och fattade min hand.

”Vi får leva åt henne nu. Föra hennes anda vidare.” Jag suckade. ”Det blir svårt. Hon var speciell.”

”Jag förstår vad du menar. Men det blir lättare tillsammans.”

”Tillsammans.” Jag tog ett steg bakåt och drog honom med mig ut i regnet. Det var kallt, men uppfriskande. Det var som om det sköljde bort alla problem. Alla sorger och bekymmer. Kanske hade hon ett finger med i spelet? Jag gissade på det.

”Jag älskar dig, knäppgök”, skrattade Ulrik. Han var redan genomblöt, liksom jag.

”Jag älskar dig med.” Att vi tidigare gråtit för hennes skull var överspelat. Nu såg vi istället framåt. Hon fanns vid vår sida, i vad vi än gjorde.

Då Ulrik lutade sig fram och kysste mig, var det nästan som om jag hörde hennes skratt leka omkring oss. Hennes skratt som visade att hon var besvärad och glad åt situationen. Hon gav sin tillåtelse åt oss att gå vidare. Gå vidare, jag och Ulrik, mot resten av vårt liv tillsammans.