”Excuse me?” Rösten kom seglande mot mig genom mina dimmiga tankar. Trött försökte jag slå upp ögonen för att göra ett försök till att fokusera blicken. Det lyckades inte. ”Are you alright, miss?”

”Cass, vad är det med dig?” Någon skakade mig. Jag bad denna någon att sluta, bara låta mig vara, men inga ord kom över mina läppar. Jag försökte höja handen för att slå undan personerna som skakade mig ursinnigt. Ingen del av mig rörde sig en centimeter.

Paniken växte i mitt bröst. Varför kunde jag inte röra mig? Varför kunde jag inte prata? Jag försökte på nytt, ursinnigare, hetsigare. Inget hände. Det kändes som om jag föll, föll ner i ett djupt hål. Rösterna runt omkring mig blev otydligare, lägre. De tonade bort.

Mörkret omslöt mig, likt en filt som kvävde allt. Alla ljud, all luft, alla rörelser. Jag fortsatte falla, neråt, neråt, neråt. Ett hål, helt utan slut.

Det var det sista jag mindes, innan världen tonade bort.

JBs perspektiv

Vi satt där på Starbucks, pratade och skrattade. Jag märkte knappt av att Cassie inte var med oss.  Hon verkade distanserad, men jag antog att hon tänkte på Ulrik. Jag visste hur mycket hon tyckte om honom.

Jag kramade Josefins hand och kände hur hon lutade huvudet mot min axel. Trots att jag känt henne i bara två dagar, så tyckte jag så otroligt mycket om henne. Hon var glad och trevlig. Jag älskade sättet hon log på och hur skrattade. Jag trivdes helt enkelt i hennes sällskap.

”JB!” Nick ropade till och jag slängde en blick åt hans håll med ett brett leende på läpparna. Utan att vi märkt av det, hade en äldre man kommit fram till vårt bord. Han hade en bekymrad rynka i pannan.

”Excuse me?” Han såg på oss och placerade sedan en hand på Cassies axel. Inte förrän då märkte jag hur onormalt slapp hon var i kroppen. Hennes ögon var slutna och hon andades ryckigt, som om hon var på väg att kvävas. ”Are you alright, miss?” Den äldre mannen rynkade pannan ytterligare.

Nick sträckte fram handen mot Cassie och ruskade henne försiktigt.

”Cass, vad är det med dig?” Inget svar.

”Maybe we should call an ambulance?” Den äldre mannen drog upp en mobiltelefon ur fickan på sina perfekt pressade kavajbyxor. Vad han egentligen gjorde där, det förstod jag inte.

”Do that, fast!” Jag såg på honom, då han hastigt knappade in ett nummer och sedan började tala, snabbt. ”Jag ringer Ulrik.” Jag såg på de andra, som nickade. Alla såg allvarliga ut och jag insåg att Josefin och Simone troligtvis inte visste något om Cassie. Men det kunde inte förklaras i just detta ögonblick. Det var alldeles för bråttom med att få tag på Ulrik.

Jag sträckte mig över bordet och fick tag i Cassies väska. Jag fiskade upp hennes mobil ur den och letade upp Ulriks nummer i kontaktlistan. Han svarade nästan direkt.

”Hej, Cass!” Ulriks röst genljöd glatt ur mobilen. Jag svalde, rädd för det som jag skulle behöva berätta.

”Ulrik, det är jag, JB.” Jag visste att det var bäst att gå rakt på sak.

”JB, varför ringer du från Cassies mobil? Har det hänt nåt?” Ulrik lät nu mer orolig. Jag hörde röster i bakgrunden, men han tystade dem hastigt.

”Vi vet inte riktigt exakt vad som har hänt. Vi satt här på Starbucks och så bara hon föll ihop. Hon verkar vara medvetslös. Ambulansen är på väg.”

”Var är ni någonstans? Jag kan komma och möta er.” Jag hörde ljudet av en dörr som gick igen och sedan röster och bilar som förflyttade sig någonstans i närheten.

”Det är nog bäst om du kommer till sjukhuset. Vi ringer dig när vi är där, okej?” Jag avskydde att behöva dra ut på det hela, men då det fanns ett stort antal sjukhus runt om i New York kunde jag inte ge ett exakt.

”Hm, okej då.” Ulrik lät missnöjd på rösten, men han verkade förstå vad jag menade. ”Vi ses senare då.”

”Ja, det gör vi. Och du?”

”Mm.”

”Det blir säkert bra.” Med de orden la jag på.

”The ambulance is here in a few minutes.” Den gamle mannen som fortfarande befann sig vid vårt bord, log försiktigt. ”I´m sorry for just jumping in, but I saw that she didn´t feel well, so I just wanted to see that she was okey.” Jag nickade till svar. Jag hade utan anledning blivit mycket torr i munnen. Jag kunde inte få ur mig ett ljud. Jag insåg att jag var rädd, rädd för Cassies skull.

Ulriks perspektiv

Samtalet från JB fick mig att totalt tappa greppet. Vad hade egentligen hänt med Cassie? Hade det hela något med cancern att göra?

Jag hade gått in igen efter att ha avslutat samtalet. Jag kunde ändå inte göra något för att hjälpa till där jag befann mig. Jag fick bara vänta och se.

Med en suck sjönk jag ner på golvet med ryggen mot väggen. Jag lade knappt märke till allt som hände. Anders och Johan var irriterade över att jag avbrutit arbetet, men jag visste att de inte ville komma emellan mig och Cassie en gång till. Det vågade de inte.

Jag snurrade mobilen i handen, knappt utan att märka av den. Den fanns där, men jag brydde mig inte. Jag bara väntade. Väntade på ett svar om vad som hänt.

Tiden sneglade sig fram och jag kunde inte göra något för att få den att öka på takten. Jag kunde bara sitta där, utan att göra någonting. Inget kunde roa mig, inget kunde få mig att glömma det som hänt.

Då mobilen äntligen plingade till, hoppade jag högt. Det var ett sms från JB, med anvisningarna till sjukhuset.

Jag reste mig upp och störtade sedan ut på gatan. Inom ett par sekunder hade jag vinkat in en taxi och gett föraren adressen.

Att ta sig dit tog inte många minuter. Efter att ha betalat chauffören, som verkade vara en av de mer irriterade typerna, skyndade jag mig in på sjukhuset.

Överallt var det fullt av folk. Sjuka och deras nära och kära satt i väntrummen. Läkare i långa, vita rockar och med skrivskivor i händerna skyndade omkring. Även sjuksköterskor sprang runt där, såg efter vilka som led av de allvarligaste sjukdomarna.

Men jag skyndade förbi allt det här, fram till informationsdisken.

”Excuse me.” Jag log ett svagt leende mot kvinnan bakom disken.

”Can I help you, sweetie?” Hon log tillbaka.

”Yes, I´m here to visit Cassandra Lowland. Do you know were she is?” Jag tvingade mig själv till att stå stilla, trots att jag egentligen bara ville skutta upp och ner.

”She´s in room 102 at floor three. Take the elevator up and then to the right.” Kvinnan log på nytt, samtidigt som hon knappade på sin dator.

”Thanks!” Jag utropade det, samtidigt som jag störtade iväg. Det gick mycket snabbare än vad jag trott, då hissen var snabb. Jag gissade på att de behövde ha snabba hissar för att hinna till akutfall.

Rummet var lätt att hitta. Innan jag steg in, drog jag flera djupa andetag för att lugna ner min puls. Jag ville inte komma in där och flåsa som en ko.

”Hur är det med henne?” JB, Nick, Simone och Josefin satt alla runt Cassies säng. Hon låg bara där, tyst och stilla, utan att röra sig. Hennes hy var blek, det såg ut som om någon satt på henne alltför mycket smink.

”Inte sådär jättebra.” JB mötte min blick. Jag drog fram en stol till sängkanten och slog mig ner.

”Det var det jag antog.” Jag såg upp och mötte Simones, Josefins och Nicks blickar. Jag förstod att de visste allt. Det var skönt att få slippa förklara något.

Jag sträckte ut handen och fattade tag om Cassies. Den var kall som is. Jag slöt båda händerna kring den, som i ett försök till att värma den, men till ingen nytta.

Läget såg hopplöst ut.

--------------------------------------------------------------------------------

Del 33. Ganska sorgligt inlägg, enligt min egen mening. Jag har nu bestämt hur berättelsen kommer sluta och det blir ganska annorlunda mot vad jag egentligen tänkte. Men jag hoppas att även ni kommer tycka om slutet. Del 34 kommer troligtvis komma på fredag och sedan kommer del 35, som nog blir den sista, komma nån gång i helgen.

Vill ni checka bloggen jag skapat för andra diverse texter, så kan ni hitta den HÄR!

Ha de gött!

Erica