Informationen som mamma gett mig, fick mig att förstå varför pappa varit arg. Han hade säkert trott att graviditeten kommit av något annat än från Jasper. Visst, pappa hade aldrig tyckt om Jasper, men jag gissade på att han inte skulle tro något sådant om honom.

Vi satt en lång stund och pratade allihop. Vi pratade igenom allt som hänt och vad vi skulle göra med barnet. Jag var ganska snabb på att bestämma mig för en abort, men mina föräldrar bad mig att tänka igenom det ordentligt. Jag visste att de egentligen inte ville att jag skulle få något barn, men de gav mig ändå en valmöjlighet. Jag uppskattade det, trots att mitt beslut stod fast.

Natten gav mig ingen större sömn. Drömmarna jagade mig, den ena värre än den andra och jag sov inte mycket. Mest låg jag och stirrade upp i taket, försökte förstå mig på varför allt hände mig just nu. Jag hade mycket hellre sett att mitt liv var vanligt och tråkigt. Det var bättre än en ex-pojkvän som våldtog folk och gjorde folk som mig gravida. Det var bättre än eviga besök på sjukhus. Det var bättre än allt som hände för tillfället.

Inte ens tankarna på Ulrik, som annars brukade få mig att slappna av, kunde få mig att somna den här natten.

Morgonen kom med den envetna väckarklockan som skrällde av bredvid mig. Trots att jag knappt sovit, så var jag ovanligt pigg. Jag klagade inte ens över att behöva gå upp halv sju, vilket annars var en riktig pina. Insikten att jag förhoppningsvis skulle kunna gå till skolan igen idag, gjorde att jag kände mig glad. Jag tänkte inte ens på att jag då skulle bli tvungen att träffa JB igen. Jag hade skjutit undan det långt bak i huvudet för att slippa tänka alltför mycket på föregående kväll.

Efter att ha tagit en snabb dusch, klätt mig och packat skolväskan, skyndade jag mig ner till köket för att få i mig frukost. Mina föräldrar och Desi satt som vanligt redan där, men skillnaden mot andra mornar var att de alla satt tysta och bara åt. Annars brukade de alltid prata om dagen och läsa tidningen. Det här var verkligen udda.

”God morgon, Cassie.” Mamma lät förvånad på rösten. ”Jag trodde att du sov.” Jag höjde på ögonbrynen och såg förvirrat på henne.

”Varför skulle jag göra det? Jag har ju skola idag.” Jag slog mig ner vid bordet och hällde upp en skål cornflakes och youghurt.

”Jaha, jag trodde inte att du skulle gå.” Mamma lät fortfarande förvånad, men hon kommenterade inte saken vidare. Varför skulle jag inte gå till skolan? Sjukhusvistelsen hade inte precis varit uttröttande, snarare tvärtom. Beskeden från gårdagen hade inte heller de varit särskilt uttröttande. Snarare hade de varit irriterande. Jag hade helst av allt sluppit dem helt. Jag hade allra helst sluppit allt strul.

Mobilens signal gick av ute i hallen, men jag valde att inte bry mig för tillfället. Jag fick svara senare. Om det var något viktigt, skulle personen säkert ringa eller sms:a igen. Om det inte var viktigt så, tja, då var det helt enkelt inte viktigt.

Min familj började resa sig från bordet för att bege sig just dit de skulle. Jag följde deras exempel, trots att jag inte ätit klart än. Jag var inte så speciellt hungrig.

På nytt gick mobilsignalen igång och jag stegade irriterat ut i hallen för att svara. Ett sms, precis som jag trott.

Med en lätt suck öppnade jag det, utan att egentligen bry mig om avsändaren.

Halloj!

Har du lust att ses efter skolan imorgon? Eller vi kanske ses tidigare än det, haha :)

/Ulrik

Trots att jag egentligen inte varit så speciellt glad över att få sms tidigare, hade Ulrik vänt på den åsikten. Att få träffa honom gjorde att mitt morgonhumör mjukades upp.

Visst, varför inte? Vi ses antagligen på bussen, så ja.

/Cass

Jag slängde en blick på klockan i hörnet och insåg att det var dags att gå. Om jag inte ville gå in till Göteborg, vill säga. Det var faktiskt något jag ville undvika.

Så jag småsprang uppför trappan för att hämta väskan, medan jag borstade tänderna med ena handen. Varför var jag aldrig ute i god tid? Det var inte ett dugg kul att stressa, det var jag väl medveten om.

Trots att det var ont om tid, trots att jag inte var världens snabbaste människa, trots att bussen var tidig för en gångs skull, kom jag i tid till skolan. Nu var det bara att klara sig igenom dagen utan att stöta på JB. Det skulle bli svårt, riktigt svårt. Vi hade aldrig varit ovänner förut och att hålla sig undan från honom skulle vara oerhört jobbigt. Jag hade gärna förlåtit honom om det han gjort inte varit så allvarligt. Han visste mycket väl om Jaspers ”synder.” Varför han inte respekterat mina känslor, kunde jag inte bli klok på. Han som alltid var så schyst. Hur hade han kunnat ändras så mycket så fort?

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Usch och fy, blev verkligen inte nöjd med den här delen. Kort blev den också. Förlåt! Har hållt på och rensa ur mitt rum fyra timmar i streck nu, så är rätt trött.

Vi får se om det kommer något inlägg, då jag måste rensa ut det sista imorgon, samt så har jag rätt mycket läxor, tre prov och en redovisning att plugga till och helgen kommer troligtvis behöva användas till att fixa klart mitt rum. Jag hoppas att det är okej om inläggen kanske blir lite kortare nu ett tag framåt. Jag ska försöka skriva ihop ett längre till på fredag eller lördag, men ni får tyvärr ha lite tålamod med mig.

Ha de gött!

Erica