”Hur är det med dig?” Pappa slog sig ner på Ulriks stol och såg på mig. Jag kunde inte låta bli att märka ringarna under ögonen på honom.

”Det är rätt bra, vad jag känner. Men läkarna berättade förut att jag måste opereras.” Jag svalde. Jag visste att det var tunga nyheter.

”Gumman, det kommer bli bra.” Mamma såg på mig och jag märkte att hennes ögon blev blanka av tillbakahållna tårar. Hon visste precis vad jag gick igenom. Hon hade varit precis där för inte alls länge sedan.

”Jag hoppas det.” Jag bet mig i läppen och såg bort mot dörren. Ulrik var inte kvar där längre. Han hade säkert gått hem. Om han befunnit sig på sjukhuset ett bra tag, så var det säkert bara skönt för honom att få bege sig hemåt. Han behövde sova.

”Vi kanske ska gå så att du får vila.” Mamma log.

”Vi kommer tillbaka imorgon.” Pappa klappade mig mjukt på axeln. ”Dina läxböcker ligger i väskan här. Du behöver fortfarande plugga.” Jag nickade långsamt. Han tänkte alltid på skolan först.

”Ha det så bra.” Desi log blekt och lutade sig fram för att krama om mig. ”Förlåt.” Hon viskade det i mitt öra och det slog mig att hon måste känna sig skyldig för det som hänt.

”Det är inte ditt fel”, mumlade jag och log mot henne då hon drog sig tillbaka. Jag talade sanning. Om jag varit hemma eller i skolan hade inte spelat någon större roll. Det hade hänt ändå.

”Hej då.” Deras röster vävdes ihop och de tog avsked på samma gång. Jag log bara mot dem. Jag hade inget att säga.

Då de gått såg jag en ytterligare gång mot dörren för att försäkra mig om att Ulrik inte kommit tillbaka. Det hade han inte.

Jag gäspade. Det var dags att försöka få en blund i ögonen. Tv:n stängdes av och även ljuset släcktes.

Jag hade inte trott att jag skulle kunna sova, men jag hade knappt hunnit lägga mig tillrätta, innan mina ögon var slutna och verkligheten försvann bort.

Mina fötter stötte rytmiskt till det hårda stengolvet och fick smärtan att gång på gång stråla upp genom dem. Kylan omkring fick huden att knottra sig på armarna och håret flög kring mitt ansikte. Trots att håret försämrade sikten, stannade jag inte för att flytta undan det. Jag fortsatte bara springa. Springa för mitt liv.

Ytterligare fotsteg hördes. Bakom mig. Framför mig. Överallt omkring mig. Det omringade mig, förvirrade mig. Jag visste inte från vilket håll fienden kom ifrån. Ett håll eller allihop på samma gång. Men det spelade ingen större roll. Jag måste fortsätta springa oavsett. Jag fick inte stanna. Då var jag förlorad.

En röst. En välbekant, lismande röst, letade sig in i mitt huvud. Den försökte nästla sig in i mina tankar. Den försökte övertala mig. Den försökte få mig att ge upp min kamp.

Någon fick utan förvarning tag i min arm. Drog mig bakåt och tvingade mig att stanna. Jag slet frenetiskt, men långsamt halade denna någon in mig. Jag kunde inte röra mig, drogs bara bakåt mot vad jag visste var slutet.

”Sluta kämpa. Ge upp. Det finns ändå inget du kan göra.” Rösten hördes igen, alltför verklig, alltför nära inpå. Jag som trott att jag glömt allt.

”Aldrig. Jag ska kämpa för vad jag tror på.” Min röst bar på en iskall ton, allt för att dölja min rädsla. ”Du kommer aldrig vinna.”

”Jag kommer vinna. Jag vinner alltid.” Han tryckte upp mig mot den kalla väggen och såg på mig med sina ögon. De var mörka, outgrundliga. Han menade allvar.

Hela han var kall. Hans händer var som istappar mot min hud och hans läppar som hårdhänt trycktes mot mina fick min röst att frysa till is. Till och med tårarna som börjat rinna längs mina kinder fick en hård renhet. Istället för att vara varma och saltsmakande, förvandlades de till iskalla mördare av alla lyckliga känslor.

Jag vaknade med ett ryck. Drömmen som jagat mig var alldeles för verklig. Jag hade trott att jag glömt det som hänt vid det här laget. Hur Jasper våldtagit mig i den kalla, övergivna fabriken.  Jag mådde illa av bara tanken. Hur hade han kunnat förändras så mycket på de få veckor som gått mellan att vi gjort slut?

Trots att det var snart en månad sedan, satt minnet fortfarande etsat i mitt huvud. Allt som hänt under dagen måste ha fått det att spelas upp på nytt.

Jag rös och drog täcket tätare omkring mig. Jag avskydde ensamheten i rummet. Jag ville få komma hem, slippa befinna mig här på sjukhuset.

Lugna andetag bara några meter bort, fick mig att hoppa till. Jag hade inte förrän nu märkt att det fanns någon annan där. Jag svalde. Tänk om det var Jasper? Jag rös på nytt och försökte skaka av mig tanken. Jag behövde gå vidare.

Långsamt lutade jag mig fram och spärrade upp ögonen för att försöka urskilja den sovande personens gestalt. Jag andades lättat ut. Det var bara Ulrik.

Han låg på en madrass på golvet och jag gissade på att det var det som han gått för att ordna medan mina föräldrar varit på besök. Han hade ordnat så att han fick sova över på sjukhuset med mig. Jag log och kände hur mitt hjärta sakta värmdes upp av den lugnande tanken på att Ulrik fanns där. Med honom i rummet kändes allt så mycket bättre.

”Ulrik?” Jag viskade tyst fram det och såg hur han rörde sig oroligt i sömnen. ”Ulrik?” Jag gjorde ett nytt försök med ett snäpp högre röst.

”Hm?” Han satte sig upp och såg sig förvirrat omkring. ”Va ere om?” Han drog handen genom håret som redan innan stått åt alla håll. Jag log.

”Förlåt om jag väckte dig”, mumlade jag. ”Jag drömde bara en sak.” Jag insåg först nu att jag egentligen inte hade en anledning till att väcka honom. Det kändes lite smått genant.

”Mår du bra?” Han såg på mig, lite smått orolig. Jag nickade.

”Allt är okej. Jag blev bara lite uppskrämd, det är allt.” Jag log tveksamt. ”Jag berättar mer för dig om det imorgon. Vi behöver båda sova.” Nu var det hans tur att nicka.

”God natt då, Cass.” Han log.

”Du kan komma och sova här om du vill.” Jag flyttade mig diskret åt sidan för att ge honom plats bredvid mig i sängen. Det hettade lätt i kinderna. Vad fick jag egentligen modet ifrån? Jag borde kanske skylla på det som de hade i droppet?

”Det är kanske bekvämare än en hård madrass.” Han blinkade och kröp sedan ner bredvid mig.

”God natt då.” Jag log mot honom och slöt sedan ögonen.

”God natt, vackra flicka.”

Morgonen därpå väcktes jag bryskt av en hastig smärta i dropparmen. Jag slog upp ögonen och fann en sjuksköterska stå lutad över mig. I handen höll hon nålen som just varit fastsatt i mitt armveck och hon tryckte en pappersbit mot platsen för sticket.

”God morgon.” Hon log och tryckte fast ett plåster över platsen för nålen.

”God morgon”, mumlade jag förvirrat och satte mig upp. Ulrik låg kvar vid sidan om mig och till en början trodde jag att han sov, men sedan upptäckte jag att han höll mobilen i handen.

”Så du är vaken?” Han skrattade och satte sig upp. ”Det var på tiden.”

Jag hejdade mig själv från att slå till honom, då sjuksköterskan stökade runt i rummet och höll koll på allt vi gjorde.

”Klockan är bara åtta, så det är väl egentligen ingen större brådska med det.” Jag räckte ut tungan mot honom, retsamt, och han blängde på mig.

”Haha, väldigt kul.” Han skrattade och jag instämde. Det var härligt att skratta tillsammans med honom igen. Det var som om allt var okej igen.

----------------------------------------------------------------------

Halloj! Här får ni del 25! Just for you, guys :D Lite tidigare inlägg än de andra, vilket jag är nöjd med.

Btw, glöm inte av Facebook-sidan, Afterall. Gå gärna in och likea :) Sedan får ni gärna även följa mig på Twitter. Heter numera @CurlyLouCarrot :p

Förresten, tack för över 3000 besökare på bloggen sedan jag la in besöksräknaren! Helt otroligt! Tack, tack, tack!!

Ha de gött!

Erica