Fredag. Dagen då det var dags att bege sig till Stockholm. Min väska hade stått färdigpackad ända sedan onsdagen. Onsdagen då allt hänt. Allt ändrats.

Men jag var trots detta redo inför helgen. Mitt humör var på topp och inte ens lärarnas läxor kunde förstöra det. Inte ens det faktum att jag hade cancer kunde grumla mitt sinne.

Då skolan slutade för dagen, var jag först ute ur klassrummet. Mina kompisar visste vad som var på gång, men de verkade fortfarande inte ha fattat att jag hade sån otrolig energi.

Mitt skåp brukade alltid vara rejält trögt att öppna, men dagen till ära svängde det upp utan problem. Detta fick mig att le ännu bredare. Till och med skåpet som jag alltid förbannade något otroligt samarbetade med mig.

Mina vänner nåde sina skåp, just som jag slängde igen mitt eget och hängde skolväskan över axeln. Väskan med sakerna jag behövde inför Stockholm hängdes över den andra.

”Ha de så bra nu, Cass.” Jane, en tjej i min klass, log brett mot mig.

”Du också.” Jag log tillbaka och knäppte den sista knappen på min jacka, innan jag satte av längs korridoren. Jag stannade inte och pratade med någon annan. Min blick hade fångats upp av klockan som visade på tjugo i fyra och jag visste av egen erfarenhet att det tog minst tjugo minuter att gå till buss- och tågcentralen. Jag suckade. Om jag hade otur skulle jag komma försent.

Så jag satte upp hög fart längs gatan. Genom vattenpölarna, förbi glada elever som slutat för helgen och förbi alla vuxna som såg irriterade ut över ungdomarnas glada humör. Jag log fortfarande brett och kunde inte låta bli att le retsamt åt en speciellt sur tant. Man var bara ung en gång, så varför skulle alla unga vara sura för att de vuxna kände för att vara det?

Jag gick snabbt. Snabbt nog för att hinna i tid, men ändå långsamt nog för att känna solens strålar göra ett försök att värma upp den kalla marken, och vinden som slet i mitt röda hår. Jag trivdes här på jorden och jag tänkte absolut inte lämna den för en dum cancers skull. Om min mamma blivit frisk från den, så kunde väl även jag bli det? Eller hur? Om de visste hur de skulle bota henne, så borde de ju veta hur de skulle bota även mig. Ja, så var det säkert.

Jag log på nytt och drog ett djupt andetag av den friska luften, innan jag steg in genom de automatiska dörrarna som ledde till tågspåren.

Nu var det bara att hitta spår 4. Jag såg upp på skylten vid det närmsta spåret. Spår 7. Alltså borde det bara var att fortsätta raden ner.

Och visst. Efter att jag hade gått i några minuter, fick jag syn på skylten med texten Spår 4 och tåget som stod där och väntade. Jag lät blicken leta sig ner längs den stenklädda perrongen, på jakt efter Ulriks välbekanta ansikte.

Halvvägs ner fann jag honom. Iklädd sin vanliga gråa gubbkeps, stod han lutad mot en pelare med blicken fäst på sin mobil. Jag antog att han spelade ett av sina vanliga mobilspel. Han älskade verkligen att spela sådant.

Med snabba steg gick jag mot honom. Han såg inte upp då jag ställde ner mina två väskor vid hans fötter och masserade den axel som jag burit den tyngsta väskan på.

Så ljudlöst jag bara kunde, drog jag upp min kamera ur övernattningsväskan och höll upp den framför ansiktet. Inte förrän jag tog ett kort och blixten gick av, verkade han reagera på att det fanns någon mer än han själv där.

”Jaså, det var bara du.” Han såg lättat på mig. ”Jag trodde att det var paparazzis.” Jag skrattade åt honom och tryckte upp bilden jag precis tagit. Den hade blivit bra.

”Tja, jag kanske ska sälja den här till Aftonbladet”, sa jag retsamt och visade honom bilden. ”Jag kan redan se rubrikerna.” Han gjorde ett tamt försök att få tag på kameran, men jag höll den utom räckhåll, innan jag på nytt stoppade ner den i väskan. ”Ulrik Munthers spelberoende.” Jag gestikulerade med händerna likt en överexalterad tidningsförsäljare. ”Det blir grejer det.”

”Du ska få”, skrattade Ulrik och jag märkte hur folk runt omkring såg nyfiket på oss.

”Kanske inte här”, sa jag och nickade omärkt mot de som verkade mest intresserade. ”Spara du din hämnd till Stockholm.”

”Det ska jag allt göra.” Ulrik såg finurligt på mig.

Jag märkte i ögonvrån hur folk började röra sig mot tåget och då jag vände på huvudet, såg jag att dörrarna hade öppnats.

”Dags att stiga på”, sa jag glatt och lyfte på nytt upp mina väskor. Ulrik fattade tag om handtaget på sin gitarrväska och hängde en annan över axeln. Jag antog att han hade mycket av sina saker i Stockholm, då han inte hade särskilt stor packning.

Ulrik gick först på tåget och jag följde tätt efter. Han var den som hade biljetterna. Tydligen var det hans skivbolag som betalade och jag kände mig lätt olustig som snyltade på deras pengar. Men enligt Ulrik var det okej och jag litade på honom.

”Här är våra platser.” Ulrik satte ifrån sig sin röda väska på ett säte och visade med handen att jag skulle sätta mig bredvid, medan han lämnade sin gitarr i bagageutrymmet vid dörren.

Jag slog mig ner vid fönstret, för att Ulrik lätt skulle kunna sätta sig, och satte mina väskor vid fötterna. Jag var glad att vi satt vid ett bord, trots att det då skulle kunna komma folk och sätta sig mittemot oss. Så länge de var trevliga så var det ingen fara.

Ulrik slog sig ner bredvid mig och satte sin väska vid fötterna. Han mötte leende min blick då tåget började rulla och jag log tillbaka.

”Nu är det Stockholm som väntar oss.” Jag snurrade, av gammal vana, mobilen i handen och såg ut genom fönstret på landskapet som vi passerade med allt snabbare fart. Det dröjde inte många minuter innan vi lämnat Göteborg bakom oss.

Resan var lugn. Ingen verkade känna igen Ulrik tillräckligt väl för att störa oss, trots att några gav honom nyfikna blickar. Men då han själv inte verkade störa sig på det, så gjorde jag inte det heller. Om han inte var orolig så skulle jag inte heller vara det. Han visste bäst när det kom till fans och hans kändisskap. Där hörde inte jag hemma.

Trots den lugna stämningen omkring oss, hade vi roligt. Vi pratade och skrattade som aldrig förr och jag gissade på att folk blev ganska störda. Men ingen klagade. De bara fortsatte med vad de nu gjorde.

När vi kommit ungefär halva vägen, hade Ulrik somnat. Jag antog att han behövde vila ut, så jag väckte honom inte. Istället drog jag upp min dator ur väskan och kopplade mig upp till det lilla nätverk som fanns på tåget. Det var inte världens bästa täckning, men det var i alla fall något.

Tåget stannade till på en ny station. Var visste jag inte. Jag höll inte så speciellt stor koll på vilka städer vi passerade.

En tjej som såg ut att vara några år yngre än mig steg på. Hon stod villrådig i gången mellan platserna och såg sig omkring, innan hon slog sig ner mittemot mig. Hon gav mig ett snabbt leende och strök undan det mörkblonda håret ur ansiktet.

”Hej.” Jag log tillbaka. Varför skulle jag inte vara trevlig, nu när mitt tidigare sällskap hade somnat.

”Hej.” Hon svarade mig, men verkade förvånad över att jag tilltalat henne.

”Ska du upp till Stockholm”, frågade jag. Jag hoppades att jag inte lät alltför desperat att starta en konversation.

”Ja, jag ska på en spelning där med…” Hon tystnade. Hon hade fått syn på Ulrik. Jag följde hennes blick. Ulrik var faktiskt rätt söt när han sov.

”Men Ulrik eller”, frågade jag vänligt. Hon nickade, med sina blåa ögon uppspärrade.

”Är det där verkligen han”, frågade hon och nu var det min tur att nicka.

”Ja, fast som du ser verkar han rätt trött av sig för tillfället.” Hon skrattade till.

”Jag kan se det.” Hon mötte hastigt min blick. ”Jag heter Matilda, förresten.” Hon sträckte fram handen.

”Cassie.” Jag log och skakade hennes hand.

”Så, hur känner du Ulrik?” Hon verkade nyfiken, men jag visste att jag inte kunde berätta hela sanningen. Inte om vår relation till varandra.

”Vi gick på samma skola tidigare. Sedan när vi båda började gymnasiet umgicks vi inte så speciellt mycket. Vi började umgås igen för någon månad sedan.”

”Så ni är bara vänner, alltså?” Matilda såg på mig. Jag förstod att hon gärna ville veta.

Jag tvekade en sekund, innan jag nickade.

”Ja, inget mer. För tillfället.” Jag blinkade retsamt mot henne och hon skrattade.

Vi satt och pratade ända tills det ropades ut i högtalarna att vi strax var framme i Stockholm. Matilda fick då bråttom med att plocka ihop sina saker, medan jag gjorde ett försök att få liv i Ulrik.

”Nu är det dags att vakna”, mumlade jag i hans öra och gav honom en lätt knuff. Han mumlade något osammanhängande, men vaknade inte. ”Fast du kanske vill till Luleå.” Det gjorde susen.

Ulrik slog upp ögonen och vände så hastigt på huvudet, att våra pannor kolliderade med varandra. Jag kunde höra hur Matilda skrattade och jag log mot henne, medan jag gned mig i pannan. Likadant gjorde Ulrik, medan han gjorde ett försök att samla ihop sina saker med en hand.

”Varför har du inte plockat ihop än”, frågade han och såg på mig med rynkad panna. ”Vi måste gå av nu så att vi inte hamnar i Luleå. Mina managers kommer mörda mig.” Nu skrattade både jag och Matilda så att vi kiknade. Ulrik såg förvirrad ut. ”Vad?”

”Vi… ska… inte… till… Luleå.” Jag skrattade så häftigt att orden kom fram otydligt och hackigt. ”Sista stationen är i Stockholm. Det trodde jag att du visste.” Efter att jag hade dragit några djupa andetag, kunde jag nu prata ordentligt igen.

”Du din…” Ulrik gav mig en hämndlysten blick. ”Nu har jag mycket att ge igen för.”

”Det har du kanske.” Jag stoppade ner mina saker i väskorna och reste mig sedan upp för att kunna dra på mig min jacka. ”Men nu måste vi gå av tåget.”

”Vi ses imorgon, Cassie.” Matilda höjde handen till avsked mot mig och jag nickade. Vi hade bestämt att försöka mötas upp innan Ulriks spelning dagen därpå. Jag var glad över att ha fått lära känna henne.

Jag och Ulrik steg av tåget och begav oss sedan ut från stationen. Ulrik ledde vägen, då jag absolut inte hittade i Stockholm. Jag hade bara varit där några få gånger, men aldrig utan karta. Utan Ulrik hade jag säkert gått vilse direkt.

Vi tog tunnelbanan till hans lägenhet. Båda var trötta, trots att Ulrik sovit en bra stund. Skolveckor och tågresor tog verkligen på krafterna. Nu var det bara att slappa resten av kvällen. Hoppades jag, i alla fall.

Bilden är tagen av: Josefin ( www.jossesfoto.weebly.com )

Hittar du en bild på bloggen som är din, men som du inte vill ska vara här? Skicka då ett mejl till [email protected] där du berättar vilken bild det är, så kommer den att tas bort!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Del 18, everyone! Hoppas ni gillar den.

Det känns som om det blivit färre som har kommenterat nu på ett tag. Jag vill absolut inte tvinga er till att kommentera om ni kanske har slutat läsa, osv. Men jag vill gärna veta er åsikt. Om det är något som inte är bra, säg till! Jag kan inte göra något åt fel utan att veta om dem, eller hur?

Ha de gött!

Erica