Jag sov knappt en blund under natten, men trots detta var jag pigg nästa morgon. Mina föräldrar bara skrattade åt mig, då jag kom studsande nerför trappan. Det kändes som om alla problem var bortblåsta, bara över en natt. Jag hade tryckt undan allt som gjorde mig ledsen. Jag skulle inte bry mig om det under helgen. Jag skulle inte tänka, bara njuta. Bara låta allt flyta på.

”Ha det så bra idag.” Mamma log mot mig, då jag hängde väskan över axeln och drog ner mössan över öronen.

”Det ska jag”, sa jag med ett leende. ”Sista dagen innan fredag, skulle det kunna vara annat än bra?” Hon skrattade och kramade om mig.

”Vi ses ikväll!” Jag höjde handen till avsked mot henne och lämnade sedan huset.

Snön hade äntligen börjat smälta bort och gatorna var täckta av snöslask. Det dröjde inte länge innan mina kängor var täckta av snö, men så länge de inte läckte, så var jag nöjd.

När jag kom fram till busshållplatsen, fann jag Ulrik väntande på mig. Jag log brett mot honom.

”Vad gör du här”, frågade jag och höjde på ögonbrynen mot honom. Han brukade alltid gå på en eller flera hållplatser före mig, beroende på vilken av sina föräldrar han befann sig hos.

”Inget hej idag, alltså”, skrattade han och la armen kring mina axlar. ”Får jag inte ta bussen från samma busshållplats som dig, kanske? Är det din privata?”

”Det kanske det är”, sa jag och kramade om honom. ”Men du kan få dela den med mig idag.”

”Vad snäll du är. Men nu ska jag ta och lämna din privata busshållplats, för nu kommer bussen.” Han befriade sig ur min famn och steg på bussen, tätt följd av mig.

En ytterligare person hade följt oss på bussen och då jag och Ulrik slog oss ner på varsin plats, märkte jag hur denna någon, en tjej, såg nyfiket på oss båda. Jag antog att hon var ett fan av Ulrik eller bara intresserad av vem han var. Jag visste att han upptäcktes mer och mer för varje dag. Jag var glad för hans skull, trots att detta betydde att vi fick hålla ”oss” hemligt. Ulrik verkade inte bry sig så speciellt mycket, men jag avskydde att få för mycket uppmärksamhet. Jag var glad över att han hade lyssnat på mig när jag sagt att jag inte ville att någon skulle veta vem jag var. För de som frågade var jag bara en vän. Inget mer.

Medan jag satt där, såg på medan Ulrik försökte trassla upp sina hörlurar, kom jag och tänka på att ingen av oss ens bekräftat att vi var tillsammans, om vi nu var det. Det var som om vi bara tog det som en självklarhet. Ingen av oss verkade överhuvudtaget vilja fråga. Det kändes nästan lite vemodigt, som om det inte var på riktigt.

Men samtidigt visste jag att jag inte borde grubbla. Det var så jag skulle förstöra det hela. Igen.

Det var faktiskt inget jag ville. Förstöra allt med Ulrik också.

”Har du somnat, eller?” Ulrik hade tillslut lyckats trassla upp sina hörlurar och höll nu fram den ena mot mig.

”Faktiskt inte. Jag hade säkert gjort det om du inte fixat dina hörlurar.” Jag log brett mot honom och tog emot hörluren. Han log tillbaka och lutade sig fram för att kyssa mig. Jag hindrade honom med att sätta fingret framför hans läppar. ”Tänk på var vi är”, mumlade jag och blinkade mot honom.

”Jag vet. Du gör det här svårt, ju.” Han såg nedslagen ut. Jag skrattade bara åt honom och boxade till honom på armen.

”Det är tyvärr så det är.” Jag tog hans mobil ur handen på honom och började bläddra igenom hans musikbibliotek. Han muttrade lite över det, men gjorde egentligen inget åt det, speciellt som jag satte på Coldplay. Han verkade inte hitta något skäl till att klaga.

Så där satt vi, han och jag. Ett ganska udda par om jag fick bestämma.

Han med sitt blonda hår och blå-gröna ögon, frisk som en nötkärna med hela sin framtid framför sig.

Jag med rött hår och bruna ögon, med en dom som vilade tung på mina axlar. Så olika, men samtidigt lika på några få sätt. Jag kunde knappt förstå hur ett förhållande mellan oss skulle kunna bestå under en längre period. Speciellt eftersom jag inte var ärlig mot honom.

Då vi steg av bussen på exakt samma gata som vi alltid steg av på, var det nästan att jag berättade allt. Ulrik kramade om mig, som alltid, och viskade mjukt i mitt öra hur glad han var över att ha mig i sitt liv. Jag kände mig så otroligt skyldig. Varför var jag en sån idiot?

Men innan jag ens hunnit bestämma mig ordentligt, hade han gett mig en hastig puss på kinden och försvunnit bort i snöslasket. Långsamt, som om jag gick genom vatten, började jag röra mig åt andra hållet.

Under dagen betedde jag mig som om jag var under trans. Jag lyssnade knappt på vad mina vänner eller lärarna sa och jag märkte knappt hur irriterade de blev. Jag tänkte bara över helgen som skulle komma. Jag visste inte hur många gånger jag gick igenom min packlista i huvudet. Jag bara gjorde det, om och om igen, utan avbrott.

Men det som jag tänkte mest på, var cancern. Jag velade hela tiden mellan att berätta för Ulrik eller om jag skulle fortsätta hålla tyst.

För många hade detta säkert varit ett lätt val, men för mig var det ett oändligt velande. När jag trott att jag bestämt mig, så blev jag osäker igen och allt började om. Om och om igen.

-----------------------------------------------------------------------------------

Ytterligare ett ganska kort kapitel, utan speciellt mycket händelser. Men mer kommer hända i morgondagens inlägg, då en av er kommer vara med!

Förresten, glöm inte att kommentera idéer på vad som ska hända medan de är i Stockholm eller ännu längre. Ge kritik på sånt som skulle kunna förbättras, osv. Jag läser allt och tar till mig om ni har några åsikter.

Har dessutom glömt tacka för över 1000 besökare på bloggen sedan jag skapade den! Jag satte igår in en räknare för att se hur många som är inne per dag, men den verkar inte funka längre. Lite synd. Men tack, tack, tack! Ni förstår inte hur glad jag är över att ni läser! Jag hade aldrig trott att det skulle bli så många! Sedan jag började för bara två/tre veckor sedan, så har jag redan fått över 70 kommentarer sammanlagt! Det är helt sjukt! Tack, än en gång!

Ha de gött!

Erica

Senare samma kväll, då Ulrik gått hem och mina föräldrar kommit, samlade jag min familj runt köksbordet. Jag skulle berätta för dem.

Desi verkade förvirrad av den ändrade stämningen och hon gav mig en undrande blick då jag sträckte fram brevet till mina föräldrar. De såg också undrande ut, så jag antog att Desi berättat resultatet för dem. Det resultat som inte var rätt.

Pappa drog upp brevet i kuvertet och tillsammans med mamma läste de igenom det. De såg båda oroligt på mig.

”Cassie, jag är så ledsen”, mumlade mamma och såg på mig. Hon visste precis hur jag kände. För inte alls länge sedan, så hade det varit hon som befunnit sig i min sits.

”Vad då?” Desi såg från mig, till pappa, till mamma och sedan tillbaka igen. ”Vad handlar det här om? Du sa ju att du var frisk!” Hon ryckte åt sig brevet från pappa och läste igenom det. Resultatet fick tårar att bildas i hennes ögon. ”Varför ljög du för mig?”, viskade hon och såg kallt på mig. ”Varför?”

”Desi, lyssna på mig”, sa jag och kände hur även mina ögon började fyllas av tårar. ”Jag ville inte att Ulrik skulle veta. Jag vill inte att någon annan än er ska veta. Mina vänner har redan varit tillräckligt oroade för mig och jag vill inte att de ska må dåligt för min skull.” Jag såg bedjande på min familj. Jag visste att de inte tyckte om det jag bad dem om, men de skulle respektera min vilja.

”Då förstår jag.” Desi såg inte nöjd ut, men hon verkade i alla fall förlåtit mig för att jag ljugit.

”Vi gör precis som du vill.” Pappa log mot mig. ”Vi stöttar dig hela vägen.” Jag nickade. Det kändes skönt att jag hade dem. Men trots det så mådde jag dåligt för att jag ljög för Ulrik. Han kanske borde få veta?

Då jag satt och såg på tv en stund senare, kände jag hur mobilen vibrerade till i fickan. Jag drog upp den, hoppades på att det inte skulle vara Ulrik. Varför visste jag inte. Jag kände väl helt enkelt inte för att prata med honom för tillfället.

Men såklart så var det ett sms från honom. Jag tryckte upp det och innehållet fick mig att må ännu sämre än tidigare.

Halloj, halloj!

Har du lust att hänga med till Stockholm i helgen? Jag ska ha en spelning där och spela in lite i studion. Du sa ju att du ville höra mig spela ;)

/Ulrik

Jag bet mig i läppen. Jag ville verkligen följa med, men om jag gjorde det, så skulle jag spendera en hel helg med Ulrik och hela tiden riskera att försäga mig. Men om jag däremot inte följde med, så skulle jag behöva ha en bra anledning.

”Mamma”, ropade jag och reste mig ur soffan. Mamma befann sig i köket och plockade undan efter middagen.

”Vad är det, gumman?” Hon vände sig mot mig med ett leende på läpparna. ”Har det hänt nåt?”

”Får jag följa med Ulrik till Stockholm i helgen”, frågade jag och lutade mig mot dörrkarmen.

”I helgen, säger du.” Hon gick fram till kalendern som hängde på väggen och såg forskande på den. ”Det går bra. Åker ni på fredag, eller?” Jag ryckte på axlarna.

”Jag ska kolla.” Jag började skriva ihop ett svar på Ulriks sms. Nu hade jag något att se fram emot, trots att jag skulle vara tvungen att vakta min tunga noggrant.

Halloj på dig också!

Jag följer gärna med. Är det på fredag vi åker, eller? Och det är ju klart jag vill höra dig spela! :)

/Cassie

Kort och trevligt, var vad mitt sms blev. Inget avancerat.

Jag hann knappt slå mig ner i soffan igen, förrän jag fick ett svar tillbaka från honom. Han verkade ha väntat.

Trevligt, trevligt. Japp, fredag eftermiddag, Tåget går halv fem från stationen i Göteborg, så vi måste ta oss dit direkt efter skolan.

Det var ju tur att du ville höra mig spela. Annars hade din helg blivit en plåga :P

/Ulrik

Jag log snett för mig själv. Trots att jag fortfarande kände skam för att jag ljugit, så fick han mig att le. Det skulle han alltid få mig att göra, hur dåligt jag än mådde. Det kunde jag säga redan nu, trots att framtiden var oviss. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

Ja, det var ju verkligen tur! Vi kan ju mötas på stationen minst en halvtimme innan. Slutar halv fyra, så för mig blir det ju ingen större väntan ;)

/Cassie

Jag hade ingen ork att tänka över vad jag skickade längre. Varför skulle jag alltid göra saker prydligt och snyggt? Jag kunde väl få göra lite som jag ville? I alla fall så länge som jag kunde göra något överhuvudtaget.

”Fick du något svar?” Mamma slog sig ner i soffan bredvid mig och jag nickade.

”Tåget går halv fem på fredag, så jag tar mig direkt dit efter skolan.” Jag sträckte på mig och reste mig sedan ur soffan för att gå upp till mitt rum. Jag behövde faktiskt packa.

”Var ska ni bo då?” Mamma såg på mig med lätt rynkade ögonbryn.

”I Ulriks lägenhet, antar jag”, svarade jag, aningen för nonchalant.

”Jaså?” Mamma verkade bekymrad över något och det gick snabbt upp för mig vad det handlade om.

”Mamma, få inga tankar, okej? Inget kommer hända, jag lovar.” Hon nickade, inte helt övertygad. Jag önskade att hon kunde lita på mig när jag sa att inget skulle hända, för det skulle jag aldrig tillåta. Jag trodde inte heller att Ulrik skulle låta saker gå över styr. Han verkade inte vara den sortens kille.

Jag nickade mot mamma och småsprang sedan uppför trappan. Under tiden kände jag hur mobilen vibrerade i handen på mig. Jag valde att inte öppna sms:et förrän jag kommit in på mitt rum. Varför visste jag inte. Det var säkert bara ett svar från Ulrik, inget annat.

Jag hade helt rätt.

Då jag stängt dörren efter mig och slagit mig ner på skrivbordsstolen, öppnade jag sms:et och kände direkt igen Ulriks och min konversation.

Gött. Slutar själv tre. Kan fixa något att äta, så ses vi där. Sov så gott :)

/Ulrik

Jag log. Komisk och gullig, det var vad han var. Jag hoppades nästan att han aldrig skulle ändras alltför mycket. Han var bra som han var nu och här.

Jag la ifrån mig mobilen på skrivbordet och satte sedan igång med att packa.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 16, everyone!

Har kommit på att jag knappt berättat något om mig själv. Vad skulle ni säga om att jag gjorde en liten presentation om mig själv? Eller är det helt ointressant ;)

Ha de gött!

Erica

Under den följande veckan var det knappt att jag log. Jag var nervös för vad som skulle hända. Nervös för dagen då provsvaren skulle komma.

Desi var likadan. Hon slutade ta in posten av rädsla för att breven från sjukhuset skulle komma och vågade knappt prata om det utan att börja gråta. Det smärtade mig att se henne såhär, trots att jag kände likadant inombords. Men jag höll alla känslor inom mig för att inte göra det svårare för henne. För att inte göra det svårare för någon i min omgivning.

Mina vänner, Ulrik inräknad, och min familj gjorde det bästa de kunde för att hålla humöret på oss båda uppe, men det var knappt något som fungerade. Det var nästa så att jag hade gett upp. Jag ville knappt veta resultaten. Jag ville bara att den där söndagen skulle försvinna ur världshistorien. Upplösas till intet.

Jag började alltmer hålla mig undan under helgerna och eftermiddagarna. Jag träffade knappt mina vänner, förutom Ulrik. Han var den enda som jag hade lust att träffa överhuvudtaget. Vi spenderade alltmer tid tillsammans, vilket verkade ge mina föräldrar blandade känslor. De undrade säkert vad vi sysslade med. Men jag var ärlig mot dem när jag sa att vi bara pratade och pluggade. För det var precis vad vi gjorde. Pratade om allt mellan himmel och jord. Och pluggade.

Och så, en dag efter skolan, kom resultaten. Ulrik hade följt med mig hem den här dagen för att plugga och då jag öppnade brevlådan, låg där två kuvert. Det ena till mig, det andra till Desi. Jag visste exakt vad det hela handlade om.

”De har kommit”, mumlade jag och kramade kuverten i handen medan vi gick uppför gången. Ulrik tog min andra hand i sin och log lugnande.

”Det kommer säkert inte vara något. Tänk inte för mycket på det.” Jag nickade bara till svar. Jag hade inget att säga. Det kändes på nytt som om någon täppt igen min hals med en sten.

Desi mötte oss i hallen och då hon såg kuverten i min hand, bleknade hon märkbart. Hon höll dem försiktigt, likt två ytterst ömtåliga vaser, medan jag drog av mig jackan och skorna. Vi var alla tre helt knäpptysta. Ingen av oss verkade veta vad vi skulle säga härnäst.

Efter att ha säkert slagit oss ner vid köksbordet, började Desi med darrande fingrar öppna sitt brev. Jag såg på henne, orolig för hennes skull, och väntade på att hon skulle säga vad det stod.

Jag förstod det innan hon sa något. Jag förstod det på leendet som spred sig över hennes ansikte. Hon var frisk.

”Jag är frisk”, skrattade hon och sprang fram och kramade om mig. ”Jag har inte cancer. Då har säkert inte du det heller.” Hennes sprudlande energi fick mig att ta modet till mig och öppna brevet. Det var säkert precis som Desi sagt. Jag var säkert frisk.

Jag vek upp provsvarspappret och ögnade igenom det med de andras blickar på mig. Då jag kom till sista raden, kände jag hur mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet, men jag visade inget utåt. Ingen skulle behöva oroa sig.

Spår av cancer funnet. Behandling påbörjas inom kort för att hindra utveckling.

Jag svalde hårt och såg sedan upp på de andra. Jag ville inte att Ulrik skulle veta. Han hade tillräckligt att tänka på med sitt jobb och skolan.

Så jag klistrade på mig ett stelt leende, samtidigt som jag stoppade tillbaka brevet i kuvertet och tryckte ner det i min skolväska.

”Jag är frisk”, fick jag fram. Jag hatade vartenda ord som kom över mina läppar. Jag avskydde att ljuga, men Desi skulle få veta sanningen senare. Men inte Ulrik. Jag ville inte oroa honom.

”Grattis!” Ulrik log brett. ”Det här måste vi nästan fira.”

”Hur då?” Desi såg från Ulrik till mig och tillbaka igen. Ulrik blinkade mot henne.

”Det är inget som du kan vara med på.” Han såg på mig med en retsam blick och jag kände hur det hettade lätt i mina kinder. Både av skam och genering.

”Men grr.” Desi la armarna i kors över bröstet. Jag gav henne en undrande blick, men hon log bara snett och lämnade sedan rummet.

”Ska vi plugga då?” Jag såg på Ulrik, som nickade. Jag kände mig konstig som ville plugga, men jag kände att det var säkrare än att riskera att han kom på mitt svek. Han skulle säkert inte förlåta mig.

”Jag vill bara gratulera dig först.” Han uttalade orden mjukt och stilla, innan han reste sig upp och stegade fram mot mig. Han tog min hand och drog upp mig på fötter, likt första gången då vi avslöjat våra känslor för varandra. Det kändes som om det var år sedan nu.

Han lät sina läppar snudda vid mina i några sekunder, innan han tog ett steg tillbaka och log brett. Jag log tillbaka, trots den skärande smärtan i bröstet som kom av skam. Jag hade en känsla av att den inte skulle försvinna förrän jag berättade sanningen för honom, vilket jag inte tänkte göra förrän jag visste att jag var frisk.

Vi började efter detta plugga och det hjälpte faktiskt mot alla tankar som virvlade omkring. Jag koncentrerade mig på något annat ett tag. Läxorna och Coldplay som vi satt på i cd-spelaren. Vi tyckte båda om bandet och vi satt och sjöng med. Ulrik lät lika fantastisk som han brukade med sin hesa röst, medan jag själv tyckte att jag lätt hemsk, vilket Ulrik hävdade att jag inte gjorde. Han belönades för detta med en spark på smalbenet och efter detta höll han tyst. Jag antog att han planerade hämnd.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 15, everybody! Har jobbat på den ett tag, men den blev inte heller så speciellt lång. Men tillsammans med del 14, så blev det ju en lång bit tillsammans.

I den här delen kom det lite nyheter. Hur tror ni att det hela kommer fortskrida? Tror ni att Cassie kommer berätta för Ulrik inom en snar framtid, eller kommer hon hålla det hela hemligt? We will have to wait and see ;)

Morgonen därpå då jag steg upp, hade känslorna från kvällen före fördubblats. Jag visste knappt ut eller in.

Man märkte även på min resterande familj att alla var mycket mer nervösa än tidigare. Mamma var blek i ansiktet och Desi sa knappt ett ord. Det var otroligt ovanligt för henne. Hon var aldrig tyst. Aldrig.

Pappa satt och läste om tidningen så många gånger i rad att det var ett under att han inte kunde den utantill. Det var ett dåligt tecken att han var så ofokuserad.

Jag satt även jag tyst. Jag kunde knappt få i mig någon frukost, då det kändes som om någon tryckt ner en sten i halsen på mig så att jag inte kunde svälja. Jag hoppades fortfarande att allt skulle spolas förbi, så att jag kunde fortsätta mitt liv utan bekymmer.

”Är ni klara?” Pappa hade efter att ha läst tidningen för femtonde gången, insett sitt misstag och lagt den ifrån sig. Mamma nickade stelt och reste sig tillsammans med pappa för att bege sig ut till hallen. Jag mötte Desis blick och klämde fram ett ansträngt leende.

”Det kommer bli bra”, mumlade jag och kramade min mobil i handen, då även vi reste oss från bordet.

”Tror du det?” Jag såg att hennes ögon var tårfyllda. Jag nickade. Jag ville ge henne hopp, trots att mitt eget började lämna mig. Jag vill i alla fall att min lillasyster skulle må bra. Jag ville att hon skulle må bättre än mig vid ett sånt här tillfälle.

Jag och Desi drog på oss skor och jackor och följde våra föräldrar ut till bilen. Jag kände mobilen vibrera till i fickan och drog upp den då bilen svängde ut från uppfarten. Det var ett sms från Ulrik.

Halloj!

Jag hoppas att allt går bra på sjukhuset för er. Jag tänker på dig!

/Ulrik

Jag svalde. Jag önskade att han kunnat följa med, men visste att detta var en familjegrej. Mina föräldrar skulle inte tycka att det passade. De ville hålla vad som hände på sjukhuset för sig själva, trots att jag och Desi fick lov att berätta om det för våra närmsta vänner efteråt. De visste att vi behövde stödet om något jobbigt hände, så de bad oss aldrig att hålla det hela hemligt.

Jag övervägde ett tag att knappa in ett svar till Ulrik, men då vi kom allt närmare sjukhuset, kändes det som om mina hjärnceller långsamt slutade fungera.

Då vi steg ur bilen utanför sjukhuset, hade ett kallt regn börjat falla. Jag körde ner händerna i fickorna medan vi gick och såg upp mot sjukhusets olycksbådande byggnad. Jag hade aldrig tyckt om sjukhus. Det var något med atmosfären. Det fick mig att må dåligt.

Mina föräldrar gick först, hand i hand. Jag visste att pappa inte skulle klara att förlora mamma. De var för tajta för att kunna leva utan varandra.

Efter att vi blivit visade in i ett rum, började väntan. Trots att vi säkert bara satt där i ett par minuter, så kändes det som flera timmar. Jag kämpade hela tiden för att inte börja gråta och sticka därifrån. Jag ville få veta resultatet så fort som möjligt.

Vid ljudet av en mansröst, såg jag upp från mina sammanknäppta händer och bet mig hårt i läppen för att inte skrika åt läkaren som kommit in i rummet att han skulle rappa på, så att vi kunde få gå och komma tillbaka till vårt vanliga liv utan oro.

”God dag, jag är Doktor Watson.” Läkaren log ett bländande leende mot oss och jag fick lust att ge honom en smocka. Hur kunde han le när min mammas öde låg i hans händer? Hur kunde han vara så okänslig?

Han skakade han med oss alla fyra och slog sig sedan ner bakom sitt skrivbord och såg allvarligt på oss. Han höll en skrivskiva i handen, som jag antog var mammas journal, och snurrade en penna mellan fingrarna på andra handen.

”Tyvärr så har jag både goda och dåliga nyheter. De goda är att du inte kommer behöva opereras, Charlene.” Mammas ansikte lystes upp av ett leende och hon kramade pappas hand. ”De dåliga är att cancern kan finnas hos dina döttrar. Den är ärftlig” Jag stirrade på honom. Vad pratade han om?

”Vad menar du”, frågade jag hest och kände Desis oroliga blick på mig. ”Kan jag och Desi ha cancer?” Läkaren nickade.

”Vi kommer behöva ta prover på er båda för att se om ni har den.” Han reste sig upp och gjorde en gest mot dörren. ”Skulle ni kunna följa med här.”

En chockad tystnad förföljde oss då vi tog hissen upp till nästa våning för provtagning. Jag kunde nästan höra tankarna som for runt i allas huvuden. Alla frågor som skulle besvaras.

Jag och Desi fick sätta oss, en i taget, i en stol och en sjuksköterska tog ett stort antal prover på oss. Det kändes ovant att det var vi som de tog prov på, istället för mamma. Det var alltid hon som suttit i stolen, inte vi.

Efter provtagningen, fick vi spendera en ytterligare halvtimme med att lyssna på läkarens svammel kring vad det skulle innebära om vi verkligen var sjuka. Detta skrämde mig, så den mesta tiden satt jag och försökte inte lyssna. Men vissa saker slank ändå in och mitt huvud surrade då vi lämnade sjukhuset.

Regnet hade ökat i styrka och det dröjde inte speciellt länge innan jag var genomblöt. Min familj hade redan satt sig i bilen, men jag hade bett dem om att få vara ifred en kort stund. Jag behövde tänka och ingen skulle märka att jag grät om jag var blöt.

”Cassie, är allt okej?” Rösten fick mig att hastigt vända mig om. Där stod han, även han genomvåt.

”Ulrik, vad gör du här?”, fick jag fram och mötte hans blick.

”Jag tänkte att du kanske behövde lite support.” Han tog några steg framåt och sträckte ut armarna. Jag tog de få steg som krävdes mot honom och lät honom sluta in mig i sin famn.

”Ulrik”, viskade jag och försökte hålla tillbaka tårarna. ”Jag har kanske cancer.” Jag kände hur han stelnade till.

”Allt kommer bli bra”, mumlade han i mitt öra, trots att jag hörde på hans röst att han inte var helt säker. Men jag klandrade honom inte. Han hade all rätt att vara osäker. Han kunde inte ge mig ett rakt svar utan att riskera att ljuga. Men jag var glad att han i alla fall försökte hålla mitt humör uppe.

----------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 14! Inte så speciellt lång, men jag tyckte att jag fick till den i alla fall. Vad tycker ni? Ska vi säga såhär: Om jag får tio kommentarer på den här delen från olika ip-adresser, så kommer det komma en till del ikväll! Vad tror ni? :)

Ha de gött!

Erica

När jag vaknade följande morgon, hade jag inte den blekaste aning om var jag befann mig. Jag var i alla fall inte hemma.

Med en gäspning, satte jag mig upp och sträckte på mig. Vintersolen sken in genom de höga fönstren och gjorde sitt bästa med att lysa upp rummet. Då jag såg mig omkring, kom minnena från gårdagen tillbaka och jag insåg att jag måste ha somnat hos Ulrik. Jag svor tyst för mig själv. Mina föräldrar var säkert inte glada.

Jag reste mig upp och gjorde ett försök att släta ut klänningen. Det funkade inget vidare, så istället drog jag fingrarna genom håret för att få ut de värsta tovorna.

”God morgon.” Ulrik uppenbarade sig i dörröppningen, iklädd jeans och skjorta. ”Sovit gott?”

”Jag antar det, eftersom jag glömde av att gå hem igår.” Jag tog upp mobilen ur min väska som jag funnit, halvt inkilad under soffan, och upptäckte att jag hade fått flera oroliga sms och ett stort antal missade samtal.

”Hm, förlåt för det där. Jag hade tänkt väcka dig, men så somnade jag själv.” Ulrik kliade sig besvärat i nacken.

”Det är inte ditt fel, Ulrik”, sa jag och log mot honom. ”Det är helt och hållet mitt eget.”

”Om du säger det så.” Han log tillbaka. ”Då vill du kanske inte ha frukosten jag fixade.” Han drog handen genom håret och jag la märke till att han inte bar någon gubbkeps. Hans blonda hår stod åt alla hår, men det fick honom egentligen att se ännu bättre ut.

”Jag kan säkert trycka i mig den ändå”, skrattade jag och följde honom ut i köket.

Precis då vi slagit oss ner vid köksbordet, ringde min mobil på nytt. Jag såg på skärmen att det var mamma och gav därför Ulrik ett ursäktande leende, innan jag svarade.

”Hej mamma.” Jag visste att jag säkerligen skulle få en rejäl utskällning.

”Herregud Cassie, äntligen svarar du. Jag har varit så orolig för dig. Du sa att du skulle komma hem igår kväll, men när du inte kom så trodde jag att något hade hänt dig.”

”Det är ingen fara”, sa jag lugnande och mötte Ulriks blick. ”Jag råkade somna hos en kompis, bara. Sen när jag väl vaknade igen, så var det så sent, så jag ville inte komma hem och väcka er.” Jag gillade inte att ljuga, men ibland var det nödvändigt.

”Huvudsaken är att du mår bra”, sa mamma, som i ett försök att lugna sig själv. ”Men du får ändå ta och komma hem nu.” Jag suckade. Jag ville inte gå hem, trots att jag väldigt gärna ville byta kläder. Klänning var inget som var skönt att sova i.

”Är det okej att jag äter frukost först”, frågade jag och korsade fingrarna under bordet, som för att ge mig själv tur.

”Hm, okej då, men ta dig direkt hem sen.” Efter att mor min uttalat detta, la hon på luren.

”Allt okej”, frågade Ulrik och jag nickade.

”Ja, helt okej.” Jag log. ”Fast det verkar som om de inte riktigt var nöjda med att jag inte kom hem.”

”Så nu har du bråttom?” Ulrik höjde leende på ett ögonbryn. Jag rynkade pannan. Det kändes som om han läst mina förvirrade tankar.

”Något åt det hållet, ja.” Jag lutade armbågarna mot bordskivan och placerade sedan hakan i handflatan.

”Då ska vi kanske börja käka.” Ulrik flinade mot mig och sköt brödkorgen mot mig över bordet.

”Åh, javisst”, svarade jag och kände hur det hettade lätt i kinderna. Jag undrade om någon bytt ut min hjärna mot en skål gröt under natten. Jag kände mig otroligt trögtänkt.

Med fortfarande lätt röda kinder och Ulriks roade blick vilande på mig, började jag äta. Ju snabbare jag kom hem, desto bättre. Trots att jag ville fortsätta träffa Ulrik, så visste jag att mina föräldrar skulle få spel om jag inte gjorde som de sa.

Efter vad som kändes som tio minuter, men som egentligen var en halvtimme, stod jag ute i hallen, fullt påklädd. Jag var på väg hem.

”Så, ska vi träffas imorgon?” Ulrik stod mittemot mig i hallen med händerna nedkörda i fickorna på jeansen. Jag suckade.

”Jag kan inte, tyvärr. Vi ska till sjukhuset med mamma.” Jag fäste blicken på mina skor och bet mig i läppen. Det var dags för den slutgiltiga domen. Läkarna skulle under morgondagen berätta resultaten av de sista testerna de tagit på mamma. Detta skulle bevisa om hon skulle behöva opereras eller om hon var frisk. Det skulle bli en natt av blandade känslor.

”Åh, okej.” Ulrik tog ett steg fram mot mig och satte ett finger under min haka, så att han kunde mötta min blick. ”Jag hoppas att allt går bra.” Han log mjukt, innan han lutade sig fram och lät sina läppar möta mina. Jag slöt ögonen och njöt av den pirrande känsla som fyllde mig. Det var en känsla av att jag hörde hemma här. Just här. Hos Ulrik.

”Då ses vi”, mumlade jag med ett leende och vände mig mot dörren.

”Ja, vi ses.” Jag hörde Ulriks röst bakom mig, precis innan dörren slog igen bakom mig. Detta fick mig att le stort.

Resten av dagen hände egentligen ingenting. Jag befann mig mest på mitt rum och vilade ut. Jag tänkte på allt som hade hänt. Allt som hade förändrats. Allt som skulle ske.

Jag var nervös inför morgondagen och vad som skulle hända med mamma. Nästan nervösare än mamma själv. Hon gömde det bättre än vad jag gjorde. Själv stökade hon runt, precis som vanligt, kanske ett snäpp mer energisk. Hon betedde sig som om imorgon var en vanlig dag.

Till och med pappa verkade nervös, han som annars var kolugn vad som än hände. Han upprepade meningar om och om igen. Det var ett under att han inte bröt ihop. Men jag visste att jag inte såg allt. Han var otroligt duktig på att gömma känslor. Något som jag ärvt från honom, men som jag bara använde när jag mest behövde det. Som när jag behövde gömma lyckliga känslor vid ett sorgligt ögonblick, som detta.

Då jag gick och la mig samma kväll, kunde jag knappt få en blund i ögonen. Istället låg jag och lekte med min mobil, allt för att styra undan tankarna. Jag ville inte tänka, inte dra förhastade slutsatser, inte känna det jag ville känna. Jag ville bara att det skulle vara över, så att jag skulle kunna återvända till vardagen. Eller så mycket vardag som man kunde få med Ulrik.

---------------------------------------------------------------------------------------

Del 13, som kom lite senare än vad jag tänkt mig, men har inte varit hemma. Så, nu vill jag ha hjälp med nästa del. Ge lite idéer på vad som ska hända på sjukhuset, osv. Jag har lite idébrist, så jag behöver verkligen er hjälp just nu! Jag kommer försöka ta med så många av era idéer som möjligt!

Ha de gött!

Erica

Jag och Ulrik fortsatte att hålla oss borta från varandra under de kommande veckorna. Om vi såg varandra på bussen, nickade vi bara stelt, utan att prata. Vi betedde oss som totala främlingar, trots att jag, från min sida, hade velat att allt skulle gå tillbaka till hur det var förut.

Någon gång ibland såg jag honom även på stan, ofta med sin gitarr och en resväska. Jag förstod då att jag inte skulle komma att se honom på ett tag. Då skulle han upp till Stockholm och sitt jobb där. Då dröjde det några dagar innan jag såg honom igen.

Trots att vi inte pratade med varandra, så var det lugnande att få se honom. Jag ville få se honom. Det gav en lugnande inverkan på mig, likt en drog. Allra helst hade jag velat att vi var sams igen, men jag hade en känsla av att det var för sent för det. Vår tid tillsammans var över.

Förresten hade jag så mycket annat att göra, så att slippa bli distraherad av en pojkvän var bara skönt. Ingen som krävde att man skulle träffas. Ingen som klagade på att man gav för lite av sin tid. Ingen som kysste en stup i kvarten…

Nej, jag koncentrerade mig på min familj, mina vänner och skolan. Det var lika bra det. Jag borde kanske bli killfri tills jag slutade gymnasiet? Då hade jag inga som helst störningsmoment.

En regnig eftermiddag i början av februari, tre veckor sedan jag och Ulrik slutat umgås, låg jag hemma på soffan och läste. Boken var inte så speciellt bra, då det var en sådan bok som man tvingades läsa i skolan. Jag var redan trött på den och än hade jag bara läst ett par tre kapitel.

Just som jag var på väg att vända blad i boken, hörde jag hur telefonen ringde ute i köket. Med en tung suck reste jag mig upp och släpade mig dit, i hopp om att den skulle ha slutat ringa på den stund det tog för mig att ta mig dit. Det gjorde den inte.

”Cassie”, svarade jag och försökte att inte låta irriterad på rösten.

”Hej, det är Charlie.” Jag log brett. Det var ingen jobbig telefonförsäljare, tur det.

”Hej, hur är det?” Jag tog med mig telefonen och gick och satte mig i soffan igen. Boken låg där på bordet och såg övergiven ut. Rätt åt den.

”Bara bra, bara bra”, svarade Charlie och jag hörde på hennes röst att hon log. ”Jo, du, jag och Foxy och några till ska på en fest nästa vecka, den artonde. Har du lust att hänga på?” Jag rynkade lätt pannan. Det var länge sedan jag hade varit på fest. Alldeles för länge sedan.

”Visst, varför inte?” Jag log på nytt, plötsligt upprymd.

”Vad kul! Den börjar klockan sju. Vi kan kanske träffas hemma hos dig innan?” Även Charlie lät glad på rösten. Jag hörde hur någon sa något i backgrunden och antog att det var Foxy.

”Okej. Då ses vi.” Både jag och Charlie tryckte bort samtalet nästan samtidigt.

Jag la ner telefonen på bordet och tog sedan upp boken på nytt. Trots att den var så tråkig, så fortsatte jag läsa den, men nu med tankarna kring festen snurrande i huvudet. Så egentligen lärde jag mig inget av boken då jag läste den, men man kunde lätt skriva en recension kring den utan att ha läst den noggrant, det visste jag sedan tidigare.

Dagarna fram till festen var fyllda av både vardag och fix inför det hela. Charlie hade berättat för mig att det var en födelsedagsfest och till en början ville jag backa ur för att inte tränga mig på, men då både Charlie och Foxy hävdade att det var okej att jag kom, började jag se ännu mer fram emot det.

Jag gav mig till och med ut och shoppade, något jag nästan aldrig gjorde. Bara någon gång ibland om jag behövde något nytt som ersättning, men det hände ytterst sällan att jag köpte något nytt till ett tillfälle. Jag var ingen shoppingnörd, precis. Däremot var Charlie och Foxy det.

De hade dragit med mig genom affär efter affär på jakt efter klänningar, kjolar, tröjor, skjortor, jeans, skor, smycken, smink, allt som de skulle kunna vilja ha på festen. De köpte flera uppsättningar av kläder som de skulle kunna tänkas ha på festen och det kändes som om det tog år innan de äntligen bestämt sig för vad de skulle ha.

Det här viktiga beslutet av dem båda togs samma dag som festen skulle gå av stapeln. Jag hade redan valt för länge sedan, men de velade fortfarande då de kom hem till mig, fredagen den 18 februari efter skolan.

Undermedvetet så kände jag att dagen var bekant. Jag antog att det troligtvis var så att någon av alla mor mins fastrar eller mostrar fyllde år den dagen. De var så många att det var otroligt svårt att hålla reda på dem allesammans. På pappas sida var det enklare. Han hade bara två mostrar och en faster och en hel massa kusiner som vi aldrig träffade. Mamma var däremot besatt av att träffa släkt och minst tre gånger per år åkte vi på släktträff. Hon hävdade alltid att man skulle träffa så många som möjligt under den tiden som man var i livet. Innan hade jag bara tyckt att det var tråkigt, men nu förstod jag vad hon menade, speciellt då hon kunde försvinna vilken dag som helst.

”Jag tar den här”, utbrast Charlie och väckte mig ut mina tankar, där jag satt på min säng, som för övrigt var överöst med mina vänners kläder. Charlie var iklädd en mörkt blå klänning med ljusare blåa ränder. Jag rynkade omärkt på näsan. Det var inget som jag någonsin skulle gå klädd i, men henne passade den. Charlie med de mörka ögonen och håret och den smala kroppen. Hon hade kunnat bli modell, om det inte varit för att hon inte ville.

”Ta du den”, sa jag och reste mig upp. Jag slätade ut den korta, gröna klänning jag bar och såg mig sedan i spegeln. Foxy hade häromdan övertalat mig till att tona mitt rödbruna hår ännu rödare, så det lyste nu mot min ljusa hy, men snyggt var det. Det passade ihop med klänningen och det enkla halsband jag fått av min avlidna farmor. Ett litet silverhjärta, inget komplicerat.

”Foxy, är du klar snart eller”, ropade Charlie och plockade med sina många sminkburkar efter den rätta. Hon tecknade åt mig att följa med henne till badrummet, vilket jag gjorde, trots att jag inte skulle sminka mig något. Det kändes bara för mycket.

I badrummet fann vi Foxy, som var i full färd med att lägga ett tjockt lager knallrosa läppstift på läpparna. Det matchade hennes klänning, som även den var knallrosa. Inte heller något som jag skulle vilja ha på mig, men alla hade ju sin egen smak. Jag kunde inte bestämma över andra bara för att de tyckte olika än mig.

Charlie trängde sig in i badrummet och började även hon sminka sig. Jag insåg att jag kanske var i vägen, så jag lämnade rummet för att hämta min väska. Min vanliga, slitna väska. Jag tänkte inte ha en sån där liten, löjlig kuvertväska. Jag menar, en axelväska var väl smartare? Den kunde man få undan lite, medan en kuvertväska var man tvungen att hålla i handen för att slippa tappa bort den.

”Jag är klar”, ropade Foxy från badrummet, som om jag inte skulle ha hört henne ändå. Badrummet låg precis bredvid mitt rum och jag hörde dem lätt genom vägen, något som alltid var jobbigt då någon befann sig där inne. Man hörde allt som hände…

”Då går vi väl då.” Charlie och Foxy kom in i rummet, även de för att hämta sina väskor, och jag kunde inte låta bli att le. De såg båda två ut att vara redo för en fest. Bredvid dem kände jag mig som en grå mus, men jag brydde mig inte speciellt mycket. Då jag inte kände festanordnaren, så borde det inte vara särskilt många andra där som jag kände. Tur det.

”Var är det någonstans, egentligen”, frågade jag medan vi drog på oss våra tjocka ytterkläder för att bege oss ut till bilen som väntade oss. Markus, Charlies pojkvän, var den som körde och man märkte att han började bli irriterad. Jag hörde hur han tutade där utanför.

”Det får du se”, sa Charlie och hon och Foxy utbytte en blick som jag inte kunde tolka. Vad var egentligen på gång? De betedde sig så mystiskt. Jag tyckte inte om det.

Den korta bit som var mellan bilen och huset kylde ner mig rejält. Jag hade ingen aning om hur kallt det var, men det verkade i alla fall vara under 2 minus.

Efter regnet veckan före, hade det nu blivit snöigt och kallt igen. Det kändes som om vintern aldrig ville släppa taget ordentligt. Den första snön hade kommit redan i oktober och om bara några veckor var det mars. Jag suckade. Trots att jag tyckte om snö, så längtade jag efter sommar och värme. Jag borde kanske flytta söderut tillsammans med fåglarna? Fast jag kunde ju inte flyga. Det var en viktig faktor om man ville hänga med ett gäng flyttfåglar till Afrika. Jag skulle säkert även bli tvungen att leva på fågelfrö eller vad flyttfåglarna nu åt.

”Ska du med eller?” Foxy såg på mig där hon satt sig i baksätet på bilen. Rodnande, både av kyla och av att jag var generad, hoppade jag in bredvid henne och slog igen dörren efter mig…

Markus bil rullade bara efter en kort stund upp på uppfarten till ett hus. Jag kände inte igen det direkt, men hade en känsla av att jag kunde ha varit där förut.

Ljus strålade ut från alla fönstren och jag kunde se siluetterna av människor som rörde sig där inne. Jag svalde. Nu gällde det. Nu var det dags att se om all förväntan jag byggt upp under veckan var tillräcklig eller om jag kanske skulle göra mig själv besviken.

Vi gick uppför den snötäckta trädgårdsgången, Markus och Charlie först, hand i hand, och sedan jag och Foxy, båda med händerna djupt nerkörda i fickorna på våra jackor.

Markus öppnade vant dörren och höll upp den för oss alla tre, trots att man såg på honom att han allra helst bara hade velat gå in i värmen. Jag gav honom ett tacksamt leende då jag passerade. Han log inte tillbaka.

Hallen var fylld av jackor och skor, huller om buller. Jag lyckades hitta en relativt tom plats på golvet. Här placerade jag mina saker, innan jag fortsatte in i huset för att lämna plats åt de andra. Jag hittade inte i huset, men följde ljudet av skratt, prat och musik. Det kom från vad som såg ut att vara vardagsrummet. Vardagsrummet som var pyntat pråligt med de senaste hitsen strömmande ut ur stereon. Vardagsrummet som hade en stor banderoll på väggen med texten ”Grattis på 17års dagen, Ulrik!”

Jag stelnade till i dörröppningen. Var det därför mina vänner inte velat berätta var vi skulle. De visste att jag inte skulle vilja följa med om jag visste att målet för festen var någon som jag inte talade med längre. Någon jag försökte glömma.

Jag vände mig hastigt om. Jag tänkte inte stanna här. Men Foxy och Charlie spärrade vägen.

”Släpp förbi mig”, fräste jag och blängde på dem. ”Ni kan inte mena allvar. Jag tänker inte stanna kvar här. Ni vet vad jag känner för honom.” Jag knyckte med huvudet bort mot banderollen.

”Cassie, lyssna på oss, bara för en sekund”, sa Charlie och såg bedjande på mig. Jag la armarna i kors över bröstet och stampade med foten i golvet som en liten unge.

”Hur kan ni ens tro att hans födelsedagsfest skulle kunna ändra på något?”, sa jag och höjde på ett ögonbryn. Jag såg säkert otroligt skum ut. ”Jag skulle bara förstöra den för honom. Snälla, låt mig gå.”

”Nej, Cassie. Lyssna nu.” Charlie drog ett djupt andetag och tog ett steg åt sidan för att släppa förbi en lång, kraftig kille. ”Vi ville bara ta med dig hit för att vi ville få ut dig någon gång. Du sitter alltid inne nu för tiden. Det är inte bra. Du behöver inte prata med Ulrik om du inte vill. Du behöver inte säga något. Bara du försöker ha roligt för en gångs skull.” Hon såg ledsen ut och jag förstod hur mycket de jobbat för min skull.

”Okej”, sa jag. ”Men jag har två villkor. Ett.” Jag höll upp ett finger framför dem. ”Jag tänker inte umgås med Ulrik överhuvudtaget. Om han kommer i närheten av mig sköter ni allt snacket. Två.” Jag vek upp ett nytt finger, så att det såg som om jag gjorde peace-tecknet. ”Jag stannar bara i två timmar, varken mer eller mindre. Förstått?” De nickade båda två. Jag log och tog tag i deras händer. ”Kom, nu har vi kul!”

Vi dansade en lång stund till musiken, som inte var i någons smak. Jag såg Ulrik på håll några gånger, men gömde mig varje gång för att han inte skulle få syn på mig. Jag kände mig som ett barn som lekte kurragömma med en förälder som inte hade en aning om det.

Men trots att jag höll mig ur vägen för honom, där han obekymrat gick runt och pratade med folk, så kunde jag inte låta bli att granska honom varje gång. Han såg lika bra ut som vanligt, iklädd sin gubbkeps, grå kavaj, jeans och vitt linne. Det var flera gånger jag kände en stor lust att springa fram till honom och krama om honom, be honom att bli min vän igen, om så bara för att få möta hans blick igen och se den glada glimt hans ögon bar nästan oavbrutet.

Två timmar gick fort, men trots att klockan sedan länge passerat nio, så begav jag mig inte hemåt. Nu när festen väl börjat, så ville jag inte gå hem. Jag hade för roligt.

Då det efter en lång stunds dansande med en okänd kille som oavbrutet försökt flirta med mig, bestämde jag mig för att det var dags att ta en paus. Jag tog mig ut i hallen och nappade åt mig skor och jacka ur sitt lilla hörn och begav mig sedan ut på den lilla balkongen, som låg öde i månskenet. Med skorna löst snörda på fötterna och jackan oknäppt, så att den gröna klänningen skymtade där under, lutade jag mig mot det kalla räcket och såg ut över den vita tomten. Jag kunde se skymten av en studsmatta i mörkret och några fruktträd, alla täckta med snö. Det såg ut som om de sov djupt. En sömn som ingen kunde väcka dem ur.

Trots kylan, frös jag inte. Jag var för varm av allt dansande och kylan var bara skön och svalkande för tillfället.

Jag riktade blicken upp mot natthimlen och började automatiskt räkna det stora antal stjärnor där uppe. Vid 100 började jag blanda ihop de jag redan räknat med de oräknade. Vid 200 hörde jag fotsteg i snön som täckte balkongens golv. Vid 300 hörde jag någon ställa sig bredvid mig vid räcket. Då tappade jag bort mig. Min nyfikenhet tog över. Jag ville veta vem det var.

”Hej.” Ulrik log tvekande mot mig. Jag svarade inte. Jag såg bara på honom där han stod en halvmeter ifrån mig. Av alla människor på jorden, så var det just han som kommit ut. Just den person som jag inte ville möta för tillfället.

”Hej”, mumlade jag tyst och vände bort blicken.

”Cassie”, sa han tyst och jag hörde hur han skruvade på sig. Snön knarrade under hans fotsulor. I ögonvrån såg jag hans andedräkt i form av små moln sväva upp i luften och försvinna. ”Cassie, jag är så ledsen för hur jag betedde mig mot dig. Efter att jag kysst dig, kunde jag inte få det hela ur huvudet. Att jag kanske förstört något mellan dig och din pojkvän.” Han uttalade ordet pojkvän med en lätt avund i rösten. Jag vände tillbaka blicken mot honom och såg att han höll sin blick fäst på de gnistrande stjärnorna. Jag passade på att granska honom i profil, likt den där lördagen för några veckor sedan, innan han såg på mig igen och jag tvingade mig själv att se bort.

”Jag vill inte höra dina ursäkter”, muttrade jag och såg ner på mina händer som började få en lätt blå ton av kylan, där de greppade hårt kring räcket.

”Snälla Cassie, låt mig tala till punkt.” Ulrik lät irriterad på rösten. Det var som jag förutspått. Jag hade nu officiellt förstört hans födelsedag 2011. Jag kände mig inte ett dugg duktig över detta.

”Var snabb.” Detta var det enda jag sa och så lågt att jag inte visste om han uppfattat det.

”Jag höll mig undan från dig för att jag inte ville göra allt värre än vad det redan var, men jag insåg i efterhand att det hela var ett misstag. Speciellt då jag nu inser hur elak jag var mot dig på bussen. Inget var ju egentligen ditt fel. Jag antar väl att jag var arg på mig själv, samtidigt som jag var ledsen för att du och din pojkvän hade gjort slut. Jag var ledsen för din skull.”

Jag såg på honom igen, rörd av hans ord.

”Jag visste inte”, viskade jag andlöst och mötte hans blick. Det pirrade till i maggropen på mig. Hur hade jag ens kunnat vara arg på honom? Allt de senaste veckorna var i grund och botten bara ett enda stort misstag. Det måste vara det.

”Det var allt jag ville säga.” Ulrik vände sig om för att gå, men jag hindrade honom genom att ta tag i hans arm.

”Jag menar fortfarande det jag sa om att jag tycker om dig”, sa jag tyst och jag kände hur han stelnade till. Långsamt vände han sig om och såg på mig.

”Jag med”, sa han och log mjukt. Han tog några steg tillbaka mot mig, så att vi stod ansikte mot ansikte. Jag kände där och då att det inte behövdes några fler förklaringar.

Ulrik placerade sin ena hand på mitt ryggslut, så att jag kom att komma närmare honom. Nästan samtidigt stäckte jag upp handen och kupade den kring hans nacke, så att han blev tvungen att böja ner huvudet mot mig.

Precis innan våra läppar mötes, viskade han lågt, likt vinden i gräset; ”Du passar i rött.” Jag kände hur mina kinder hettade, men för tillfället spelade det ingen roll. Allt jag brydde mig om var Ulrik.

När han kysste mig, exploderade allt. Alla arga, ledsna, irriterade känslor från de gångna veckorna upplöstes till fyrverkerier inom mig och jag slöt ögonen för att slippa se omvärlden. Jag ville bara känna. Känna hans kropp så nära min och värmen som strålade ut från den. Bara känna och aldrig vakna om detta var en dröm.

Då Ulriks läppar lämnade mina, slog jag upp ögonen och mötte hans blick. Han log och hans leende nådde verkligen ögonen. Hans ögon strålade.

”Grattis på födelsedagen”, viskade jag leende.

”Jag hade inte kunnat fira den på ett bättre sätt”, viskade han tillbaka. Allt kändes som det skulle igen. Allt var som bortblåst. Allt var bra. Jag var i paradiset.

”Vill du veta vad jag känner för att göra för tillfället?”, mumlade jag med ett retsamt leende på läpparna. Han höjde frågande på ett ögonbryn och log han också.

”Vad då?” Han tog ett steg bakåt och höll mina händer i sina. Trots att jag tidigare inte frusit, så kände jag hur huden knottrade sig på mina bara ben, men jag rörde inte en min.

”Dansa vals”, skrattade jag.

”Dansa vals?” Även han skrattade. ”Ska vi ta och göra det då?”

”Knäppgök”, sa jag med ett brett leende. ”Vi har ju ingen musik.”

”Knäppgök”, skrattade han och gav mig en hastig puss på pannan. ”Det har vi väll visst.” Han gjorde en gest mot huset, där en hip-hop låt spelades.

Jag skrattade och slog till honom löst på armen.

”Ja, man kan ju verkligen dansa vals till det där.”

”Så, vad väntar vi då på”, frågade han.

”Inget, egentligen. Kanske lite värme?” Jag drog händerna ur hans grepp och slog armarna kring mig själv. Just i det ögonblicket lutade han sig fram för att kyssa mig på nytt, till ljudet av en besvärad harkling.

”Um, Ulrik, kan du komma in en stund?” En kille som jag antog var Ulriks kompis stod i dörröppningen, uppenbart generad.

”Visst.” Ulrik satte på sig en min som visade att han var ledsen över att behöva gå, men jag bara log mot honom.

”Gå du.” Han nickade och följde sedan efter killen in.

Trots att jag frös ordentligt, lutade jag mig på nytt mot räcket och började räkna stjärnorna med ett fånigt leende på läpparna. Efter att ha fått börja om fem gånger, gick jag in.

Cassies perspektiv

Jag hade gjort det. Tillslut. Jag hade gjort slut med Jasper. Trots att det egentligen borde vara en sorglig sak, satt jag nu och log med hela ansiktet. Jag hade egentligen inte trott att jag skulle våga göra det. Men Charlie och Foxy hade stöttat mig. De hade stöttat mig hela vägen.

”Tack”, mumlade jag och la ner mobilen på bordet. Tårarna rann nerför mina kinder, men jag hade ingen aning om det var lyckotårar eller riktiga, ledsna tårar. Jag gissade på att det var en sorts konstig blandning.

”Ingen orsak. Ingen orsak alls”, sa Foxy och la armen runt mina axlar. Charlie sträckte sig över bordet och la sin hand över min. Det kändes tryggt att sitta där med dem. Men något saknades. Eller rättare sagt, någon. Den enda som jag egentligen ville ha vid min sida vid ett sånt här tillfälle. Ulrik.

Jag visste inte om det var en slump eller ödet. Då jag slängde en blick ut genom fönstret, fick jag syn på en gestalt i snön. Någon som såg på mig med ett par blå-gröna ögon. Jag svalde. Hur visste han att jag behövde honom? Hur visste han vart han skulle?

Just som jag reste mig upp för att springa ut till honom, för att på nytt få känna hans armar runt mig, försvann han. Bort genom snön med den svarta hunden skuttande kring fötterna. Han bara gick, utan att visa att han ville prata med mig. Och jag visste varför. Jag visste vad det berodde på.

”Vad är det?” Charlie lät trött på rösten. Jag insåg att jag måste ha sett ut som om jag blivit träffad av blixten. Jag förstod även att jag upptagit hela eftermiddagen för mina kompisar med mina problem.

”Inget, inget alls”, svarade jag och torkade nonchalant, eller i alla fall så nonchalant jag kunde, bort tårarna från kinderna och klämde fram ett brett leende.

”Okej.” Charlie gäspade. ”Jag tror att jag måste dra mig hemåt.” Hon reste sig upp, liksom Foxy.

”Jag hoppas allt blir bra nu då.” Foxy gav mig en kram och drog sedan på sig sina tjocka vinterkläder.

”Det blir det säkert”, sa jag, fortfarande leende. Jag kände hur det spände i mungiporna, men släppte inte leendet för en sekund. De skulle inte behöva oroa sig mer för tillfället.

”Då ses vi.” Tjejerna höjde varsin hand till hälsning och försvann sedan ut genom dörren, ut i vinterns kyla.

Jag suckade, halvt om halvt lättat, och började sedan röja i köket. Mina tankar var fyllda av uppbrottet med Jasper, som inneburit en hel del svordomar från hans sida, och synen av Ulrik utanför fönstret. Trots att jag trodde mig veta anledningen till varför han inte stannat och hälsat, så kunde jag inte låta bli att undra. Det började kännas lite som om han undvek mig.

Efter att jag hade satt in den sista smutsiga disken i diskmaskinen, gick jag upp till mitt rum med mobilen i ett fast grepp. Jag var fast besluten att se om min teori var riktig.

Jag satte i en Coldplay skiva i stereon och slog mig sedan ner på sängen. Till tonerna från mitt favoritband, började jag skriva ihop ett sms till Ulrik. Jag var noggrann med att inte låta för anklagande eller undrande på något vis. Jag ville verka vänskaplig, trots att fjärilarna i magen kommit tillbaka vid åsynen av honom.

Då jag funderat en lång stund, hade jag kommit fram till ett kort, men trevligt sms.

Hej!

Hur är det med dig? Förlåt för igår. Jag skulle vilja gottgöra dig. Vad säger du om att träffas någon dag efter skolan den här veckan, så får jag betala igen dig för min varma choklad i fredags. Vad säger du?

/Cassie

Till de första stråken av Fix You, tryckte jag på skicka. Nu var det bara att vänta och se.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Andra delen av nian! Hope you like it. Lite tidigare inlagt, då jag kom ihåg att tidsinställa det och skriva klart det. Det blev ur Cassies synvinkel, då jag ville få med hennes syn på saken. :)

Ha de gött!

Erica

Efter att ha trixat med det, som vanligt, tröga låset och tagit av mig ytterkläderna, begav jag mig till köket. Jag behövde något för att lugna ner mig med. Något sött.

Med fortfarande skakande fingrar, gjorde jag mig en stor kopp te med extra mycket socker i och begav mig sedan upp till mitt rum. På vägen högg jag två tjocka filtar från soffan i vardagsrummet. Jag frös, något jag inte gjort tidigare. Det var som om jag tidigare hade haft solen inom mig, men nu hade den dunstat bort och lämnat inget annat än mörker och kyla inombords.

Jag satte mig i min säng, med ryggen lutad mot väggen, och draperade filtarna och mitt täcke kring mig så att jag inte skulle frysa. I alla fall inte så mycket.

Hur länge jag satt där och tänkte, och grät, det visste jag inte. Jag hörde mina föräldrar och Desi komma hem och märkte som genom en tjock dimma hur mamma kikade in i rummet för att säga hej. Men hon försvann igen, då jag sa att jag ville vara ifred. Jag mådde inte helt hundra, vilket jag även berättade för Jasper då han ringde och frågade varför jag inte hade svarat på hans sms. Han blev sur, som alltid, men för tillfället brydde jag mig inte. Han var inte ens hälften så sur nu som han skulle bli om han fick reda på kyssen och att jag tyckte bättre om Ulrik än om honom.

Detta var vad jag hade kommit fram till efter många timmars grubblande. Jag hade kommit på det dagen därpå, då jag tagit en dusch för att bli av med den klibbiga, äckliga känslan jag burit på. Ja, jag hade faktiskt känt mig äcklig för vad jag hade gjort. För att jag hade varit otrogen mot Jasper.

Men då jag stod där i duschen, med det varma vattnet som rann nerför min smala kropp, hade mina tankar klarnat. Jag fattade inte att jag hade varit så dum.

Här hade jag suttit och ältat vad jag hade gjort nästan en hel dag, utan att förstå vad som var viktigast. Mina känslor. Inte Jaspers.

Han hade aldrig, under hela vårt förhållande, brytt sig speciellt mycket om mina känslor. Han hade nästan aldrig gjort något för att jag skulle tycka mer om honom. Allt hade bara handlat om hans kompisar, hans intressen, hans känslor.

Jag hade bestämt stängt av vattnet och klivit ur duschen. Nu fick det vara nog. Jag skulle göra slut med honom.

Jag hade tänkt så här en lång stund. En riktigt lång stund, innan jag ångrat mig igen och blivit osäker. Tänk om jag valde fel? Tänk om det visade sig att jag inte alls tyckte om Ulrik lika mycket som jag intalade mig, utan egentligen tyckte otroligt mycket om Jasper? Jag suckade frustrerat. Jag behövde hjälp.

Efter att jag klätt mig, skickade jag iväg två sms. Till mina två bästa vänner, Charlie och Foxy. De var de enda som egentligen skulle kunna hjälpa mig. De visste vad som var rätt. Jag var säker på att allt skulle gå bra med dem vid min sida.

Jag fick svar snabbt, snabbare än vad jag hade trott. De båda deklarerade att de skulle komma så fort de bara kunde. Det var jag glad för.

Under tiden jag väntade, passade jag på att städa upp lite i mitt rum och fixa lite fika. Om vi skulle prata, så behövde vi ha något sött som gav oss idéer. Jag bestämde mig för att göra varm choklad.

”Hallå?” Charlies röst ekade genom huset och jag skyndade mig ut ur köket.

”Hej”, utbrast jag och kramade om både henne och Foxy. ”Tack för att ni kunde komma.”

”Allt för dig, syster”, sa Foxy med ett skratt och virade upp sin tjocka halsduk. Hon verkade ha haft den enda upp över ansiktet, då hon inte ens var i närheten av lika röd om kinderna som Charlie.

”Jag har fixat lite varm choklad”, sa jag och visade in dem i köket. Jag hade deklarerat rummet som förbjudet område för min familj och till min förvåning hade de accepterat det. De måste ha förstått att jag ville vara ifred med mina kompisar.

”Okej, vad är det nu som har hänt”, frågade Charlie, då vi slagit oss ner vid köksbordet och huggit in på fikan.

Jag svalde djupt och berättad sedan hela historien. Allt sedan jag träffat Ulrik, till att vi hade kysst varandra. Allt om mina förvirrade tankar och alla fel jag hittat hos Jasper. Foxy och Charlie satt tysta och lyssnade. De sa inte särskilt mycket. De bara nickade och frågade kanske någon gång då och då om någon bit var oklar.

”Jag tycker”, sa Charlie då jag avslutat det hela. ”Att du ska göra slut med Jasper. Du tycker helt klart inte om honom längre.” Jag nickade långsamt. Hon hade helt rätt.

”Jag håller med”, sa Foxy och sträckte på sig. ”Det kan kännas jobbigt till en början, men jag lovar att det är rätt beslut.”

”Okej”, mumlade jag. De hade båda rätt. Det var dags att gå vidare. Dags att släppa taget. Jasper hade varit mitt livs medelpunkt i snart ett halvår. Nu ville jag inte att han skulle leda mig framåt längre. Jag ville gå själv, få utforska världen på egna ben. Utan honom, men tillsammans med mina vänner. Och Ulrik.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Japp, här har ni del 8 :) Jag hade tänkt att den skulle bli längre, men är alltför trött i huvudet. Jag ville att ni skulle ha lite att läsa idag i alla fall. Ge mig gärna lite fler idéer på hur det ska fortsätta. Nästa del ska jag försöka skriva helt utifrån Ulriks synvinkel. Vad säger ni om det?

Ha de gött!

Erica

Inga av de förvirrade tankar som surrade runt i mitt huvud, nådde egentligen fram. Jag var för uppslukad av den underbare pojken framför mig.

Vi hade sedan länge dragit oss ifrån varandra och stod nu bara där och log. Log och såg på varandra. Jag var så glad över att Ulrik faktiskt tyckte om mig på samma sätt som jag tyckte om honom.

Ett lågt surr, följt av min irriterande sms-signal, bröt tystnaden. Jag tog ett steg bakåt, ut ur Ulriks varma närhet, och drog upp mobilen ur väskan. Varför skulle alltid folk avbryta de finaste stunder som jag var med om?

Namnet på skärmen fick mig att tyst flämta till. Jasper. Vad i hela fridens namn hade jag gjort? Jag tyckte det som om en kall hand kramade om mitt hjärta. Vad hade jag gjort?

Det kändes som om någon slog till mig i ansiktet då jag insåg den gastkramande sanningen. Jag hade varit otrogen mot min pojkvän.

Ulrik verkade ha märkt att något var fel, då jag kände hans oroliga blickar på mig, där jag stod, fastfrusen, och stirrade på mobilskärmen.

Med lätt darrande fingrar, tryckte jag upp Jaspers sms med en känsla av att jag när som helst skulle förintas. Om Jasper fick reda på vad som hänt mellan Ulrik och mig, så skulle jag knappt stå ut med att leva.

Hej sötnos!

Vad säger du om att ha en filmkväll tillsammans, bara du och jag ikväll? Det var länge sedan förra gången. Ska vi säga runt halv 6?

Jasper

Synen av hans gulliga sms fick det hela att kännas ännu värre. Hur skulle jag klara av att vistas i samma rum som honom en hel kväll, utan att försäga mig? Han hade alltid ett sätt som fick mig att berätta allt för honom om han bara ville det. Jag skulle inte klara av det.

Men om jag nobbade honom, så skulle han kanske bara bli misstänksam. Jag hade nästan aldrig sagt nej till att träffa honom och jag visste att han avskydde det.

Jag suckade och stoppade tillbaka mobilen i väskfacket. Jag fick komma på ett svar senare. Just nu var jag tvungen att ta mig härifrån. Jag ville inte att även Ulrik skulle förstå vad som hade hänt. Det var bäst för honom om han var ovetande.

”Ulrik, förlåt mig”, mumlade jag tyst och mötte hans blick. ”Jag borde aldrig ha kysst dig. Förlåt.” Jag talade fort, då jag kände att jag när som helst skulle kunna börja gråta. Jag ville bara bort från honom. Han borde inte umgås med mig. Jag hade svikit min pojkvän och nu var jag på väg att även svika Ulrik. Jag var en riktig svikare.

”Cassie, vad pratar du om?” Ulrik såg förvirrad ut. Han verkade inte förstå vad jag pratade om. Bra. Desto mindre han förstod kring sammanhanget, desto bättre.

”Förlåt”, utstötte jag en sista gång, innan jag vände på klacken. Jag stack, sprang ifrån honom och jag hade inga avsikter att stanna. Inte förrän jag var tryggt hemma.

Ulriks perspektiv

Jag såg efter Cassie, där hon försvann bort längs stigen. Vad hade egentligen hänt? Hade jag gjort något fel?

Jag suckade. Jag borde aldrig ha berättat om mina känslor för henne. Trots att hon hade sagt att hon kände likadant, så verkade det inte så. Eller så hade hon kommit underfund med att hon inte ville vara tillsammans med mig.

Jag började gå, åt motsatt håll från Cassie. Jag tänkte så att det knakade. Försökte komma på anledningen. Till slut slog det mig. Hennes pojkvän. Jag svalde.

Jag hade varit så uppslukad av att faktiskt få träffa Cassie igen, att jag helt hade glömt bort hennes pojkvän. Jag måste vara världens största jubelidiot. Jag hade kanske helt förstört för dem båda nu. Om de gjorde slut, så skulle allt vara mitt fel.

Antagligen hade jag varit för uppslukad av gamla minnen från förr och hur mitt liv såg ut idag. Jag hade säkert fått för mig att alla tyckte om mig för att jag var känd. Jag borde kanske hoppa av. Trilla av pinn. Eller nej, kanske inte för tillfället.

Cassies perspektiv

Då jag kom fram till början av vår uppfart, saktade jag ner. Jag kunde knappt andas på grund av språngmarschen och tårarna som rann nerför mina kinder gjorde det inte lättare. Jag var världens sämsta flickvän. Jag borde inte få lov att leva.

Till min lättnad var båda bilarna borta och jag erinrade mig att ha hört om att pappa skulle och handla, samt att mamma skulle skjutsa Desi till konståkningsträning. Det verkade som om jag hade huset för mig själv. Bra. Jag behövde verkligen vara ifred en stund. Få tänka över allt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 7, som inte blev riktigt lika lång som jag hade tänkt mig. Har lite skrivkramp för tillfället, sorry. Under veckan kommer troligtvis inläggen bli ganska korta, då jag ska jobba tis-tors. Jag hoppas att detta inte gör något. Jag ska försöka skriva ikväll, så att jag kan tidsinställa ett inlägg till imorgon mitt på dagen, men jag kan inte lova något.

Förresten, vad tycker ni om den nya designen? Ge gärna tips på om den skulle kunna bli bättre!

Right, pga min skrivkramp, så får ni jättegärna kommentera förslag på hur det hela ska fortskrida. Och tack igen för alla fina kommentarer!!! :)

Ha de gött!

Erica

EDIT: Hittade precis ett fel i designen. (I headern) Ska fixa detta så snart jag kan. Jag hoppas att ni inte stör er på mitt lilla stavfel ;)

Strax före halv ett lämnade jag huset, iklädd min tjocka jacka och svarta kängor. Den här gången låg min mobil säkert nedstoppad i ytterfacket på min väska, för den händelse att den skulle få för sig att flyga ner i den blöta snön. Det var inget jag kände för.

Under natten hade snötäcket ökat från några plättar här och där till nästan två decimeter. Trots att snöplogarna hade varit flitiga, så fanns det fortfarande gott om snö som knarrade tillfredsställande under skosulorna. Idag var det inte ett dugg störande, snarare mysigt. Jag var glad och förväntansfull inför att träffa Ulrik igen. Andra gången på två dar.

Jag valde att ta vägen förbi skolan. Skolan där jag och Ulrik gått för vad som kändes som evigheter sedan. Det kändes nästan ovant att se den så tom och ödslig. Inga prat, inga skratt. Bara en tom byggnad under helgen.

Utan att jag hade märkt det, hade jag stannat till. Stannat för att se på något som tidigare tillhört min vardag och som nu inte hörde till längre. Jag hade gått vidare och sökt nya äventyr, medan skolan stod kvar och bara stod där.

Likt en hund som ruskar av sig vatten, ruskade jag av mig mina tankar och fortsatte gå. Jag ville inte bli sen det första jag gjorde, absolut inte.

Trädens grenar var snötyngda och hotade med att släppa ifrån sig stora snötjock på förbipasserande. Att komma till mötet med Ulrik täckt av ett tjockt lager snö och blöt som en katt skulle inte heller vara särskilt trevligt, så varje gång jag passerade ett hotfullt träd, ökade jag på stegen för att komma förbi det så fort som möjligt.

Tio i ett kom mataffären inom synhåll. Jag visste att jag skulle vara vid caféet inom tre minuter. Jag hade gått den här världen så många gånger att jag visste det instinktivt. Detta var min hemmaplan.

”Halloj!” Då jag närmade mig dörren till caféet, kom denna glada hälsningsfras flygande genom den kalla luften. Jag såg upp och mötte blicken i Ulriks blå-gröna ögon.

”Halloj på dig också”, skrattade jag och drog upp händerna ur jackfickorna. Trots att jag idag bar vantar så kändes mina fingrar som isklumpar.

”Hur är det?” Ulrik log och stampade med fötterna, som för att värma dem. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att han bar skor som märkbart liknade mina.

”Bara bra.” Vi stod där, mittemot varandra i snön, båda lika tafatta med situationen. Jag funderade en kort stund på om jag skulle ge honom en kram. En del av mig ville att han skulle krama mig på samma varma sätt som dagen innan. En annan del, som var ytterst liten, ville att jag bara skulle gå in på caféet i sällskap med Ulrik och låta möjligheten elimineras. Försvinna ut i rymden och aldrig komma tillbaka igen.

Ulrik valde åt mig. Han tog ett steg fram mot mig och gav mig en kram. Jag drog ett djupt andetag under de få sekunder som jag befann mig där i hans famn. Hans mjuka doft slog emot mig likt en vind och trots att jag försökte intala mig själv att det hela inte betydde något, så gjorde det just det. Det betydde något.

”Ska vi gå in?” Jag hade knappt fattat att kramen var avslutad, innan Ulrik uttalade sig. Jag nickade och följde efter honom in i värmen.

”Jag glömde fråga”, sa jag med ett leende, då vi satt oss ner vid ett bord och tagit av oss alla klumpiga ytterkläder. ”Hur är det själv?” I samma ögonblick som yttrat det, insåg jag hur felformulerat och sent det var. Jag kunde inte låta bli att känna hur det hettade i kinderna.

Ulrik log, nästan lite lugnande, som för att visa att han inte tyckte det var något fel på det jag hade frågat.

”Det är fin fint.” Han mötte min blick och för en sekund kunde jag nästan ana en glimt av rodnad på hans kinder. Nej, det var säkert bara inbillning. Ulrik gillade väl inte mig, eller? För han visste ju att jag hade pojkvän och det visste jag med. Så varför hade jag fjärilar i magen och en känsla av att jag skulle kunna sväva upp genom molnen då jag satt här med honom.

”Vad får det lov att vara? Något sött till din söta flickvän, kanske?” Servitören hade kommit fram till vårt bord och blinkade nu menande åt Ulrik. På nytt kände jag hur det hettade i kinderna.

”Vi är inget par”, mumlade jag generat och slängde en blick åt Ulriks håll. Nu kunde jag faktiskt se en märkbar rodnad på hans kinder. Han rodnade faktiskt.

”Jaså inte.” Servitörens ögonbryn sköt i höjden, men han valde att inte kommentera det hela vidare. ”Nå, vad får det lov att vara.”

Jag såg på Ulrik, lite undrande över vem som skulle beställa först, och han nickade menande mot mig.

”En varm choklad och ett vaniljhjärta”, sa jag och slängde en blick ut genom de höga fönstren. Jag hörde hur Ulrik beställde en kaffe och en kanelbulle, medan jag granskade folk som gick förbi. Det var inte särskilt många som var ute och de få som var, skyndade sig fram för att slippa kylan.

Men en person utmärkte sig. En person som stod lutad mot väggen mittemot caféet. En person som såg rakt på mig. Jag rynkade lätt pannan. Trots att jag inte såg ansiktet hos personen, så kunde jag nästan ana vem det var. Jasper.

Jag blev med ens irriterad. Spionerade han på mig? Nej, det skulle han väl aldrig ändå göra? Nej, det var säkert bara någon som stod där och väntade på någon.

Jag bestämde mig då och där för att inte tänka mer på Jasper under hela stunden med Ulrik. Han skulle inte få förstöra en ytterligare vänskap.

”Så, hur går det med musiken.” Jag vände tillbaka blicken mot Ulrik, vars ansikte direkt lystes upp av ett brett leende.

”Bara bra, bara bra. Vi håller faktiskt på och skriver låtar inför min första skiva.” Jag förstod på hans sätt att prata att detta verkligen var vad han brann för. Sin musik.

”Jag skulle gärna vilja höra dig spela nån gång.” Jag log och påmindes om alla gånger vi suttit i ett hörn av musiksalen med varsin gitarr och spelat.

”Det kan du väl få.” Ulrik log på nytt och vände sedan blicken mot servitören som kommit med det vi beställt.

Efter detta lade sig en tung tystnad. Ingen av oss sa något, utan vi satt bara där, mittemot varandra och åt det vi beställt. Då och då log vi mot varandra, som två småbarn med en gemensam hemlighet. Men vi sa inget förrän vi båda ätit klart.

Det var inte det att det var en pinsam tystnad som vi båda ville bryta. Snarare var det en tystnad som gjorde stämningen ännu mysigare. Vi båda tyckte om det.

”Ska vi gå”, frågade jag, då vi betalat och nu bara satt vi bordet. Vi hade talat en stund kring allt som hänt under de nio månader som vi inte hade träffats. Uppdaterat varandra kring allt som den andra inte hade deltagit i. Tillslut kunde jag inte skilja på vad han hade gjort och vad jag hade gjort.

”Visst.” På nytt krängde vi på oss våra tjocka vinterkläder, gjorde oss beredda för att gå ut i kylan. Nu hade det även börjat snöa.

”Ursäkta mig, men är det du som är Ulrik Munther?” En liten flicka, på sin höjd 10 år, hade kommit fram till Ulrik med en liten anteckningsbok i handen. Hon sträckte nu den och en penna mot honom. ”Kan jag få din autograf?”

”Det är väl klart.” Ulrik log och slängde en blick åt mitt håll.

”Jag går ut så länge.” Jag log tillbaka och sköt upp dörren. Att komma mellan Ulrik och hans fans var inget som jag ville. Därför valde jag att hålla mig ur vägen.

Personen som tidigare stått på andra sidan gatan var nu borta. Jag var glad för det. Jag gillade inte att vara iakttagen av folk som jag inte visste vilka det var.

Jag tog några steg ut i snön som djupnat ytterligare och sträckte på mig. Jag insåg att jag faktiskt var lycklig. Jag hade för en gångs skull släppt alla bekymmer och låtit det som gjorde mig glad insupa mig.

”Sådär ja.” Ulrik steg ut genom cafédörren och log brett mot mig. Jag log tillbaka och på nytt gjorde fjärilarna i min mage en häftig krängning.

”Vad ska vi göra nu”, frågade jag och stoppade ner händerna i fickorna för att hålla med varma. Jag misstänkte att med snöfallet, så hade minusgraderna ökat på.

”Jag tänkte att vi kanske kunde ta en liten promenad, om du inte fryser för mycket. Jag har en sak jag måste berätta för dig.” Ulrik såg, halvt om halvt blygt, på mig under sin blonda lugg och jag nickade.

”Så gärna så. Jag skulle ändå ha behövt gå för att komma hem, så en lite längre promenad skulle inte skada.” Jag blinkade mot honom.

”Vad bra.” Han blinkade tillbaka och tillsammans styrde vi stegen åt motsatt håll mot vad jag hade kommit ifrån. Jag visste att om vi följde vägen, så skulle vi komma till en liten skog, som alltid var mysig att vara i på vintern. Träden var inte särskilt höga där och grenarna hotade inte med att överösa oss med 5 kg snö.

Medan vi gick, kunde jag inte låta bli att granska Ulrik i profil. Han såg verkligen bra ut. Kanske till och med bättre än Jasper. Jasper hade en profil som fick honom att se hård och kall ut, medan Ulrik såg mer mjuk och varm ut. De var varandras motsatser och jag hade nu, till slut, insett vem jag mest föredrog att ha som kompis. Ulrik, alla gånger.

Men trots detta visste jag att jag bara inte kunde göra slut med Jasper helt utan anledning. Han skulle bli rasande.

”Cassie.” Ulrik stannade till då vi kom in i skogen och jag följde hans exempel. ”Jag har något som jag har velat säga dig enda sedan jag såg dig första gången. Något som jag alltid har varit för feg för att säga.” Han harklade sig lätt och mötte min blick med ett lätt leende.

”Ut med språket”, sa jag glatt och log uppmuntrande mot honom.

”Jag tycker om dig, mer än som vän. Jag vill bara att du ska veta det.” Han log på nytt, blygt och nervöst och jag log tillbaka.

”Ulrik, jag tycker om dig också”, mumlade jag tyst. För vilken gång i ordningen kände jag hur det hettade i kinderna. Snön föll mjukt omkring oss och lade sig på trädens grenar och dolde våra fotspår.

Då vi hade stått där i några få sekunder, sträckte Ulrik ut handen mot mig och fattade tag om min. Utan förvarning drog han mig intill sig, så nära att jag kunde känna hans varma andedräkt mot kinden.

Långsamt lutade han sig framåt mot mig, den lilla bit som det krävdes, och kysste mig. Mjukt och lätt, tveksamt, som om han väntade på mitt godkännande. Utan att tänka över det en enda sekund och vilka konsekvenser det hela kunde få, besvarade jag mjukt kyssen. Det här var vad jag hade väntat på.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 6 :D Har skrivit på den hela eftermiddagen, då jag tyckte att ni förtjänade en lång bit idag, så fina kommentarer som ni skrivit! Tack, tack, tack! Jag blir så otroligt glad!

Nå, vad tycker ni? Själv tycker jag att slutet på den här delen blev lite rörig, då jag ville komma fram till kyssen, men jag hoppas att det inte gör något!

Ha de gött!

Erica

”Ulrik, du vet.” Jag bet mig nervöst i läppen, rädd för Jaspers reaktion. Jag kunde se i ögonvrån hur hans ögon smalnade och hur hans läppar bildade ett smalt streck i ansiktet. Jag hejdade mig själv från att himla med ögonen över hur barnslig han egentligen var.

”Ulrik Munther, han som har gjort en cover på Lady Gagas Born This Way?” Desis ögon var nu stora som tefat.

”Just han.” Jag gav min syster ett hastigt leende och lämnade sedan rummet, utan att stampa, som jag tänkt mig från början. Istället slog jag igen dörren till mitt rum med en hård smäll, som för att visa för alla som befann sig inom husets väggar att jag var irriterad.

Med en duns, slängde jag mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket som var översållat av ditmålade stjärnbilder. Jag hade gjort dem tillsammans med Jasper för evigheter sedan, innan han visade vad han egentligen gick för. Visst, jag tyckte otroligt mycket om honom, men hans sätt att lägga sig i min vänskapskrets gjorde mig tokig. Jag gjorde aldrig något liknande mot honom, då jag visste hur förbannad han skulle ha blivit. Lika förbannad som jag var för tillfället, faktiskt.

Min blick letade sig ner över de vita väggarna och till det otaliga antal ramar som hängde på dem. De innehöll allt från bilder på vänner och familj till idolbilder och landskap. Minst hälften var tagna med min egen kamera.

Blicken fastnade på en tavla, strax bredvid huvudkudden. Jag satte mig upp för att kunna se den bättre.

Två personer såg ut från tavlan, leende och snötäckta. Den var från vintern som passerat och personerna var jag och Jasper. Trots att vi båda log och såg otroligt glada ut, kunde jag nästan ana en glimt av vad jag just nu kände. En splittring över om jag verkligen tyckte om Jasper så mycket som jag intalade mig.

En hög knackning avbröt mina tankar och genomsyrade tystnaden i rummet. Personen utanför väntade inte på svar, utan sköt bara upp dörren.

”Hej.” Jasper log, men trots detta kunde jag se att han inte hade släppt ämnet Ulrik än.

”Hej.” Jag tog upp min mobil från nattduksbordet då han slog sig ner på min sängkant. Jag ville inte se honom i ögonen då han helt säkert skulle dra sin vanliga radda av anledningar till varför jag inte skulle umgås med andra killar.

”Så, du träffade alltså Ulrik idag.” Jag lyssnade till Jasper, då han började tala. Mina tankar var inte särskilt inställda på honom just då. Jag hade precis upptäckt ett nytt sms från okänt nummer. Vem kunde det vara?

Med lätt rynkad panna öppnade jag det och kunde inte låta bli att le då jag såg underskriften.

Halloj, halloj!

Tänkte bara kolla så att det är rätt nummer och så att allt var okej med din mamma och syster! Förresten, har du lust att träffas och ta en fika med mig imorgon?

Ha de gött!

/Ulrik

Jasper återkallade i just detta ögonblick min uppmärksamhet.

”Cass, lyssnar du på vad jag säger?” Han tog mobilen ur handen på mig och såg på skärmen, som till min lättnad hade somnat. Han verkade inte ha hunnit se smset från Ulrik, vilket säkert skulle fått honom ännu mer irriterad.

”Visst, klart jag gör”, sa jag och tog tillbaka min mobil från honom. ”Och jag tycker du ska släppa ämnet Ulrik. Jag får ha vilka vänner jag vill.”

”Men…” Jasper gjorde ett försök att invända, men jag tystade honom med en harkling. Han suckade och log sedan lätt, trots att leendet inte riktigt nådde ögonen. ”Okej, förlåt mig. Jag bryr mig bara, okej?” Han lutade sig fram för att kyssa mig, men jag hindrade honom genom att lägga mitt pekfinger på hans läppar.

”Lovar du att du litar på mig angående Ulrik?” Jag höjde på ögonbrynet mot honom, som för att säga ’Våga inte protestera’. Det gjorde han inte heller, utan han nickade bara motvilligt.

Då han på nytt lutade sig fram, hindrade jag honom inte. Men trots att jag besvarade kyssen, så lurade en känsla av att något var fel i bakhuvudet på mig.

Senare samma kväll satt jag i soffan i vardagsrummet. Bredvid mig låg min mobil.

Ända sedan Jasper hade gått hem för över en timme sedan, hade jag suttit och försökt komma på något att svara Ulrik med. Egentligen, hur svårt skulle det hela behöva vara? Jag hade skickat sms i evigheter kändes det som, så ett kort svar var väl inte så svårt att skriva? Tydligen så var det så för tillfället.

Med en lätt suck och ett bestämt uttryck i ansiktet tog jag upp mobilen och knappade in ett svar. Jag hoppades att det skulle duga.

Hejsan!

Japp, helt rätt nummer. Det visade sig att det hela var falskt alarm, så alla mår bra.

Vilken tid hade du tänkt dig, vid lunchtid eller senare?

/Cassie

Utan att tänka på det hela vidare, skickade jag iväg smset. Nu fick det gå som det ville.

Mobilen lades nu på soffbordet och istället hamnade fjärrkontrollen i min hand. Efter en hel veckas slit, så var jag värd lite Scrubs.

Nästa dag, lördag, vaknade jag tidigt. Tidigare än vad jag någonsin vaknat innan på en lördag. Med en gäspning satte jag på mobilen för att ta se hur mycket klockan egentligen var. Trots att jag ville ta reda på hur mycket klockan var, så var inte detta det enda skälet. Jag ville även se om jag hade fått något svar från Ulrik. Han hade inte svarat föregående kväll och jag hade nästan fått för mig att han hade ångrat sig. Att han hade kommit underfund om att han egentligen inte ville umgås med mig. Tanken fick mig nu att le. Att jag var så fånig. Jag borde inte dra förhastade slutsatser.

Men trots att jag intalat mig själv detta, så bultade mitt hjärta en aning hårdare då den gröna meddelanderutan visade på ett nytt sms.

Vad var det egentligen med mig? Det var fortfarande Jasper jag var tillsammans med, inte Ulrik. Det var såhär jag borde känna mig inför ett sms från Jasper. Ulrik var bara en vän som råkade vara otroligt trevlig. Inte bara att prata med, utan även att se på. Nej, nu fick jag allt lägga av.

Jag tryckte upp smset och helt riktigt var det från Ulrik. Lika glatt som det föregående.

Tjolahopp!

Så bra, så bra. Ska vi säga någon gång runt ett? På caféet i centrum?

Ha de gött!

/Ulrik

Den här gången velade jag inte, utan skrev bara ett ”Okej” till svar och fick efter en kort stund ett ”Då ses vi :)” tillbaka.

Efter att ha upptäckt att klockan redan hade hunnit bli tio, steg jag upp för att klä mig för den kalla vinterdag det var ute. Jag avskydde verkligen att frysa.

Då jag kom ner för trappan och steg in i köket för att göra frukost, satt den resterande familjen redan där. Min mamma, Charlene och min pappa, Mike, satt båda med varsin del av dagens tidning framför ansiktet.

”God morgon”, sa jag med ett brett leende på läpparna och tryckte ner två brödskivor i brödrosten.

”God morgon på dig också, solstråle”, skrattade pappa och la ner tidningen. ”Vad är det nu som gör dig så munter?”

”Jag ska iväg och fika med en gammal kompis idag”, sa jag och tog en klunk från mitt juiceglas.

”Jaha, vad trevligt.” Nu lade sig även mor min i diskussionen. Desi verkade överhuvudtaget inte bry sig, då hon satt med blicken klistrad vid sin mobilskärm. ”Vem är det? En kompis från Kullavikskolan?” Jag nickade.

”Just precis. Ulrik, som gick i min parallellklass.”

”Den där trevliga pojken som alltid bar mössa?” Pappas ansikte bar på ett fundersamt uttryck. ”Är det inte han som fått skivkontrakt nu?”

”Just han, ja.” Jag vände ryggen mot dem för att ta upp bröden ur rosten och breda på smör.

”Hoppas ni får det roligt, i alla fall.” Pappas sätt att tala gjorde att jag förstod att han hade tänkt säga något ytterligare, men hejdade sig i sista sekunden.

”Det får vi säkert.” Jag sjönk ner på den sista lediga stolen och märkte då att pappa granskade mig bekymrat. Jag kunde nästa lista ut vad han tänkte.

Med en äldre man bakom mig och Ulrik framför mig, steg jag på bussen och stämplade busskortet.

Jag förväntade mig att Ulrik skulle gå och sätta sig och demonstrativt visa att han inte ville umgås med mig nu när vi satt på bussen, men till min förvåning stod han kvar och väntade på mig. Han såg till så att jag fick en plats bredvid honom och verkade fundera grundligt på något. Jag förstod vad det var, då han tog till orda.

”Vad är problemet”, frågade han och log undrande. ”Jag förstår att du inte vill berätta för mig om din mamma, men du verkar ju helt uppriven över att jag tog upp ämnet.”

Jag suckade och drog undan några hårslingor ur ansiktet. Han var värd en förklaring, trots att jag egentligen inte kände honom så bra.

”Ulrik, jag är ledsen. Verkligen ledsen.” Jag berömde tyst mig själv för hur kreativ jag var med hur jag uttryckte mig och fortsatte sedan: ”Jag visste bara inte hur jag skulle berätta för dig om min mamma. Jag har knappt berättat det för någon, förutom min pojkvän.” Sådär, nu var det sagt. Nu visste han att jag hade en pojkvän. Jag förbannade mig själv för att jag inte berättat det tidigare, men förbannandet kom av sig då jag såg Ulriks oroade ansiktsuttryck.

Utan att egentligen veta varför, grep jag tag i hans hand och kramade den mjukt. På något vis kändes det lättare att säga det jag ville säga om jag höll honom i handen. Jag brukade alltid hålla Jasper i handen när jag berättade något jobbigt, så trots att det var fel, så var det lättare.

”Min mamma är svårt sjuk. Hon klarar av allt vardagligt, så som att jobba och laga mat och liknande, men läkarna har sagt att hon när som helst kan kollapsa. De har beräknat att hon kanske inte kommer leva särskilt länge till.” Jag drog ett djupt, darrande andetag och lät blicken söka av bussen. En tjej som verkade vara några år yngre än mig satt och såg intresserat på mig och Ulrik. Jag önskade att hon ville sluta, men jag visste att jag faktiskt satt bredvid Sveriges nya stjärnskott. Jag höll honom faktiskt i handen, något som lätt kunde tas på fel sätt av ett fan eller folk runt omkring.

”Jag beklagar.” Ulrik log och kramade min hand.

Tjejen en bit bort hade febrilt börjat knappa på sin mobil, medan hon då och då slängde blickar åt mitt och Ulriks håll. Sättet hon såg på oss fick mig att känna mig obehaglig till mods.

”Så farligt är det inte”, mumlade jag tyst och höll kvar tjejens gestalt i ögonvrån. ”Hon har börjat bli lite bättre. Men de vet fortfarande inte om hon överlever till jul.”

”Du får hälsa henne från mig.” Ulrik log på nytt och rynkade sedan lätt pannan. Han verkade också ha fått syn på tjejen med mobilen. Om hon fick syn på att vi höll varandra i handen, så skulle en bild på det snart vara ute överallt.

”Det ska jag göra.” Jag släppte hans hand och slängde på nytt en blick åt tjejens håll. Hon verkade inte ha märkt den plötsliga rörelsen från vårt håll, då vi båda ryckt tillbaka händerna i en nästan identisk rörelse. Jag andades lättat ut. Om hon trott något om oss, hade det kanske förstört en hel del för Ulrik. Jag ville inte vara anledningen till det. Det skulle ha varit alldeles för genant. Jag skulle inte stå ut med att se honom igen, om jag varit anledningen till att delar av hans karriär skulle bli förstörd. Fast jag visste ju inte om jag skulle träffa honom igen. Han var kanske för upptagen.

Jag slängde en blick framåt i bussen. Två hållplatser kvar till att jag skulle gå av. Jag förstod inte att tiden hade gått så snabbt. Det kändes som om jag just stigit på bussen.

”Var ska du av?” Ulriks röst bredvid mig fick mig att rycka till.

”Hm, alldeles snart.” Jag slängde iväg ett hastigt leende åt hans håll och såg sedan ut genom fönstret. Det snöade.

Stora, vita flingor singlade ner. Trots att bussen rörde sig snabbt, så kunde jag se att de la sig på marken. Ytterligare snö, alltså. Att det var januari spelade ingen roll. Att det snöade på nytt var egentligen huvudsaken.

Jag slängde på nytt en blick framåt i bussen och sträckte sedan fram handen för att trycka på stoppknappen. Mitt pekfinger tryckte in den stora, röda knappen och ett högt pling hördes.

”Ja, men vi ses väl.” Jag log mot Ulrik och reste mig upp, då bussen började sakta av.

”Cass, vänta.” Ulrik reste sig hastigt upp och sträckte fram sin mobil av samma märke som min. ”Ge mig åtminstone ditt mobilnummer innan du går.” Han log snett. ”Så att det inte går nio månader till nästa gång.” Han blinkade och jag tog hastigt mobilen ur hans hand och matade in mitt nummer, stressad av faktumet att bussen skulle stanna vilken sekund som helst.

”Då ses vi väl.” Jag tryckte mobilen i hans hand och nickade sedan hastigt till avsked, innan jag skyndade mig av bussen. Knappt hade mina svarta kängor snuddat vid den nyfallna snön, innan dörrarna slog igen bakom mig och bussen begav sig av igen. Busschauffören verkade inte ha något tålamod alls.

Då bussen försvunnit bort i snöfallet, kändes tystnaden nästan öronbedövande. Bara mina fotsteg i den vita snön hördes. Knirr, knarr, knirr, knarr… Det var nästan på att man blev tokig på oljudet.

Busshållplatsen låg inte särskilt långt från den vita tvåplansvilla jag bodde i. Trots att jag tidigare hade beslutat mig för att ta mig hem så fort som möjligt för att Desi skulle slippa vänta på mig i evigheters evighet ute i det kalla vädret, så hade jag numera ingen större brådska. Jag gick lugnt och stilla, i ett försök att få tankarna att lägga sig. Inom loppet av två timmar hade jag fått tillbaka en gammal kompis och låtit mina gamla känslor vakna till liv. Jag hade intalat mig då förra våren att nu var Ulrik-kapitlet avslutat. Jag hade tyckt om honom under högstadietiden, men det hade aldrig blivit något allvarligt utav det hela. Jag hade aldrig fått reda på om han tyckte om mig tillbaka och då nian avslutats och vi sökt oss åt varsitt håll, så hade jag trott att jag inte skulle behöva känna något för honom längre. Jag låste in känslorna och hade fram till nu trott att de var borta totalt. Då de nu återvände med full kraft, kunde jag inte låta bli att skämmas. Att jag ens vågade känna som jag gjorde när jag hade en så fin pojkvän som Jasper. Det var ett svek mot honom.

Med en tung suck och ett bestämt uttryck i ansiktet tryckte jag, med viss svårighet, undan känslorna för Ulrik och riktade istället in tankarna på vad som väntade på mig hemma. Min familj var viktigare än en pojke. Fast i och för sig hade inte alla pojkar hans blonda hår, blå-gröna ögon och… Nej! Jag fick inte! Jag hade Jasper, jag var nöjd med vad jag hade.

Med tunga, bestämda och irriterade steg, stampade jag uppför den snötäckta gången. Desi var inte där och när jag kände på dörren var den upplåst. Antingen hade någon kommit och släppt in henne, eller så hade hon hittat sin nyckel. Jag suckade. Min syster var alltid lika velig.

”Hallå, jag är hemma”, ropade jag med hög röst. Jag snörde upp skorna till ljudet av Desis vanliga, höga musik- Justin Bieber för tillfället –och väntade på att någon skulle hälsa tillbaka. Inget svar kom.

Jag suckade på nytt och hängde upp jackan på en krok och tog väskan i ena handen. Vilket välkomnande man fick efter att ha skyndat sig något oerhört. Om Desi inte hade ringt så hade jag kanske kunnat tillbringa en lite längre stund med Ulrik. Nu hade jag istället fått springa på första bästa buss och sedan sprungit av igen, knappt utan att säga hej då. Jag hoppades på att Ulrik inte tagit alltför illa upp. Han visste ju nu vad det hela handlade om och jag gissade på att han skulle ha gjort samma sak om det gällt hans familj. Eller, förresten, jag visste ju inte. Jag visste knappt något om vem han blivit utanför tidningar och tv.

Jag greppade ett äpple ur fruktskålen i köket och tog trappan upp till mitt rum, två steg i taget. Jag hade så otroligt mycket läxor, trots att det snart var helg. Jag hade knappt tid över till nåt annat än skolan nu för tiden.

Efter att jag hade lämnat väskan och äpplet på mitt skrivbord, så begav jag mig till rummet bredvid. Desis rum.

Med en lätt knackning som förvarning, sköt jag sedan upp dörren. Desi, som inte verkade ha märkt att jag stigit in i rummet, satt och nynnade högt och falskt i takt till Justin- låten som spelades. Bredvid henne på golvet satt Jasper, med ett lätt uttryck av illamående i sitt smala ansikte. Jag stegade fram till stereon och stängde med en lätt knapptryckning av skivan.

”Men hallå!” Desi såg irriterat på mig. ”Jag lyssnade faktiskt på det där.” Jag suckade och la armarna i kors över bröstet.

”Du vet, det är inte särskilt kul att först stressa hem och sedan få reda på att inget är fel. Du kunde väl ringt.” Desi såg oförstående på mig några sekunder, innan hon bleknade. Fräknarna på hennes kinder riktigt lyste mot hennes hy och blonda hår.

”Förlåt.” Hon såg skamset på mig. ”Jag ringde Jasper och sen så ringde mamma mig och berättade att hon satt fast i bilköer. Jag glömde helt av att jag skulle ringa dig.”

Jag kände hur mitt ansiktsuttryck mjuknade och jag log mot henne.

”Det är ingen fara. Jag blev bara lite irriterad då jag träffade en gammal vän.” Jag slängde en hastig blick åt Jaspers håll. Jag visste att han inte tyckte om att jag träffade andra killar, vilket ibland gjorde vårt förhållande svårt. Han var lite av ett kontrollfreak.

”Åh, vem då?” Desis vanliga nyfikenhet kom upp till ytan och hon spärrade upp sina gröna ögon.

”Ulrik, du vet.” Jag bet mig nervöst i läppen, rädd för Jaspers reaktion.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 4 blev inte riktigt så lång som jag tänkt mig :( Tyvärr hände något med dokumentet igår, så allt det nya jag hade skrivit hade totalt försvunnit. Jag ska försöka skriva lite mer imorgon, så kan ni få fortsättningen på detta, då det inte är helt klart!

Ha en god jul!

Erica

”Varför inte? Flyger du upp med mig till det högsta hustaket du kan hitta och släpper ner mig därifrån?” Jag log retsamt mot honom och kunde inte låta bli att sucka lättat när vi kom in på den varma buss-och tågterminalen. Mina händer, som tappat värmen från muggen, började nu värmas upp igen, likaså resten av min kropp.

”Nä, jag rövar bort dig.” Ulriks svar fick mig att haja till. Jag vände mig hastigt mot honom och visste att mina mörkt blåa ögon var uppspärrade av förvåningen.

”Vad sa du”, frågade jag andlöst och bet mig nervöst i läppen. Hoppades nästan att han bara skämtat.

”Jag skämtade bara, det är ingen fara.” Ulrik flinade åt mitt generade uttryck.

”Jaså”, mumlade jag och ryckte till när min mobil började ringa. Jag hade den förtjusande vanan att använda mina nuvarande favoritlåtar som ringsignaler, så nu började Jessie J´s Do It Like A Dude spelas. Jag halade hastigt upp mobilen ur fickan och tryckte på svara, utan att egentligen kolla vem det var.

”Cass, är det du?” Jag kände igen rösten som min syster Desireés.

”Hej Desi”, sa jag och sneglade åt Ulriks håll, medan vi fortsatte gå. Mobilen var fortfarande blöt och kylde ner mitt öra och min kind. ”Vad är det?”

”Är du hemma snart? Jag har glömt min nyckel och mamma öppnar inte.” Hon lät panikslagen på rösten och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Vad var det nu då?

”Har du testat att ringa henne?”, mumlade jag hest och insåg med ens varför hon lät så panikslagen. Mötet med Ulrik hade fått mig att glömma omvärlden för en kort stund.

”Ja och hon svarar alltid. Hennes mobil är alltid på.” Desi snyftade till. ”Tänk om något har hänt henne? Hon borde vara hemma nu.”

”Jag vet”, sa jag tyst. ”Min buss går om fem minuter, så jag är väl hemma om en halvtimme eller så.”

”Bra.” Desi verkade försöka lugna sig själv, i och med de djupa andetag hon tog.

”Ring pappa så länge och se om han hört av henne. Eller ring Jasper och se om han kan komma och hålla dig sällskap.” Jag försökte låta lugn och inte låta paniken komma smygandes. Nämnandet av min pojkväns namn fick ett lätt leende att leta sig upp på mina läppar. ”Okej? Jag kommer snart. Vi ses Desi.”

”Hej då.” Desi tryckte bort samtalet och jag tog bort telefonen från örat.

”Har det hänt något?” Ulrik mötte min blick och rynkade bekymrat på ögonbrynen.

”Nej, det är bara min syster som har glömt sin nyckel.” Jag skickade ett hastigt sms till Jasper för att förklara situationen och stoppade sedan ner mobilen i fickan. Vi hade kommit fram till platsen dit vår buss skulle anlända.

”Det lät som mer än det.”

”Det är bara min mamma. Hon…” Jag bet mig i läppen och lutade mig mot väggen bredvid bussens hållplats. Jag undvek att se på Ulrik. Jag hade faktiskt aldrig berättat för någon om vad som var ”fel” med min mamma. Ingen hade verkat som rätt person att anförtro sig åt. Ingen utanför min familj och sjukhusets trygga väggar visste något.

Men nu var jag tydligen på väg att berätta allt för en person som jag umgåtts ytterst lite med tidigare och nu träffat efter nästan ett års uppehåll. Hade han så stort inflytande på mig, eller hade hela mötet fått mig att tappa huvudet?

”Du behöver inte berätta om det är något jobbigt.” Utan att jag märkt det, hade Ulrik ställt sig framför mig och när jag såg upp, såg jag rakt in i hans blåa ögon. Jag kunde känna hans andedräkt som mjukt smekte min kind och spetsarna på hans skor som snuddade vid mina. Hans närvaro fick mig att känna mig så lätt. Som om det bara var han och jag där. Men det var inget som jag fick känna. Jag fick inte känna som jag gjorde för denna Emil i Lönneberga kopia med sitt glada sätt och fina leende. Jag hade en pojkvän. Jag hade Jasper. Jag fick inte.

”Det skulle hjälpa om jag inte behövde det.” Jag vände på huvudet för att slippa känslan av att han skulle kyssa mig och förbannade mig själv för att jag ställt mig med ryggen mot en vägg. Jag kunde inte flytta på mig utan att han skulle få för sig att jag tyckte att hans närhet var obehaglig. Men det var den absolut inte. Snarare tvärtom.

”Okej.” Ulrik log och tog några steg bakåt för att ge mig plats. Något som jag uppskattade. Jag hade fått en vag känsla av att jag inte skulle kunna hindra mig från att, jag vet inte, kyssa honom eller något, om han inte flyttat sig.

Jag fortsatte envist att se på allt annat, förutom honom. Jag skämdes över vad jag gjort. Jag fattade inte varför jag plötsligt blivit så kall. Så frusen. Varför frös jag ut Ulrik på det här viset? Han hade inte gjort något fel. Han hade bara brytt sig om mig.

Men jag antar väl att sättet han brydde sig om mig på var ovant. Ingen i min närhet brukade be att få veta något om min mamma. De accepterade att jag inte ville prata om det och så var det bara. Det fanns inget jag kunde göra åt det.

”Bussen kommer.” Ulriks röst lät som om den var långt, långt borta, men egentligen stod han bara någon meter ifrån mig.

Jag nickade bara till svar, rädd för att jag skulle häva ur mig något elakt om jag öppnade munnen igen. Han tyckte säkert att jag var en komplett idiot som tjurade över småsaker som att ens syster glömt sin nyckel. Men han visste ju inte. Han visste inte att min mamma var sjuk. Svårt sjuk och det var inte säkert om hon någonsin skulle bli frisk igen.

Läkarna hade en gång för något år sedan skrämt vettet ur mig. De hade sagt att min mamma kanske inte skulle leva mer än tre år till. Hennes sjukdom gjorde hennes kropp svagare och svagare och de var inte säkra på om hon skulle överleva. Tanken på det låg alltid och gnagde i bakhuvudet på mig. Likt en irriterande mygga man inte kunde jaga bort.

Busskortet drogs upp ur fickan på min jacka och jag suckade tungt, då jag kände att det var lika blött som min mobil. Varför hade jag inte torkat av mobilen eller lagt ner den i väskan? Uppenbarligen var jag inte så smart idag.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och här är del 3! Ska sätta mig och skriva lite mer idag, så att ni kan få en eller två riktigt långa inlägg som en julklapp från mig imorgon! Ha de gött!

Erica

Sättet som han sa mitt namn på fick mina minnen att vakna till liv. Jag kände faktiskt honom också. Jag visste mycket väl vem han var.

”Ulrik?” Min röst bröts när jag stannade till och mötte hans blick när han nickade. Han log stort och såg något tafatt på mig. ”Det var inte igår.” Tystnaden som vilat kändes tryckande. Jag hade känt mig tvungen att säga något. Han var en vän. Någon som jag tyckt mycket om. Han var Ulrik. Fast utan sina stickade mössor.

”Det var det verkligen inte.” Ulrik log igen, innan han oväntat slog armarna om mig och gav mig en stor kram. Jag kramade honom tillbaka, glad över att han brutit isen.

Allt kändes plötsligt bekant igen. Som om ingen tid gått överhuvudtaget sedan vi slutat nian.

”Du, jag menade verkligen det där med att jag måste med bussen”, sa jag när vi drog oss ifrån varandra. Både han och jag verkade uppenbart generade.

”Jag ska också med bussen”, sa Ulrik och började gå åt det håll busscentralen låg. Han verkade kunna vägen utantill.

”Jag ska bara köpa något varmt att dricka”, sa jag och blåste på mina kalla händer. Ulrik nickade och styrde istället stegen mot ett litet café. Doften som slog emot mig när han öppnade dörren var underbar. En blandning mellan kaffe och söta kakor. Jag drog flera djupa andetag och kände hur värmen återvände, medan vi stod i den korta kön.

”Så, vilken linje går du på”, frågade Ulrik och såg på mig. Hans blåa ögon granskade mig noggrant, något som gjorde mig lätt nervös igen.

”En fotolinje här i stan”, sa jag och drog upp plånboken ur fickan. ”Själv då?”

”Är inte det uppenbart”, frågade Ulrik med ett skratt och drog undan sin blonda lugg ur ögonen. ”Musik såklart.” Jag log och nickade.

”Vad får det lov att vara?” Vi hade nu kommit fram till kassan och tjejen bakom disken såg uppenbart uttråkad ut.

”En varm choklad”, sa jag och slängde en blick åt Ulriks håll för att se om han ville ha något.

”Att ta med eller dricka här”, sa tjejen med trött röst.

”Att ta med”, sa jag och lutade mig lätt mot disken.

”Och jag tar en kaffe”, sa Ulrik. ”Att ta med.” Även han lutade sig mot disken bredvid mig.

”Okej. Det blir 26 spänn.” Tjejen knappade in något på kassaapparaten.

”Varsågod.” Innan jag hann dra upp min plånbok ur fickan, hade Ulrik redan betalat.

”Tack, nu blir jag skyldig dig pengar”, sa jag med en låtsat irriterad suck och tog emot min mugg med varm choklad.

”Men då får du ju en anledning att träffa mig igen”, sa Ulrik och höll upp cafédörren åt mig. ”Det behöver inte dröja nio månader till nästa gång.”

”Du är dig lik”, skrattade jag och värmde händerna på min mugg medan vi gick.

”Du med. Fast du har blivit längre.” Han bet sig i läppen och rättade till den brungråa kepsen. ”Hur lång är du nu egentligen?”

”Runt 170 cm”, sa jag och drog upp min fortfarande blöta mobil ur fickan. Hans fråga förbryllade mig. Det var ingen fråga som var särskilt vanlig i ett sådant här sammanhang.

”Några centimeter kortare än jag, alltså.” Han skrattade till och tog en klunk av sitt kaffe. ”Förlåt, jag borde kanske inte ha frågat.” Han mötte min blick med sitt vanliga, stora, leende på läpparna.

”Det är okej”, sa jag och stannade till. Vi hade kommit fram till Nordstan. I vanliga fall brukade jag undvika att gå igenom köpcentret, men jag hade varit för uppslukad av Ulrik, för att hinna välja en annan väg. Nu var jag tvungen att gå därigenom för att hinna med bussen hem till Kungsbacka.

”Vad är det?” Ulrik hade vänt sig mot mig, när han märkt att jag inte fortsatt gå. Han hade en lätt orolig glimt i sina blåa ögon.

”Jag gillar inte Nordstan”, mumlade jag och vände bort blicken från honom. ”Jag avskyr köpcentrum och allt folk. Det får mig att känna mig otrygg.”

Ulrik tog de få stegen tillbaka mot mig och tog min fria hand i sin.

”Det är lugnt”, sa han vänligt och jag såg upp så att jag kunde möta hans blick. ”Jag skyddar dig mot alla pedofiler och alkoholister.” Han log och började gå igen. Fortfarande med min hand i sin.

Jag granskade honom medan vi gick, sida vid sida. Han såg inte ut att kunna skydda någon, knappt ens sig själv. Han var lång och smal, så smal att jag blev lätt orolig för hans matvanor. Han såg ut som någon som åt alltför lite, men fortfarande tillräckligt mycket för att må bra. Men vad visste jag? Han kanske såg ut sådan av naturen.

”Bra skydd”, sa jag tyst och sneglade på honom under min lätt röda lugg. ”Ingen har hoppat på mig än.”

”Så bra”, sa Ulrik och kramade min hand. ”Jag måste se mer skrämmande ut än vad jag trodde.”

”Eller så blev de rädda för att du skulle ha en massa säkerhetsvakter efter dig. Jag menar, du är ju en kändis.” Jag visste ju såklart vad han sysslade med, men jag hade inte kopplat ihop det med min gamla kompis. Att se honom överallt i tidningar gjorde att man inte trodde att det var han.

”Oh nej, så seriöst är det inte än”, sa Ulrik och släppte mjukt min hand när vi kom ut i friska luften igen. ”Jag är min egen säkerhetsvakt för det mesta.”

”Vad då, är du utklädd till Stålmannen under dina vanliga kläder”, frågade jag med ett skratt och släppte min numera tomma mugg i en papperskorg. Ulrik följde mitt exempel, innan han leende skakade på huvudet.

”Kanske det, kanske. Men det kommer du inte få reda på. Då avslöjar jag ju min hemliga identitet.” Han slog, låtsat förskräckt, ena handen för munnen och skrattade sedan till.

”Nu är den redan avslöjad”, sa jag och skrattade till igen. Jag mötte som hastigast hans blick och såg sedan bort igen. Jag ville inte att han skulle se att mina kinder blivit lätt röda. Inte bara av kyla, den här gången.

”Förbaskat också”, muttrade Ulrik, medan hans ögon glittrade okynnigt. ”Men du får inte tala om det för någon.”

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här kom del två :) Har ni några idéer på vad som skulle kunna hända senare? Just nu har jag ca. 9 sidor färdigskrivet, men det går ju alltid att lägga till och ta bort.

Ha de gött!

Erica

2011

Jag fumlade med min mobil och svor till när jag tappade den. Jag förstod mig inte på den och att jag tappat den rakt ner i en vattenpöl på den stenklädda gatan gjorde inte det hela bättre. Nu skulle jag vara tvungen att skrapa ihop pengar till lagning också. Eller så skulle jag kanske kunna byta den mot en ny.

Jag böjde mig ner och plockade upp den. Till min förvåning hade den högteknologiska telefonen klarat sig med en liten repa på det blåa skalet och det faktum att den blivit rejält blöt. Men funkade gjorde den fortfarande.

Bättre till mods, släppte jag ner den i fickan på min svarta yllekappa och min vänstra hand gjorde den strax sällskap, medan min högra hand fick hela sitt fickutrymme för sig själv. Lyckliga hand. Den slapp bli blöt.

Jag började gå och kryssade fram mellan trötta vuxna. Deras ansikten var slitna och allvarliga. De enda leenden som syntes var från de yngre, speciellt från den lilla grupp dagisbarn som skuttade genom vattenpölarna och skrapade upp den lilla snö de kunde hitta till snöbollar. De var för söta för att man inte skulle kunna le. Men tydligen så verkade de flesta vuxna vara immuna mot söthet. De brydde sig i vilket fall som helst inte.

Jag höll blicken fäst på marken framför mina fötter. Kände inte för att se på alla dessa trista ansikten runt mig. Fast egentligen var det bättre att se på tristess, än inte se sig för. För det var vad jag gjorde. Jag såg mig inte för. Jag krockade med någon som kom i motsatt riktning.

”Förlåt”, sa jag och såg upp. Drog händerna ur fickorna och försökte låta bli att rysa när den kalla luften slog emot dem. Fast den vänstra var ju egentligen redan blöt, men det hörde inte till saken.

”Det är okej.” Killen framför mig log. Han verkade vagt bekant, men jag kunde inte placera honom i något sammanhang.

”Så bra.” Jag log tillbaka, innan jag började gå igen. Jag behövde en kopp varm choklad innan jag åkte hem.

”Hallå, vänta lite.” Killen som jag krockat med slöt upp vid min sida och grep tag i min hand för att få mig att stanna till. Han var några centimeter längre än jag, men det var lite svårt att bedöma, i och med att han bar en brungrå, gammaldags, keps ovanpå sitt blonda hår.

”Du, jag har lite bråttom”, sa jag urskuldande och drog min hand ur hans grepp. ”Jag har en buss att passa.”

”Men jag känner igen dig någonstans ifrån.” Killen följde efter mig när jag började gå igen. En lätt panikkänsla letade sig upp i mitt bröst. Han betedde sig som en stalker. Eller pedofil. Fast han såg på sin höjd ut att vara 16 eller 17. Man började väl inte förfölja folk i den åldern, eller?

”Så trevligt”, mumlade jag och snabbade på mina steg. Ville få honom att förstå att han skulle sluta följa efter mig. ”Men jag tror inte du känner mig.”

”Jo, det gör jag visst”, sa killen triumferande med sin göteborgsdialekt. ”Det är Cassie, eller hur?”

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första delen av själva historien. Nå, vem tror ni killen är, om ni inte redan vet? :) Kommentera gärna och ge lite konstruktiv kritik! Förresten, vad skulle ni säga om att lägga till lite bilder som beskriver varje inlägg? Jag kan lägga ut dem en stund innan, så att ni kan gissa lite vad som ska hända.

Ha de gött!

Erica

2009

Det var dagen efter. Dagen efter Ulrik Munther vunnit MGP Nordic. Allt som verkat så vanligt just då, skulle snart bli riktigt komplicerat. Alla trodde att det var En Vanlig Dag som i Ulriks låt, men som jag sa, allt skulle snart bli komplicerat.

Ulrik gick på den här tiden i samma skola som jag. Han gick i min parallellklass och vi hade känt varandra ett tag. Men det var inte mer än så. Vi hejade på varandra i korridoren och jobbade ibland ihop på musiken, då musik var bådas stora intresse. Men, som sagt, det var inte mer än så, även om jag kan erkänna att jag kände mig rätt dragen till honom med sina blåa ögon, blonda hår, stickade mössor och gudomliga röst. Men efter Lilla Melodifestivalen så var han det stora samtalsämnet runt om på skolan. Alla visste nu ännu mer vem han var. Ni ska få se själva:

Jag satt på en av de slitna bänkarna med hörlurarna i öronen. Runt omkring hördes det vanliga stojet och stimmet, men jag orkade inte lyssna på det. Det var anledningen till hörlurarna.

”Cass, Cass, hallå?” Rösten som hördes bredvid mig tillhörde min kompis Vanessa. Hon ryckte ivrigt i min arm och försökte ivrigt fånga min uppmärksamhet.

”Vad är det”, frågade jag och drog ut hörlurarna ur öronen. Ljuden runt omkring tryckte sig direkt på och det kändes i början som om mina trumhinnor skulle spricka.

”Ulrik! Ulrik Munther!” Vanessa pekade bort mot skolans ingång. Jag följde hennes finger med blicken och suckade lätt.

”Ja, vad är det med honom? Du ser honom varje dag och brukar klaga på att han alltid har mössa på sig.” Jag gjorde en ansats att fortsätta lyssna på min musik, men Vanessa högg tag i min hand och drog upp mig på fötter.

”Men jag har inte fattat förrän nu hur gullig han är.” Hon log stort och fånigt, medan hon släpade med mig över skolgården.

”Du lägger bara märke till honom för att han är känd”, muttrade jag och såg upp när hon stannade till. ”Annars hade du bara återgått till dina klagomål.”

Vanessa tystade mig med en spark på smalbenet, just som vi kom fram till Ulrik. Några få yngre tjejer var redan samlade runt honom, men de kilade strax iväg.

”Hej Cassie”, sa han och gav mig ett stort leende.

”Hej Ulrik.” Jag log tillbaka. Vanessa körde en armbåge i sidan på mig och gav Ulrik en menande blick. Jag förstod snart vad hon menade. ”Ulrik, det här är Vanessa. Vanessa, det här är Ulrik.” Jag gjorde en trött gest mellan dem, medan Vanessa knuffade mig ur vägen och skakade ivrigt Ulriks hand.

”Din låt, en vanlig dag, den är underbart bra.” Hon log stort och blinkade menande åt honom. Ulrik, som mest så förvirrad ut, svarade tyst:

”Åh, tack. Kul att du gillar den.”

Jag kunde inte låta bli att le åt hur gullig han såg ut, när han stod där och såg tafatt på Vanessa. Vanessa som stod och blinkade ivrigt med sina stora, bruna ögon. Hennes ögonfransar klippte snabbare än en kolibris vingar.

”Ja, vi måste nog gå”, sa jag och tog ett fast grepp runt Vanessas handled. Vad jag egentligen menade var att vi skulle gå innan Vanessa skämde ut sig ännu mer. Hon blev alltid så patetiskt korkad runt killar.

”Vi ses väl på musiken, Cassie.” Ulrik log igen och det tidigare förvirrade och blyga uttrycket var nu borta. Han var sitt vanliga, glada jag igen. Som alltid.

Ja, efter några dagar lugnade hetsen kring Ulrik ner sig. I alla fall på skolan. Alla visste nu vem han var, men ingen brydde sig särskilt mycket. Även Vanessa la av med sina flirtningsförsök, när Ulrik klart visade att han inte var intresserad av henne. Hon började istället klaga på honom igen. På att han alltid bar mössa inomhus. Själv brydde jag mig inte. Ulrik var min vän och jag ville inte prata om honom bakom hans rygg.

Året löpte snabbt mot sitt slut. Sommaren kom och med den gymnasieansökningsresultaten. Jag träffade inte Ulrik på mycket länge och långsamt försvann han ur mina tankar när sommarlovet gick mot sitt slut. Han var någon jag känt. Någon som varit min vän, men nu försvunnit.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första delen är enligt mig inte så speciellt välskriven. Nästa del är jag mer nöjd med! Ha de gött!

Erica