”Ulrik, du vet.” Jag bet mig nervöst i läppen, rädd för Jaspers reaktion. Jag kunde se i ögonvrån hur hans ögon smalnade och hur hans läppar bildade ett smalt streck i ansiktet. Jag hejdade mig själv från att himla med ögonen över hur barnslig han egentligen var.

”Ulrik Munther, han som har gjort en cover på Lady Gagas Born This Way?” Desis ögon var nu stora som tefat.

”Just han.” Jag gav min syster ett hastigt leende och lämnade sedan rummet, utan att stampa, som jag tänkt mig från början. Istället slog jag igen dörren till mitt rum med en hård smäll, som för att visa för alla som befann sig inom husets väggar att jag var irriterad.

Med en duns, slängde jag mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket som var översållat av ditmålade stjärnbilder. Jag hade gjort dem tillsammans med Jasper för evigheter sedan, innan han visade vad han egentligen gick för. Visst, jag tyckte otroligt mycket om honom, men hans sätt att lägga sig i min vänskapskrets gjorde mig tokig. Jag gjorde aldrig något liknande mot honom, då jag visste hur förbannad han skulle ha blivit. Lika förbannad som jag var för tillfället, faktiskt.

Min blick letade sig ner över de vita väggarna och till det otaliga antal ramar som hängde på dem. De innehöll allt från bilder på vänner och familj till idolbilder och landskap. Minst hälften var tagna med min egen kamera.

Blicken fastnade på en tavla, strax bredvid huvudkudden. Jag satte mig upp för att kunna se den bättre.

Två personer såg ut från tavlan, leende och snötäckta. Den var från vintern som passerat och personerna var jag och Jasper. Trots att vi båda log och såg otroligt glada ut, kunde jag nästan ana en glimt av vad jag just nu kände. En splittring över om jag verkligen tyckte om Jasper så mycket som jag intalade mig.

En hög knackning avbröt mina tankar och genomsyrade tystnaden i rummet. Personen utanför väntade inte på svar, utan sköt bara upp dörren.

”Hej.” Jasper log, men trots detta kunde jag se att han inte hade släppt ämnet Ulrik än.

”Hej.” Jag tog upp min mobil från nattduksbordet då han slog sig ner på min sängkant. Jag ville inte se honom i ögonen då han helt säkert skulle dra sin vanliga radda av anledningar till varför jag inte skulle umgås med andra killar.

”Så, du träffade alltså Ulrik idag.” Jag lyssnade till Jasper, då han började tala. Mina tankar var inte särskilt inställda på honom just då. Jag hade precis upptäckt ett nytt sms från okänt nummer. Vem kunde det vara?

Med lätt rynkad panna öppnade jag det och kunde inte låta bli att le då jag såg underskriften.

Halloj, halloj!

Tänkte bara kolla så att det är rätt nummer och så att allt var okej med din mamma och syster! Förresten, har du lust att träffas och ta en fika med mig imorgon?

Ha de gött!

/Ulrik

Jasper återkallade i just detta ögonblick min uppmärksamhet.

”Cass, lyssnar du på vad jag säger?” Han tog mobilen ur handen på mig och såg på skärmen, som till min lättnad hade somnat. Han verkade inte ha hunnit se smset från Ulrik, vilket säkert skulle fått honom ännu mer irriterad.

”Visst, klart jag gör”, sa jag och tog tillbaka min mobil från honom. ”Och jag tycker du ska släppa ämnet Ulrik. Jag får ha vilka vänner jag vill.”

”Men…” Jasper gjorde ett försök att invända, men jag tystade honom med en harkling. Han suckade och log sedan lätt, trots att leendet inte riktigt nådde ögonen. ”Okej, förlåt mig. Jag bryr mig bara, okej?” Han lutade sig fram för att kyssa mig, men jag hindrade honom genom att lägga mitt pekfinger på hans läppar.

”Lovar du att du litar på mig angående Ulrik?” Jag höjde på ögonbrynet mot honom, som för att säga ’Våga inte protestera’. Det gjorde han inte heller, utan han nickade bara motvilligt.

Då han på nytt lutade sig fram, hindrade jag honom inte. Men trots att jag besvarade kyssen, så lurade en känsla av att något var fel i bakhuvudet på mig.

Senare samma kväll satt jag i soffan i vardagsrummet. Bredvid mig låg min mobil.

Ända sedan Jasper hade gått hem för över en timme sedan, hade jag suttit och försökt komma på något att svara Ulrik med. Egentligen, hur svårt skulle det hela behöva vara? Jag hade skickat sms i evigheter kändes det som, så ett kort svar var väl inte så svårt att skriva? Tydligen så var det så för tillfället.

Med en lätt suck och ett bestämt uttryck i ansiktet tog jag upp mobilen och knappade in ett svar. Jag hoppades att det skulle duga.

Hejsan!

Japp, helt rätt nummer. Det visade sig att det hela var falskt alarm, så alla mår bra.

Vilken tid hade du tänkt dig, vid lunchtid eller senare?

/Cassie

Utan att tänka på det hela vidare, skickade jag iväg smset. Nu fick det gå som det ville.

Mobilen lades nu på soffbordet och istället hamnade fjärrkontrollen i min hand. Efter en hel veckas slit, så var jag värd lite Scrubs.

Nästa dag, lördag, vaknade jag tidigt. Tidigare än vad jag någonsin vaknat innan på en lördag. Med en gäspning satte jag på mobilen för att ta se hur mycket klockan egentligen var. Trots att jag ville ta reda på hur mycket klockan var, så var inte detta det enda skälet. Jag ville även se om jag hade fått något svar från Ulrik. Han hade inte svarat föregående kväll och jag hade nästan fått för mig att han hade ångrat sig. Att han hade kommit underfund om att han egentligen inte ville umgås med mig. Tanken fick mig nu att le. Att jag var så fånig. Jag borde inte dra förhastade slutsatser.

Men trots att jag intalat mig själv detta, så bultade mitt hjärta en aning hårdare då den gröna meddelanderutan visade på ett nytt sms.

Vad var det egentligen med mig? Det var fortfarande Jasper jag var tillsammans med, inte Ulrik. Det var såhär jag borde känna mig inför ett sms från Jasper. Ulrik var bara en vän som råkade vara otroligt trevlig. Inte bara att prata med, utan även att se på. Nej, nu fick jag allt lägga av.

Jag tryckte upp smset och helt riktigt var det från Ulrik. Lika glatt som det föregående.

Tjolahopp!

Så bra, så bra. Ska vi säga någon gång runt ett? På caféet i centrum?

Ha de gött!

/Ulrik

Den här gången velade jag inte, utan skrev bara ett ”Okej” till svar och fick efter en kort stund ett ”Då ses vi :)” tillbaka.

Efter att ha upptäckt att klockan redan hade hunnit bli tio, steg jag upp för att klä mig för den kalla vinterdag det var ute. Jag avskydde verkligen att frysa.

Då jag kom ner för trappan och steg in i köket för att göra frukost, satt den resterande familjen redan där. Min mamma, Charlene och min pappa, Mike, satt båda med varsin del av dagens tidning framför ansiktet.

”God morgon”, sa jag med ett brett leende på läpparna och tryckte ner två brödskivor i brödrosten.

”God morgon på dig också, solstråle”, skrattade pappa och la ner tidningen. ”Vad är det nu som gör dig så munter?”

”Jag ska iväg och fika med en gammal kompis idag”, sa jag och tog en klunk från mitt juiceglas.

”Jaha, vad trevligt.” Nu lade sig även mor min i diskussionen. Desi verkade överhuvudtaget inte bry sig, då hon satt med blicken klistrad vid sin mobilskärm. ”Vem är det? En kompis från Kullavikskolan?” Jag nickade.

”Just precis. Ulrik, som gick i min parallellklass.”

”Den där trevliga pojken som alltid bar mössa?” Pappas ansikte bar på ett fundersamt uttryck. ”Är det inte han som fått skivkontrakt nu?”

”Just han, ja.” Jag vände ryggen mot dem för att ta upp bröden ur rosten och breda på smör.

”Hoppas ni får det roligt, i alla fall.” Pappas sätt att tala gjorde att jag förstod att han hade tänkt säga något ytterligare, men hejdade sig i sista sekunden.

”Det får vi säkert.” Jag sjönk ner på den sista lediga stolen och märkte då att pappa granskade mig bekymrat. Jag kunde nästa lista ut vad han tänkte.