Under den följande veckan var det knappt att jag log. Jag var nervös för vad som skulle hända. Nervös för dagen då provsvaren skulle komma.

Desi var likadan. Hon slutade ta in posten av rädsla för att breven från sjukhuset skulle komma och vågade knappt prata om det utan att börja gråta. Det smärtade mig att se henne såhär, trots att jag kände likadant inombords. Men jag höll alla känslor inom mig för att inte göra det svårare för henne. För att inte göra det svårare för någon i min omgivning.

Mina vänner, Ulrik inräknad, och min familj gjorde det bästa de kunde för att hålla humöret på oss båda uppe, men det var knappt något som fungerade. Det var nästa så att jag hade gett upp. Jag ville knappt veta resultaten. Jag ville bara att den där söndagen skulle försvinna ur världshistorien. Upplösas till intet.

Jag började alltmer hålla mig undan under helgerna och eftermiddagarna. Jag träffade knappt mina vänner, förutom Ulrik. Han var den enda som jag hade lust att träffa överhuvudtaget. Vi spenderade alltmer tid tillsammans, vilket verkade ge mina föräldrar blandade känslor. De undrade säkert vad vi sysslade med. Men jag var ärlig mot dem när jag sa att vi bara pratade och pluggade. För det var precis vad vi gjorde. Pratade om allt mellan himmel och jord. Och pluggade.

 

Och så, en dag efter skolan, kom resultaten. Ulrik hade följt med mig hem den här dagen för att plugga och då jag öppnade brevlådan, låg där två kuvert. Det ena till mig, det andra till Desi. Jag visste exakt vad det hela handlade om.

”De har kommit”, mumlade jag och kramade kuverten i handen medan vi gick uppför gången. Ulrik tog min andra hand i sin och log lugnande.

”Det kommer säkert inte vara något. Tänk inte för mycket på det.” Jag nickade bara till svar. Jag hade inget att säga. Det kändes på nytt som om någon täppt igen min hals med en sten.

Desi mötte oss i hallen och då hon såg kuverten i min hand, bleknade hon märkbart. Hon höll dem försiktigt, likt två ytterst ömtåliga vaser, medan jag drog av mig jackan och skorna. Vi var alla tre helt knäpptysta. Ingen av oss verkade veta vad vi skulle säga härnäst.

Efter att ha säkert slagit oss ner vid köksbordet, började Desi med darrande fingrar öppna sitt brev. Jag såg på henne, orolig för hennes skull, och väntade på att hon skulle säga vad det stod.

Jag förstod det innan hon sa något. Jag förstod det på leendet som spred sig över hennes ansikte. Hon var frisk.

”Jag är frisk”, skrattade hon och sprang fram och kramade om mig. ”Jag har inte cancer. Då har säkert inte du det heller.” Hennes sprudlande energi fick mig att ta modet till mig och öppna brevet. Det var säkert precis som Desi sagt. Jag var säkert frisk.

Jag vek upp provsvarspappret och ögnade igenom det med de andras blickar på mig. Då jag kom till sista raden, kände jag hur mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet, men jag visade inget utåt. Ingen skulle behöva oroa sig.

 

Spår av cancer funnet. Behandling påbörjas inom kort för att hindra utveckling.

Jag svalde hårt och såg sedan upp på de andra. Jag ville inte att Ulrik skulle veta. Han hade tillräckligt att tänka på med sitt jobb och skolan.

Så jag klistrade på mig ett stelt leende, samtidigt som jag stoppade tillbaka brevet i kuvertet och tryckte ner det i min skolväska.

”Jag är frisk”, fick jag fram. Jag hatade vartenda ord som kom över mina läppar. Jag avskydde att ljuga, men Desi skulle få veta sanningen senare. Men inte Ulrik. Jag ville inte oroa honom.

”Grattis!” Ulrik log brett. ”Det här måste vi nästan fira.”

”Hur då?” Desi såg från Ulrik till mig och tillbaka igen. Ulrik blinkade mot henne.

”Det är inget som du kan vara med på.” Han såg på mig med en retsam blick och jag kände hur det hettade lätt i mina kinder. Både av skam och genering.

”Men grr.” Desi la armarna i kors över bröstet. Jag gav henne en undrande blick, men hon log bara snett och lämnade sedan rummet.

”Ska vi plugga då?” Jag såg på Ulrik, som nickade. Jag kände mig konstig som ville plugga, men jag kände att det var säkrare än att riskera att han kom på mitt svek. Han skulle säkert inte förlåta mig.

”Jag vill bara gratulera dig först.” Han uttalade orden mjukt och stilla, innan han reste sig upp och stegade fram mot mig. Han tog min hand och drog upp mig på fötter, likt första gången då vi avslöjat våra känslor för varandra. Det kändes som om det var år sedan nu.

Han lät sina läppar snudda vid mina i några sekunder, innan han tog ett steg tillbaka och log brett. Jag log tillbaka, trots den skärande smärtan i bröstet som kom av skam. Jag hade en känsla av att den inte skulle försvinna förrän jag berättade sanningen för honom, vilket jag inte tänkte göra förrän jag visste att jag var frisk.

 

Vi började efter detta plugga och det hjälpte faktiskt mot alla tankar som virvlade omkring. Jag koncentrerade mig på något annat ett tag. Läxorna och Coldplay som vi satt på i cd-spelaren. Vi tyckte båda om bandet och vi satt och sjöng med. Ulrik lät lika fantastisk som han brukade med sin hesa röst, medan jag själv tyckte att jag lätt hemsk, vilket Ulrik hävdade att jag inte gjorde. Han belönades för detta med en spark på smalbenet och efter detta höll han tyst. Jag antog att han planerade hämnd.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 15, everybody! Har jobbat på den ett tag, men den blev inte heller så speciellt lång. Men tillsammans med del 14, så blev det ju en lång bit tillsammans.

I den här delen kom det lite nyheter. Hur tror ni att det hela kommer fortskrida? Tror ni att Cassie kommer berätta för Ulrik inom en snar framtid, eller kommer hon hålla det hela hemligt? We will have to wait and see ;)

Btw, jag ser att en hel del har varit inne på bloggen sedan jag la in besöksräknaren. Det skulle vara kul att se hur många det egentligen är som läser bloggen! Skulle vi lyckas med att få varenda en att kommentera det här inlägget? Skulle verkligen vara kul att veta om det bara är tjejer, eller om det även finns några killar där ute. Så kommentera på!