Jag och Ulrik fortsatte att hålla oss borta från varandra under de kommande veckorna. Om vi såg varandra på bussen, nickade vi bara stelt, utan att prata. Vi betedde oss som totala främlingar, trots att jag, från min sida, hade velat att allt skulle gå tillbaka till hur det var förut.

Någon gång ibland såg jag honom även på stan, ofta med sin gitarr och en resväska. Jag förstod då att jag inte skulle komma att se honom på ett tag. Då skulle han upp till Stockholm och sitt jobb där. Då dröjde det några dagar innan jag såg honom igen.

Trots att vi inte pratade med varandra, så var det lugnande att få se honom. Jag ville få se honom. Det gav en lugnande inverkan på mig, likt en drog. Allra helst hade jag velat att vi var sams igen, men jag hade en känsla av att det var för sent för det. Vår tid tillsammans var över.

Förresten hade jag så mycket annat att göra, så att slippa bli distraherad av en pojkvän var bara skönt. Ingen som krävde att man skulle träffas. Ingen som klagade på att man gav för lite av sin tid. Ingen som kysste en stup i kvarten…

Nej, jag koncentrerade mig på min familj, mina vänner och skolan. Det var lika bra det. Jag borde kanske bli killfri tills jag slutade gymnasiet? Då hade jag inga som helst störningsmoment.

En regnig eftermiddag i början av februari, tre veckor sedan jag och Ulrik slutat umgås, låg jag hemma på soffan och läste. Boken var inte så speciellt bra, då det var en sådan bok som man tvingades läsa i skolan. Jag var redan trött på den och än hade jag bara läst ett par tre kapitel.

Just som jag var på väg att vända blad i boken, hörde jag hur telefonen ringde ute i köket. Med en tung suck reste jag mig upp och släpade mig dit, i hopp om att den skulle ha slutat ringa på den stund det tog för mig att ta mig dit. Det gjorde den inte.

”Cassie”, svarade jag och försökte att inte låta irriterad på rösten.

”Hej, det är Charlie.” Jag log brett. Det var ingen jobbig telefonförsäljare, tur det.

”Hej, hur är det?” Jag tog med mig telefonen och gick och satte mig i soffan igen. Boken låg där på bordet och såg övergiven ut. Rätt åt den.

”Bara bra, bara bra”, svarade Charlie och jag hörde på hennes röst att hon log. ”Jo, du, jag och Foxy och några till ska på en fest nästa vecka, den artonde. Har du lust att hänga på?” Jag rynkade lätt pannan. Det var länge sedan jag hade varit på fest. Alldeles för länge sedan.

”Visst, varför inte?” Jag log på nytt, plötsligt upprymd.

”Vad kul! Den börjar klockan sju. Vi kan kanske träffas hemma hos dig innan?” Även Charlie lät glad på rösten. Jag hörde hur någon sa något i backgrunden och antog att det var Foxy.

”Okej. Då ses vi.” Både jag och Charlie tryckte bort samtalet nästan samtidigt.

Jag la ner telefonen på bordet och tog sedan upp boken på nytt. Trots att den var så tråkig, så fortsatte jag läsa den, men nu med tankarna kring festen snurrande i huvudet. Så egentligen lärde jag mig inget av boken då jag läste den, men man kunde lätt skriva en recension kring den utan att ha läst den noggrant, det visste jag sedan tidigare.

Dagarna fram till festen var fyllda av både vardag och fix inför det hela. Charlie hade berättat för mig att det var en födelsedagsfest och till en början ville jag backa ur för att inte tränga mig på, men då både Charlie och Foxy hävdade att det var okej att jag kom, började jag se ännu mer fram emot det.

Jag gav mig till och med ut och shoppade, något jag nästan aldrig gjorde. Bara någon gång ibland om jag behövde något nytt som ersättning, men det hände ytterst sällan att jag köpte något nytt till ett tillfälle. Jag var ingen shoppingnörd, precis. Däremot var Charlie och Foxy det.

De hade dragit med mig genom affär efter affär på jakt efter klänningar, kjolar, tröjor, skjortor, jeans, skor, smycken, smink, allt som de skulle kunna vilja ha på festen. De köpte flera uppsättningar av kläder som de skulle kunna tänkas ha på festen och det kändes som om det tog år innan de äntligen bestämt sig för vad de skulle ha.

Det här viktiga beslutet av dem båda togs samma dag som festen skulle gå av stapeln. Jag hade redan valt för länge sedan, men de velade fortfarande då de kom hem till mig, fredagen den 18 februari efter skolan.

Undermedvetet så kände jag att dagen var bekant. Jag antog att det troligtvis var så att någon av alla mor mins fastrar eller mostrar fyllde år den dagen. De var så många att det var otroligt svårt att hålla reda på dem allesammans. På pappas sida var det enklare. Han hade bara två mostrar och en faster och en hel massa kusiner som vi aldrig träffade. Mamma var däremot besatt av att träffa släkt och minst tre gånger per år åkte vi på släktträff. Hon hävdade alltid att man skulle träffa så många som möjligt under den tiden som man var i livet. Innan hade jag bara tyckt att det var tråkigt, men nu förstod jag vad hon menade, speciellt då hon kunde försvinna vilken dag som helst.

”Jag tar den här”, utbrast Charlie och väckte mig ut mina tankar, där jag satt på min säng, som för övrigt var överöst med mina vänners kläder. Charlie var iklädd en mörkt blå klänning med ljusare blåa ränder. Jag rynkade omärkt på näsan. Det var inget som jag någonsin skulle gå klädd i, men henne passade den. Charlie med de mörka ögonen och håret och den smala kroppen. Hon hade kunnat bli modell, om det inte varit för att hon inte ville.

”Ta du den”, sa jag och reste mig upp. Jag slätade ut den korta, gröna klänning jag bar och såg mig sedan i spegeln. Foxy hade häromdan övertalat mig till att tona mitt rödbruna hår ännu rödare, så det lyste nu mot min ljusa hy, men snyggt var det. Det passade ihop med klänningen och det enkla halsband jag fått av min avlidna farmor. Ett litet silverhjärta, inget komplicerat.

”Foxy, är du klar snart eller”, ropade Charlie och plockade med sina många sminkburkar efter den rätta. Hon tecknade åt mig att följa med henne till badrummet, vilket jag gjorde, trots att jag inte skulle sminka mig något. Det kändes bara för mycket.

I badrummet fann vi Foxy, som var i full färd med att lägga ett tjockt lager knallrosa läppstift på läpparna. Det matchade hennes klänning, som även den var knallrosa. Inte heller något som jag skulle vilja ha på mig, men alla hade ju sin egen smak. Jag kunde inte bestämma över andra bara för att de tyckte olika än mig.

Charlie trängde sig in i badrummet och började även hon sminka sig. Jag insåg att jag kanske var i vägen, så jag lämnade rummet för att hämta min väska. Min vanliga, slitna väska. Jag tänkte inte ha en sån där liten, löjlig kuvertväska. Jag menar, en axelväska var väl smartare? Den kunde man få undan lite, medan en kuvertväska var man tvungen att hålla i handen för att slippa tappa bort den.

”Jag är klar”, ropade Foxy från badrummet, som om jag inte skulle ha hört henne ändå. Badrummet låg precis bredvid mitt rum och jag hörde dem lätt genom vägen, något som alltid var jobbigt då någon befann sig där inne. Man hörde allt som hände…

”Då går vi väl då.” Charlie och Foxy kom in i rummet, även de för att hämta sina väskor, och jag kunde inte låta bli att le. De såg båda två ut att vara redo för en fest. Bredvid dem kände jag mig som en grå mus, men jag brydde mig inte speciellt mycket. Då jag inte kände festanordnaren, så borde det inte vara särskilt många andra där som jag kände. Tur det.

”Var är det någonstans, egentligen”, frågade jag medan vi drog på oss våra tjocka ytterkläder för att bege oss ut till bilen som väntade oss. Markus, Charlies pojkvän, var den som körde och man märkte att han började bli irriterad. Jag hörde hur han tutade där utanför.

”Det får du se”, sa Charlie och hon och Foxy utbytte en blick som jag inte kunde tolka. Vad var egentligen på gång? De betedde sig så mystiskt. Jag tyckte inte om det.

Den korta bit som var mellan bilen och huset kylde ner mig rejält. Jag hade ingen aning om hur kallt det var, men det verkade i alla fall vara under 2 minus.

Efter regnet veckan före, hade det nu blivit snöigt och kallt igen. Det kändes som om vintern aldrig ville släppa taget ordentligt. Den första snön hade kommit redan i oktober och om bara några veckor var det mars. Jag suckade. Trots att jag tyckte om snö, så längtade jag efter sommar och värme. Jag borde kanske flytta söderut tillsammans med fåglarna? Fast jag kunde ju inte flyga. Det var en viktig faktor om man ville hänga med ett gäng flyttfåglar till Afrika. Jag skulle säkert även bli tvungen att leva på fågelfrö eller vad flyttfåglarna nu åt.

”Ska du med eller?” Foxy såg på mig där hon satt sig i baksätet på bilen. Rodnande, både av kyla och av att jag var generad, hoppade jag in bredvid henne och slog igen dörren efter mig…

Markus bil rullade bara efter en kort stund upp på uppfarten till ett hus. Jag kände inte igen det direkt, men hade en känsla av att jag kunde ha varit där förut.

Ljus strålade ut från alla fönstren och jag kunde se siluetterna av människor som rörde sig där inne. Jag svalde. Nu gällde det. Nu var det dags att se om all förväntan jag byggt upp under veckan var tillräcklig eller om jag kanske skulle göra mig själv besviken.

Vi gick uppför den snötäckta trädgårdsgången, Markus och Charlie först, hand i hand, och sedan jag och Foxy, båda med händerna djupt nerkörda i fickorna på våra jackor.

Markus öppnade vant dörren och höll upp den för oss alla tre, trots att man såg på honom att han allra helst bara hade velat gå in i värmen. Jag gav honom ett tacksamt leende då jag passerade. Han log inte tillbaka.

Hallen var fylld av jackor och skor, huller om buller. Jag lyckades hitta en relativt tom plats på golvet. Här placerade jag mina saker, innan jag fortsatte in i huset för att lämna plats åt de andra. Jag hittade inte i huset, men följde ljudet av skratt, prat och musik. Det kom från vad som såg ut att vara vardagsrummet. Vardagsrummet som var pyntat pråligt med de senaste hitsen strömmande ut ur stereon. Vardagsrummet som hade en stor banderoll på väggen med texten ”Grattis på 17års dagen, Ulrik!”

Jag stelnade till i dörröppningen. Var det därför mina vänner inte velat berätta var vi skulle. De visste att jag inte skulle vilja följa med om jag visste att målet för festen var någon som jag inte talade med längre. Någon jag försökte glömma.

Jag vände mig hastigt om. Jag tänkte inte stanna här. Men Foxy och Charlie spärrade vägen.

”Släpp förbi mig”, fräste jag och blängde på dem. ”Ni kan inte mena allvar. Jag tänker inte stanna kvar här. Ni vet vad jag känner för honom.” Jag knyckte med huvudet bort mot banderollen.

”Cassie, lyssna på oss, bara för en sekund”, sa Charlie och såg bedjande på mig. Jag la armarna i kors över bröstet och stampade med foten i golvet som en liten unge.

”Hur kan ni ens tro att hans födelsedagsfest skulle kunna ändra på något?”, sa jag och höjde på ett ögonbryn. Jag såg säkert otroligt skum ut. ”Jag skulle bara förstöra den för honom. Snälla, låt mig gå.”

”Nej, Cassie. Lyssna nu.” Charlie drog ett djupt andetag och tog ett steg åt sidan för att släppa förbi en lång, kraftig kille. ”Vi ville bara ta med dig hit för att vi ville få ut dig någon gång. Du sitter alltid inne nu för tiden. Det är inte bra. Du behöver inte prata med Ulrik om du inte vill. Du behöver inte säga något. Bara du försöker ha roligt för en gångs skull.” Hon såg ledsen ut och jag förstod hur mycket de jobbat för min skull.

”Okej”, sa jag. ”Men jag har två villkor. Ett.” Jag höll upp ett finger framför dem. ”Jag tänker inte umgås med Ulrik överhuvudtaget. Om han kommer i närheten av mig sköter ni allt snacket. Två.” Jag vek upp ett nytt finger, så att det såg som om jag gjorde peace-tecknet. ”Jag stannar bara i två timmar, varken mer eller mindre. Förstått?” De nickade båda två. Jag log och tog tag i deras händer. ”Kom, nu har vi kul!”

Vi dansade en lång stund till musiken, som inte var i någons smak. Jag såg Ulrik på håll några gånger, men gömde mig varje gång för att han inte skulle få syn på mig. Jag kände mig som ett barn som lekte kurragömma med en förälder som inte hade en aning om det.

Men trots att jag höll mig ur vägen för honom, där han obekymrat gick runt och pratade med folk, så kunde jag inte låta bli att granska honom varje gång. Han såg lika bra ut som vanligt, iklädd sin gubbkeps, grå kavaj, jeans och vitt linne. Det var flera gånger jag kände en stor lust att springa fram till honom och krama om honom, be honom att bli min vän igen, om så bara för att få möta hans blick igen och se den glada glimt hans ögon bar nästan oavbrutet.

Två timmar gick fort, men trots att klockan sedan länge passerat nio, så begav jag mig inte hemåt. Nu när festen väl börjat, så ville jag inte gå hem. Jag hade för roligt.

Då det efter en lång stunds dansande med en okänd kille som oavbrutet försökt flirta med mig, bestämde jag mig för att det var dags att ta en paus. Jag tog mig ut i hallen och nappade åt mig skor och jacka ur sitt lilla hörn och begav mig sedan ut på den lilla balkongen, som låg öde i månskenet. Med skorna löst snörda på fötterna och jackan oknäppt, så att den gröna klänningen skymtade där under, lutade jag mig mot det kalla räcket och såg ut över den vita tomten. Jag kunde se skymten av en studsmatta i mörkret och några fruktträd, alla täckta med snö. Det såg ut som om de sov djupt. En sömn som ingen kunde väcka dem ur.

Trots kylan, frös jag inte. Jag var för varm av allt dansande och kylan var bara skön och svalkande för tillfället.

Jag riktade blicken upp mot natthimlen och började automatiskt räkna det stora antal stjärnor där uppe. Vid 100 började jag blanda ihop de jag redan räknat med de oräknade. Vid 200 hörde jag fotsteg i snön som täckte balkongens golv. Vid 300 hörde jag någon ställa sig bredvid mig vid räcket. Då tappade jag bort mig. Min nyfikenhet tog över. Jag ville veta vem det var.

”Hej.” Ulrik log tvekande mot mig. Jag svarade inte. Jag såg bara på honom där han stod en halvmeter ifrån mig. Av alla människor på jorden, så var det just han som kommit ut. Just den person som jag inte ville möta för tillfället.

”Hej”, mumlade jag tyst och vände bort blicken.

”Cassie”, sa han tyst och jag hörde hur han skruvade på sig. Snön knarrade under hans fotsulor. I ögonvrån såg jag hans andedräkt i form av små moln sväva upp i luften och försvinna. ”Cassie, jag är så ledsen för hur jag betedde mig mot dig. Efter att jag kysst dig, kunde jag inte få det hela ur huvudet. Att jag kanske förstört något mellan dig och din pojkvän.” Han uttalade ordet pojkvän med en lätt avund i rösten. Jag vände tillbaka blicken mot honom och såg att han höll sin blick fäst på de gnistrande stjärnorna. Jag passade på att granska honom i profil, likt den där lördagen för några veckor sedan, innan han såg på mig igen och jag tvingade mig själv att se bort.

”Jag vill inte höra dina ursäkter”, muttrade jag och såg ner på mina händer som började få en lätt blå ton av kylan, där de greppade hårt kring räcket.

”Snälla Cassie, låt mig tala till punkt.” Ulrik lät irriterad på rösten. Det var som jag förutspått. Jag hade nu officiellt förstört hans födelsedag 2011. Jag kände mig inte ett dugg duktig över detta.

”Var snabb.” Detta var det enda jag sa och så lågt att jag inte visste om han uppfattat det.

”Jag höll mig undan från dig för att jag inte ville göra allt värre än vad det redan var, men jag insåg i efterhand att det hela var ett misstag. Speciellt då jag nu inser hur elak jag var mot dig på bussen. Inget var ju egentligen ditt fel. Jag antar väl att jag var arg på mig själv, samtidigt som jag var ledsen för att du och din pojkvän hade gjort slut. Jag var ledsen för din skull.”

Jag såg på honom igen, rörd av hans ord.

”Jag visste inte”, viskade jag andlöst och mötte hans blick. Det pirrade till i maggropen på mig. Hur hade jag ens kunnat vara arg på honom? Allt de senaste veckorna var i grund och botten bara ett enda stort misstag. Det måste vara det.

”Det var allt jag ville säga.” Ulrik vände sig om för att gå, men jag hindrade honom genom att ta tag i hans arm.

”Jag menar fortfarande det jag sa om att jag tycker om dig”, sa jag tyst och jag kände hur han stelnade till. Långsamt vände han sig om och såg på mig.

”Jag med”, sa han och log mjukt. Han tog några steg tillbaka mot mig, så att vi stod ansikte mot ansikte. Jag kände där och då att det inte behövdes några fler förklaringar.

Ulrik placerade sin ena hand på mitt ryggslut, så att jag kom att komma närmare honom. Nästan samtidigt stäckte jag upp handen och kupade den kring hans nacke, så att han blev tvungen att böja ner huvudet mot mig.

Precis innan våra läppar mötes, viskade han lågt, likt vinden i gräset; ”Du passar i rött.” Jag kände hur mina kinder hettade, men för tillfället spelade det ingen roll. Allt jag brydde mig om var Ulrik.

När han kysste mig, exploderade allt. Alla arga, ledsna, irriterade känslor från de gångna veckorna upplöstes till fyrverkerier inom mig och jag slöt ögonen för att slippa se omvärlden. Jag ville bara känna. Känna hans kropp så nära min och värmen som strålade ut från den. Bara känna och aldrig vakna om detta var en dröm.

Då Ulriks läppar lämnade mina, slog jag upp ögonen och mötte hans blick. Han log och hans leende nådde verkligen ögonen. Hans ögon strålade.

”Grattis på födelsedagen”, viskade jag leende.

”Jag hade inte kunnat fira den på ett bättre sätt”, viskade han tillbaka. Allt kändes som det skulle igen. Allt var som bortblåst. Allt var bra. Jag var i paradiset.

”Vill du veta vad jag känner för att göra för tillfället?”, mumlade jag med ett retsamt leende på läpparna. Han höjde frågande på ett ögonbryn och log han också.

”Vad då?” Han tog ett steg bakåt och höll mina händer i sina. Trots att jag tidigare inte frusit, så kände jag hur huden knottrade sig på mina bara ben, men jag rörde inte en min.

”Dansa vals”, skrattade jag.

”Dansa vals?” Även han skrattade. ”Ska vi ta och göra det då?”

”Knäppgök”, sa jag med ett brett leende. ”Vi har ju ingen musik.”

”Knäppgök”, skrattade han och gav mig en hastig puss på pannan. ”Det har vi väll visst.” Han gjorde en gest mot huset, där en hip-hop låt spelades.

Jag skrattade och slog till honom löst på armen.

”Ja, man kan ju verkligen dansa vals till det där.”

”Så, vad väntar vi då på”, frågade han.

”Inget, egentligen. Kanske lite värme?” Jag drog händerna ur hans grepp och slog armarna kring mig själv. Just i det ögonblicket lutade han sig fram för att kyssa mig på nytt, till ljudet av en besvärad harkling.

”Um, Ulrik, kan du komma in en stund?” En kille som jag antog var Ulriks kompis stod i dörröppningen, uppenbart generad.

”Visst.” Ulrik satte på sig en min som visade att han var ledsen över att behöva gå, men jag bara log mot honom.

”Gå du.” Han nickade och följde sedan efter killen in.

Trots att jag frös ordentligt, lutade jag mig på nytt mot räcket och började räkna stjärnorna med ett fånigt leende på läpparna. Efter att ha fått börja om fem gånger, gick jag in.