2011

Jag fumlade med min mobil och svor till när jag tappade den. Jag förstod mig inte på den och att jag tappat den rakt ner i en vattenpöl på den stenklädda gatan gjorde inte det hela bättre. Nu skulle jag vara tvungen att skrapa ihop pengar till lagning också. Eller så skulle jag kanske kunna byta den mot en ny.

Jag böjde mig ner och plockade upp den. Till min förvåning hade den högteknologiska telefonen klarat sig med en liten repa på det blåa skalet och det faktum att den blivit rejält blöt. Men funkade gjorde den fortfarande.

Bättre till mods, släppte jag ner den i fickan på min svarta yllekappa och min vänstra hand gjorde den strax sällskap, medan min högra hand fick hela sitt fickutrymme för sig själv. Lyckliga hand. Den slapp bli blöt.

Jag började gå och kryssade fram mellan trötta vuxna. Deras ansikten var slitna och allvarliga. De enda leenden som syntes var från de yngre, speciellt från den lilla grupp dagisbarn som skuttade genom vattenpölarna och skrapade upp den lilla snö de kunde hitta till snöbollar. De var för söta för att man inte skulle kunna le. Men tydligen så verkade de flesta vuxna vara immuna mot söthet. De brydde sig i vilket fall som helst inte.

Jag höll blicken fäst på marken framför mina fötter. Kände inte för att se på alla dessa trista ansikten runt mig. Fast egentligen var det bättre att se på tristess, än inte se sig för. För det var vad jag gjorde. Jag såg mig inte för. Jag krockade med någon som kom i motsatt riktning.

”Förlåt”, sa jag och såg upp. Drog händerna ur fickorna och försökte låta bli att rysa när den kalla luften slog emot dem. Fast den vänstra var ju egentligen redan blöt, men det hörde inte till saken.

”Det är okej.” Killen framför mig log. Han verkade vagt bekant, men jag kunde inte placera honom i något sammanhang.

”Så bra.” Jag log tillbaka, innan jag började gå igen. Jag behövde en kopp varm choklad innan jag åkte hem.

”Hallå, vänta lite.” Killen som jag krockat med slöt upp vid min sida och grep tag i min hand för att få mig att stanna till. Han var några centimeter längre än jag, men det var lite svårt att bedöma, i och med att han bar en brungrå, gammaldags, keps ovanpå sitt blonda hår.

”Du, jag har lite bråttom”, sa jag urskuldande och drog min hand ur hans grepp. ”Jag har en buss att passa.”

”Men jag känner igen dig någonstans ifrån.” Killen följde efter mig när jag började gå igen. En lätt panikkänsla letade sig upp i mitt bröst. Han betedde sig som en stalker. Eller pedofil. Fast han såg på sin höjd ut att vara 16 eller 17. Man började väl inte förfölja folk i den åldern, eller?

”Så trevligt”, mumlade jag och snabbade på mina steg. Ville få honom att förstå att han skulle sluta följa efter mig. ”Men jag tror inte du känner mig.”

”Jo, det gör jag visst”, sa killen triumferande med sin göteborgsdialekt. ”Det är Cassie, eller hur?”

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första delen av själva historien. Nå, vem tror ni killen är, om ni inte redan vet? :) Kommentera gärna och ge lite konstruktiv kritik! Förresten, vad skulle ni säga om att lägga till lite bilder som beskriver varje inlägg? Jag kan lägga ut dem en stund innan, så att ni kan gissa lite vad som ska hända.

Ha de gött!

Erica