Ulriks perspektiv

Jag väcktes samma morgon av Konrad, som skuttade in i mitt rum och slickade mig i ansiktet med sin våta tunga. Han gav sig inte förrän jag stigit upp, tagit på mig och följt honom ner till hallen för att ta honom på en promenad.

Påbyltad med varma kläder och Konrads koppel i ena handen, begav jag mig ut i den tjocka snön. Jag var nästan glad att Konrad väckt mig tidigt, trots att jag inte var någon morgonmänniska. Det var skönt att gå där. Solen hade gått upp för några timmar sedan, men trots det var knappt en själ ute. Det märktes att det var söndag.

Omedvetet slog jag in på samma väg som jag alltid tagit till skolan under de veckor jag bott hos mor min. Konrad traskade på framför mig och nosade i snön och uträttade sina behov.

Jag tänkte egentligen inte så speciellt mycket på vad jag gjorde. Mina fötter rörde sig per automatik. Jag behövde inte tänka på dem. Jag var för hemtam med vägen.

Istället tänkte jag på Cassie. Trots att jag bestämt att jag från och med nu skulle låta henne vara ifred, så kunde jag inte låta bli att tänka på henne och hennes fina nötbruna ögon. Trots att vi hade träffats igen efter nio månader för bara två dagar sedan, så kändes det som om jag alltid varit med henne. Jag saknade henne. Jag kunde inte förneka det mer.

Jag sparkade till en snöklump med min kängklädda fot och suckade irriterat. Varför var hon tvungen att ha en pojkvän, så att jag blev tvungen att hålla mig ur vägen? Jag tyckte om henne, säkert mer än den där Jasper. Hon hade ju knappt sagt ett ord om honom. I alla fall inga snälla ord.

Jag insåg snabbt att jag var orättvis mot henne. Bara för att hon inte pratade om sin pojkvän, så betydde det inte att hon inte tyckte om honom. De var säkert inte ett dugg olyckliga. Det var bara jag som inbillade mig.

En rörelse i ett fönster, fick mig att stanna till. Konrad satte sig ner vid mina fötter med den långa tungan hängande ut ur munnen.

Tre tjejer satt i vad som såg ut som ett kök, var det som fångat min blick. Jag förstod inte till en början varför jag ens brydde mig om vad de gjorde där. Jag kände dem säkert inte ens.

Så fel jag hade. Då jag fortsatte se på dem, fann jag att den vars kinder var fläckade med glänsande tårar, inte kunde vara någon annan än Cassie. Jag suckade. Var hon tvungen att dyka upp just som jag valt att jag inte ville se henne igen?

Som en förlamad som lärde sig gå, tog jag några stela steg framåt. Jag ville inte stanna kvar där. Jag ville inte se hennes vackra ansikte, trots att tanken på vad som fått henne att gråta störde mig. Hade något hänt henne? Eller hade något hänt med hennes mamma? Jag svalde hårt. Hon hade ju berättat om sin mammas sjukdom. Jag var glad över att hennes vänner varit där. Trots att jag gärna hade velat krama om henne, säga att allt skulle bli bra, så kunde jag inte. Jag skulle inte krångla till hennes liv mer.

Med den tanken i huvudet, började jag bege mig hemåt.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Absolut inte långt, jag vet. Men detta är bara första biten av del nio. En ytterligare kommer komma. Troligtvis får detta bli imorgon. Men om jag (och ni) har tur, så har jag kanske kunnat skriva klart nummer två ikväll. Men förvänta er inget! Jag hoppas att ni alla mår bra, bättre än mig i alla fall <3 Ha de gött!