Med en äldre man bakom mig och Ulrik framför mig, steg jag på bussen och stämplade busskortet.

Jag förväntade mig att Ulrik skulle gå och sätta sig och demonstrativt visa att han inte ville umgås med mig nu när vi satt på bussen, men till min förvåning stod han kvar och väntade på mig. Han såg till så att jag fick en plats bredvid honom och verkade fundera grundligt på något. Jag förstod vad det var, då han tog till orda.

”Vad är problemet”, frågade han och log undrande. ”Jag förstår att du inte vill berätta för mig om din mamma, men du verkar ju helt uppriven över att jag tog upp ämnet.”

Jag suckade och drog undan några hårslingor ur ansiktet. Han var värd en förklaring, trots att jag egentligen inte kände honom så bra.

”Ulrik, jag är ledsen. Verkligen ledsen.” Jag berömde tyst mig själv för hur kreativ jag var med hur jag uttryckte mig och fortsatte sedan: ”Jag visste bara inte hur jag skulle berätta för dig om min mamma. Jag har knappt berättat det för någon, förutom min pojkvän.” Sådär, nu var det sagt. Nu visste han att jag hade en pojkvän. Jag förbannade mig själv för att jag inte berättat det tidigare, men förbannandet kom av sig då jag såg Ulriks oroade ansiktsuttryck.

Utan att egentligen veta varför, grep jag tag i hans hand och kramade den mjukt. På något vis kändes det lättare att säga det jag ville säga om jag höll honom i handen. Jag brukade alltid hålla Jasper i handen när jag berättade något jobbigt, så trots att det var fel, så var det lättare.

”Min mamma är svårt sjuk. Hon klarar av allt vardagligt, så som att jobba och laga mat och liknande, men läkarna har sagt att hon när som helst kan kollapsa. De har beräknat att hon kanske inte kommer leva särskilt länge till.” Jag drog ett djupt, darrande andetag och lät blicken söka av bussen. En tjej som verkade vara några år yngre än mig satt och såg intresserat på mig och Ulrik. Jag önskade att hon ville sluta, men jag visste att jag faktiskt satt bredvid Sveriges nya stjärnskott. Jag höll honom faktiskt i handen, något som lätt kunde tas på fel sätt av ett fan eller folk runt omkring.

”Jag beklagar.” Ulrik log och kramade min hand.

Tjejen en bit bort hade febrilt börjat knappa på sin mobil, medan hon då och då slängde blickar åt mitt och Ulriks håll. Sättet hon såg på oss fick mig att känna mig obehaglig till mods.

”Så farligt är det inte”, mumlade jag tyst och höll kvar tjejens gestalt i ögonvrån. ”Hon har börjat bli lite bättre. Men de vet fortfarande inte om hon överlever till jul.”

”Du får hälsa henne från mig.” Ulrik log på nytt och rynkade sedan lätt pannan. Han verkade också ha fått syn på tjejen med mobilen. Om hon fick syn på att vi höll varandra i handen, så skulle en bild på det snart vara ute överallt.

”Det ska jag göra.” Jag släppte hans hand och slängde på nytt en blick åt tjejens håll. Hon verkade inte ha märkt den plötsliga rörelsen från vårt håll, då vi båda ryckt tillbaka händerna i en nästan identisk rörelse. Jag andades lättat ut. Om hon trott något om oss, hade det kanske förstört en hel del för Ulrik. Jag ville inte vara anledningen till det. Det skulle ha varit alldeles för genant. Jag skulle inte stå ut med att se honom igen, om jag varit anledningen till att delar av hans karriär skulle bli förstörd. Fast jag visste ju inte om jag skulle träffa honom igen. Han var kanske för upptagen.

Jag slängde en blick framåt i bussen. Två hållplatser kvar till att jag skulle gå av. Jag förstod inte att tiden hade gått så snabbt. Det kändes som om jag just stigit på bussen.

”Var ska du av?” Ulriks röst bredvid mig fick mig att rycka till.

”Hm, alldeles snart.” Jag slängde iväg ett hastigt leende åt hans håll och såg sedan ut genom fönstret. Det snöade.

Stora, vita flingor singlade ner. Trots att bussen rörde sig snabbt, så kunde jag se att de la sig på marken. Ytterligare snö, alltså. Att det var januari spelade ingen roll. Att det snöade på nytt var egentligen huvudsaken.

Jag slängde på nytt en blick framåt i bussen och sträckte sedan fram handen för att trycka på stoppknappen. Mitt pekfinger tryckte in den stora, röda knappen och ett högt pling hördes.

”Ja, men vi ses väl.” Jag log mot Ulrik och reste mig upp, då bussen började sakta av.

”Cass, vänta.” Ulrik reste sig hastigt upp och sträckte fram sin mobil av samma märke som min. ”Ge mig åtminstone ditt mobilnummer innan du går.” Han log snett. ”Så att det inte går nio månader till nästa gång.” Han blinkade och jag tog hastigt mobilen ur hans hand och matade in mitt nummer, stressad av faktumet att bussen skulle stanna vilken sekund som helst.

”Då ses vi väl.” Jag tryckte mobilen i hans hand och nickade sedan hastigt till avsked, innan jag skyndade mig av bussen. Knappt hade mina svarta kängor snuddat vid den nyfallna snön, innan dörrarna slog igen bakom mig och bussen begav sig av igen. Busschauffören verkade inte ha något tålamod alls.

Då bussen försvunnit bort i snöfallet, kändes tystnaden nästan öronbedövande. Bara mina fotsteg i den vita snön hördes. Knirr, knarr, knirr, knarr… Det var nästan på att man blev tokig på oljudet.

Busshållplatsen låg inte särskilt långt från den vita tvåplansvilla jag bodde i. Trots att jag tidigare hade beslutat mig för att ta mig hem så fort som möjligt för att Desi skulle slippa vänta på mig i evigheters evighet ute i det kalla vädret, så hade jag numera ingen större brådska. Jag gick lugnt och stilla, i ett försök att få tankarna att lägga sig. Inom loppet av två timmar hade jag fått tillbaka en gammal kompis och låtit mina gamla känslor vakna till liv. Jag hade intalat mig då förra våren att nu var Ulrik-kapitlet avslutat. Jag hade tyckt om honom under högstadietiden, men det hade aldrig blivit något allvarligt utav det hela. Jag hade aldrig fått reda på om han tyckte om mig tillbaka och då nian avslutats och vi sökt oss åt varsitt håll, så hade jag trott att jag inte skulle behöva känna något för honom längre. Jag låste in känslorna och hade fram till nu trott att de var borta totalt. Då de nu återvände med full kraft, kunde jag inte låta bli att skämmas. Att jag ens vågade känna som jag gjorde när jag hade en så fin pojkvän som Jasper. Det var ett svek mot honom.

Med en tung suck och ett bestämt uttryck i ansiktet tryckte jag, med viss svårighet, undan känslorna för Ulrik och riktade istället in tankarna på vad som väntade på mig hemma. Min familj var viktigare än en pojke. Fast i och för sig hade inte alla pojkar hans blonda hår, blå-gröna ögon och… Nej! Jag fick inte! Jag hade Jasper, jag var nöjd med vad jag hade.

Med tunga, bestämda och irriterade steg, stampade jag uppför den snötäckta gången. Desi var inte där och när jag kände på dörren var den upplåst. Antingen hade någon kommit och släppt in henne, eller så hade hon hittat sin nyckel. Jag suckade. Min syster var alltid lika velig.

”Hallå, jag är hemma”, ropade jag med hög röst. Jag snörde upp skorna till ljudet av Desis vanliga, höga musik- Justin Bieber för tillfället –och väntade på att någon skulle hälsa tillbaka. Inget svar kom.

Jag suckade på nytt och hängde upp jackan på en krok och tog väskan i ena handen. Vilket välkomnande man fick efter att ha skyndat sig något oerhört. Om Desi inte hade ringt så hade jag kanske kunnat tillbringa en lite längre stund med Ulrik. Nu hade jag istället fått springa på första bästa buss och sedan sprungit av igen, knappt utan att säga hej då. Jag hoppades på att Ulrik inte tagit alltför illa upp. Han visste ju nu vad det hela handlade om och jag gissade på att han skulle ha gjort samma sak om det gällt hans familj. Eller, förresten, jag visste ju inte. Jag visste knappt något om vem han blivit utanför tidningar och tv.

Jag greppade ett äpple ur fruktskålen i köket och tog trappan upp till mitt rum, två steg i taget. Jag hade så otroligt mycket läxor, trots att det snart var helg. Jag hade knappt tid över till nåt annat än skolan nu för tiden.

Efter att jag hade lämnat väskan och äpplet på mitt skrivbord, så begav jag mig till rummet bredvid. Desis rum.

Med en lätt knackning som förvarning, sköt jag sedan upp dörren. Desi, som inte verkade ha märkt att jag stigit in i rummet, satt och nynnade högt och falskt i takt till Justin- låten som spelades. Bredvid henne på golvet satt Jasper, med ett lätt uttryck av illamående i sitt smala ansikte. Jag stegade fram till stereon och stängde med en lätt knapptryckning av skivan.

”Men hallå!” Desi såg irriterat på mig. ”Jag lyssnade faktiskt på det där.” Jag suckade och la armarna i kors över bröstet.

”Du vet, det är inte särskilt kul att först stressa hem och sedan få reda på att inget är fel. Du kunde väl ringt.” Desi såg oförstående på mig några sekunder, innan hon bleknade. Fräknarna på hennes kinder riktigt lyste mot hennes hy och blonda hår.

”Förlåt.” Hon såg skamset på mig. ”Jag ringde Jasper och sen så ringde mamma mig och berättade att hon satt fast i bilköer. Jag glömde helt av att jag skulle ringa dig.”

Jag kände hur mitt ansiktsuttryck mjuknade och jag log mot henne.

”Det är ingen fara. Jag blev bara lite irriterad då jag träffade en gammal vän.” Jag slängde en hastig blick åt Jaspers håll. Jag visste att han inte tyckte om att jag träffade andra killar, vilket ibland gjorde vårt förhållande svårt. Han var lite av ett kontrollfreak.

”Åh, vem då?” Desis vanliga nyfikenhet kom upp till ytan och hon spärrade upp sina gröna ögon.

”Ulrik, du vet.” Jag bet mig nervöst i läppen, rädd för Jaspers reaktion.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 4 blev inte riktigt så lång som jag tänkt mig :( Tyvärr hände något med dokumentet igår, så allt det nya jag hade skrivit hade totalt försvunnit. Jag ska försöka skriva lite mer imorgon, så kan ni få fortsättningen på detta, då det inte är helt klart!

Ha en god jul!

Erica