Morgonen därpå då jag steg upp, hade känslorna från kvällen före fördubblats. Jag visste knappt ut eller in.

Man märkte även på min resterande familj att alla var mycket mer nervösa än tidigare. Mamma var blek i ansiktet och Desi sa knappt ett ord. Det var otroligt ovanligt för henne. Hon var aldrig tyst. Aldrig.

Pappa satt och läste om tidningen så många gånger i rad att det var ett under att han inte kunde den utantill. Det var ett dåligt tecken att han var så ofokuserad.

Jag satt även jag tyst. Jag kunde knappt få i mig någon frukost, då det kändes som om någon tryckt ner en sten i halsen på mig så att jag inte kunde svälja. Jag hoppades fortfarande att allt skulle spolas förbi, så att jag kunde fortsätta mitt liv utan bekymmer.

”Är ni klara?” Pappa hade efter att ha läst tidningen för femtonde gången, insett sitt misstag och lagt den ifrån sig. Mamma nickade stelt och reste sig tillsammans med pappa för att bege sig ut till hallen. Jag mötte Desis blick och klämde fram ett ansträngt leende.

”Det kommer bli bra”, mumlade jag och kramade min mobil i handen, då även vi reste oss från bordet.

”Tror du det?” Jag såg att hennes ögon var tårfyllda. Jag nickade. Jag ville ge henne hopp, trots att mitt eget började lämna mig. Jag vill i alla fall att min lillasyster skulle må bra. Jag ville att hon skulle må bättre än mig vid ett sånt här tillfälle.

Jag och Desi drog på oss skor och jackor och följde våra föräldrar ut till bilen. Jag kände mobilen vibrera till i fickan och drog upp den då bilen svängde ut från uppfarten. Det var ett sms från Ulrik.

Halloj!

Jag hoppas att allt går bra på sjukhuset för er. Jag tänker på dig!

/Ulrik

Jag svalde. Jag önskade att han kunnat följa med, men visste att detta var en familjegrej. Mina föräldrar skulle inte tycka att det passade. De ville hålla vad som hände på sjukhuset för sig själva, trots att jag och Desi fick lov att berätta om det för våra närmsta vänner efteråt. De visste att vi behövde stödet om något jobbigt hände, så de bad oss aldrig att hålla det hela hemligt.

Jag övervägde ett tag att knappa in ett svar till Ulrik, men då vi kom allt närmare sjukhuset, kändes det som om mina hjärnceller långsamt slutade fungera.

Då vi steg ur bilen utanför sjukhuset, hade ett kallt regn börjat falla. Jag körde ner händerna i fickorna medan vi gick och såg upp mot sjukhusets olycksbådande byggnad. Jag hade aldrig tyckt om sjukhus. Det var något med atmosfären. Det fick mig att må dåligt.

Mina föräldrar gick först, hand i hand. Jag visste att pappa inte skulle klara att förlora mamma. De var för tajta för att kunna leva utan varandra.

Efter att vi blivit visade in i ett rum, började väntan. Trots att vi säkert bara satt där i ett par minuter, så kändes det som flera timmar. Jag kämpade hela tiden för att inte börja gråta och sticka därifrån. Jag ville få veta resultatet så fort som möjligt.

Vid ljudet av en mansröst, såg jag upp från mina sammanknäppta händer och bet mig hårt i läppen för att inte skrika åt läkaren som kommit in i rummet att han skulle rappa på, så att vi kunde få gå och komma tillbaka till vårt vanliga liv utan oro.

”God dag, jag är Doktor Watson.” Läkaren log ett bländande leende mot oss och jag fick lust att ge honom en smocka. Hur kunde han le när min mammas öde låg i hans händer? Hur kunde han vara så okänslig?

Han skakade han med oss alla fyra och slog sig sedan ner bakom sitt skrivbord och såg allvarligt på oss. Han höll en skrivskiva i handen, som jag antog var mammas journal, och snurrade en penna mellan fingrarna på andra handen.

”Tyvärr så har jag både goda och dåliga nyheter. De goda är att du inte kommer behöva opereras, Charlene.” Mammas ansikte lystes upp av ett leende och hon kramade pappas hand. ”De dåliga är att cancern kan finnas hos dina döttrar. Den är ärftlig” Jag stirrade på honom. Vad pratade han om?

”Vad menar du”, frågade jag hest och kände Desis oroliga blick på mig. ”Kan jag och Desi ha cancer?” Läkaren nickade.

”Vi kommer behöva ta prover på er båda för att se om ni har den.” Han reste sig upp och gjorde en gest mot dörren. ”Skulle ni kunna följa med här.”

En chockad tystnad förföljde oss då vi tog hissen upp till nästa våning för provtagning. Jag kunde nästan höra tankarna som for runt i allas huvuden. Alla frågor som skulle besvaras.

Jag och Desi fick sätta oss, en i taget, i en stol och en sjuksköterska tog ett stort antal prover på oss. Det kändes ovant att det var vi som de tog prov på, istället för mamma. Det var alltid hon som suttit i stolen, inte vi.

Efter provtagningen, fick vi spendera en ytterligare halvtimme med att lyssna på läkarens svammel kring vad det skulle innebära om vi verkligen var sjuka. Detta skrämde mig, så den mesta tiden satt jag och försökte inte lyssna. Men vissa saker slank ändå in och mitt huvud surrade då vi lämnade sjukhuset.

Regnet hade ökat i styrka och det dröjde inte speciellt länge innan jag var genomblöt. Min familj hade redan satt sig i bilen, men jag hade bett dem om att få vara ifred en kort stund. Jag behövde tänka och ingen skulle märka att jag grät om jag var blöt.

”Cassie, är allt okej?” Rösten fick mig att hastigt vända mig om. Där stod han, även han genomvåt.

”Ulrik, vad gör du här?”, fick jag fram och mötte hans blick.

”Jag tänkte att du kanske behövde lite support.” Han tog några steg framåt och sträckte ut armarna. Jag tog de få steg som krävdes mot honom och lät honom sluta in mig i sin famn.

”Ulrik”, viskade jag och försökte hålla tillbaka tårarna. ”Jag har kanske cancer.” Jag kände hur han stelnade till.

”Allt kommer bli bra”, mumlade han i mitt öra, trots att jag hörde på hans röst att han inte var helt säker. Men jag klandrade honom inte. Han hade all rätt att vara osäker. Han kunde inte ge mig ett rakt svar utan att riskera att ljuga. Men jag var glad att han i alla fall försökte hålla mitt humör uppe.

----------------------------------------------------------------------------------------

Här har ni del 14! Inte så speciellt lång, men jag tyckte att jag fick till den i alla fall. Vad tycker ni? Ska vi säga såhär: Om jag får tio kommentarer på den här delen från olika ip-adresser, så kommer det komma en till del ikväll! Vad tror ni? :)

Ha de gött!

Erica