Sättet som han sa mitt namn på fick mina minnen att vakna till liv. Jag kände faktiskt honom också. Jag visste mycket väl vem han var.

”Ulrik?” Min röst bröts när jag stannade till och mötte hans blick när han nickade. Han log stort och såg något tafatt på mig. ”Det var inte igår.” Tystnaden som vilat kändes tryckande. Jag hade känt mig tvungen att säga något. Han var en vän. Någon som jag tyckt mycket om. Han var Ulrik. Fast utan sina stickade mössor.

”Det var det verkligen inte.” Ulrik log igen, innan han oväntat slog armarna om mig och gav mig en stor kram. Jag kramade honom tillbaka, glad över att han brutit isen.

Allt kändes plötsligt bekant igen. Som om ingen tid gått överhuvudtaget sedan vi slutat nian.

”Du, jag menade verkligen det där med att jag måste med bussen”, sa jag när vi drog oss ifrån varandra. Både han och jag verkade uppenbart generade.

”Jag ska också med bussen”, sa Ulrik och började gå åt det håll busscentralen låg. Han verkade kunna vägen utantill.

”Jag ska bara köpa något varmt att dricka”, sa jag och blåste på mina kalla händer. Ulrik nickade och styrde istället stegen mot ett litet café. Doften som slog emot mig när han öppnade dörren var underbar. En blandning mellan kaffe och söta kakor. Jag drog flera djupa andetag och kände hur värmen återvände, medan vi stod i den korta kön.

”Så, vilken linje går du på”, frågade Ulrik och såg på mig. Hans blåa ögon granskade mig noggrant, något som gjorde mig lätt nervös igen.

”En fotolinje här i stan”, sa jag och drog upp plånboken ur fickan. ”Själv då?”

”Är inte det uppenbart”, frågade Ulrik med ett skratt och drog undan sin blonda lugg ur ögonen. ”Musik såklart.” Jag log och nickade.

”Vad får det lov att vara?” Vi hade nu kommit fram till kassan och tjejen bakom disken såg uppenbart uttråkad ut.

”En varm choklad”, sa jag och slängde en blick åt Ulriks håll för att se om han ville ha något.

”Att ta med eller dricka här”, sa tjejen med trött röst.

”Att ta med”, sa jag och lutade mig lätt mot disken.

”Och jag tar en kaffe”, sa Ulrik. ”Att ta med.” Även han lutade sig mot disken bredvid mig.

”Okej. Det blir 26 spänn.” Tjejen knappade in något på kassaapparaten.

”Varsågod.” Innan jag hann dra upp min plånbok ur fickan, hade Ulrik redan betalat.

”Tack, nu blir jag skyldig dig pengar”, sa jag med en låtsat irriterad suck och tog emot min mugg med varm choklad.

”Men då får du ju en anledning att träffa mig igen”, sa Ulrik och höll upp cafédörren åt mig. ”Det behöver inte dröja nio månader till nästa gång.”

”Du är dig lik”, skrattade jag och värmde händerna på min mugg medan vi gick.

”Du med. Fast du har blivit längre.” Han bet sig i läppen och rättade till den brungråa kepsen. ”Hur lång är du nu egentligen?”

”Runt 170 cm”, sa jag och drog upp min fortfarande blöta mobil ur fickan. Hans fråga förbryllade mig. Det var ingen fråga som var särskilt vanlig i ett sådant här sammanhang.

”Några centimeter kortare än jag, alltså.” Han skrattade till och tog en klunk av sitt kaffe. ”Förlåt, jag borde kanske inte ha frågat.” Han mötte min blick med sitt vanliga, stora, leende på läpparna.

”Det är okej”, sa jag och stannade till. Vi hade kommit fram till Nordstan. I vanliga fall brukade jag undvika att gå igenom köpcentret, men jag hade varit för uppslukad av Ulrik, för att hinna välja en annan väg. Nu var jag tvungen att gå därigenom för att hinna med bussen hem till Kungsbacka.

”Vad är det?” Ulrik hade vänt sig mot mig, när han märkt att jag inte fortsatt gå. Han hade en lätt orolig glimt i sina blåa ögon.

”Jag gillar inte Nordstan”, mumlade jag och vände bort blicken från honom. ”Jag avskyr köpcentrum och allt folk. Det får mig att känna mig otrygg.”

Ulrik tog de få stegen tillbaka mot mig och tog min fria hand i sin.

”Det är lugnt”, sa han vänligt och jag såg upp så att jag kunde möta hans blick. ”Jag skyddar dig mot alla pedofiler och alkoholister.” Han log och började gå igen. Fortfarande med min hand i sin.

Jag granskade honom medan vi gick, sida vid sida. Han såg inte ut att kunna skydda någon, knappt ens sig själv. Han var lång och smal, så smal att jag blev lätt orolig för hans matvanor. Han såg ut som någon som åt alltför lite, men fortfarande tillräckligt mycket för att må bra. Men vad visste jag? Han kanske såg ut sådan av naturen.

”Bra skydd”, sa jag tyst och sneglade på honom under min lätt röda lugg. ”Ingen har hoppat på mig än.”

”Så bra”, sa Ulrik och kramade min hand. ”Jag måste se mer skrämmande ut än vad jag trodde.”

”Eller så blev de rädda för att du skulle ha en massa säkerhetsvakter efter dig. Jag menar, du är ju en kändis.” Jag visste ju såklart vad han sysslade med, men jag hade inte kopplat ihop det med min gamla kompis. Att se honom överallt i tidningar gjorde att man inte trodde att det var han.

”Oh nej, så seriöst är det inte än”, sa Ulrik och släppte mjukt min hand när vi kom ut i friska luften igen. ”Jag är min egen säkerhetsvakt för det mesta.”

”Vad då, är du utklädd till Stålmannen under dina vanliga kläder”, frågade jag med ett skratt och släppte min numera tomma mugg i en papperskorg. Ulrik följde mitt exempel, innan han leende skakade på huvudet.

”Kanske det, kanske. Men det kommer du inte få reda på. Då avslöjar jag ju min hemliga identitet.” Han slog, låtsat förskräckt, ena handen för munnen och skrattade sedan till.

”Nu är den redan avslöjad”, sa jag och skrattade till igen. Jag mötte som hastigast hans blick och såg sedan bort igen. Jag ville inte att han skulle se att mina kinder blivit lätt röda. Inte bara av kyla, den här gången.

”Förbaskat också”, muttrade Ulrik, medan hans ögon glittrade okynnigt. ”Men du får inte tala om det för någon.”

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här kom del två :) Har ni några idéer på vad som skulle kunna hända senare? Just nu har jag ca. 9 sidor färdigskrivet, men det går ju alltid att lägga till och ta bort.

Ha de gött!

Erica