Jag sov knappt en blund under natten, men trots detta var jag pigg nästa morgon. Mina föräldrar bara skrattade åt mig, då jag kom studsande nerför trappan. Det kändes som om alla problem var bortblåsta, bara över en natt. Jag hade tryckt undan allt som gjorde mig ledsen. Jag skulle inte bry mig om det under helgen. Jag skulle inte tänka, bara njuta. Bara låta allt flyta på.

”Ha det så bra idag.” Mamma log mot mig, då jag hängde väskan över axeln och drog ner mössan över öronen.

”Det ska jag”, sa jag med ett leende. ”Sista dagen innan fredag, skulle det kunna vara annat än bra?” Hon skrattade och kramade om mig.

”Vi ses ikväll!” Jag höjde handen till avsked mot henne och lämnade sedan huset.

Snön hade äntligen börjat smälta bort och gatorna var täckta av snöslask. Det dröjde inte länge innan mina kängor var täckta av snö, men så länge de inte läckte, så var jag nöjd.

När jag kom fram till busshållplatsen, fann jag Ulrik väntande på mig. Jag log brett mot honom.

”Vad gör du här”, frågade jag och höjde på ögonbrynen mot honom. Han brukade alltid gå på en eller flera hållplatser före mig, beroende på vilken av sina föräldrar han befann sig hos.

”Inget hej idag, alltså”, skrattade han och la armen kring mina axlar. ”Får jag inte ta bussen från samma busshållplats som dig, kanske? Är det din privata?”

”Det kanske det är”, sa jag och kramade om honom. ”Men du kan få dela den med mig idag.”

”Vad snäll du är. Men nu ska jag ta och lämna din privata busshållplats, för nu kommer bussen.” Han befriade sig ur min famn och steg på bussen, tätt följd av mig.

En ytterligare person hade följt oss på bussen och då jag och Ulrik slog oss ner på varsin plats, märkte jag hur denna någon, en tjej, såg nyfiket på oss båda. Jag antog att hon var ett fan av Ulrik eller bara intresserad av vem han var. Jag visste att han upptäcktes mer och mer för varje dag. Jag var glad för hans skull, trots att detta betydde att vi fick hålla ”oss” hemligt. Ulrik verkade inte bry sig så speciellt mycket, men jag avskydde att få för mycket uppmärksamhet. Jag var glad över att han hade lyssnat på mig när jag sagt att jag inte ville att någon skulle veta vem jag var. För de som frågade var jag bara en vän. Inget mer.

Medan jag satt där, såg på medan Ulrik försökte trassla upp sina hörlurar, kom jag och tänka på att ingen av oss ens bekräftat att vi var tillsammans, om vi nu var det. Det var som om vi bara tog det som en självklarhet. Ingen av oss verkade överhuvudtaget vilja fråga. Det kändes nästan lite vemodigt, som om det inte var på riktigt.

Men samtidigt visste jag att jag inte borde grubbla. Det var så jag skulle förstöra det hela. Igen.

Det var faktiskt inget jag ville. Förstöra allt med Ulrik också.

”Har du somnat, eller?” Ulrik hade tillslut lyckats trassla upp sina hörlurar och höll nu fram den ena mot mig.

”Faktiskt inte. Jag hade säkert gjort det om du inte fixat dina hörlurar.” Jag log brett mot honom och tog emot hörluren. Han log tillbaka och lutade sig fram för att kyssa mig. Jag hindrade honom med att sätta fingret framför hans läppar. ”Tänk på var vi är”, mumlade jag och blinkade mot honom.

”Jag vet. Du gör det här svårt, ju.” Han såg nedslagen ut. Jag skrattade bara åt honom och boxade till honom på armen.

”Det är tyvärr så det är.” Jag tog hans mobil ur handen på honom och började bläddra igenom hans musikbibliotek. Han muttrade lite över det, men gjorde egentligen inget åt det, speciellt som jag satte på Coldplay. Han verkade inte hitta något skäl till att klaga.

Så där satt vi, han och jag. Ett ganska udda par om jag fick bestämma.

Han med sitt blonda hår och blå-gröna ögon, frisk som en nötkärna med hela sin framtid framför sig.

Jag med rött hår och bruna ögon, med en dom som vilade tung på mina axlar. Så olika, men samtidigt lika på några få sätt. Jag kunde knappt förstå hur ett förhållande mellan oss skulle kunna bestå under en längre period. Speciellt eftersom jag inte var ärlig mot honom.

Då vi steg av bussen på exakt samma gata som vi alltid steg av på, var det nästan att jag berättade allt. Ulrik kramade om mig, som alltid, och viskade mjukt i mitt öra hur glad han var över att ha mig i sitt liv. Jag kände mig så otroligt skyldig. Varför var jag en sån idiot?

Men innan jag ens hunnit bestämma mig ordentligt, hade han gett mig en hastig puss på kinden och försvunnit bort i snöslasket. Långsamt, som om jag gick genom vatten, började jag röra mig åt andra hållet.

Under dagen betedde jag mig som om jag var under trans. Jag lyssnade knappt på vad mina vänner eller lärarna sa och jag märkte knappt hur irriterade de blev. Jag tänkte bara över helgen som skulle komma. Jag visste inte hur många gånger jag gick igenom min packlista i huvudet. Jag bara gjorde det, om och om igen, utan avbrott.

Men det som jag tänkte mest på, var cancern. Jag velade hela tiden mellan att berätta för Ulrik eller om jag skulle fortsätta hålla tyst.

För många hade detta säkert varit ett lätt val, men för mig var det ett oändligt velande. När jag trott att jag bestämt mig, så blev jag osäker igen och allt började om. Om och om igen.

-----------------------------------------------------------------------------------

Ytterligare ett ganska kort kapitel, utan speciellt mycket händelser. Men mer kommer hända i morgondagens inlägg, då en av er kommer vara med!

Förresten, glöm inte att kommentera idéer på vad som ska hända medan de är i Stockholm eller ännu längre. Ge kritik på sånt som skulle kunna förbättras, osv. Jag läser allt och tar till mig om ni har några åsikter.

Har dessutom glömt tacka för över 1000 besökare på bloggen sedan jag skapade den! Jag satte igår in en räknare för att se hur många som är inne per dag, men den verkar inte funka längre. Lite synd. Men tack, tack, tack! Ni förstår inte hur glad jag är över att ni läser! Jag hade aldrig trott att det skulle bli så många! Sedan jag började för bara två/tre veckor sedan, så har jag redan fått över 70 kommentarer sammanlagt! Det är helt sjukt! Tack, än en gång!

Ha de gött!

Erica