Cassies perspektiv

Jag hade gjort det. Tillslut. Jag hade gjort slut med Jasper. Trots att det egentligen borde vara en sorglig sak, satt jag nu och log med hela ansiktet. Jag hade egentligen inte trott att jag skulle våga göra det. Men Charlie och Foxy hade stöttat mig. De hade stöttat mig hela vägen.

”Tack”, mumlade jag och la ner mobilen på bordet. Tårarna rann nerför mina kinder, men jag hade ingen aning om det var lyckotårar eller riktiga, ledsna tårar. Jag gissade på att det var en sorts konstig blandning.

”Ingen orsak. Ingen orsak alls”, sa Foxy och la armen runt mina axlar. Charlie sträckte sig över bordet och la sin hand över min. Det kändes tryggt att sitta där med dem. Men något saknades. Eller rättare sagt, någon. Den enda som jag egentligen ville ha vid min sida vid ett sånt här tillfälle. Ulrik.

Jag visste inte om det var en slump eller ödet. Då jag slängde en blick ut genom fönstret, fick jag syn på en gestalt i snön. Någon som såg på mig med ett par blå-gröna ögon. Jag svalde. Hur visste han att jag behövde honom? Hur visste han vart han skulle?

Just som jag reste mig upp för att springa ut till honom, för att på nytt få känna hans armar runt mig, försvann han. Bort genom snön med den svarta hunden skuttande kring fötterna. Han bara gick, utan att visa att han ville prata med mig. Och jag visste varför. Jag visste vad det berodde på.

”Vad är det?” Charlie lät trött på rösten. Jag insåg att jag måste ha sett ut som om jag blivit träffad av blixten. Jag förstod även att jag upptagit hela eftermiddagen för mina kompisar med mina problem.

”Inget, inget alls”, svarade jag och torkade nonchalant, eller i alla fall så nonchalant jag kunde, bort tårarna från kinderna och klämde fram ett brett leende.

”Okej.” Charlie gäspade. ”Jag tror att jag måste dra mig hemåt.” Hon reste sig upp, liksom Foxy.

”Jag hoppas allt blir bra nu då.” Foxy gav mig en kram och drog sedan på sig sina tjocka vinterkläder.

”Det blir det säkert”, sa jag, fortfarande leende. Jag kände hur det spände i mungiporna, men släppte inte leendet för en sekund. De skulle inte behöva oroa sig mer för tillfället.

”Då ses vi.” Tjejerna höjde varsin hand till hälsning och försvann sedan ut genom dörren, ut i vinterns kyla.

Jag suckade, halvt om halvt lättat, och började sedan röja i köket. Mina tankar var fyllda av uppbrottet med Jasper, som inneburit en hel del svordomar från hans sida, och synen av Ulrik utanför fönstret. Trots att jag trodde mig veta anledningen till varför han inte stannat och hälsat, så kunde jag inte låta bli att undra. Det började kännas lite som om han undvek mig.

Efter att jag hade satt in den sista smutsiga disken i diskmaskinen, gick jag upp till mitt rum med mobilen i ett fast grepp. Jag var fast besluten att se om min teori var riktig.

Jag satte i en Coldplay skiva i stereon och slog mig sedan ner på sängen. Till tonerna från mitt favoritband, började jag skriva ihop ett sms till Ulrik. Jag var noggrann med att inte låta för anklagande eller undrande på något vis. Jag ville verka vänskaplig, trots att fjärilarna i magen kommit tillbaka vid åsynen av honom.

Då jag funderat en lång stund, hade jag kommit fram till ett kort, men trevligt sms.

Hej!

Hur är det med dig? Förlåt för igår. Jag skulle vilja gottgöra dig. Vad säger du om att träffas någon dag efter skolan den här veckan, så får jag betala igen dig för min varma choklad i fredags. Vad säger du?

/Cassie

Till de första stråken av Fix You, tryckte jag på skicka. Nu var det bara att vänta och se.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Andra delen av nian! Hope you like it. Lite tidigare inlagt, då jag kom ihåg att tidsinställa det och skriva klart det. Det blev ur Cassies synvinkel, då jag ville få med hennes syn på saken. :)

Ha de gött!

Erica