Inomhus verkade festen ha höjt sig ett snäpp, stämningsmässigt. Folk verkade nästan berusade och det kändes som om antalet människor uppgraderats. Jag hoppades innerligt att ingen smugit in alkohol. Det skulle bara förstöra allting.

Jag knuffade mig fram bland alla dansande människor, i ett försök att hitta någon jag kände, vem som helst. Jag kände mig ensam, trots allt folk omkring mig. Jag kände ingen av dem och tanken på att jag och Ulrik var sams igen, gjorde att jag kände mig både glad och osäker på samma gång.

Då jag kom ut i hallen, kom jag på att jag hade lämnat min väska där tidigare, obevakad. Jag stönade. Vem som helst kunde ha tagit den vid det här laget. Alla mina saker låg där.

”Letar du efter något?” Rösten fick mig att stelna till där jag stod, fortfarande iklädd kängor och jacka. Inte han, inte han, inte han. Jag svalde och vände mig långsamt om.

”Hm, jo.” Jag undvek att möta hans blick. Vad gjorde han här?

”Den här kanske?” Jasper svängde med min väska framför ansiktet på mig och log retsamt.

”Precis den”, sa jag, tacksamt, och sträckte fram handen mot väskan. Just som mina fingrar snuddade vid den, ryckte han undan den.

”Ah, ah”, sa han varnande. Hans leende hade ändrat karaktär till ett hotfullt. Jag rynkade pannan. Vad ville han mig? Det var över, han visste det.

”Jasper, lägg ner. Ge mig min väska. Nu.” Jag uttalade det sista ordet med en hård betoning.

”Tror inte det, du. Har inte du Ulriks nummer häri?” Han öppnade väskan och fick upp min mobil. Jag höjde på ett ögonbryn mot honom då han försökte låsa upp den.

”Du behöver kod”, sa jag och log retsamt, innan jag stegade fram till honom och tog tillbaka mina saker. Nu när hans plan, vad den nu varit, hade misslyckats, så tänkte jag inte låta honom ha kvar mina saker.

”Jag vet”, fräste han och visade prov på sitt häftiga humör. Jag suckade och låste upp mobilen för att kolla så att ingen velat nå mig under kvällen.

”Vad hade du egentligen tänkt göra”, frågade jag, lätt nyfiken. Jag såg halvt om halvt på Jasper, medan jag skrev ett svar på ett sms från mamma, där hon undrade när jag hade tänkt komma hem.

”Inget”, muttrade Jasper och körde ner händerna i byxfickorna.

”Säger du det så”, sa jag och la tillbaka mobilen i väskan, som jag nu hängde över axeln för att inte tappa bort den igen. Jag tänkte inte riskera att Jasper lyckades knäcka min kod. Trots att han hävdade att det inte var något, så trodde jag honom inte. Jag kände honom alltför väl.

”Hm.” Han knuffade sig förbi mig med ett bistert uttryck i ansiktet och försvann ut genom dörren. Jag andades ut. Jag ville ändå inte ha honom där.

Jag begav mig in i vardagsrummet på nytt efter att jag hade lämnat jacka och skor i ett tryggt hörn. Jag skulle göra ett nytt försök att hitta mina vänner. Eller Ulrik.

”Cassie? Är du fortfarande kvar här?” Jag vände blicken åt det håll som rösten kom ifrån och fick syn på Charlie och Markus.

”Jo, det blev lite ändring i planen”, sa jag, lätt frånvarande. Jag hade precis fått syn på Ulrik. Han log brett mot mig och höjde handen till hälsning. Jag log tillbaka. Det var fortfarande knappt att jag förstod att vi var vänner igen. Mer än vänner, till och med.

”Jag förstår”, sa Charlie med ett brett leende. Jag förstod att även hon hade sett Ulrik. ”Men vi hade tänkt sticka hem nu. Hänger du med?” Jag slängde en blick bort mot Ulrik, där han stod och pratade med en av sina kompisar.

”Jag tror att jag stannar en liten stund till”, sa jag och log mot Foxy, då hon kom fram till oss med en mörkhyad kille i släptåg.

”Jag hörde att du inte skulle med hem, Cass”, sa hon, samtidigt som killen la en arm kring hennes midja. ”Är det okej om Dean åker med oss då?” Hon såg, nästan bedjande, på Markus och Charlie.

”Varför inte”, sa Markus med ett brett leende på läpparna.

”Är du säker på att du kan ta dig hem själv”, frågade Charlie och gick in i rollen som ”mamma.”

”Ja då, det är bara två kvarter”, sa jag och suckade. ”Det är ingen fara, Charlie.”

”Okej, okej”, sa hon och log. ”Då ses vi.” Hon gav mig en hastig kram och sedan gick de. Försvann ut. Lämnade mig kvar. Och det gjorde inget.

Jag märkte att det nu började tunnas ut, människomässigt, och då jag slängde en blick på mobilens klocka, såg jag att klockan redan var halv tolv. Inte konstigt att nästan alla nu trängdes i hallen på väg hem.

”Hej du.” Ulrik slöt upp vid min sida med ett snett leende på läpparna.

”Hej på dig också”, sa jag och log tillbaka. ”Har du haft det trevligt?”

”Klart jag har”, sa han och la armen runt mina axlar. ”Jag har ju fått träffa dig, eller hur?”

”Som om det var höjdpunkten på kvällen”, skrattade jag, trots att det varit höjdpunkten för mig. ”Det hände säkert massor.” Jag knuffade retsamt till honom.

”Jo, det gjorde det säkert.” Han flinade och knuffade mig tillbaka. ”Ska du också ta dig hemåt snart, eller?” Jag ryckte på axlarna.

”Det beror på. Vill du bli av med mig, eller?” Jag blinkade mot honom, retsamt, trots att jag hoppades på att han ville fortsätta umgås.

”Bli av med dig? Vad tror du om mig?” Han skrattade och drog in mig i en kram. Jag andades in hans mjuka doft och slöt ögonen för några sekunder. Allt kändes för bra för att vara sant.

Då den sista gästen lämnat huset och vi städat undan det värsta stöket, slog vi oss ner i vardagsrumssoffan. Ulrik gäspade och sträckte på sig. Jag tog tillfället i akt att norpa åt mig hans gubbkeps.

”Hallå där, vad tror du att du sysslar med?”, skrattade han och sträckte sig efter kepsen, men jag höll den utom räckhåll för honom.

”Jag tar din kära keps, vad ser det ut som?” Jag log och slängde den sedan i knäet på honom och lutade mig bakåt mot ryggstödet. Jag kände hur trött jag var.

”Tack för den.” Ulrik log brett och klappade sedan med handen på sitt ben. ”Lägg dig med huvudet i mitt knä. Du ser helt färdig ut.” Jag kvävde en gäspning med handen. Jag borde gå hem, men att stanna kvar hos Ulrik kändes mer lockande, så jag gjorde som han sa.

”Jag kanske borde ta mig hemåt snart”, mumlade jag sömnigt och mötte hans blick.

”Eller så kan du alltid sova här.” Han blinkade mot mig och strök undan några hårslingor ur ansiktet.

”Dröm vidare, grabben”, skrattade jag. Han satte på sig en ledsen min.

”Du kan väl i alla fall stanna kvar en stund och se på en film?” Han la huvudet på sned och såg på mig. Jag suckade.

”Okej då, en liten stund. Men jag kommer somna.”

”Det gör inget.” Jag satte mig upp på nytt, så att han skulle kunna resa på sig, och gäspade.

”Vad ska vi se för nåt”, frågade jag och såg på medan han rotade runt i en låda med filmer.

”Den här?” Han höll upp en Scrubs-box och jag nickade, leende.

”Varför inte?”

Då han slog sig ner i soffan igen och startade första avsnittet, lutade jag tungt huvudet mot hans axel. Det hade inte gått många minuter innan jag hade somnat.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Del 12, där det inte hände särskilt mycket. Jag tycker nästan själv att den blev lite tråkig. Men jag ska försöka komma på några idéer till nästa del. Kom gärna med förslag! Förresten, ni har kanske sett att jag satt in en besöksräknare på bloggen. Jag blir alltid lika glad av att se att det är flera som kollat in sedan förra gången jag själv var inne, plus att jag alltid blir lika glad av era kommentarer!

Jag hoppas att ni alla hade en lika awesome nyårsafton som jag hade!

Ha de gött!