Ulriks perspektiv, samma kväll som spelningen

Under hela eftermiddagen hade jag gjort allt klart inför spelningen. Cassie hade suttit där den mesta tiden och jobbat med sina läxor. Men jag visste inte hur mycket hon egentligen hade fått gjort, då jag flera gånger försökt skämta med henne för att få henne att skratta sitt fina skratt. När jag kom tillbaka fram till scenen, kunde jag inte hitta henne på hennes plats. Då jag frågade Johan och Anders om de sett henne, skakade de båda på huvudet. Jag hade en liten aning om att de dolde något för mig, men vad visste jag inte. Kanske ville de inte oroa mig innan spelningen.

Cassie dök inte upp igen innan spelningens början och jag fick inte heller något svar då jag ringde och smsade henne. Det var nästan så att jag blev lite orolig för hennes skull, trots att jag visste att hon var fullt kapabel att ta hand om sig själv. Hon hade säkert bara gått ut en stund. Jag erinrade mig att hon sagt att hon skulle möta en kompis innan spelningen, så det kunde vara så att de skulle mötas nu. Det skulle förklara det hela.

Då jag steg ut på scenen med gitarren, lät jag blicken svepa över folket som satt i lokalen. Jag kunde inte heller nu se Cassie, men hon fanns säkert där.

Det var till större delen tjejer där och de jublade då jag började spela. Jag log brett mot dem. Det här var vad jag älskade att göra.

Efter spelningens slut, såg jag mig omkring efter Cassie. Lokalen var nästan tom vid det här laget.

”Bra jobbat, Ulrik!” Johan la handen på min axel och log brett.

”Tack.” Jag log tillbaka och tog emot min väska som Anders räckte mig. ”Har ni sett Cassie? Jag har inte sett henne på hela eftermiddagen.”

”Jo, det är en sak som vi måste berätta.” Anders utbytte en blick med Johan. ”Hon har gjort slut med dig. Hon bad oss berätta innan hon stack.” Jag stelnade till. Det lät inte som Cassie. Hon skulle väl aldrig göra så?

”Jaha”, mumlade jag. ”Men vi ses imorgon, då.” Med hastiga steg gick jag därifrån. Hur hade allt gått så fel?

Cassies perspektiv, några veckor efter spelningen

Jag låg hemma och tog det lugnt framför tv:n. Jag hade faktiskt varit i skolan under dagen, men jag hade inte riktigt kunnat koncentrera mig. Till slut hade jag fått ta mig hem, då lärarna trodde att jag inte mådde bra. Det gjorde jag i och för sig inte, men inte på grund av cancern som de trodde, utan på grund av att jag gjort slut med Ulrik. Jag ville få tillbaka honom, men jag ville samtidigt inte bryta ett löfte. Jag visste ju inte vad Anders och Johan kunde göra om de nu gav sig in på det. Så jag satt bara där och var feg.

”Hallå?” Desis röst kom svävande från hallen.

”Hej.” Jag satte mig upp och drog handen genom håret. Den röda färgen hade bleknat, men jag hade ingen ork att färga i den igen. Jag brydde mig inte.

”Hur mår du?” Desi sjönk ner i soffan bredvid mig och slängde åt mig en bit kexchoklad. Resten av den satt hon själv nu och mumsade på.

”Det är väl sådär. Jag fick gå hem, då jag inte kunde koncentrera mig. Det är lättare att jobba hemma.” Jag gjorde en trött gest mot läxböckerna på bordet. ”Hur är det själv?”

”Allt fint. Jag har faktiskt träffat nån.” Jag såg hur hennes kinder färgades röda.

”Jaså? Vem då?” Jag såg nyfiket på henne.

”En kille i min klass. Leo.” Hon log. Jag kunde inte låta bli att vara avundsjuk på henne. Hon kunde träffa vem hon ville, utan hinder. Jag kunde inte träffa den jag tyckte om på grund av pengar. Pengar verkade alltid vara problemet.

”Vad kul!” Jag försökte låta entusiastiskt, för hennes skull. Hon skulle inte behöva bära på fler av mina problem.

”Ja, ja det är det väl.” Hon log på nytt och reste sig sedan upp. ”Jag går upp till mitt rum.” Jag nickade och plockade upp fjärrkontrollen för att byta kanal. Jag erinrade mig att det skulle vara Scrubs alldeles strax på någon kanal.

Jag hörde då hur mobilen surrade till under någon av mina böcker. Jag rotade hastigt fram den för att se vem som ringde. Okänt nummer. Jag rynkade pannan. Kände jag inte igen det?

Just som jag var på väg att svara, insåg jag att det var Ulriks nummer. Jag svalde. Jag fick inte svara. Men trots det ville jag få höra hans röst. Fast jag fick inte. Men jag ville. Fast jag fick inte.

Så jag tryckte bort samtalet och la ifrån mig mobilen igen. Sedan gjorde jag ett försök att koncentrera mig på tv:n och skolböckerna. Det var svårt. Mobilen ringde då och då och jag fick intala mig själv varje gång att inte svara. Jag skulle inte ge efter. Jag skulle inte.

”Skärp dig, Cassandra. Kom över honom lika lätt som du kom över Jasper.” Detta satt jag och muttrade för mig själv, ända tills mamma kom hem. Hon måste tro att jag totalt tappat vettet. Fast det hade jag kanske.

------------------------------------------------------------------------------------

Hej och förlåt! Dagens del blev otroligt kort. Jag ska försöka skriva lite mer ikväll och imorgon, så kan ni få ett på torsdag som är lite längre! Jag hoppas att det blir bra :) Kom gärna med mer idéer, då det står lite still i huvudet för tillfället.

Ha de gött!

Erica