”Matdags!” Ulriks röst fick mig att hoppa till, vilket gjorde att droppnålen ryckte i skinnet på min arm. Jag grimaserade över den korta smärtan och såg sedan nyfiket på Ulrik. Det kändes som om han bara hade varit borta ett par minuter, men enligt klockan på väggen, hade han varit borta i mer än en halvtimme. Jag måste ha slumrat till.

”Vad har du fått tag i”, frågade jag med ett mjukt leende på läpparna och såg intresserat på medan han rullade fram ett litet bord till sängkanten och började packa upp från påsen han burit på.

”Lite olika saker.” Han såg upp på mig och mötte min blick. Han verkade ha livat upp nu när han förstått att jag mådde bättre. Han var som han alltid var.

”Som vadå?” Jag la huvudet på sned och höjde på ett ögonbryn.

”Du får vänta och se. Sätt på tv:n så länge eller nåt.” Han sträckte mig fjärrkontrollen och jag suckade.

”Om du vill det så.” Jag tryckte igång tv:n som hängde på väggen och började bläddra runt bland kanalerna. Då klockan snart var tio, så var det flera filmer som pågick, men ingen kändes så speciellt lockande. Till slut hittade jag en kanal där de körde Scrubs och lät den kanalen stå på. Trots att det var en sjukhusserie, så var det bättre än inget alls.

”Tada!” Ulrik hojtade till och fick mig att hoppa till på nytt. Ytterligare en gång spred sig smärtan i armen och en lågt hängande lampa gjorde ett häftigt möte med mitt huvud. Jag gned det ömmande stället på huvudet och blängde på honom. Han skrattade åt mig.

”Nu får du allvarligt talat lägga av med att skrämma mig. Sjuksköterskorna kommer inte fatta vad som hänt när de kommer in här och finner mig gul och blå.” Han skrattade på nytt.

”Kan jag kompensera dig med något att äta?” Han gjorde en inbjudande gest mot bordet där han dukat upp allt möjligt man kunde tänkas äta.

”Kanske”, sa jag och log lurigt mot honom. ”Men det kan komma att krävas något mer, men du får vänta och se.

”Åh, du plågar mig”, muttrade han leende. ”Men hugg in nu, va?” Jag suckade åt hans otålighet och började sedan äta. Jag var verkligen hungrig, men kunde trots detta inte få ner någon större portion. Det var på det sättet som jag märkte att jag inte mådde bra. Jag brukade nästan aldrig ha något problem med att äta. Inte så att jag åt konstant, utan jag hade aldrig problem med att få ner den mat jag tog åt mig vid måltider. Nu hade jag däremot det problemet.

”Är du klar snart eller, matvrak”, frågade jag och såg på Ulrik där han satt på min sängkant. Han himlade med ögonen mot mig och tvingade sig själv till att svälja ner det han hade i munnen.

”Nu är jag klar och jag tycker att du är väldigt otålig idag, fröken.” Han log retsamt.

”Jag är ingen fröken”, sa jag och låtsades se förnärmad ut. ”Jag är faktiskt sjutton nu.”

”Just det.” Han log och böjde sig ner för att lyfta upp sin väska. Han började rota runt i den och jag såg nyfiket på. Vad hade han nu på gång?

Efter en kort stund drog han upp ett litet paket. Något som var inslaget med silvrigt papper och blåa snören.

”Vad har du nu hittat på?” Jag höjde på ögonbrynen.

”Din födelsedagspresent. Jag hade tänkt ge den till dig i Stockholm, men du vet ju hur det hela utlöpte.” Jag nickade skamset. Jag visste alltför väl.

”Jag har också en present till dig”, sa jag och sträckte mig fram och öppnade lådan vid sängen. Jag trodde mig ha sett det lilla paketet däri tidigare. Och visst, där låg det. Precis som jag trott.

”Då byter vi väl bara då.” Ulrik log och sträckte sitt paket mot mig. Jag gjorde detsamma och snart hade paketen bytt ägare.

Försiktigt lossade jag tejpen och började sedan ta av papparet. Jag märkte att Ulrik försökte göra allt i samma takt.

”Åh.” Inuti pappret hade en svart ask befunnit sig, en likadan som den som Ulrik höll i sin egen hand. Som om vi kommunicerade genom tanken, öppnade vi askarna på samma gång.

Ett armband vilade däri. En tunn bronsplatta utgjorde basen och utifrån den löpte svarta lädersnören till det silvriga låset.

Texten därpå var skriven på kinesiska. Allt förutom det sista ordet. Ulrik. Hans namn strålade upp mot mig under kinesiskan.

”Vilket sammanträffande.” Ulrik bröt tystnaden och mötte min blick. Jag nickade. Hur hade det egentligen kommit sig att vi gett varandra samma sak? För det var vad vi hade gjort. Allt var detsamma på båda armbanden, förutom namnen.

”Det är helt otroligt”, mumlade jag och satte försiktigt på mig armbandet. Han hade redan gjort det samma.

”Jag såg det bara där i ett fönster och visste att det var rätt sak att köpa. Till och med inskriften stod helt klar för mig.” Han mötte min blick med ett leende. ”Jag älskar dig.” Hans ord fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, trots att jag visste att det måste vara sant. Det var ju just det som stod på våra armband. Men det var första gången han sa det rakt ut. Det gjorde mig lycklig inombords.

”Jag älskar dig.” Jag log. Nu hade även jag uttalat det. Nu kändes det officiellt på något sätt. Det stod fast. Det stod inskrivet.

”Det kunde jag nästan ana.” Ulrik lutade sig framåt mot mig. Hans hand vilade mot min kind och jag kunde känna den kalla bronsplattan mot huden. Den hade ännu inte hunnit värmas upp av hans kroppsvärme.

Med ett leende glittrande i hans blå-gröna ögon, tryckte han varsamt sina varma läppar mot mina. Även detta gjorde att allt kändes ännu mer på riktigt. Varför det kändes som om jag inte trott det tidigare, visste jag inte.

Jag placerade min hand på hans nacke och drog mjukt fingrarna genom håret som stack ut under den svarta gubbkepsen. Det här var ett ögonblick som jag aldrig skulle glömma, trots att det hade kunnat ske på en annan plats än på ett sjukhus efter en dag med händelser som var både bra och dåliga.

”Um, ursäkta mig.” En harkling, tätt följd av detta uttalande, fick oss att motvilligt skiljas åt och jag vände blicken mot dörren med blossande kinder. Mina föräldrar och Desi stod där. Jag svalde hårt. Lite pinsamt var det allt att bli påkommen av sin egen familj.

”Jag kanske ska gå.” Ulrik reste sig upp och packade ner sina saker.

”Stanna du”, sa mamma lugnande och satte sig på min sängkant. ”Det är ingen fara om du är kvar.” Hon log och Ulrik nickade. Trots hennes ord, drog han sig tillbaka till dörröppningen och lutade sig mot dörrkarmen för att hålla sig ur vägen. Jag förstod att mina föräldrar uppskattade det.

-------------------------------------------------------------------------------

Här får ni del 24. Ytterligare ett sent inlägg, men har inte varit hemma under kvällen. Inte särskilt händelserikt, enligt mig, men jag hoppas att ni gillar det ändå.

Glöm inte av Facebook-sidan och att kanske kommentera några idéer på vad som ska hända härnäst :)

Ha de gött!

Erica