Tyvärr blir det inget inlägg idag, då jag tydligen har fått influensa. Har helt enkelt inte orken till att skriva.
Ha de gött!
Erica

Promenaden visade sig ta längre tid än vad jag trott. Jag insåg att jag måste ha räknat ut avståndet fel och jag trodde till en början att jag var helt vilse.

Men, till slut, fann jag en gata som jag faktiskt kände till. Det hade då gått en halvtimme sedan jag begett mig från klubben och min mage var på väg att göra uppror.

Till min lättnad låg ett litet café tvärs över gatan och jag skyndade mig hastigt över den. Jag skulle inte klara mig många minuter till utan mat.

”Hi, what can I do for you?” Den unga tjejen som stod bakom disken, log välkomnande mot mig.

”Hi! Um, one ham and cheese sandwich and a coffee to take away.” Jag log tillbaka.

”Okey, just a sec then.” Tjejen tog emot sedlarna jag räckte henne, lämnade växeln till mig och började sedan göra i ordning mitt kaffe.

Under tiden lutade jag mig mot disken och ägnade mig åt en tv som satt fäst på väggen. Låg musik, som jag antog kom från den, spelades och en scen, upplyst av gult ljus kom inom synhåll. Jag rynkade pannan då en ensam person steg ut på scenen med en gitarr i handen och något som såg ut som ett munspelsställ hängande kring halsen.

Blont hår som retsamt stack ut från under en svart keps och ett brett leende. Det kunde inte vara någon annan än Ulrik. Jag svalde hårt. Kanske så skulle jag få se vad han gick för.

Ulrik hängde på sig gitarren, justerade mikrofonstativet och började sedan spela. Gitarrens toner beblandade sig med ljudet från munspelet och jag insåg att jag troligtvis stirrade som en galning. Jag såg säkert inte klok ut.

”Here you go.” Tjejen bakom disken väckte mig från den trans som Ulrik och hans musik försänkt mig i. Han var duktig, otroligt duktig.

”Thanks”, mumlade jag och sträckte mig efter kaffemuggen och påsen som hon stoppat ner mackan i.

”Isn´t he great?” Tjejen nickade mot tv:n.

”He sure is.” Jag log. ”Very talanted.”

”I´ve heard that he´s here in Australia at the moment. Wouldn’t it be just awesome to get to meet him?” Hon fick ett drömmande uttryck över sig.

”Yeah, I guess it would. Bye then.”

”Bye.” Hon stod med blicken fäst på tv:n, tydligen helt borta i sina tankar. Hastigt gick jag därifrån.

Smuttande på mitt kaffe, traskade jag gatan ner. Jag kunde känna den svaga havsvinden redan nu och visste att jag helt klart var på rätt spår.

Jag kände mig mycket gladare nu, då jag fått i mig koffein och min mage var nöjd och glad. Jag kunde koncentrera mig bättre på annat än att jag var hungrig.

Nu tog det ingen lång stund innan jag kunde se det karaktäristiska operahuset. Jag visste av egen erfarenhet att man egentligen såg huset bättre från vattnet eller andra sidan floden, men jag hade en känsla av att vi säkert skulle hålla oss på den här sidan staden. Den var stor så att det räckte.

”Hej Alex!” Jack ropade glatt ut detta och vinkade ivrigt till mig.

”Hej!” Jag log brett och slog mig ner på bänken bredvid honom, min bror och Ulrik.

”Så, vad har du haft för dig?” Jack mötte nyfiket min blick och jag märkte att även Ulrik och Tom såg på mig.

”Träffat några jag känner, det är allt”, svarade jag, undvikande. Jag ville helst inte gå in närmare på mötet med Harry och de andra.

”Okej.”

”Ska vi gå eller?” Tom log och jag nickade.

”Varför inte?” Jag reste mig upp och tog emot min kamera, som Tom räckte mig. Jag fotade egentligen alldeles för lite och en sightseeingtur i min hemstad var en perfekt ursäkt. ”Kan inte ni ställa er framför operahuset, så tar jag ett kort?” Jag la huvudet på sned och såg bedjande på dem.

”Allt för dig, Alex.” Ulrik blinkade mot mig och jag skrattade generat. Vad var det med honom som fick mig att känna mig så osäker? Som om han hade kontroll över mig.

Killarna radade upp sig framför operahuset och jag riktade kameran mot dem och tryckte av. Jag slängde en blick på bilden och gjorde sedan tummen upp.

”Den duger.”

”Så bra.” Tom log och började sedan gå längs med vattnet. Jack slöt direkt upp vid hans sida, medan jag och Ulrik bildade eftertrupp.

”Jaha, vad trevligt det här blev då.” Ulrik log snett och rättade till sin keps. Jag visste fortfarande inte vad de egentligen kallades.

”Vad kallar du dina kepsar för”, frågade jag och följde en färja med blicken. Den var fylld av passagerare, både sådana som verkade bo i staden och sådana som såg ut som turister.

”Gubbkepsar.” Ulriks svar var enkelt och förvånat. ”Hurså?”

”Nej, det finns ingen anledning egentligen.” Jag mötte hastigt hans blick. ”Jag bara undrade.” Jag bet mig i läppen. Skulle jag våga fråga honom om hans musik?

”Okej.”

”Du, Ulrik, hur blev du känd? Jag har hört några av dina låtar, så jag är helt enkelt lite nyfiken.” Jag tyckte själv att det lät larvigt, men det verkade inte Ulrik tycka, då han entusiastiskt började förklara om hur det kommit sig att han blev känd. Jag lyssnade intresserat, samtidigt som jag insåg hur lätt och ledigt han pratade om det. Han var verkligen van vid frågan jag ställt honom. Den verkade han ha fått många gånger om.

”Så, förstår du?” Han log mjukt mot mig och jag nickade.

”Det är glasklart!”

”Gött!” Han blinkade mot mig.

”Hm.” Jag lade märke till att vi hamnat en rejäl bit bakom Tom och Jack, men jag brydde mig faktiskt inte. Det var inget fel med att gå här själv med Ulrik. Inget fel överhuvudtaget.

Utan förvarning, snuddade Ulriks hand vid min. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra. Hade han gjort det med flit, eller var det en olyckshändelse? Jag var osäker på vilket.

Varför jag egentligen jagade upp mig för något sånt här, hade jag ingen aning om. Jag antog att det säkerligen var det faktum att jag aldrig hade haft någon pojkvän som spelade in. Så fort en kille började visa intresse, så stötte jag alltid bort dem för att jag blev så uppjagad eller skrämd. Jag var så fånig, egentligen. Det sa alltid Liz.

På nytt snuddade Ulriks hand vid min och jag visste att det den här gången hade varit med flit. Jag hade sett hans hand målmedvetet förflytta sig allt närmare min.

”Alex.” Ulriks hesa röst bröt tystnaden och jag släppte hans hand med blicken, så att jag kunde möta hans blick.

”Ja?” Jag höjde frågande på ena ögonbrynet.

”Nej, det var inget.” Han såg outgrundligt på mig och såg sedan bort.

”Åh.” Jag försökte dölja den besvikna tonen i min röst. Jag hade hoppats på att han hade haft något mer att säga, något som kunnat få igång samtalet igen.

Utan att egentligen veta varför, sträckte jag mig fram och fattade hans hand. Hans ögonbryn sköt i höjden, men han sa inget. Han bara log och kramade min hand.

Louis körde i ungefär tjugo minuter, in till centrala Sydney. Trots att jag hade varit här massvis av gånger, så kunde jag inte riktigt lista ut vart de skulle, trots att jag hade mina misstankar.

Killarna pratade och skrattade och jag försökte hålla mig så delaktig i samtalet som möjligt. Men det var svårt, då de ofta pratade om saker som jag inte hade med att göra. Jag kände dem inte lika bra som de kände varandra. Om jag skulle vara ärlig, så kände jag ju dem inte överhuvudtaget. Jag kände bara bilden av dem som jag fått genom tv, tidningar, radio och internet.

”So, Alex, what do you like to do during the days?” Harry log och mötte min blick. Jag fann plötsligt att alla killarna, förutom Louis som koncentrerade sig på vägen, hade sin uppmärksamhet riktad mot mitt håll. Det kändes lite olustigt. Jag tyckte inte om att få alltför mycket uppmärksamhet från folk.

”Um, well I like to listen to music, be with my friends and take care of my mum’s horses”, fick jag fram, medan en rodnad spred sig över mina kinder. Jag lät otroligt dum när jag sa det jag sa, men killarna verkade inte bry sig om det, till min lättnad.

”Well, that sounds like fun.” Harry blinkade mot mig och lutade sig försiktigt fram mot mig. Jag kände hur hjärtat slog frenetiskt i bröstet. Jag kunde i princip känna smaken av hans andedräkt, så nära befann han sig. Det fanns ingenstans för mig att ta mig. ”You’re pretty when you’re blushing.” Han viskade det mjukt i mitt öra och lutade sig sedan, uppenbarligen nöjd, tillbaka.

Jag svalde hårt och valde att envist stirra ut genom fönstret, besluten att inte visa rodnaden som nu blivit värre än vad den varit tidigare. Jag var generad över Harrys ord, men egentligen mest av allt över mitt eget uppförande.

”We’re here!” Louis rop fick oss alla att vakna till liv. Vi hoppade ur bilen och jag fann mig stå framför ett hus målat i mörka färger och med en skylt med snirklig neontext. Jag stelnade till, vilket Harry tydligen märkte.

”Hey, what’s wrong?” Han såg bekymrat på mig.

”Harry, I can’t go in there”, mumlade jag och vände bort blicken från honom.

”Why not?”

”It’s a club. You have to be eighteen to get in there. I’m only sixteen.”  Jag mötte hastigt hans blick. ”I’m sorry.”

”It’s okey. What do you say about you and me getting something to eat instead?” Han log. Jag nickade kort.

”Sure.”

”I’ll just tell the guys.” Harry vände på klacken och styrde stegen mot dörren. Jag skruvade besvärat på mig och lät blicken söka av området. Det här var en del av Sydney som jag inte var bekant med. Jag kände mig inte säker här.

Varför killarna egentligen tagit mig hit, gjorde mig förbryllad. Det var inget sånt som jag tänkte mig, då Louis ringt och velat umgås. Jag hade tänkt mig att de kanske skulle be mig visa dem runt i Sydney eller bara vilja prata en stund. Inget sånt här.

Harry uppenbarade sig i dörren och vinkade leende mot mig.

”Are you ready to go, Harry?” Jag log tillbaka.

”It’s okey if you come in. I talked to the others. It’s just us here, no worries.” Han sträckte ut handen mot mig och jag tog den tveksamt.

”As long as there’s no alcohol, then it’s okey, I guess.” Jag bet mig osäkert i läppen.

”I promise, no alcohol.” Harry log brett och drog sedan in mig genom dörren.

Klubben var inte alls som jag tänkt mig. Jag hade trott att den skulle vara packad med folk, trots att det var dagtid, och att alla bara var där för att dricka. Men så var det överhuvudtaget inte.

För det första var det bara jag och killarna som befann oss där, i sällskap av ett par säkerhetsvakter och de som jobbade på klubben. För det andra kunde jag knappt se skymten av någon sprit någonstans. Harrys löfte hade visat sig vara rejält lätt att hålla, för hans del.

”Come on, sit here.” Harry tryckte ner mig på en stol. Inte förrän nu hade jag lagt märke till en scen i bortersta änden av rummet och de stolar som var utplacerade en bit ifrån den.

”What is this?” Jag såg förvirrat på Harry. Han log.

”You’ll havet o wait and see.” Han blinkade retsamt och försvann sedan iväg tillsammans med de andra killarna.

Jag svalde. Vad skulle jag nu göra? Killarna hade tydligen annat att göra.

Förstrött drog jag upp mobilen ur väskan och skickade iväg ett snabbt sms till mamma för att förklara var jag var. Hon blev alltid överdrivet orolig över saker, så det var bäst att underrätta henne så snart som möjligt.

Inte förrän jag hörde en låg harkling i närheten, insåg jag att jag inte var ensam. Hastigt vände jag på huvudet och fick syn på en tjej som satt ett par stolar bort. Hon måste ha märkt att jag betraktade henne, då hon hastigt vände sig mot mig och kastade med det långa blonda håret. Hon log ett blixtrande leende och fixerade mig med sina genomträngande, blåa ögon.

”Hi!” Hon reste sig upp och jag lade märke till att hon var flera centimeter längre än jag. Troligtvis även några år äldre.

”Hi.” Jag log tillbaka, lite osäker över hennes framfusiga sätt.

”I´m Sophie.” Hon slog sig ner på stolen bredvid mig och sträckte fram handen mot mig för att hälsa.

”I´m Alexis.” Jag skakade tveksamt hennes hand. Varför hade inte Harry berättat att hon var här? Kanske visste han inte om det.

”So, you´re here with the guys.” Hon såg frågande på mig och jag nickade långsamt.

”Yeah, that’s right. How about you?”

”The same. I´m in their crew, so I flew with them from England.”

”Okey.” Jag bet mig i läppen och fäste blicken på scenen. Fem mikrofonstativ stod uppradade och jag började få en vag aning om vad killarna hade här att göra.

”How old are you, then?” Sophie påkallade nu min uppmärksamhet igen.

”Sixteen.” Jag gav henne en snabb blick. Trots att vi inte pratat i särskilt många minuter, så störde jag mig på henne. ”And you?”

”Nineteen.” Sophie granskade sina väl omskötta naglar och verkade inte vilja ägna mig någon ytterligare uppmärksamhet. Jag andades lättat ut.

Just då steg killarna ut på scenen. Harry vinkade glatt mot oss och jag vinkade tillbaka. Sophie verkade inte bry sig.

Musik började spela och jag kände igen introt till I Should Have Kissed You. En av de låtar som jag tyckte mest om.

Killarna sjöng och genomförde låten med bravur. Jag hade en känsla av att jag log fånigt under större delen av den, men det hade sedan länge varit en av mina drömmar att få se en av deras konserter och här satt jag nu, i stort sett ensam, i samma rum som de medan de körde en av sina låtar. Det var sjukt. Sjukt och allmänt skumt.

Låten tonade ut och killarna såg glada ut över att de klarat av den. Harry mötte min blick och log brett. Bredvid mig kunde jag känna hur Sophie rörde på sig, men jag ägnade henne inte en blick. Jag hade bestämt mig för att inte bry mig om henne. Hon störde mig bara.

Jag kände hur min mobil vibrerade till och drog upp den ur väskan. Det var Tom som ringade.

Hastigt reste jag mig upp och lämnade rum, medveten om att Harry betraktade mig.

”Hej Tom”, svarade jag och lutade mig på väggen precis utanför dörren.

”Hej, var är du någonstans? Mamma har fått spel.” Tom lät oroad.

”Har hon inte fått mitt sms?” Jag rynkade pannan och följde en bil som passerade med blicken.

”Tydligen inte, eftersom hon har sådan panik.” Tom skrattade torrt. ”Du vet hur dålig hon är med mobiler.” Jag suckade.

”Jag vet.” Jag bet mig i läppen och sparkade förstrött till en sten med foten. Stenen studsade över asfalten och slog i ett stuprör med ett högt pang.

”Jo, den egentligen anledningen till varför jag ringer, är att jag, Jack och Ulrik ska in till Sydney för lite sightseeing. Hänger du på?”

Jag tänkte efter en kort stund. Om jag stannade så skulle jag säkert sitta instängd på den kava klubben ett bra tag medan killarna var upptagna med annat. Om jag däremot hängde på Tom, Jack och Ulrik så skulle jag få njuta av en stund i min hemstad. Jag visste vilket som var mest lockande.

”Jag hänger på. Kan du ta med dig min kamera i så fall?”

”Visst. Var är du? Vi kan hämta upp dig.” Jag tvekade kort innan jag svarade. Jag hade tillslut lyckats räkna ut var jag befann mig.

”Vi kan träffas nere vid operahuset istället, okej? Jag är inte långt därifrån.”

”Operahuset? Uppfattat, då ses vi om en stund!” Jag hörde hur han la på. Jag suckade. Alla verkade lägga på i mitt öra för tillfället.

Efter att jag skickat ett sms till Harry, där jag förklarade vart jag skulle och bad om ursäkt för att jag stack, begav jag mig iväg. Det var troligtvis ingen lång promenad som låg framför mig, men den skulle komma att kännas lång för någon som ännu inte ätit någon frukost.

Tjena mors!
Tyvärr blir det inget inlägg idag, då jag inte har mått särskilt bra under dagen, så har inte orkat skriva.
Jag hoppas att ni mår bättre än jag!
Ha de gött!
Erica

Halloj!
Har märkt att flera av er undrat lite om jag bytt från Ulrik till 1D, men så är inte fallet! Anledningen till att Ulrik inte är med så mycket nu i början, det kommer ni få reda på längre fram :) Jag vill göra den här lite mer utförlig och "realistisk" än vad jag gjorde den andra.
Så, alltså, Alex och Ulrik kommer att börja umgås lite mer i framtiden, men på ett sätt som jag inte tror ni väntat er :)
Ha de gött!
Erica

Ulrik kom tillbaka efter någon timme. Han såg ut att ha mycket att tänka på, då han inte sa något och knappt ägnade mig en blick. Jag valde att inte störa honom.

Istället reste jag mig från sängen och stegade fram till skrivbordet för att ta fram min lilla skrivbok. Jag drog ut lådan och sträckte ner handen. Jag trevade runt i lådan, men kunde inte känna den välbekanta boken. Jag rynkade lätt pannan och började rota runt ännu ivrigare, Det enda som jag fann var ett par pennor och Ulriks skiva.

”Har du sett en liten blå bok?” Jag vände blicken åt Ulriks håll, samtidigt som jag började leta igenom resten av lådorna och skrivbordet.

Ulrik såg på mig, där han satt på fönsterbrädan med sin surfplatta i knäet. Han ryckte förstrött på axlarna.

”Tror inte det.” Han undvek min blick och såg ut genom fönstret.

”Om du ser den, så måste du ge den till mig, okej?” Jag stirrade stint på honom och han nickade långsamt.

”Mm.” Något med honom, fick mig att bli misstänksam. Han visste något som han inte ville berätta för mig. Men jag sa inget om det. Förhoppningsvis så skulle han berätta det förr eller senare.

Någon vecka hade gått sedan dagen på stranden. Jag hade tillslut hittat min skrivbok igen, men från och till försvann den på nytt. Jag började bli misstänksam mot Ulrik, då han utan förvarning kunde börja fråga om något som jag visste att jag inte berättat för honom. I och för sig så kunde Tom ha berättat småsaker, men vissa var för privata för att de skulle kunna ha berättats av min bror.

Jag hade trott att Harry skulle glömma bort mig efter att jag skickat honom bilden. Att han bara skulle lägga av med sms:andet. Det hade varit min gissning. Att han faktiskt skulle fortsätta sms: a mig, i princip dagligen, gjorde mig otroligt förvånad. Han ringde mig till och med ett par gånger.

Jag hade fortfarande inte smält allt, utan jag gick runt i en slags sagolik dimma efter varje sms eller telefonsamtal. Det var som om alla mina drömmar gått i uppfyllelse, knappt utan att jag märkt det.

Jag satt ute på altanen en morgon. Solen hade precis höjt sig över horisonten, men allt hade redan varit vaket en bra stund. Man kunde höra tjattret från fåglarna i träden och ljudet av hovar, då hästarna togs sig en promenad i hagarna.

Det var inte många minuter sedan jag stigit upp, men ingen annan var vaken än. Istället för att ligga kvar i sängen, så hade jag hastigt klätt mig och gått ut. Att gå miste om en såhär fin morgon var inte klokt.

Utan förvarning skar ett nytt ljud genom luften. Min ringsignal. Den störde friden för ett par sekunder, innan jag hastigt snappade åt mig mobilen och granskade skärmen. Det var Harry som ringde.

”Hi Harry”, svarade jag med ett litet leende på läpparna.

”Hi Alex, it’s me, Louis.”

”Oh, hi Louis. What’s up?” Jag var förvånad över att han ringde mig. Det brukade alltid vara Harry. Visst, jag hade pratat med de andra killarna ett par gånger, men det brukade alltid vara Harry som ringde upp.

”Nothing special, actually. We was just wondering if you wanted to come and hang with us today? Harry was supposed to ask you last night, but he fell asleep before that. So I´m calling you instead. I hope that’s okey.”

”It´s all okey”, sa jag och log ännu bredare. ”I would love to hang with you guys. Were should we meet up? In town or somewhere else?” Jag bet mig i läppen och snurrade en hårslinga runt fingret i väntan på hans svar.

”We can pick you up at your place in fifteen minutes. Would that be okey?” Jag började nicka, men insåg snabbt att han inte kunde se mig.

”Sure. But you don’t now were I live, right?” Jag log retsamt för mig själv.

”That’s true.” Jag hörde på hans röst att han log. ”So, what’s your address?”

”Sunset Road 43, West Sydney”, hasplade jag hastigt ur mig.

”Okey, see you later then!” Jag kunde höra ytterligare röster i bakgrunden, innan Louis la på.

Jag tog långsamt bort mobilen från örat och stirrade frånvarande framför mig för ett par sekunder. Jag skulle faktiskt få träffa dem igen. Otroligt.

Hastigt reste jag mig upp och skyndade in i huset. Trots att jag egentligen inte brukade bry mig om kläder, så kände jag att det jag bar för tillfället inte riktigt passade. Men det var lätt ordnat. Jag hade hastigt bytt mina slitna shorts och t-shirt mot en tunn, vit klänning och en grönfärgad kavaj. Håret drog jag bara en borste igenom, innan jag ryckte åt mig min väska och skyndade ut till vägen. Om killarna inte var vana vid Australien, så var det bäst att jag mötte dem, så att de inte körde fel.

Men de var där före mig. En stor, vit bil stod vid vägkanten med motorn igång. Då jag närmade mig, öppnade någon fönstret bak.

”Hi Alex!” Harry log brett mot mig. Jag log tillbaka. Det var bara ren tur att jag inte svimmade. All chock kom tillbaka, dock inte riktigt lika stark som tidigare.

”Hi Harry.” Jag bet mig tveksamt i läppen då jag mötte hans blick.

”Come on, just jump in!” Han log på nytt och öppnade dörren så att jag skulle kunna hoppa in bredvid honom.

Bredvid Harry satt redan Niall och Liam. Det såg trångt ut, men de verkade inte klaga över det. Louis satt vid ratten och Zayn bredvid honom.

Alla hejade glatt på mig, då jag slog igen dörren efter mig och försökte att få någon plats överhuvudtaget. Liam, Harry och Niall var inte precis små.

”Hi guys”, mumlade jag fram och log försiktigt. Jag kände mig lite smått blyg i deras sällskap. Det var ovant, allt det här.

”We´re going to a really nice place today”, informerade Louis mig om, då han svängde ut på vägen igen.

”Louis is a bit happier than us, because he thinks it will involve carrots.” Zayn vände sig om och blinkade retsamt mot mig.

”So, no clocks or cars yet”, sa jag med ett skratt.

”Nope, not yet.” Harry log. ”I think that the fans don’t get our need of that.”

”Or maybe they doesn’t got the right amount of money.” Jag blinkade mot honom.

”Oh, that’s also a thought.” Han skrattade. Jag visste att de bara skämtade med mig.

”So, were is this place? Do I know about it?” Jag såg nyfiket på dem.

”Sorry, can’t tell you”, log Niall och mötte min blick.

”Oh.” Jag låtsades se besviken ut, trots att jag inombords bubblade av nyfikenhet. Tanken på att jag inte informerat någon om var jag tagit vägen, sköt jag långt bak i huvudet. Jag koncentrerade mig istället på att ha kul. Att grubbla över saker som jag redan gjort, gjorde inget bättre.

Sorry för att bilden blev så liten, men då jag försökte få till ett collage, så använde jag en app i min iPod. Detta blev alltså resultatet. Tycker ni att jag ska fortsätta med detta, eller lägga upp bilder som vanligt? Er åsikt räknas ju mest!

Btw, ska vi se om vi kan slå kommentarsrekord? :p På Afterall så fick jag som mest 15 kommentarer på ett enda inlägg och på den här har det varit 9 som rekord. Vi kan slå det, eller hur? I och med att jag har runt 70 (!) unika läsare per dag, så borde det väl gå? Eller?

Ha de gött alla fina läsare!

Svar: Hah, jag fattade först inte riktigt vad du menade, men då jag läste igenom inlägget, så hittade jag felet. Det var min dator som knäppande sig. Ibland klistrar den in eller flyttar saker utan anledning. Men jag ska fixa detta så fort jag kommer hem! :)
Tack för att du upplyste mig!
Ha de gött!

EDIT: Har nu fixat det lilla felet. Det som var lite konstigt, det var att felet inte fanns i dokumentet på datorn, så det måste alltså vara något som blogg.se gjort. Aja, nu är det i alla fall löst ;)

Efter att Harry, Louis, Niall, Liam och Zayn hade gått, varade inte strandturen länge. Alla verkade ha tappat sugen på att stanna kvar.

Jag sa inte så mycket, drog mig in i mig själv för att tänka över allt. Jag kände inte för att delta i de andras hetsiga samtal. Jag hade svarat på deras frågor, men det räckte. Jag kunde inte göra mer än det.

Jag undrade om killarna kanske tagit med mig alla sina hjärnceller då de gått. De hade kanske försvunnit tillsammans med bilden, då jag skickade över den till Harry. Det hade inte gått många minuter innan jag gjort detta och under hela bilresan hem hade jag nervöst snurrat mobilen i handen. Det enda sms jag fick under den stunden var från killen i Sverige. Jag suckade och svarade hastigt. Vad hade jag trott egentligen? Att Harry skulle sitta och vänta på mitt sms? Inte troligt. Han hade annat för sig än att sms:a med ett fan som mig.

”Ska du med ut eller?” Tom vände sig om och petade på mig för att få mig att vakna till liv.

”Mm.” Jag såg trött på honom och hoppade ur bilen. Slött hängdes väskan över axeln och bildörren slogs igen med en smäll.

Jag var knappt medveten om gruset som knastrade under skosulorna eller dörren som öppnades. Inte ens Ulrik, då han retsamt knuffade till mig för att få mig att uppmärksamma Leina, som skuttade runt våra fötter. Jag fräste bara irriterat åt honom och stampade sedan uppför trappan till mitt rum, omedveten om hans sårade min.

Att vänta på något var inte min starka sida. Jag avskydde sådant som gjorde att det kändes som om tiden gick ännu långsammare än vanligt. Det gjorde mig bara allmänt grinig, vilket jag antog att de andra märkte.

Jag satt med datorn i knäet och letade runt på Twitter. Utan någon speciell anledning, letade jag upp Harrys och de andras Twitterkonton. Det var ganska lätt gjort. Så fort man sökte på One Direction, så var det de som kom upp som högsta resultat.

Jag förstod egentligen inte riktigt varför jag inte följt dem tidigare. Jag hade inte haft någon speciell anledning till att inte göra det.

”Vad gör du?” Ulrik hade stigit in i rummet och han slog sig nu ner på sängkanten. Jag slängde en hastig blick åt hans håll.

”Twittrar.” Jag svarade honom kort. Av ingen anledning alls, så var jag irriterad på honom. Jag kunde inte riktigt förstå varför. Kanske var det min griniga sida som tog över helt.

”Får jag se?” Han la sig på sidan bredvid mig och försökte få en klar helhetsbild över skärmen. Jag snörpte irriterat på munnen och slog igen datorn.

”Nej”, svarade jag kort. Han såg förvånad ut, men kommenterade det inte vidare.

”Okej.” Han verkade försöka dölja sin besvikna min, då han reste sig upp och vandrade runt i rummet, rastlöst. Jag blev stressad av att se på honom, så jag vände bort blicken och öppnade datorn igen. Jag kopplade in hörlurarna för att stänga ute allt annat och slog sedan på Youtube. Jag brydde mig inte så speciellt mycket om vad jag lyssnade på för tillfället, bara jag slapp störas mer.

Jag var så uppslukad av det jag höll på med, att jag inte riktigt märkte av vad Ulrik höll på med. När jag väl märkte det, var det redan för sent.

Ulriks perspektiv

Alex sätt att bete sig, fick mig att bli förvirrad. Jag hade förstått att hon var ett stort fan av One Direction och att det var en stor grej för henne att träffa dem, men jag förstod inte riktigt vad jag kunde ha gjort för fel. Jag förstod inte varför hon var tvungen att bete sig som om jag var en irriterande fluga. Om jag hade gjort något fel, så var det väl bara för henne att säga det?

Då hon drog på sig sina hörlurar och verkade ha återgått till sin dator, stegade jag tyst fram till hennes skrivbord. Jag hade knappt tittat på några av hennes saker, jag visste absolut inte mycket om henne, trots att vi pratats vid lite grann innan.

Hon verkade alltid så irriterad på allt om alla. Jag undrade om det kunde ha något att göra med mig och Jack. Hon verkade så glad över att Tom var hemma, men hennes lycka verkade grumlas lika snabbt som den kommit, så fort hon såg på någon annan än honom. Jag undrade nästan lite grann över hennes barndom, då hon inte verkade säker i allt hon gjorde. Det verkade som om hon inte haft någon tydlig ledare som lett henne framåt, trots att Tom verkade ha gjort allt han kunnat. Jag bestämde mig för att fråga hennes bror om detta senare.

Så tyst jag kunde, drog jag ut en av lådorna för att ta mig en titt på innehållet. Min blick fastnade på en alltför välbekant skiva. Ett leende spred sig över mina läppar, då jag plockade upp den. Jag hade ingen aning om att de ens fanns att köpa här i Australien, allra minst att den skulle finnas hemma hos min kompis kusin.

Jag bestämde mig för att inte ta upp mitt kändisskap just för tillfället, alltså stoppade jag tillbaka skivan i lådan. Den stötte i emot något. En liten, blå bok.

Jag såg några sekunder på Alex, för att vara säker på att hon inte upptäckt mitt snokande. Jag tog försiktigt upp boken och körde ner den i bakfickan på mina jeans, för att den inte skulle synas. Vad jag egentligen höll på med, det hade jag ingen aning om. Jag brukade aldrig vara den som snokade bland andras saker. Snarare så brukade jag tycka att det var otroligt ohövligt.

Efter att ha skjutit igen lådan på nytt, styrde jag stegen mot dörren.

”Jag går ut en stund.” Alex såg inte upp, utan nickade bara kort. Hon höll sin mobil i handen och knappade ivrigt på den. Jag antog att det var ett sms från den där Harry, eller någon annan kompis.

Ingen annan verkade lägga märke till mig, då jag rörde mig genom huset mot trädgården. Jag hade sett från fönstret att det fanns en bänk på baksidan av huset, under ett vackert gammalt träd. Det var hit jag begav mig.

Luften ute var fortfarande ljummen, trots att solen börjat röra sig mot horisonten. Jag förstod inte riktigt att jag varit här i över en dag redan. Det kändes som om jag varit här mycket längre. Det var ofattbart.

Bänken under trädet var ett perfekt ställe att sitta på, visade det sig. Grenarna skyddade mig från att bländas av solen och om jag satte mig i skuggan, så skulle jag vara i princip osynlig från huset. Det skulle vara skönt att få stanna utanför alla andras blickar för ett kort tag.

Med lätt skakande fingrar, av nervositet för vad som skulle hittas, slog jag upp boken. Jag förstod direkt att det var en dagbok.

Jag hade lätt dåligt samvete då jag började läsa. Det kändes som om jag läste någons innersta tankar högt för en stor folkmassa. Fast det gjorde jag kanske.

Dear diary.

This is my first entry. I felt that I needed to write a bit, you know to clean my thoughts. This is highly confidential, so I hope that no one else will read this. Ever.

Mum told me today about my dad. She always said that he’s just gone, she didn’t know were he went. That was a lie. He’s dead. He died a few months after my birth, but I still remember a weak smile, a soft voice. I think it’s he. I told Tom this, but I don’t think that he believes it, even though I know that he knew him well.

He drowned, mum told me. He was out with a couple of friends, fishing. A storm surprised them and dad fell into the sea. They couldn’t save him, he was gone when they found his body. I cried when she told me this, and I’m actually crying right now. I cant believe that she have lied to me all this years. And Tom! He knew about it and he didn’t tell me. I’m badly disappointed now. At everyone. Everyone, except dad. I cant be mad at him. It wasn’t his fault.

I felt miserable all day after mums story. I just couldn’t concentrate at anything at all. I feel like I’m going to throw up at any second. It’s just awful to have this feeling.

And then Gabriel and his kids. Ugh, I’m not fond of them. Jessica and Tyler is my half siblings, but I can’t stand them. They were laughing at mums story about dad. I felt even worse when they did that and I told them so. Then Gabriel and mum got mad at me for being mad at them. Oh, I hate this. I just want to run away, but I can’t. I know that it will get better later. Or I hope so anyway.

Bye for now.

Dear diary.

It’s better now. I was out on a party with Liz this weekend. It was quite fun. But something happened. In the middle of it all, a guy gave me a glass with something. I thought it was some kind of juice, so I drank it all and took a little bit more, because I tasted quite good. I shouldn’t have done that! It was alcohol in that glass. I feel really sick just thinking about it. I had to sleep at Liz’s place, because I didn’t want mum to find it all out. I’m feeling bad for lying to her, but I know that she would have been really disappointed at me if she knew.

Maybe I’ll tell her some day, but not now. I can’t stand it. I just want to forget it all. I will never drink alcohol again. It’s just disgusting.

Bye for now.

Dear diary.

Mum found out about the party from someone’s mum. So now I’m grounded for a month. It suits me. I shouldn’t have gone to that party in the first place. It was Liz’s boyfriend who talked us over. She broke up with him last night. I think that suits him just right. He’s a pig who tries to make younger girls all drunk. Yuck.

Sorry, got to go. I have to clean the stable. Another punishment from mum’s side.

Bye for now.

Jag stängde hastigt igen boken. Det var knappt att jag förstod det som jag just läst. Det lät som en påhittad historia, inte någons liv.

Jag mådde otroligt dåligt för att jag hade läst den. Alex hade ju inte velat att någon skulle läsa den, men det hade jag gjort.

Boken lades på bänken bredvid mig och jag gömde huvudet i händerna. Vad sysslade jag egentligen med? Jag var inte riktigt klok nu för tiden.

”Idiot”, muttrade jag. ”Du är en enda stor idiot, fattar du det, Jens Ulrik Munther.”

Alex perspektiv

Att Ulrik gått, var inget jag hade märkt av särskilt tydligt. Min mobil hade nyss vibrerat till och skärmen hade lysts upp med namnet Harry. Det hade fått mig att le brett, då jag plockade upp den och ivrigt läste igenom sms:et.

5.09 pm

To: Alexis

Hi!

Wow, that picture turned out really great! You look really nice at it! Do you mind if I upload it on Twitter? What´s your Twitter-name, by the way? ;)

/Harry xx

Jag var stum av förvåning över att han faktiskt hade sms: at mig tillbaka. Det var otroligt. Den store Harry Styles hade sms: at mig, Alexis Watson. Det var inget som hände varje dag.

Jag var så ivrig på att svara, att det hela blev oläsligt med en massa stavfel. Jag fick hastigt rätta mig själv, glad över att jag inte skickat iväg det i sitt originalskick. Jag tänkte inte alls över konsekvenserna som kunde komma sig, utan skickade bara iväg det, full av lycka.

5.11 pm

To: Harry

Hi there!

Put it up on Twitter if you want. My T-name is @AlexisW :) And I know yours already, haha. So I doesn’t need to ask you for it.

Have a nice visit here!

/Alexis x

Trots att det kändes skumt att sms: a en av sina idoler, så gjorde jag det lätt och ledigt, som om det inte var något mer än ett vanligt sms. Men egentligen var det ju inte något som hände varje dag. Det var otroligt ovanligt.

5.15 pm

To: Alexis

Check your Twitter, sweetie ;p

/Harry xx

Att han kallat mig ”sweetie”, var inget som gick mig förbi. Men jag var för fundersam över vad han hade gjort på Twitter för att reflektera över det i stort.

Jag klickade mig in på datorn, öppnade Twitter och möttes av synen av fem nya följare. Ett litet meddelande visade:

@Louis_Tomlinson , @Harry_Styles , @zaynmalik , @Real_Liam_Payne and @NiallOfficial is now following you on Twitter.

Jag rynkade pannan. Varför följde de mig sådär, utan anledning? Det var inte det att jag inte var glad, men det kändes bara så udda.

Ett ytterligare meddelande visade på något helt annat. Det var Harry som hade skrivit om mig i ett inlägg, samt lagt upp bilden som Liz tagit. Hans meddelande hade redan fått flera svar, mestadels från fans som undrade vem sjutton jag var. Jag svalde. Jag borde ha tänkt igenom det här bättre.

Nice day on the beach with @Louis_Tomlinson , @zaynmalik , @Real_Liam_Payne and @NiallOfficial . Did also meet this awesome girl, @AlexisW . Follow her, guys! :)

Medan jag satt där och stirrade, förvirrad, på skärmen, dök flera nya meddelanden upp om nya följare. Harrys tweet hade gjort skillnad och jag visste inte om det var till det bättre för min del. Jag hade läst alltför många One Direction berättelser där huvudpersonen fick en massa hat från andra fans för att någon av killarna skrivit om henne på Twitter. Jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli som en av alla dessa huvudpersoner. Bara tanken gjorde mig illamående.

Efter att ha duschat en kort stund, klädde jag mig och begav mig ner till köket. Ulrik, Jack och Tom satt redan där och åt, fullt upptagna i ett samtal.

Så diskret jag kunde, plockade jag fram en skål och fyllde den med yoghurt och flingor. Jag erinrade mig att jag inte frågat killarna om de ville följa med till stranden, men det var inget som jag var så speciellt sugen på. Men jag visste samtidigt att Liz skulle bli besviken om de inte följde med.

”Hm, hörni”, mumlade jag, hoppades nästan på att de inte skulle höra mig.

”Vad är det, sis?” Tom la huvudet på sned och såg på mig med sina bruna ögon. Jag svalde tuggan av min frukost som jag stoppat i munnen, och slog mig sedan ner bredvid min bror vid bordet.

”Jo, jag och Liz ska till stranden idag, så vi undrar bara om ni skulle vilja hänga på.” Jag höll blicken fäst på innehållet i min skål. Jag rörde runt, runt, runt i den med skeden. Jag hade upptäckt att jag placerat mig mittemot Ulrik och jag skämdes fortfarande för min tabbe.

”Visst, det låter kul.” Jack lät entusiastisk på rösten. ”Det var länge sedan jag träffade Liz.”

”Okej.” Jag stoppade in ännu en sked i munnen för att slippa prata vidare. Trots att jag till en början inte velat ha med dem, så kände jag mig nästan lite upprymd över att få spendera lite tid med min bästa kompis, bror och kusin. Jag tänkte inte över att jag inte räknade in Ulrik.

”När behöver vi åka?” Jag hörde att det nu var Tom som talade.

”Vi ska träffa henne vid elva i närheten av piren.” Jag drog fingrarna genom mitt hår som fortfarande var lite fuktigt och såg sedan upp för att kontrollera tiden. Direkt mötte jag blicken i ett par blågröna ögon.

”Vi kanske borde dra oss då.” Ulrik log mot mig och jag log osäkert tillbaka. Han verkade i alla fall inte arg över vad jag hade gjort. Jag kände mig lättad över det.

”Jo, vi borde nog det.” Klockan visade på tjugo över tio.

Jag tryckte i mig det sista av min frukost och begav mig sedan upp till badrummet för att borsta tänderna.

Det dröjde inte många minuter innan vi alla hade packat det vi skulle ha med oss och satt oss i Toms bil.

Idag var det Tom som körde med Jack bredvid sig och jag och Ulrik i baksätet. Vi sa inget till varandra, utan deltog bara var för sig i de andras samtal. Trots att jag knappt kände honom, så hade jag börjat få en uppfattning om hur han var. Han var absolut inte blyg, i alla fall inte så mycket att det varade en längre stund.

Jag slängde en hastig blick åt hans håll, granskade honom i profil. Han såg bra ut, verkligen. Det var inte konstigt att folk tyckte så mycket om honom.

Jag hade lyckats ta reda på lite om honom sedan jag fått reda på att han var den Ulrik som gjort skivan jag hade i mitt rum. Det förvånade mig lite att han inte nämnt att han hade en stor fanbase. På Facebook hade han nästan 60 000 personer som gillade hans sida och på Twitter var han inte heller helt okänd.

Jag antog att han inte berättat för att han antingen var så arrogant att han trodde att alla visste vem han var, eller så ville han helt enkelt hålla en låg profil. Jag tänkte inte precis fråga, så jag fick helt enkelt hålla tyst och se om han tänkte avslöja sig någon gång.

”Framme!” Tom ropade ut det och fick mig att hoppa till.

”Take it easy”, muttrade jag och drog några djupa andetag för att lugna ner mitt skenande hjärta. Tom bara skrattade åt min förorättade min.

”Lugn, sis.” Han log.

I samlad tropp hoppade vi ur bilen och begav oss sedan, i sällskap av våra saker, iväg till piren.

Liz väntade redan på oss då vi kom. Hennes blonda hår var uppsatt i en rufsig hästsvans och hon var iklädd en enkel, grön klänning.

”Hi mate!” Jag vinkade glatt mot henne och tog några snabba steg fram mot henne, så att jag kunde ge henne en kram.

”Hi bestie!” Hon skrattade. ”So, who of you is Jack?” Hon lät blicken svepa över killarna med armen kring mina axlar. Jag visste att hon redan kunde svaret, då hennes blick stannade på min kusin.

”I am.” Jack log och sträckte sedan fram handen mot henne. ”Nice to meet you again, Eliza!”

”Nice to meet you to, Jackson.” Liz blinkade och kramade sedan om honom. De kände varandra redan sedan innan och jag var väl medveten om att de tyckte om varandra otroligt mycket. Eller de hade i alla fall gjort det senaste gången de träffades.

”I´m Ulrik.” Ulrik log och skakade hand med Liz.

”Nice to meet you!” Liz log och gav mig sedan en menande blick, som jag tolkade som ”Han är grymt snygg.” Jag himlade bara med ögonen till svar. Hon älskade verkligen att spana in killar. Hon höll sig inte särskilt ofta till bara en, utan kollade ofta in flera på samma gång.

”And my name do you know, right?” Tom log retsamt. ”Or is it all forgotten?”

”Hi Tom.” Liz kramade om honom och jag lade märke till att hon passade på att viska något i hans öra. Jag rynkade lätt pannan. Vad kunde hon ha att säga honom som hon inte ville säga till mig?

”Come on, let´s go!” Jag skuttade ivrigt upp och ner. Jag var redan grymt varm och längtade efter att få bada.

”Take it easy”, skrattade Liz och krokade arm med mig.

”Why? Aren´t you hot?” Jag höjde på ett ögonbryn mot henne.

”A little bit, but I know someone who´s hotter.” Hon blinkade och slängde sedan en blick bort mot killarna. Jag kunde inte riktigt förstå vem hon syftade på, men någonstans inom mig hoppades jag på att det var Jack. Varför visste jag inte. Kanske var det för att de tidigare hade haft känslor för varandra? Jag orkade inte reflektera vidare över det.

Doften av sol och hav slog emot mig och jag drog ett djupt, uppfriskande andetag. Jag älskade att vara på stranden. Det var så underbart.

”Last one in”, ropade jag och släppte min väska i sanden. Det blev genast fart på de andra.

Med hastiga, smidiga rörelser, drog jag av mig mina shorts och min t-shirt. Jag var glad över att jag bytt om tidigare.

”You´re not gonna be the first one!” Jack blängde på mig, medan han kämpade för att få av sig sina skor. Converse, inte det smartaste valet.

”I so gonna be.” Jag skrattade och började springa mot vattnet, uppenbarligen den första. Ingen av de andra verkade ha kommit lika långt som jag.

Det svala vattnet svepte över mina fötter och det var nästan att jag stannade, bara för att få njuta av känslan. Men jag tänkte inte ge upp en seger. Jag var otroligt tävlingsinriktad.

Ljudet av någon som rörde sig i vattnet bakom mig, fick mig att vakna upp ur mina tankar. Jag insåg att jag saktat ner och att någon närmade sig, snabbt.

Utan förvarning kände jag någons armar kring min midja och jag snubblade till. Detta resulterade i att jag föll raklång ner i vattnet med någon över mig.

”Gott ya!” Rösten lät triumferande och inte den jag förväntat mig. Jag hade trott att det skulle vara Tom eller möjligtvis Jack, men inte den det egentligen var. Ulrik.

”Auch.” Han var tyngre än vad jag väntade mig och då vattnet var djupare än vad jag trott, svepte en lätt våg då och då över mitt ansikte, vilket fick syret att hastigt försvinna.

”Oj, förlåt.” Hastigt reste han sig upp och sträckte ut handen mot mig för att hjälpa mig upp på fötter.

”Det är okej.” Jag andades häftigt, dels efter språngmarschen, dels efter bristen på syre. ”Gör bara inte om det.” Jag log mot honom. ”Men tro inte att jag låter dig vinna.” Innan han hunnit reagera, fortsatte jag ut i vattnet. Jag sprang tills vattnet blev för djupt. Då dök jag smidigt ner under ytan och njöt av stillheten där nere för ett par sekunder.

Vi badade en lång stund, skvätte vatten på varandra och hade allmänt kul. Jag kände att den spända stämning som härskat mellan mig och Ulrik började lösas upp och jag märkte att jag njöt av att vara med honom. Han var så trevlig och liknade mig på många fler sätt än vad jag hade trott från början.

Vi låg och solade en stund, pratade och skrattade. Det kändes som om vi alltid varit tillsammans, allihopa.

Efter en stund begav sig killarna iväg för att köpa något att dricka. Jag och Liz stannade kvar för att vakta sakerna och passa på att prata om killarna medan de inte var där.

”Ulrik seems to like you”, sa Liz och blinkade mot mig. Jag kände hur det hettade i kinderna och jag höll blicken fäst på havet.

”Well, maybe. But we´ve only known each other for one day.” Jag bet mig i läppen. ”You can´t find something like that out that fast.” Jag mötte hennes blick och log.

”Hm, I guess that you´re right.” Tystnaden lade sig och ingen av oss sa något mer på en lång stund.

”Watch out!” Ett rop överraskade oss båda och innan vi hunnit reagera, träffade något mig hårt i bakhuvudet.

”I´m so sorry, are you okay?” En kille med lockigt, brunt hår sjönk ner på huk bredvid mig. En bit längre bort kunde jag urskilja fyra killar till. Alla såg oroligt på mig.

”I´m all okey.” Jag gned mig i bakhuvudet och log.

”Puh, good.” Killen log och sträckte fram ena handen. ”I´m Harry, by the way.” Han drog av sig sina mörka solglasögon och jag flämtade till.

”Omg”, mumlade jag. ”You´re Harry Styles.” Han skrattade.

”Yes, that´s me. I guess you´re some kind of fan?” Jag nickade stumt. Vad var det med mitt liv nu för tiden? Det kändes som om jag träffade på kändisar hela tiden.

”I think you all is very talanted.” Jag bet mig i läppen och slängde en blick åt Liz håll. Hon verkade också chockad, trots att hon inte var något större fan av killarna.

”Do you want to meet the others?” Harry reste sig upp och sträckte ut handen mot mig för att hjälpa mig upp på fötter.

”I would love to.” Jag insåg att jag inte presenterat mig. ”I´m Alexis, but you can call me Alex. Everyone else does that.”

”Okay.” Harry log. De fyra killar som jag sett några minuter tidigare, samlades nu omkring mig. Trots att jag redan visste vad de hette, så presenterade de sig.

”Hi, I´m Louis.” Han log och skakade min hand.

”I´m Niall.” Även Niall, den enda blonda, skakade min hand.

”I´m Liam.”

”And I´m Zayn.” Efter att de två sista skakat min hand, fick jag fram:

”I´m Alex.” Jag var fortfarande chockad. Att möta några man beundrat otroligt länge var helt sjukt, speciellt som detta hände på en strand dit jag alltid annars gick.

”Nice to meet you!” Louis log brett.

”Um, so what are you guys doing here?” Jag lade märke till att Ulrik, Jack och Tom hade kommit tillbaka, men de kom inte och störde, till min lättnad.

”We´re here to play a couple of shows.” Nu var det Niall som talade.

”Oh, right.” Jag erinrade mig att jag läst det på Twitter. ”I remember that now.” Jag log.

”Hah, brainwashed or what?” Louis skrattade.

”I´m sorry for Mr Tomlinson here. He doesn´t know when to keep his mouth shut.” Harry blinkade mot mig och jag lade märke till att han lätt knuffade till Louis.

”It´s all okey. I didn´t get offended in any way. Promise.” Jag kände att chocken släppt en hel del. Jag kunde prata utan att haka upp mig på ord, eller stirra stint på dem alla.

”I think we´ll have to go.” Harry gav mig en ledsen blick. ”But maybe we will see each other some other time, when I´m not hitting you in the head with a football.”

”Yeah, I would prefer if you keept away from hitting me at all. I´ve got that enough for today.” Jag slängde en blick bort mot Ulriks håll.

”I understand that”, skrattade Harry.

”Wait!” Jag hävde hastigt ur mig det då de alla vände sig för att gå. ”Can I at least get a picture with you?”

Louis och Harry utväxlade en hastig blick.

”Of course!” Jag andades lättat ut. Jag hade nästan förberett mig på att de skulle säga nej.

”Liz, can you take a picture of us? My phone is in my bag!” Liz nickade ivrigt. Hon reste sig upp och letade hastigt fram min mobil från min väska.

”Stand together.” Liz höll upp mobilen framför sig.

Louis och Harry placerade sig på varsin sida om mig och de andra killarna bakom oss. Liz räknade ner från tre. Just som kortet togs, lutade sig både Louis och Harry fram och pussade mig på kinden. Jag förstod att jag måste se ganska förvånad ut över vad som just hänt.

”Um, thanks”, lyckades jag få fram. Jag kände hur mina kinder blossade och jag var på nytt chockad. Jag kände mig nästan lite löjlig som brydde mig såhär mycket. De var bara människor som alla andra.

”It´s a good picture.” Liz räckte mig mobilen och jag tryckte fram bilden.

”You´re right.” Jag log mot henne. Jag märkte knappt att killarna såg på den över min axel.

”Hah, that´s awesome.” Harry log. ”Can you send it over to my phone?” Han drog upp sin mobil ur fickan.

”Sure.” Insikten slog mig att han skulle behöva ge mig sitt mobilnummer för att jag skulle kunna skicka honom bilden. ”Um, should I send it over Twitter or..?” Jag gav honom ett ytterligare alternativ, för att jag antog att de inte var särskilt sugna på att ge ut sina nummer till främmande fans.

”I think it´s better if you send it by text. Then I´ll get your number and we would get a chance to meet again.” Harry blinkade retsamt mot mig.

”Okey.” Jag kände en ytterligare gång hur det blossade i kinderna, medan jag räckte honom mobilen. Han knappade hastigt in sitt nummer och log sedan brett mot mig.

”Send it when ever you got the time.” Han tryckte mobilen i handen på mig och begav sig sedan iväg tillsammans med de andra killarna.

”What the hell was that”, fick jag fram och stirrade på Liz.

”I´ve got no idea, but I think that Ulrik is jealous at Harry.” Hon log snett mot mig och jag himlade bara med ögonen mot henne.

”Don´t say that. I´m positive that he doesn´t like me more than a friend.” Trots mina ord, så kunde jag inte låta bli att slänga en blick åt Ulriks håll. Han pratade med de andra killarna, men jag märkte ändå att han såg på mig. Detta gjorde mig förvirrad. Jag var inte van vid att umgås med andra killar än mina bröder och nu hade jag träffat flera på samma gång och alla hade något med musik och kändisskap att göra. Det var sjukt.

Middagen tillsammans var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade trott att tystnaden skulle härska, men istället pratade och skrattade alla. Till och med Tyler som annars inte gjorde särskilt mycket väsen av sig pratade en hel del.

Jag märkte på Ulrik att han var en riktig skämtare. Det gick inte många minuter mellan skrattanfallen som han framkallade.

Jack hade förändrats en hel del, vilket jag snabbt märkte. Han var inte bara kraftigare och äldre, utan han var mer allvarlig nu. Tidigare hade han inte dragit sig för att retas med folk och han hade aldrig varit den som varit ute efter särskilt mycket socialt umgänge, men nu. Han var inte samma person.

Marita och mamma pratade mycket om vad som förändrats bland oss alla och jag hörde Marita berätta om att Jack på senare tid varit ute och festat en hel del. Jag trodde henne inte förrän Jack frågade Tom och Gabriel om var de bästa klubbarna låg. Det gjorde mig lätt besviken. Om han, Tom och Ulrik drog ut och festade så skulle jag lämnas ensam kvar. De var alla arton och kunde göra många saker som jag inte kunde. Det var egentligen ganska självklart att de inte skulle bry sig om att anpassa det de gjorde till mig. Jag var bara naiv om jag trodde något annat.

Middagen var till större del ingen upplevelse. Trots att Ulrik livade upp stämningen med sina skämt och kvicka kommentarer, så kände jag det som om jag bara var en åskådare. Alla andra verkade ha någon att umgås med just där och då. Alla förutom jag.

”Ursäkta mig, jag har några saker som jag måste göra.” Jag mumlade fram det och reste mig från bordet. De andra verkade inte ta någon större notis om mig. Detta passade mig perfekt. Då kunde jag smita utan att få några störande frågor.

Jag valde att bege mig upp till mitt rum. Där kunde jag få vara ifred en kort stund i alla fall.

Vad jag egentligen skulle göra, det hade jag inte den blekaste aning om, men då jag plockade upp mobilen, fann jag två nya sms liggande där.

5.56 pm

To: Australian girl

I sure will text you some day ;) You seem nice. What´s your name by the way? Would be good to know!

6.07 pm

To: My little Alex

Hi girlie! Something planned for tomorow? Maybe we could go to the beach? Liz xx

Jag var glad över att båda sms:en fick mig att tänka på något annat än Jack, Tom och Ulrik. Jag var inte helt ensam trots allt.

6.35 pm

To: Swedish boy

Hey, let´s keep the name - thing a secret for a while. We can take that when we meet, not now. I like surprises!

6.37 pm

To: Liz the miss

Hi mate! Nice to hear from ya. Do you already miss me? It´s not that long ago since we parted! Hah, only joking ;p

The beach sounds awesome! But I´m not sure what mum got planned. Jack and his friend (Ulrik) is here and I guess I´ll have to babysit them with Tom, Jessie and Ty. I´ll look it up!

Alex xx

Då inga svar inkom inom en snar framtid, tryckte jag istället igång datorn för att se om det fanns något där att göra. Det fanns det inte. Inget som fångade mitt intresse i alla fall.

Fotsteg i trappan skvallrade om att middagen var över för dagen. Jag lyssnade till dem för ett par sekunder. Det verkade bara vara en person, inte flera, men jag hade alltid varit dålig på att lista ut sådant. Ljud lät aldrig som man tänkte sig när man inte såg källan.

Dörren till mitt rum som sköts upp, fick mig att hoppa till. Jag hade inte varit beredd på att någon skulle komma in.

”Halloj, jag stör väl inte?” Ulrik log undrande mot mig.

”Nejdå, inte alls.” Jag log tillbaka, samtidigt som jag undrade vad han gjorde där. Borde inte han vilja vara med Jack och Tom?

”Sicken tur.” Han blinkade och slog sig sedan tvekande ner på min sängkant. Han verkade osäker på om han ens borde befinna sig där.

”Spelar du?” Jag nickade mot gitarren som stod lutad mot väggen.

”Jo, en del.” Han verkade nästan lite förvånad över frågan.

”Får jag höra? Om du nu anser dig spela bra, vill säga.” Jag log retsamt och han skrattade till. Ett fint skratt, precis lika fint som hans leende var.

”Jag hoppas att jag inte gör dig besviken.” Han log och reste sig för att hämta gitarren. Han hann inte mer än halvvägs förrän dörren öppnades på nytt. Den här gången var det min bror och Jack som steg in.

”Alex, Glee börjar strax.” Tom log brett mot mig och jag slängde en blick mot klockan. Han hade helt rätt.

”Då är det bäst att vi går ner och bänkar oss.” Jag reste mig upp och styrde stegen mot dörren. Tom stoppade mig med att gripa tag kring min handled.

”Ska du vara så otrevlig, hm?” Han höjde på ett ögonbryn, som för att få mig att tänka över vad jag höll på med. Jag suckade. Var han tvungen?

”Ni andra får också gärna hänga på om ni vill”, muttrade jag, utan att vända mig om. ”Jag och Tom brukar alltid kolla på Glee varje gång det körs, vare sig vi båda är hemma eller inte.” Jag gillade inte riktigt att Tom ville ha med Ulrik och Jack. De var inte en del av traditionen och en tradition var inte till för att brytas, i alla fall inte enligt mig.

”Jag hänger gärna med.” Jack verkade inte märka av hur besvärad jag kände mig. ”Du då, Ulrik?”

”Om det är okej, så visst.” Ulrik lät även han glad över att bli inbjuden, men jag hörde på honom att han förstått att jag egentligen inte ville ha honom där.

”Vad kul.” Tom släppte taget om mig och jag skyndade hastigt nerför trappan med mobilen i handen. Omedvetet hade jag lyckats få med mig den, men jag tänkte inte vända tillbaka för att lämna den nu.

Jag hörde killarna komma nerför trappan, då jag hastigt plockade fram lite chips och läsk. Tom verkade inte bry sig märkbart om att han förstört vad jag trott skulle bli en bra kväll. Han verkade inte bry sig överhuvudtaget om vad jag kände.

Kanske överdrev jag, jag visste inte, men det kändes som om min bror inte brydde sig om sådant som var viktigt för mig längre. Han började bli mer och mer lik mamma.

Jag hörde tv:n slås på inne i vardagsrummet och sedan ljudet av introt till Glee. Hastigt placerade jag drickan och chipsen på en bricka och skyndade dit.

Alla tre satt redan i soffan, utan att ha lämnat det minsta uns av plats kvar åt mig. Jag kunde inte låta bli att sucka irriterat.

”Tack för hjälpen”, sa jag, sarkastiskt, och placerade brickan på bordet utan att bry mig om att läsken skvimpade ut ur glasen. De andra skulle allt få städa. Jag var irriterad och förbannad.

Jag slog mig ner på golvet och lutade mig mot soffan. Jag hoppades på att de andra inte skulle prata och störa. Glee var en av mina favorit tv-serier och de skulle inte få förstöra den också.

Halvvägs in i programmet, hade min ilska lagt sig. Jag satt nu bara och njöt, stängde ute de andra, brydde mig inte om något annat.

Jag hörde mobilen vibrera till på golvet bredvid mig och plockade upp den, distraherad av det som hände på tv:n. Det var ett sms från Liz.

7.03 pm

To: My little Alex

But miss, can´t you bring Jack and Ulrik? I wanna see what they look like ;) Is Jack still as hot as before? Hah, just kidding. He´s your cousin, you can´t see that. That´s why you´re bringing them!

7.06 pm

To: Liz the miss

You´re just weird x) But sure, I´ll ask them. Eleven by the pier? See ya, mate!

Det dröjde inte många minuter innan mobilen vibrerade på nytt, men den här gången var sms:et inte från Liz, vilket gjorde mig förvånad.

7.08 pm

To: Australian girl

Well, now I´ve got something to look forward to, then. You like being a bit secret, don´t you? :)

7.10 pm

To: Swedish boy

Yep, secrets is my cup of tea. So there, mister ;)

Jag la ner mobilen bredvid mig och gjorde ett försök till att återgå till tv-programmet. Men jag kunde inte koncentrera mig. En känsla av att något inte stod rätt till gnagde inom mig.

Kvällen troppade långsamt av. Så fort Glee var slut, bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Killarna hade ändå bytt kanal till en film som inte intresserade mig det minsta.

De noterade inte ens att jag gick.

Väl i mitt rum, efter att ha gjort mig ordning för att sova, valde jag att skriva några rader i den bok som jag använde som dagbok.

Jag drog ut lådan i skrivbordet som jag förvarade den i och min blick fastnade på en skiva som låg däri. Skivan som jag fått av Tom.

Jag plockade upp den och granskade den noggrant. Jag flämtade till. Det var därifrån som jag känt igen honom. Att jag inte förstått det tidigare.

Hastigt stoppade jag tillbaka den i lådan, då låga röster hördes utanför dörren. Jag kände igen Ulriks röst direkt och reagerade instinktivt då dörren öppnades. Jag kröp ner i sängen och låtsades sova. Jag ville inte prata med honom just då, inte efter vad jag nu upptäckt.

Jag hörde honom tyst röra sig runt i rummet, försvinna ut och sedan återvända. Det dröjde inte en så speciellt lång stund innan lampan släcktes och knarrandet från extrasängen han skulle sova i, hördes. Inte förrän då kunde jag slappna av och faktiskt göra ett försök till att sova. Sova med alla tankar som snurrade inom mig och ett par blågröna ögon klistrade på näthinnan.

Att vakna morgonen därpå var inget som var så speciellt lätt. Jag stapplade upp ur sängen till en svordom, då jag märkte att klockan redan passerat halv tio, och styrde stegen mot badrummet.

Jag ryckte i dörren. Det var låst och jag kunde höra ljudet av duschen som spolade. Jag suckade. Det var säkert Jessica som befann sig där inne och jag visste av egen erfarenhet att hon alltid tog minst en timme på sig i badrummet.

”Jessica, öppna! Jag vet att du är där inne! Jag har bråttom.” Jag knackade irriterat på dörren. Inget svar. Jag knackade på nytt och kunde höra hur vattnet stängdes av.

Fortfarande fick jag inget svar. Jag började bli riktigt förbannad vi det här laget. ”Jag vet att du inte öppnar för att retas. Kom igen nu!” Nu bultade jag intensivt på dörren.

”Vad vill du egentligen?” En röst bakom mig fick mig att snurra runt.

”Jessica! Men hur…?” Jag stirrade mållös på henne. Hur kunde hon befinna sig där ute, när hon befann sig i badrummet?

”Jag är inte där inne”, sa hon och log retsamt. Jag visste att hon hade rätt.

Låset som vreds om, fick oss båda att se mot dörren. Jessica skrattade bara tyst och försvann sedan in i sitt rum.

Jag såg dörren skjutas upp och fann mig strax stå öga mot öga med Ulrik. Han var blöt i håret och endast iklädd en t-shirt och mjukisbyxor. Det syntes på honom att han dragit på sig dem i all hast på grund av mitt intensiva bankande.

”Hm, god morgon”, mumlade jag generat och kände hur det hettade i kinderna. Jag kände mig otroligt dum som inte kommit ihåg att han befann sig hemma hos oss. Jag hade glömt allt.

”God morgon.” Hans röst var lätt hes och jag mötte hans blick. Även han var märkbart röd om kinderna.

”Förlåt.” Jag bet mig i läppen och såg bort. ”Det var ingen mening att stressa dig. Jag kan ta det andra badrummet.” Hastigt vände jag på klacken och skyndade mig därifrån. Inte förrän jag låst dörren efter mig inne i det andra badrummet, kunde jag pusta ut. Trevligare start på morgonen kunde man få. Det var inget som jag kunde förneka det minsta.

Bilresan skedde för min del under tystnad. De andra diskuterade allt vi passerade, kommenterade saker som jag såg som självklart. Det var nästan så att jag blev full i skratt vid deras förvånade utrop då vi passerade en liten grupp kängurur.

”Det är lika bra att ni vänjer er”, skrattade jag och slängde en blick i backspegeln för att se hur det gick för killarna där bak. På nytt mötte jag Ulriks blick. Hans ögon var otroligt fina, det kunde jag inte förneka.

”Hur långt är det kvar?” Jack stönade. ”Jag svettas ihjäl.”

”Så långt är det inte kvar”, sa jag och svängde av på en avfart. ”Vi är i princip framme.” Vårt hus uppenbarade sig framför oss och det dröjde inte många minuter innan jag parkerat bilen på uppfarten.

Ingen kom och mötte oss den här gången. Jag antog att de inte märkt att vi kommit. Men det skulle säkert inte dröja länge innan någon märkte av ökandet av människor på egendomen.

Precis som jag trott så kom mamma och mötte oss då vi steg in i hallen. De andra med väskor i händerna och jag endast med bilnyckeln och mobilen som enda börda.

”Hej, vad trevligt att träffa er igen!” Mammas svar lät glättigt och konstlat, inte alls som det brukade. Hennes syster verkade inte märka något.

”Therese, hej!” Marita kramade om mamma.

Jag kände mig mest i vägen då presentationerna och hälsningarna påbörjades. Jag hade redan gått igenom det här en gång.

För att ge de andra lite mer plats, så slog jag mig ner på näst lägsta trappsteget och lutade armbågarna mot knäna, så att jag på det viset kunde placera hakan i händerna. Jag betraktade de andra. Det kändes som om deras hälsningar tog mycket längre tid än vad det hela tagit på flygplatsen. Jag antog att det berodde på att de nu hade lite mer tid på sig.

Mamma och Marita var inne i ett hetsigt samtal. Patrik hade försvunnit längre in i huset på jakt efter Gabriel. Mina syskon syntes det ingen skymt av, tydligen till Jacks besvikelse, då han såg rätt butter ut.

”Jackinator, vad är problemet?” Jag la huvudet på sned och såg på honom. Jag återanvände det smeknamn som Tom använt då de varit yngre och jag märkte att han störde sig på det. Ulrik skrattade bara åt det.

”Det finns inget annat problem än att du är här.” Jack blinkade retsamt och slog sig ner bredvid mig på trappan.

”Haha, du är en riktig skämtare grabben”, muttrade jag sarkastiskt och lossade håret från tofsen. Jag behövde ändå inte hålla det ur ansiktet längre.

”Ah, jag glömde nästan.” Mammas röst fick oss alla tre att hoppa till. Hon såg på oss. ”Jag hade tänkt att Jack, du delar rum med Tom och, öm…” Här avbröt hon sig och rynkade pannan medan hon försökte komma på Ulriks namn. ”Ulf var det väl? Du får dela rum med Alexis.” Jag gav henne en irriterad blick. Trodde hon att jag tänkte dela rum med en helt främmande kille? Aldrig i livet.

Men tydligen fanns det inget jag kunde göra åt det, då mamma försvunnit iväg till gästrummet tillsammans med Marita.

”Vi kan väl ta och gå upp”, mumlade jag och slängde en blick åt Ulriks håll. Han såg lika förvånad ut som jag kände mig. Ingen av oss verkade gilla tanken på att dela rum.

”Visst.” Jack verkade inte ha brytt sig om våra bestörta ansiktsuttryck, utan plockade bara upp sina väskor och klampade uppför trappan.

”Efter dig.” Ulrik log försiktigt mot mig. Jag ryckte bara på axlarna till svar och hoppade upp på fötter. Jag brydde mig inte ens om att se efter om han följde med eller inte.

Jack verkade tydligen ha hittat till Toms rum helt på egen hand, då jag inte såg till honom. Han hade alltså lämnat mig helt ensam tillsammans med Ulrik. Kul.

Jag sjönk ner på min säng i väntan på Ulrik som inte var den snabbaste människan jag visste om. Det tog minst tre minuter längre för honom att ta sig uppför trappan och in i mitt rum, än vad det hade gjort för mig.

”Det tog sin lilla tid”, anmärkte jag tyst då han steg in i mitt rum och satte ner sina väskor. Han ryckte bara på axlarna till svar och såg sig omkring i rummet. De blåa ögonen, som jag märkt hade stänk av grönt i sig, granskade allt noggrant, som om han ville lägga varje detalj på minnet.

”Så du lyssnar på sånt här.” Hans röst kom från bortre delen av rummet och jag vände blicken ditåt. Han höll Biffy Clyro skivan i ena handen och One Direction i den andra.

”Så vad då?” Jag höjde på ena ögonbrynet mot honom, utmanade honom till att klaga på min musiksmak.

”Jag undrade bara.” Han skrattade och mötte min blick. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Vad det än var för fel på grabben, så visste han i vilket fall som helst hur han skulle få en tjej att känna sig behövd. Hans blick fick mig att känna det som om jag skulle smälta till en pöl.

Hastigt vände jag bort blicken från honom och kände samtidigt hur det hettade lätt i kinderna. Han verkade inte ha märkt detta, till min lättnad.

”Okej.” Jag vände ner blicken mot mina händer som vilade i mitt knä och bet mig nervöst i läppen. Vad var det med mig? Han var bara en kille som vilken som helst. Inget att oroa sig för. Eller?

Btw, jag har sett att statistiken sjunkit i rasande fart. Jag hoppas att jag inte förlorar läsare pga. novellbytet? Säg gärna till om det är nåt som ni tycker jag ska ändra på. De första delarna är mest inledningar, så det kommer alltså bli mer "spänning" sedan ;)

Ha de gött!

Efter en lång stunds städande, slängde jag mig på sängen och tog upp mobilen. Trots att jag egentligen borde bege mig ut till Sunshine, så ville jag ändå inte missa Toms hemkomst.

Alltså låg jag kvar där på sängen och knappade in ett svars sms till min sms kompanjon.

4.40 pm

To: Swedish boy

You, going to Australia? That sounds nice ;) Hope you´ll like it here! It´s warm and… well, warm!

Nöjd över att jag lyckats få ihop ett någorlunda bra svar, la jag ifrån mig mobilen på nattduksbordet och reste mig upp igen. Jag hade insett att jag inte kunde låta Sunshine lida för Tom skull.

Alltså hoppade jag i ett par slitna converse och drog på mig en skjorta över t-shirten. Jag tänkte ändå inte rida idag, det skulle jag inte hinna med.

På väg nerför trappan, mötte jag Tyler. Han hade näsan i en av sina serietidningar. Jag hejade på honom, men han muttrade bara till svar. Som vanligt. Han var aldrig en sån som pratade så speciellt mycket.

Då jag passerade köket, nappade jag åt mig två äpplen från fruktskålen. Det ena högg jag in på direkt, medan jag bollade det andra i handen. Sunshine var värd att få något gott, så som jag väntat med att gå ut och ta hand om honom.

Han stod och väntade på mig vid grinden till hagen. Den gyllenvita pälsen blänkte i solljuset och den vita svansen rörde sig likt ett vattenfall, då han viftade bort flugor med den.

”Hi boy”, ropade jag och tog ett par springande steg mot honom. Han nickade med huvudet och gav ifrån sig en hes gnäggning. Jag skrattade till och öppnade grinden. Han hade inom ett par sekunder totalt slukat äpplet och väntade sedan spänt på vad som skulle hända härnäst.

Jag fattade ett löst tag kring den långa manen och ledde sedan ut honom ut hagen. Trots att jag visste att han egentligen inte behövde hållas i, så kunde man inte vara nog säker. Många gånger hade mina syskon glömt att stänga grinden till gårdsplanen, vilket gjorde att hästarna lätt kunde smita om de kom lösa. Något som jag inte ville skulle hända. Ryktet om att dingos synts i området för inte alls så länge sedan kunde mycket väl vara sant.

Sunshine verkade inte bry sig märkvärt, utan följde bara med mig lika snällt som vanligt. Han var inte så speciellt nervös av sig, det hade han aldrig varit.

Jag befann mig där i stallet en bra stund. Jag älskade att bara befinna mig där inne, pyssla med hästarna och inte bry mig om omvärlden. Det var nästan så att jag glömde av allt annat. Jag koncentrerade mig bara på det som var viktigt just då.

Inte förrän ljudet av en bil som tutade ute på gatan nådde mig, insåg jag att det måste vara Tom. Hastigt borstade jag bort den sista smutsen från Sunshine och ledde sedan tillbaka honom till hagen. Han verkade inte bry sig märkvärt, utan galopperade snabbt bort till resten av hästarna och anslöt sig till deras gräsätande.

Jag borstade bort damm och annat smuts från mina kläder och skyndade mig sedan runt huset. Mamma, Tyler och Jessica stod på uppfarten, mamma med armarna kring en lång kille med lockigt hår. Tom.

”Jaså, så du är tillbaka!” Jag småsprang fram mot dem och Tom lösgjorde sig från mammas omfamning.

”Hej, syrran! Jag kunde ju inte lämna er, eller hur?” Han blinkade och kramade sedan om mig. ”Jag kunde inte låta dig stå ut med dem helt själv.” Han mumlade det så lågt att ingen annan hade en chans att höra vad han sa. Jag log bara till svar, för att mamma inte skulle bli misstänksam.

”Kom igen, låt oss gå in.” Mamma verkade otålig och gjorde en gest mot dörren. Tom nickade och lyfte upp sina väskor, som han släppt på marken. Vi följde mamma in och slog oss sedan ner i köket. Jag lade märke till att det var betydligt mer välstädat än vad det brukade vara. Det kom sig troligtvis av att Jack och hans familj skulle komma. Det brukade alltid vara extra städat överallt när de kom på besök. Eller egentligen så fort vi hade någon på besök. Då blev mamma plötsligt världens mest pedantiska person. Annars brydde hon sig inte om lite smuts i hörnen.

Vi satt där i köket en stund och pratade. Tom informerade oss lite grann om hur det gick i skolan och vi berättade om vad som hade skett sedan vi pratats vid senast. Det var egentligen inte mycket, utan det dröjde ingen lång stund innan mamma började med maten och jag och Tom gick upp till hans rum.

Tom tryckte igång sin cd-spelare- Vad det var för musik, hade jag ingen aning om, men det lät ändå bra. Det var inte riktigt likt hans vanliga stil. Han var mer som jag, lyssnade mycket på Biffy Clyro och annan hårdrock, men det här. Det var helt annorlunda.

Jag låg på mage på hans säng och såg på medan han packade upp. Han var inte precis snabb, men jag tyckte att det var bättre att han tog det lugnt än att han stressade.

”Vad är det här förresten?” Jag gjorde en gest mot cd-spelaren. Tom ryckte på axlarna.

”Nån svensk kille. Michelle gav mig skivan i födelsedagspresent.” Michelle, hans ett år yngre flickvän, gjorde allt för att få Tom att börja gilla samma musik som hon.

”Okej.” Jag bet mig i läppen och satte mig upp. Väntade på att han skulle säga något mer, men inget kom. ”Vad heter han då?” Tom ryckte på axlarna, igen. Jag suckade och hoppade ner från sängen. Fodralet till skivan låg bredvid cd-spelaren. På framsidan visades siluetten av en kille med någon sorts hatt på huvudet. Inuti siluetten var fler bilder på samma kille inklippta. Ett snyggt, men samtidigt stilrent omslag. En logga nere i högra hörnet visade på att killen hette Ulrik Munther. Jag märkte att han inte precis såg illa ut. Snarare så var han ganska snygg.

”Han är rätt duktig.” Tom hade märkt att jag granskade omslaget. ”De flesta låtarna är egenskrivna, om man nu litar på vad det står.”

”Får jag låna den?” Jag såg på honom och han nickade.

”Det är inte riktigt min stil. Ta du den. Men säg inget till Michelle.” Han blinkade och jag skrattade.

”Jag lovar.” Skivan hade precis avslutats och jag stoppade tillbaka den i fodralet. ”jag går nog tillbaka till mitt rum. Måste fixa lite. Jack eller hans kompis kommer ju bo där.” Jag mötte Toms blick och han suckade.

”Det blir säkert bra.” Han log, men lät trots det inte säker på rösten. Vi kände faktiskt inte Jacks kompis ett enda dugg.

Jag begav mig tillbaka till mitt rum och satte direkt igång Biffy Clyros live skiva från Wembley. Den var otroligt skön att bara göra ingenting till. Ulriks skiva förpassade jag för tillfället till en av skrivbordslådorna. Jag kände inte riktigt för att lyssna på den för tillfället, hur duktig grabben än var.

Utan någon speciell aning om vad jag skulle göra, slängde jag mig på sängen och plockade upp mobilen. Ett nytt sms.

4.47 pm

To: Australian girl

Does that sound so hard to belive? Hah, I´m actually going to Sydney tomorrow. So there, belive it if you want to. And I know that it´s warm in Australia. It´s Australia!

Well, I hope that we might get to meet each other. What do you say about that, miss Australia?

Jag himlade med ögonen åt hans svar. Han var helt klart en skämtare. Det märkte jag.

6.18 pm

To: Swedish boy

That sounds nice! I´m actually living right outside Sydney. You can just text me when you have time. I´ve got the hole summer break free (Almost, got my cousin coming tomorrow).

Nöjd med att jag lyckats få ihop ett hyfsat svar, la jag tillbaka mobilen på nattduksbordet och slöt ögonen. Jag var dödstrött och kunde lika gärna vila lite innan middagen.

Dagen därpå, stod jag lutad mot Toms bil utanför flygplatsen. Mitt bruna hår var fäst i en hög hästsvans och jag var iklädd en rödrutig skjorta, korta shorts, converse och ett linne. Avslappnat, men fortfarande min version av att vara lagom uppklädd.

Jag var där själv för att hämta Jack, hans kompis och hans föräldrar. Tom hade stuckit iväg för att träffa några kompisar och mamma ville vara hemma och göra iordning gården. Resten av familjen sov, antog jag. Det var ändå sommarlov.

Att ta sig dit hade inte varit något problem. Jag hade haft körkort i snart tre månader, men Tom var än så länge den enda som litade på mig tillräckligt mycket för att låna mig en bil.

Jag kramade bilnycklarna i handen och kikade genom mina svarta solglasögon på alla som kom ut från flygplatsen. Jag visste att jag troligtvis skulle känna igen Jacks föräldrar, Marita och Patrik, men om jag skulle känna igen Jack, det var osäkert. Vi hade inte träffats sedan vi båda var tio, så jag antog att han säkert hade förändrats en hel del.

En blond kille, iklädd ett blått linne och shorts, med en väska över axeln, en resväska i ena handen och en gitarrväska i den andra, kom ut från flygplatsen. Hans hår var lätt rufsigt och redan på det avstånd som skiljde oss åt, så kunde jag se de lyssnade blåa ögonen som sökte av omgivningen. Han såg otroligt bra ut och påminde mig om någon, men till mitt förtret kunde jag inte komma på vem det var han påminde mig om.

Strax efter honom kom en kille som verkade vara i samma ålder. Hans hår var mörkbrunt och lockigt och även han bar på väskor. Jag visste instinktivt att det var Jack.

Jag sköt upp solglasögonen på huvudet och gav sedan ifrån mig en gäll vissling. Båda killarna såg synkroniserat på mig.

”Hey, Jack! Här borta!” Jag log brett och vinkade glatt mot dem. Även Jack log och han småsprang mot mig med den blonde i släptåg.

”Alex, jisses vad du har vuxit.” Han skrattade till och uppvisade en vit tandrad.

”Vad tror du? Att jag fortfarande skulle vara en pygmé efter alla dess år?” Även jag skrattade och kramade sedan om honom.

”Man vet aldrig.” Han blinkade retsamt. ”Det här är Ulrik, förresten.” Han gjorde en gest mot den blonde killen.

”Halloj!” Ulrik log och sträckte fram handen. ”Jag antar att du heter Alex, då Jack sa det.” Han skrattade till.

”Alexis heter jag egentligen, men alla kallar mig för Alex, så du prickade nästan rätt.” Jag skakade hans hand och log tillbaka. Något med hans leende fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han verkade ju trevlig och hans utseende var det verkligen inget fel på.

Jag insåg snabbt att jag stått och stirrat på Ulrik, med hans hand i ett fast grepp. Hastigt släppte jag den och vände mig bort med hettande kinder.

”Mamma och pappa kommer nu”, informerade Jack och jag nickade. Pustade omärkt ut över att ha sluppit den pinsamma tystnad som hotat med sin närvaro.

”Hej Alexis!” Marita vinkade glatt mot mig och gav mig sedan en kram.

”Hej Marita.” Jag log och kramade sedan även om Patrik.

”Är du här själv?” Patrik pustade och torkade bort några svettdroppar från pannan.

”Ja, mamma kunde inte, så det är bara jag. Bra att jag har körkort.” Jag blinkade och låste upp bilen.

”Körkort, men…” Ulrik började tala, men avbröt sig snabbt. Jag såg på honom.

”Vaddå? Till skillnad från Sverige får man ta körkort när man är 16.” Jag ansträngde mig för att inte låta sarkastisk. Han verkade vara en sådan person som trodde att han visste allt.

Efter att vi stoppat in bagaget i bilen, så hoppade vi alla in. Jag vid ratten och Marita bredvid mig. Killarna och Patrik hoppade in där bak. Det var tur att Toms bil var så stor.

Jag startade bilen och svängde ut från parkeringen. Jag kände att någon betraktade mig och då jag slängde en extra blick i backspegeln, så mötte jag blicken i Ulriks blåa ögon. Han log försiktigt mot mig, men jag himlade bara med ögonen och koncentrerade mig sedan på vägen. Jag tänkte inte köra av vägen på grund av honom, hur snygg han än var.

På fredag ska jag även på genrepet inför Melodifestivalen, så då blir det inte heller någon uppdatering. Nästa inlägg blir alltså troligtvis tidsinställt!

Btw, jag söker gästbloggare inför nästa vecka. Vill du hjälpa till? Checka inlägget under detta!

Ha de gött!

Hallon, hallon!
Hur är det med er alla? :)

Jag tänkte bara berätta det att jag har bestämt mig för att ta in en gästbloggare! Är du intresserad av detta? Kommentera det här inlägget med en motivering till varför just Du ska bli gästbloggare här under nästa vecka! :)
Du måste ju såklart vara tillgänglig under nästa vecka, så att inläggen kommer upp i tid!
Glöm inte att skriva in din mejladress, då jag kommer kontakta den jag valt ut genom mejl! :)
Ha de gött!!

01/01/2012

10.35 am

To: 08032156

Hej, sorry, men jag kan nog inte komma imorgon. Vi kan kanske ses en annan dag? :)

10.36 am

To: 07089675

Excuse me, but who are you? And why are you texting me?

10.38 am

To: 08032156

Ops, sorry, got to be wrong number.

10.41 am

To: 07089675

Well, it´s okey, I guess…

10.42 am

To: 08032156

Wait, why are you speaking English? Which country are you from?

10.44 am

To: 07089675

Um, I´m Australian, so that´s the reason why. You know, that´s a quite direct and rude question. Not something you ask that fast.

10.46 am

To: 08032156

Okey then, sorry! I was just asking because I wanted to know, duh.

10.47 am

To: 07089675

Bye, rude person from Sweden.

10.48 am

To: 08032156

Bye

10.55 am

Wait a sec, how do you know I´m Swedish?!

11.05 am

Hello? Okey, I guess you´re ignoring med then.

07/01/2012

6.45 pm

To: 0708965

Um, hello? Sorry for just disappearing last time. Thought that I might explain myself. I´m Swedish from the beginning, so I just wanted you to know about why I knew you were Swedish.

Yeah, well then, bye.

6.52 pm

To: 08032156

It´s okey :) I understand. It´s quite weird to start texting with someone you don´t know, right? But maybe we should get to know each other a bit? What do you say?

6.54 pm

To: 07089675

Yeah, sure, why not? Btw, just so you know: I´m a girl and I guess you´re a boy my your “manly” way to act? ;)

6.57 pm

To: Australian girl

Omg, maybe this was a mistake? You seem to be some kind of clairvoyant person.

7.01 pm

To: Swedish boy

Maybe you´re right…

7.08 am

To: Australian girl

I meant it as a joke, you know that right?

7.09 pm

To: Swedish boy

Yeah…? Of course I got that. Sorry, got to go. Dinner time.

7.10 pm

To: Australian girl

Dinner? Here it´s soon lunch time…

7.13 pm

To: Swedish boy

Have you ever heard of time difference, mate?

But, as I said, got to go. Bye

7.15

To: Australian girl

Yeah, bye… mate??

12/06/2012

Med en tung suck hängde jag skolväskan över axeln och stängde igen skåpet. Ett blått skåp, precis som alla runt omkring. Inga speciella detaljer på utsidan. Reglerna tillät inte detta. Man fick bara hålla det personligt på insidan. Precis som med våra skoluniformer.

”Alex, come on!” Min bästa vän, Liz, ropade på mig. Jag log mot henne och småsprang sedan de få steg som krävdes för att komma fram till henne.

”Why are you so impatient?” Jag krokade arm med henne, medan vi gick längs korridoren. Den ljumma luften svepte in genom de öppna fönstren. Det doftade av hav och solvärme och jag drog flera djupa andetag.

”It´s summer! No more school i two months!” Liz tog ett skutt, rakt upp i luften, vilket tvingade mig att släppa taget kring hennes arm.

”You´re such a maniac”, skrattade jag och hon boxade till mig på armen i förtret.

”You know that you´re mum´s waiting at you?” Liz pekade mot min mammas mörkblåa pickup som stod på gatan utanför skolan.

”Ops, well, bye, Liz. See you soon!” Jag kramade om henne och sprang sedan bort till bilen. Jag drog upp dörren och hoppade in.

”Hej mamma.” Jag log mot henne och övergick till svenska. Jag trivdes egentligen bättre med engelska, men mamma propsade alltid på att jag skulle prata svenska så ofta jag kunde. Tydligen så var det viktigt för henne.

”Hej, hur har dagen varit?” Mamma la i en växel och svängde ut på vägen. I baksätet satt min lillebror Tyler, min lillasyster Jessica och vår hund, Leina. Leina låg med huvudet i Tylers knä och dreglade värre än ett vattenfall.

”Bara bra.” Jag log mot mamma och sträckte sedan bak handen och gav Leina en klapp på huvudet. Hon gnydde tyst till och lyfte huvudet för att se på mig.

Min mobil vibrerade till och jag drog upp den ur sidofickan på min väska. Jag såg att det var det vanliga, dagliga sms:et från min sms kompanjon i Sverige. Vad han hette visste jag inte, men då vi sms:at i snart ett halvår, så kände jag knappt att det behövdes. Trevlig var han allt. Det skulle vara kul att få träffa honom nån gång.

3.46 pm

To: Australian girl

Hi! What´s up for today? Anything fun happening?

Mamma gav mig en undrande blick, då jag började knappa på mobilen, men jag ignorerade henne. Hon var inget fan av mobiler, men hon fick helt enkelt finna sig i det. Hur skulle hon annars kunna kontakta oss om vi inte befann oss hemma?

3.48 pm

To: Swedish boy

Hi! Yeah, just ended school for this term! Summer break, here I come! :) Might be going out on a ride with my horse later, who knows?

What´s up in little Sweden, then?

Det dröjde inte många minuter, innan svaret landade i min inkorg. Vid det laget hade mamma parkerat bilen utanför vårat hus och jag var på väg uppför den grustäckta gången.

3.50 pm

To: Australian girl

Wow, sounds nice! There´s nothing special happening around here. BUT tomorrow, I´m actually are going to Australia with one of my friends!

Jag blev förbryllad av svaret. Skulle han hit till Australien? Jag visste att många reste hit, men det kändes udda att någon jag pratat med som bodde så långt bort, skulle resa den bit som krävdes för solen och värmen.

Jag valde att inte svara på sms:et just då. Jag hade burit min skoluniform större delen av året och var alltför trött på den.

”Alexis, glöm inte att Tom kommer hem idag!” Mamma ropade åt mig, då jag småsprang uppför trappan. Ett leende spred sig över mina läppar. Tom. Min äldre bror hade varit borta så otroligt länge. Det var knappt att jag kom ihåg hur han såg ut.

Vi hade alltid haft det där speciella bandet. Trots att vi allt som allt var fyra syskon, så hade jag och Tom alltid varit extra fästa vid varandra. Jag gissade på att det var en faktor av att vi båda delade vår pappas utseende. Varken Jessica eller Tyler hade det. De såg båda ut som mamma och vår styvpappa, Gabriel.

Min riktiga pappa hade dött strax efter min födelse. Jag hade knappt några minnen av honom, allt var sådant Tom och mamma berättat. Trots detta, saknade jag honom något oerhört. Jag hade velat få prata med honom, i alla fall bara en gång. Det hade betytt så mycket.

Men egentligen borde jag inte klaga. Vårt liv nu för tiden var inget som var att klaga över. Man kunde inte precis säga att vi var fattiga. Gabriel kom från en familj med ovanligt mycket pengar och han hade inte varit sen på att ”ge oss det bästa.” Då Jessica och Tyler föddes, med honom som pappa, kunde man märka av en skillnad på hur han behandlade oss. Jessica och Tyler fick allt de pekade på, medan jag och Tom fick stå ut med sådant som våra yngre syskon ratat efter två dagars användning.

Mamma verkade inte bry sig, något som gjorde oss båda förbannade. Eller så förbannad man nu kunde bli i åldern fem och sju. Vi kände oss båda utanför den nya familj mamma skapat.

Det var därför Tom stack för två år sedan. Han flyttade hemifrån och började på en musikskola inne i centrala Sydney. Inte förrän då fattade mamma att vi faktiskt inte mådde bra. Hon övertalade Gabriel att bete sig lite snällare i alla fall. Det funkade till viss mån.

Att vi flyttat till vårt nuvarande hus, var lite av en slump. Mamma jobbade till viss mån med hästar och hade som en dröm att skapa ett stall med turridning ute i bushen. Hon hade hittat annonsen till en hästgård och åkt dit tillsammans med mig och Gabriel. Vi föll direkt.

Det fanns plats för oss alla och ett flertal hästar. Med hjälp av Gabriels stora summa pengar och en del av det mamma sparat undan, köpte de gården.

Ingen ångrade det.

Vi fick alla varsitt rum och, då Jessica ratat idén om att få en egen häst, så fick jag Sunshine. Sunshine var en av de hästar som mamma köpte in till gården, men han passade inte som turridningshäst. Han klarade inte av stressen av att ha så många olika personer som red honom. Därför fick jag honom, då han verkade tycka om mitt sällskap. Valet var självklart.

Sedan dess, hade vi blivit bästa vänner. Sunshine var lätt att lära saker och jag behövde knappt leda honom längre. Han var som en liten hund.

”När kommer han?” Jag stannade till i trappan, skakade av mig alla tankar. Det var knappt att jag kunde hålla mig tills Tom kom.

”Om en timme. Glöm inte heller att städa upp i ditt rum. Kusinerna kommer imorgon. Tydligen skulle Jack ha med sig en kompis.” Jack var min två år äldre kusin från Sverige. Han och hans familj skulle komma ner och stanna över sommaren. Det var länge sedan jag träffat honom, så det skulle bli kul att se hur han förändrats.

”Var ska de bo egentligen?” Tanken slog mig att vi bara hade ett gästrum och det var bara stort nog för två personer.

”Jag tänkte att Jack eller hans kompis kan dela med dig och Tom. Tyler och Jessicas rum är för små.” Mamma lät besvärad. Hon ljög, det visste jag. Sanningen var att mina småsyskon båda hade större rum än vad jag hade och de ville inte dela dem med någon. Allra minst folk de knappt kände.

”Jag trodde väl det.” Jag fnös och fortsatte sedan uppför trappan. Likt så många gånger tidigare, så hade mamma svikit mig. Ofta kändes det som om hon tyckte mer om mina halvsyskon än om mig och Tom. Vi var säkert för besvärliga för hennes perfekta världsbild.

Mitt rum var stort, men Jessicas var fortfarande större. Hon hade mycket mer plats för alla sina saker än vad jag hade, men det behövdes nästan, då hon bland annat hade dubbelt så mycket kläder som jag.

Trots detta, så var jag nöjd med mitt rum. Det var ljust med två stora fönster som vätte mot framsidan på huset och tillräckligt med golvyta för att jag skulle känna mig bekväm.

Med en suck släppte jag ner skolväskan på golvet bredvid sängen och stegade sedan fram till cd-spelaren för att sätta på lite bra musik. Valet var självklart. One Direction, precis som det brukade vara. Det eller Biffy Clyro, men idag kändes det som om One Direction passade bäst. Mitt humör var så glatt, precis som deras låtar.

Jag dansade runt i rummet, medan jag städade undan och bytte den stela skoluniformen mot shorts och t-shirt. Det var det jag oftast gick klädd i på fritiden. Det var sån jag var. Jag tyckte inte om att spöka ut mig för mycket.

Min familj var så bekant då jag mötte dem på flygplatsen. De gjorde att minnen som varit undangömda kom upp till ytan igen. Hur mycket jag än ville det, så kunde jag inte återställa allt. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag kunde komma ihåg allt igen. Det hade underlättat en hel del.

Jag kunde alla bassaker. Allt som var viktigt. Jag kände igen folk, men jag kunde inga namn. Situationer kunde förvirra mig och jag kände mig som en nyfödd som fick alltför intryck pressade inpå mig.

Jag kände ofta för att bara springa. Springa, långt bort och gömma mig. Jag ville hitta den jag varit, inte den jag var nu. Allt jag gjorde kändes fel och konstlat. Som om det jag höll på med inte var det som jag borde göra. Jag borde göra något annat.

Trots att jag var glad över att de andra brydde sig, så visste jag att de aldrig skulle kunna sätta sig in i samma situation som jag. De kunde aldrig veta hur det kändes förrän de gick igenom det själva och då skulle de ändå inte kunna hjälpa till. De skulle ha fullt upp med att försöka få tillbaka sina egna minnen.

Ulrik var den som gav mig mest stöd. Han var den som accepterade vad som hänt. JB och Nick var för snabba i sitt sätt. De trodde att jag kunde lära mig allt på bara ett par timmar. Men det var sjutton år som jag skulle lära mig på nytt. All sorg, all glädje, alla händelser, vänner och släktingar. Mycket skulle jag aldrig kunna få tillbaka. Det var förlorat i glömska.

Min familj fanns även de där. De hjälpte mig oerhört genom att visa mig gamla filmer, bilder och annat som fanns kvar från min barndom. De visade mig allt det som de visste att jag tyckte om och lät mig få smaka på sådant som jag brukat älska.

Men trots allt de lärde mig på nytt, så gnagde ofta en känsla av att det fanns något de inte ville berätta. På mitt rum fann jag bilder av en ytterligare kille. En kille som jag inte kunde komma på namnet och som alla andra undvek att tala om. Jag visste att han var viktig, men jag fick inte veta vem han var. Det störde mig.

Under dagarna, veckorna och månaderna som förflöt, tog jag långa promenader i området där jag bodde. Lärde känna hus, gator och platser som tidigare varit självklara att kunna. Jag blev lugn av att göra detta. Jag lärde mig att leva med minnesluckorna och bestämde mig istället för att tänka framåt, på framtiden. Det som varit, det hade varit och jag kunde aldrig kunna återuppleva allt.

Ulrik var ofta med mig. Han och hans hund Konrad. Tillsammans kunde vi gå i evigheter, bara prata om allt. Han berättade ofta om sådant som hänt mellan oss för att jag i alla fall skulle veta grunden till vårt förhållande.

Men för det mesta försökte han hjälpa mig att blicka framåt, mot vad som låg framför oss. Livet var som en saga som nu verkligen börjat komma igång ordentligt. Allt hände, samtidigt som det knappt hände något alls.

Enligt Ulrik, hade inget mellan oss ändrats sedan tidigare. Han tyckte om att bara prata med mig, något som vi gjorde riktigt ofta större delen av tiden. Han var förstående och visade aldrig att han var irriterad över att jag ibland inte mindes. Han var den bästa sortens pojkvän, vad jag märkte.

Ett par månader senare, december 2011 (Okänt perspektiv)

Snön hade länge lyst med sin frånvaro. Marken hade varit bar i månader och temperaturen hade inte sjunkit under nollan vid många tillfällen.

Månaderna hade varit fyllda med så mycket smärta och oro. Allt hade gått så otroligt snett. Ingen hade trott att det här skulle hända.

Med Ulriks hand i ett fast grepp, gick jag långsamt längs gången mellan bänkraderna. Hela kyrkan var smyckad med blommor. De gick alla i vitt, blått och mörkt rött. Det var otroligt vackert, men jag kunde inte le. Jag knep bara ihop läpparna och drog djupa andetag för att hindra mig själv från att gråta. Jag var tvungen att vara stark, för hennes skull.

Vi fick slå oss ner längst fram. Mina föräldrar satt även de där redan. Mamma, iklädd en svart klänning med en liten vit ros fastsatt vid den. Pappa bar en svart kostym och en vit slips, en sådan slips som de närmast anhöriga alltid bar.

Ulrik kramade min hand och gav mig ett sorgset leende. Han bar en mörk kavaj och mörka byxor, med en ljusare skjorta under. Trots sorgen jag kände, så kunde jag inte låta bli att tycka att han såg extra bra ut så uppklädd.

Några levande ljus stod utplacerade kring altaret och den vita kistan. De lyste upp varenda vrå av rummet och den mängd av människor som befann sig inom dess väggar. Ingen sa något, tystnaden härskade.

Och så, till en början tyst och försiktigt, började orgeln spela. Ljudet letade sig runt i rummet. Snurrade, svävade, letade sig in i varje väsen.

Några dämpade snyftningar hördes bakom mig, men jag vände mig inte om. Jag satt bara där, rakryggad i mina mörka kläder, med blicken fäst på den lilla bukett med rosor som vilade i mitt knä. Jag tänkte inte på något annat än att andas. In och ut, in och ut, in och ut. Jag fick inte lov att gråta. Det skulle aldrig kunna föra henne tillbaka. Inget kunde ta henne tillbaka. Det var försent för att ångra sig nu.

Musiken flödade några ytterligare minuter och tonade sedan ut i intet.

Prästen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, hade placerat sig bredvid kistan under musikens gång. Nu började hon tala. Lågt, men samtidigt så högt så att alla kunde höra henne ordentligt.

Hon berättade om henne, allt hon gått igenom, allt som hänt henne. Det var en kort sammanfattning, men desto mer värdefull.

”Nu ska en av de anhöriga framföra en låt. Varsågoda.” Prästen tog ett steg åt sidan och jag reste mig upp. Allas höll blicken fäst på mig. Mig och Ulrik.

Långsamt gick vi fram till mikrofonen som var uppställd. Den stod precis bredvid kistan och jag snuddade vid den med handen då vi passerade.

Jag och Ulrik slog oss ner på varsin pall, han med gitarren i knäet och jag med mikrofonen framför mig.

Jag harklade mig försiktigt och tog ett djupt andetag för att göra mig säker på att rösten skulle hålla. Att börja hacka nu skulle bara var opassande.

”Låten vi hade tänkt framföra lyder under namnet Safe & Sound och är skriven av Taylor Swift.” Jag svalde. Ingen sa något. Alla bara såg på oss.

Ulrik började spela, försiktigt, och tonerna snurrade runt i rummet, precis som orgelmusiken tidigare gjort.

Jag lyssnade till dem i ett par sekunder och började sedan sjunga, precis som vi tränat in. Min röst blandade sig med ljudet från gitarren och fick det hela att kännas värre än vad det redan gjorde. Men på ett udda och bra sätt.

(Lyssna gärna medan du läser texten)

"Safe & Sound"

(feat. The Civil Wars)

I remember tears streaming down your face

When I said, "I'll never let you go"

When all those shadows almost killed your light

I remember you said, "Don't leave me here alone"

But all that's dead and gone and passed tonight

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Don't you dare look out your window darling

Everything's on fire

The war outside our door keeps raging on

Hold onto this lullaby

Even when the music's gone

Gone

Just close your eyes

The sun is going down

You'll be alright

No one can hurt you now

Come morning light

You and I'll be safe and sound

Oooh, oooh, oooh, oooh.

Oh, oh, oh, oh. [x2]

Just close your eyes

You'll be alright

Come morning light,

You and I'll be safe and sound...

Oooh, oooh, oooh, oooh oh oh. [x7]

Jag hade sagt till mig själv att inte gråta. Jag fick inte gråta. Jag skulle vara stark och härda ut. Men medan jag sjöng, kände jag hur ögonen tårfylldes och synfältet blev suddigare och suddigare, tills diamantglittrande tårar började rinna längs mina kinder. Jag kunde inte göra något åt dem, utan fortsatte bara sjunga.

I vanliga fall när jag grät, brukade min röst darra värre än en kolibris vingar vid flygning. Men nu var den stark, fast och klar. Den gjorde inte den minsta antydning till darrning. Jag var alldeles för fast besluten att framföra låtens budskap för att tillåta den till att svikta.

Så fort låten avslutades, drog jag på nytt flera djupa andetag och reste mig upp. Då vi passerade kistan, placerade jag rosbuketten ovanpå den.

”Farväl min vän. Förlåt mig, så mycket”, viskade jag tyst och följde sedan Ulrik tillbaka till våra platser. Jag hade sagt det jag ville. Jag var klar.

Prästen började på nytt tala. Hon läste delar ur bibeln och deklarerade sedan att det var dags för ett sista farväl.

En rad i taget reste sig och gick fram till kistan. Berget med blommor växte långsamt. Blommorna var i alla möjliga färger och nyanser, men de passade alla tillsammans. Låga mumlingar, viskningar och snyftningar hördes överallt och jag kände hur det hela började bli för mycket. Tårarna rann fortfarande. Det fanns inget stopp.

Ulrik kramade min hand och jag mötte hans sorgsna blick. Jag var glad över att han fanns där som mitt stöd. Jag var glad över att han velat komma, att han tagit sig den tiden.

Jag vet inte hur länge vi satt där. En timme? Två timmar? Ingen hade en aning. Man hade gott om tid att tänka. Tänka över åren som gått, allt som hänt. Allt vi gått igenom tillsammans.

Att äntligen få lämna kyrkan var skönt. Minnesstunden i församlingshemmet skulle vara livligare, något jag var glad över. Den besvärade tystnad som hållit sig i kyrkan var bara svår och jobbig.

De vuxna satt runt borden, pratade minnen och känslor. Några låga skratt kunde urskiljas då man tog upp något som varit roligt. De yngre, hennes vänner, satt mest tysta med mobiler i händerna. Ingen ville prata. Det skulle bara göra allt ännu verkligare.

Jag åt inget av den mat som stod framdukad. Jag var inte hungrig och den glättiga stämningen fick mig att må illa. Hur kunde de prata så obesvärat när hon var borta för alltid?

Till slut reste jag mig från bordet och gick ut. Lutade mig mot en av stolparna som bar upp taket, utan att bry mig om kylan. Jag frös inte.

”Är du okej?” Ulriks röst hördes bakom mig. Jag skakade på huvudet.

”Vad tror du?” Jag bet mig i läppen. Jag behövde inte vara så brysk mot honom. Det var inte hans fel. Det var mitt. Det borde vara jag som dött. Inte hon.

”Förlåt, jag borde inte ha frågat.” Han kramade om mig bakifrån och placerade hakan på min axel. Hans blonda hår kittlade min kind.

”Det är ingen fara. Inget är ditt fel.” Jag mumlade fram det och höll blicken fäst på vattendropparna som träffade pölarna på gatan. Det regnade. Himlen betedde sig som om den också grät.

”Du borde inte anklaga dig själv. Du hade inte kunnat göra något annorlunda.” Ulrik kysste mig mjukt på kinden.

”Det borde ha varit jag, inte hon. Hon förtjänade det inte.” Jag svalde. Tårarna var på väg igen. Jag hade gråtit nog nu. Det fick räcka. ”Hon hade inte gjort någon något ont.”

”Jag tror nog att hon inte skulle ha velat att du anklagade dig själv. Du kände henne bättre än jag. Tänk efter. Vad hade hon sagt?” Han fick mig att verkligen tänka efter.

”Hon hade sagt att jag skulle gå vidare. Hon skulle ha sagt åt mig att bry mig om något annat och inte vara så tjockskallig.” Ett leende spred sig över mina läppar. Jag kunde nästan höra henne säga det.

”Seså, det där är den rätta andan.” Ulrik log han också. ”Minns det som gör dig glad, inte det som gör dig ledsen.”

”Jag förstår det nu. Tack.” Jag vände mig om så att jag kunde möta blicken i hans vackra ögon.

”Tacka henne, inte mig.” Han bet sig i läppen och fattade min hand.

”Vi får leva åt henne nu. Föra hennes anda vidare.” Jag suckade. ”Det blir svårt. Hon var speciell.”

”Jag förstår vad du menar. Men det blir lättare tillsammans.”

”Tillsammans.” Jag tog ett steg bakåt och drog honom med mig ut i regnet. Det var kallt, men uppfriskande. Det var som om det sköljde bort alla problem. Alla sorger och bekymmer. Kanske hade hon ett finger med i spelet? Jag gissade på det.

”Jag älskar dig, knäppgök”, skrattade Ulrik. Han var redan genomblöt, liksom jag.

”Jag älskar dig med.” Att vi tidigare gråtit för hennes skull var överspelat. Nu såg vi istället framåt. Hon fanns vid vår sida, i vad vi än gjorde.

Då Ulrik lutade sig fram och kysste mig, var det nästan som om jag hörde hennes skratt leka omkring oss. Hennes skratt som visade att hon var besvärad och glad åt situationen. Hon gav sin tillåtelse åt oss att gå vidare. Gå vidare, jag och Ulrik, mot resten av vårt liv tillsammans.

Cassies perspektiv

Röster som spelade omkring mig, tryckte sig mot mina trumhinnor. Jag ville be dem att lägga av, låta mig vara, bara låta mig sova.

Men de gav sig inte. Det kändes nästan som om de ansträngde sig ytterligare för att störa mig, göra mig galen av oljudet.

”Håll tyst”, mumlade jag och äntligen tystnade rösterna. Men jag kunde inte heller fortsätta vila, sjunka undan från det hetsiga livet på ytan.

”Jag tror hon vaknar.” En röst letade sig ner, rörde runt inom mig på nytt. Jag kände igen den rösten, men jag kunde inte placera den. Jag ville veta, men ville samtidigt inte öppna ögonen.

Rösterna satte igång, alla på samma gång.

Jag lät en irriterad suck leta sig ut från inom mig och slog sedan upp ögonen. Ljuset stack i dem och jag tvingades blinka flera gånger för att få dem att vänja sig.

”Cass!” Ett förtjust utrop störde tystnaden som på nytt härskat i rummet och en kille med mörka ögon och brunt, lockigt hår dök upp inom mitt synfält. Jag kände igen honom, men inget namn dök upp i mitt huvud.

”Vem är du?” Jag rynkade pannan och satte mig långsamt upp. Fler personer fanns där. En blond kille med blågröna ögon, två tjejer, den ena med blont hår och gröna ögon, och den andra med rött hår och en färg på ögonen som jag inte riktigt kunde finna en passande nyans på. Den tredje killen som såg ut att komma från Japan eller Kina satt längst bort i rummet, hållande den rödhåriga tjejen i handen.

”Känner du inte igen mig?” Killen med det lockiga håret såg besviken ut.

”Jag har aldrig sett dig förut.” Jag sa det bestämt. Det var sant, jag hade aldrig sett honom förut.

”Cassie, vad är det med dig?” Den blonda killen mötte min blick. Jag rynkade på nytt pannan. Jag kom ihåg de där ögonen, den där rösten. Men hans namn, vem han var, allt var borta. Jag kunde inte komma ihåg något om människorna omkring mig. Jag visste ingenting.

”Jag vet inte vilka ni är.” Nu lät jag mer osäker. Något sa mig att jag borde komma ihåg dem, men jag kunde inte. ”Vem är jag? Vad är allt det här? Jag kommer inte ihåg.” Jag bet mig i läppen och böjde ner huvudet för att slippa möta deras blickar. Jag kände det som om jag svek dem, vilka de nu var.

”Jag tror att det är bäst om vi hämtar läkaren.” Den blonda tjejen såg orolig ut och killen som uttalat sig tog hennes hand.

”Jag fixar det.” Han reste sig och försvann ut genom dörren.

”Cassie, för du kommer väl ihåg att du heter Cassie?” Den blonda killen fattade min hand, tröstande och tafatt, som om han ville visa att det var så det skulle vara. Vi tillsammans.

”Jag kommer inte ihåg någonting”, mumlade jag och kände hur ögonen fylldes av tårar. Hade jag glömt allt som hänt mig? Hela mitt liv? Alla känslor, tankar, ögonblick värda att minnas?

”Det är ingen fara. Jag finns här.” Han log, trots att jag såg en skugga av förtvivlan och sorg.

”Vad heter jag?” Jag insåg att det var lika bra att börja med den fråga som jag behövde ett svar på, mest.

”Cassandra Elizabeth Lowland.” Han svarade rakt framåt och mötte min blick igen. Jag kunde fortfarande inte få tanken ur huvudet att något hade hänt mellan oss innan något hänt mig. På något sätt hade vi stått varandra nära. Mitt hjärta som hoppade över ett slag varje gång han mötte min blick och hans leende som fick mig att vilja flyga till månen och tillbaka igen. Hur kunde jag komma ihåg så mycket annat, men inte honom?

”Och du?” Jag kramade tveksamt hans hand och ett leende letade sig upp på hans läppar.

”Jens Ulrik Munther.” Hans ord fick en klocka att ringa. Jens Ulrik Munther. Namnet var otroligt bekant. Så bekant att jag blev frustrerad av att inte komma ihåg det.

”Jag känner igen det”, fick jag fram och han såg lättad ut.

”Kommer du ihåg något mer?” Han såg nyfiken ut och jag slöt ögonen för att kunna koncentrera mig. Bilder susade förbi, likt en virvelvind, men jag kunde inte hitta ett speciellt mönster. Inget att koppla ihop dem med.

Besviken slog jag upp ögonen igen och skakade nedslaget på huvudet.

”Inget som jag kan förstå.” Jag suckade. ”Förlåt.”

”Du borde inte be om ursäkt. Du vet ju inte vad som hänt, eller hur? Det vet inte vi heller.”

”Kan inte du berätta vilka de andra är? Och min familj? Har jag någon överhuvudtaget?” Det fanns så mycket att fråga, så mycket att ta igen. Men jag hann inte få något svar. Den lockige killen och en lång man i vit rock, som jag antog var läkaren, steg in i rummet.

”So, Cassandra. It´s good that you´re awake.” Han talade med mig. Jag visste precis vad han sa och jag kunde till och med svara. Hur kunde jag prata det här språket, när jag inte kom ihåg hur min familj såg ut? Att något sa mig att språket kallades engelska, det brydde jag mig inte om. Jag ville bara få alla svar som jag suktade efter.

”What´s happend to me?” Jag såg stint på läkaren. ”Why doesn´t I remember anything?”

”Well, it´s a serious case. Your cancer moved over to the brain, that´s why you became unconcious. It presses on your brain and makes you forget things. But there´s no need to wory. It´s okey now.” Han log. Hur kunde han le, när större delen av mitt liv var bortraderat.

”Can I ever get my memories back”, frågade jag. Alla i rummet verkade spända över svaret.

”I´m afraid not. But you can always learn them again, right?” Läkaren log igen och jag kände hur mycket jag ogillade honom. Han verkade tycka att min situation var rolig. ”You can go home later today. Now, just rest and try to eat something.” Sedan gick han.

”Han är hemsk”, muttrade jag och blängde efter honom. Ulrik skrattade.

”Kanske det. Men vi ska hjälpa dig att få tillbaka dina minnen.” De andra nickade. Jag log.

”Tack.”

Då jag lämnade sjukhuset samma eftermiddag, hade de andra informerat mig om sina namn, om min familj och var jag befann mig för tillfället. En stad med namnet New York i USA. Tydligen så bodde jag i Sverige, sju timmar bort eller något åt det hållet.

De hade berättat om allt nödvändigt som jag behövde veta, men jag kände att jag precis börjat lära mig allting igen. Det fanns så mycket kvar, trots att saker som egentligen var oviktiga kom tillbaka. Som kvadratroten ur nio och vad som gjorde att x gånger 7 blev y. Det var inget som jag behövde minnas nu.

Att jag och Ulrik var tillsammans var något jag fått lära mig ganska snart. Det förklarade mina förvirrade känslor och hans ömma blickar. Men jag var trots detta glad över att han respekterade min osäkerhet i frågan. Han pressade mig inte till att minnas. Han lät mig ta det i min egen takt.

Veckan i New York gick. Jag fick prata med mina föräldrar och min yngre syster. De var oroliga för mig, men jag var fast besluten att stanna kvar. Jag ville lära mig mer, innan jag återgick till mer allvarliga saker som jag skulle kunna behöva lära mig. Allt om min historia, allt som Ulrik och de andra inte kunde berätta något om.

De andra var så fina mot mig. De visade mig allt jag glömt, lät mig testa nya saker och lära mig sådant som jag tidigare tydligen hade tyckt varit självklart. Alla de bilder, videor och anteckningar som de fann på min mobil och dator underlättade en hel del. De berättade om vad jag gjorde hemma och vad de själva gjorde. Allt som jag skulle behöva veta om dem.

Ulrik var den som jag trivdes mest med. Han var så försiktig, ville inte gå för fort fram på något plan. Han frågade alltid han gjorde något.

En kväll, då vi stod ute på balkongen och såg ut över stan, fattade han försiktigt min hand. Jag hade blivit van vid detta nu. Jag visste att det var något som jag skulle uppskatta och det gjorde jag också. Jag tyckte om det. Att hålla hans hand och känna hans varma hud så nära min egen. Det var magiskt.

”Cassie”, mumlade han och mötte min blick.

”Ja?” Jag log, väntade på att han skulle fortsätta.

”Det finns en sak som vi brukade göra innan”, sa han tveksamt och bet sig i läppen.

”Vaddå?” Jag började känna mig lite smått orolig. Var det något farligt?

”Det här.” Försiktigt, tveksamt, tog han ett steg mot mig och placerade sin lediga hand på min korsrygg, så att jag fann mig själv stå ännu närmare honom. Jag hade knappt hunnit fråga honom vad han höll på med, förrän han lutade sig ner och tryckte sina läppar mot mina. Mjukt och fjäderlätt. Försiktigt och trevande.

Till en början var jag inte säker på vad jag skulle göra. Men efter bara ett par sekunder, tog en instinkt över. Jag kysste honom tillbaka. Jag visste inte om ordet stämde, men det hade bara poppat upp. En kyss, det var vad detta var.

Jag drog fingrarna genom hans lena hår och jag kunde känna hur han slappnade av. Han måste ha spänt sig inför min reaktion.

”Det där var ju inget farligt”, mumlade jag och log försiktigt mot honom, då vi båda instinktivt tog ett steg tillbaka med blossande kinder.

”Tur det.” Han log.

”Det betyder att vi kan fortsätta göra det som förut.” Jag skrattade till.

”Vad skrattar du åt?” Han la huvudet på sned och granskade mig undrande.

”Jag har inte den blekaste aning.”

Dagen därpå begav vi oss hem till Sverige, utan vetskapen om att allt snart skulle förändras drastiskt igen. Den här gången fanns det inget som kunde återställas till hur det varit förut.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Lalala, del 34! Näst sista delen nu alltså! Kan verkligen inte fatta att det snart är slut på den! Jag hoppas att ni har tyckt om den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den!

Idag blir det inga bilder, då jag inte hunnit leta upp några. Istället får ni njuta av låten i inlägget nedan ;)

Ha de gött!

Erica

”Excuse me?” Rösten kom seglande mot mig genom mina dimmiga tankar. Trött försökte jag slå upp ögonen för att göra ett försök till att fokusera blicken. Det lyckades inte. ”Are you alright, miss?”

”Cass, vad är det med dig?” Någon skakade mig. Jag bad denna någon att sluta, bara låta mig vara, men inga ord kom över mina läppar. Jag försökte höja handen för att slå undan personerna som skakade mig ursinnigt. Ingen del av mig rörde sig en centimeter.

Paniken växte i mitt bröst. Varför kunde jag inte röra mig? Varför kunde jag inte prata? Jag försökte på nytt, ursinnigare, hetsigare. Inget hände. Det kändes som om jag föll, föll ner i ett djupt hål. Rösterna runt omkring mig blev otydligare, lägre. De tonade bort.

Mörkret omslöt mig, likt en filt som kvävde allt. Alla ljud, all luft, alla rörelser. Jag fortsatte falla, neråt, neråt, neråt. Ett hål, helt utan slut.

Det var det sista jag mindes, innan världen tonade bort.

JBs perspektiv

Vi satt där på Starbucks, pratade och skrattade. Jag märkte knappt av att Cassie inte var med oss.  Hon verkade distanserad, men jag antog att hon tänkte på Ulrik. Jag visste hur mycket hon tyckte om honom.

Jag kramade Josefins hand och kände hur hon lutade huvudet mot min axel. Trots att jag känt henne i bara två dagar, så tyckte jag så otroligt mycket om henne. Hon var glad och trevlig. Jag älskade sättet hon log på och hur skrattade. Jag trivdes helt enkelt i hennes sällskap.

”JB!” Nick ropade till och jag slängde en blick åt hans håll med ett brett leende på läpparna. Utan att vi märkt av det, hade en äldre man kommit fram till vårt bord. Han hade en bekymrad rynka i pannan.

”Excuse me?” Han såg på oss och placerade sedan en hand på Cassies axel. Inte förrän då märkte jag hur onormalt slapp hon var i kroppen. Hennes ögon var slutna och hon andades ryckigt, som om hon var på väg att kvävas. ”Are you alright, miss?” Den äldre mannen rynkade pannan ytterligare.

Nick sträckte fram handen mot Cassie och ruskade henne försiktigt.

”Cass, vad är det med dig?” Inget svar.

”Maybe we should call an ambulance?” Den äldre mannen drog upp en mobiltelefon ur fickan på sina perfekt pressade kavajbyxor. Vad han egentligen gjorde där, det förstod jag inte.

”Do that, fast!” Jag såg på honom, då han hastigt knappade in ett nummer och sedan började tala, snabbt. ”Jag ringer Ulrik.” Jag såg på de andra, som nickade. Alla såg allvarliga ut och jag insåg att Josefin och Simone troligtvis inte visste något om Cassie. Men det kunde inte förklaras i just detta ögonblick. Det var alldeles för bråttom med att få tag på Ulrik.

Jag sträckte mig över bordet och fick tag i Cassies väska. Jag fiskade upp hennes mobil ur den och letade upp Ulriks nummer i kontaktlistan. Han svarade nästan direkt.

”Hej, Cass!” Ulriks röst genljöd glatt ur mobilen. Jag svalde, rädd för det som jag skulle behöva berätta.

”Ulrik, det är jag, JB.” Jag visste att det var bäst att gå rakt på sak.

”JB, varför ringer du från Cassies mobil? Har det hänt nåt?” Ulrik lät nu mer orolig. Jag hörde röster i bakgrunden, men han tystade dem hastigt.

”Vi vet inte riktigt exakt vad som har hänt. Vi satt här på Starbucks och så bara hon föll ihop. Hon verkar vara medvetslös. Ambulansen är på väg.”

”Var är ni någonstans? Jag kan komma och möta er.” Jag hörde ljudet av en dörr som gick igen och sedan röster och bilar som förflyttade sig någonstans i närheten.

”Det är nog bäst om du kommer till sjukhuset. Vi ringer dig när vi är där, okej?” Jag avskydde att behöva dra ut på det hela, men då det fanns ett stort antal sjukhus runt om i New York kunde jag inte ge ett exakt.

”Hm, okej då.” Ulrik lät missnöjd på rösten, men han verkade förstå vad jag menade. ”Vi ses senare då.”

”Ja, det gör vi. Och du?”

”Mm.”

”Det blir säkert bra.” Med de orden la jag på.

”The ambulance is here in a few minutes.” Den gamle mannen som fortfarande befann sig vid vårt bord, log försiktigt. ”I´m sorry for just jumping in, but I saw that she didn´t feel well, so I just wanted to see that she was okey.” Jag nickade till svar. Jag hade utan anledning blivit mycket torr i munnen. Jag kunde inte få ur mig ett ljud. Jag insåg att jag var rädd, rädd för Cassies skull.

Ulriks perspektiv

Samtalet från JB fick mig att totalt tappa greppet. Vad hade egentligen hänt med Cassie? Hade det hela något med cancern att göra?

Jag hade gått in igen efter att ha avslutat samtalet. Jag kunde ändå inte göra något för att hjälpa till där jag befann mig. Jag fick bara vänta och se.

Med en suck sjönk jag ner på golvet med ryggen mot väggen. Jag lade knappt märke till allt som hände. Anders och Johan var irriterade över att jag avbrutit arbetet, men jag visste att de inte ville komma emellan mig och Cassie en gång till. Det vågade de inte.

Jag snurrade mobilen i handen, knappt utan att märka av den. Den fanns där, men jag brydde mig inte. Jag bara väntade. Väntade på ett svar om vad som hänt.

Tiden sneglade sig fram och jag kunde inte göra något för att få den att öka på takten. Jag kunde bara sitta där, utan att göra någonting. Inget kunde roa mig, inget kunde få mig att glömma det som hänt.

Då mobilen äntligen plingade till, hoppade jag högt. Det var ett sms från JB, med anvisningarna till sjukhuset.

Jag reste mig upp och störtade sedan ut på gatan. Inom ett par sekunder hade jag vinkat in en taxi och gett föraren adressen.

Att ta sig dit tog inte många minuter. Efter att ha betalat chauffören, som verkade vara en av de mer irriterade typerna, skyndade jag mig in på sjukhuset.

Överallt var det fullt av folk. Sjuka och deras nära och kära satt i väntrummen. Läkare i långa, vita rockar och med skrivskivor i händerna skyndade omkring. Även sjuksköterskor sprang runt där, såg efter vilka som led av de allvarligaste sjukdomarna.

Men jag skyndade förbi allt det här, fram till informationsdisken.

”Excuse me.” Jag log ett svagt leende mot kvinnan bakom disken.

”Can I help you, sweetie?” Hon log tillbaka.

”Yes, I´m here to visit Cassandra Lowland. Do you know were she is?” Jag tvingade mig själv till att stå stilla, trots att jag egentligen bara ville skutta upp och ner.

”She´s in room 102 at floor three. Take the elevator up and then to the right.” Kvinnan log på nytt, samtidigt som hon knappade på sin dator.

”Thanks!” Jag utropade det, samtidigt som jag störtade iväg. Det gick mycket snabbare än vad jag trott, då hissen var snabb. Jag gissade på att de behövde ha snabba hissar för att hinna till akutfall.

Rummet var lätt att hitta. Innan jag steg in, drog jag flera djupa andetag för att lugna ner min puls. Jag ville inte komma in där och flåsa som en ko.

”Hur är det med henne?” JB, Nick, Simone och Josefin satt alla runt Cassies säng. Hon låg bara där, tyst och stilla, utan att röra sig. Hennes hy var blek, det såg ut som om någon satt på henne alltför mycket smink.

”Inte sådär jättebra.” JB mötte min blick. Jag drog fram en stol till sängkanten och slog mig ner.

”Det var det jag antog.” Jag såg upp och mötte Simones, Josefins och Nicks blickar. Jag förstod att de visste allt. Det var skönt att få slippa förklara något.

Jag sträckte ut handen och fattade tag om Cassies. Den var kall som is. Jag slöt båda händerna kring den, som i ett försök till att värma den, men till ingen nytta.

Läget såg hopplöst ut.

--------------------------------------------------------------------------------

Del 33. Ganska sorgligt inlägg, enligt min egen mening. Jag har nu bestämt hur berättelsen kommer sluta och det blir ganska annorlunda mot vad jag egentligen tänkte. Men jag hoppas att även ni kommer tycka om slutet. Del 34 kommer troligtvis komma på fredag och sedan kommer del 35, som nog blir den sista, komma nån gång i helgen.

Vill ni checka bloggen jag skapat för andra diverse texter, så kan ni hitta den HÄR!

Ha de gött!

Erica