Bilresan skedde för min del under tystnad. De andra diskuterade allt vi passerade, kommenterade saker som jag såg som självklart. Det var nästan så att jag blev full i skratt vid deras förvånade utrop då vi passerade en liten grupp kängurur.

”Det är lika bra att ni vänjer er”, skrattade jag och slängde en blick i backspegeln för att se hur det gick för killarna där bak. På nytt mötte jag Ulriks blick. Hans ögon var otroligt fina, det kunde jag inte förneka.

”Hur långt är det kvar?” Jack stönade. ”Jag svettas ihjäl.”

”Så långt är det inte kvar”, sa jag och svängde av på en avfart. ”Vi är i princip framme.” Vårt hus uppenbarade sig framför oss och det dröjde inte många minuter innan jag parkerat bilen på uppfarten.

Ingen kom och mötte oss den här gången. Jag antog att de inte märkt att vi kommit. Men det skulle säkert inte dröja länge innan någon märkte av ökandet av människor på egendomen.

Precis som jag trott så kom mamma och mötte oss då vi steg in i hallen. De andra med väskor i händerna och jag endast med bilnyckeln och mobilen som enda börda.

”Hej, vad trevligt att träffa er igen!” Mammas svar lät glättigt och konstlat, inte alls som det brukade. Hennes syster verkade inte märka något.

”Therese, hej!” Marita kramade om mamma.

Jag kände mig mest i vägen då presentationerna och hälsningarna påbörjades. Jag hade redan gått igenom det här en gång.

För att ge de andra lite mer plats, så slog jag mig ner på näst lägsta trappsteget och lutade armbågarna mot knäna, så att jag på det viset kunde placera hakan i händerna. Jag betraktade de andra. Det kändes som om deras hälsningar tog mycket längre tid än vad det hela tagit på flygplatsen. Jag antog att det berodde på att de nu hade lite mer tid på sig.

Mamma och Marita var inne i ett hetsigt samtal. Patrik hade försvunnit längre in i huset på jakt efter Gabriel. Mina syskon syntes det ingen skymt av, tydligen till Jacks besvikelse, då han såg rätt butter ut.

”Jackinator, vad är problemet?” Jag la huvudet på sned och såg på honom. Jag återanvände det smeknamn som Tom använt då de varit yngre och jag märkte att han störde sig på det. Ulrik skrattade bara åt det.

”Det finns inget annat problem än att du är här.” Jack blinkade retsamt och slog sig ner bredvid mig på trappan.

”Haha, du är en riktig skämtare grabben”, muttrade jag sarkastiskt och lossade håret från tofsen. Jag behövde ändå inte hålla det ur ansiktet längre.

”Ah, jag glömde nästan.” Mammas röst fick oss alla tre att hoppa till. Hon såg på oss. ”Jag hade tänkt att Jack, du delar rum med Tom och, öm…” Här avbröt hon sig och rynkade pannan medan hon försökte komma på Ulriks namn. ”Ulf var det väl? Du får dela rum med Alexis.” Jag gav henne en irriterad blick. Trodde hon att jag tänkte dela rum med en helt främmande kille? Aldrig i livet.

Men tydligen fanns det inget jag kunde göra åt det, då mamma försvunnit iväg till gästrummet tillsammans med Marita.

”Vi kan väl ta och gå upp”, mumlade jag och slängde en blick åt Ulriks håll. Han såg lika förvånad ut som jag kände mig. Ingen av oss verkade gilla tanken på att dela rum.

”Visst.” Jack verkade inte ha brytt sig om våra bestörta ansiktsuttryck, utan plockade bara upp sina väskor och klampade uppför trappan.

”Efter dig.” Ulrik log försiktigt mot mig. Jag ryckte bara på axlarna till svar och hoppade upp på fötter. Jag brydde mig inte ens om att se efter om han följde med eller inte.

Jack verkade tydligen ha hittat till Toms rum helt på egen hand, då jag inte såg till honom. Han hade alltså lämnat mig helt ensam tillsammans med Ulrik. Kul.

Jag sjönk ner på min säng i väntan på Ulrik som inte var den snabbaste människan jag visste om. Det tog minst tre minuter längre för honom att ta sig uppför trappan och in i mitt rum, än vad det hade gjort för mig.

”Det tog sin lilla tid”, anmärkte jag tyst då han steg in i mitt rum och satte ner sina väskor. Han ryckte bara på axlarna till svar och såg sig omkring i rummet. De blåa ögonen, som jag märkt hade stänk av grönt i sig, granskade allt noggrant, som om han ville lägga varje detalj på minnet.

”Så du lyssnar på sånt här.” Hans röst kom från bortre delen av rummet och jag vände blicken ditåt. Han höll Biffy Clyro skivan i ena handen och One Direction i den andra.

”Så vad då?” Jag höjde på ena ögonbrynet mot honom, utmanade honom till att klaga på min musiksmak.

”Jag undrade bara.” Han skrattade och mötte min blick. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Vad det än var för fel på grabben, så visste han i vilket fall som helst hur han skulle få en tjej att känna sig behövd. Hans blick fick mig att känna det som om jag skulle smälta till en pöl.

Hastigt vände jag bort blicken från honom och kände samtidigt hur det hettade lätt i kinderna. Han verkade inte ha märkt detta, till min lättnad.

”Okej.” Jag vände ner blicken mot mina händer som vilade i mitt knä och bet mig nervöst i läppen. Vad var det med mig? Han var bara en kille som vilken som helst. Inget att oroa sig för. Eller?

Btw, jag har sett att statistiken sjunkit i rasande fart. Jag hoppas att jag inte förlorar läsare pga. novellbytet? Säg gärna till om det är nåt som ni tycker jag ska ändra på. De första delarna är mest inledningar, så det kommer alltså bli mer "spänning" sedan ;)

Ha de gött!