Promenaden visade sig ta längre tid än vad jag trott. Jag insåg att jag måste ha räknat ut avståndet fel och jag trodde till en början att jag var helt vilse.

Men, till slut, fann jag en gata som jag faktiskt kände till. Det hade då gått en halvtimme sedan jag begett mig från klubben och min mage var på väg att göra uppror.

Till min lättnad låg ett litet café tvärs över gatan och jag skyndade mig hastigt över den. Jag skulle inte klara mig många minuter till utan mat.

”Hi, what can I do for you?” Den unga tjejen som stod bakom disken, log välkomnande mot mig.

”Hi! Um, one ham and cheese sandwich and a coffee to take away.” Jag log tillbaka.

”Okey, just a sec then.” Tjejen tog emot sedlarna jag räckte henne, lämnade växeln till mig och började sedan göra i ordning mitt kaffe.

Under tiden lutade jag mig mot disken och ägnade mig åt en tv som satt fäst på väggen. Låg musik, som jag antog kom från den, spelades och en scen, upplyst av gult ljus kom inom synhåll. Jag rynkade pannan då en ensam person steg ut på scenen med en gitarr i handen och något som såg ut som ett munspelsställ hängande kring halsen.

Blont hår som retsamt stack ut från under en svart keps och ett brett leende. Det kunde inte vara någon annan än Ulrik. Jag svalde hårt. Kanske så skulle jag få se vad han gick för.

Ulrik hängde på sig gitarren, justerade mikrofonstativet och började sedan spela. Gitarrens toner beblandade sig med ljudet från munspelet och jag insåg att jag troligtvis stirrade som en galning. Jag såg säkert inte klok ut.

”Here you go.” Tjejen bakom disken väckte mig från den trans som Ulrik och hans musik försänkt mig i. Han var duktig, otroligt duktig.

”Thanks”, mumlade jag och sträckte mig efter kaffemuggen och påsen som hon stoppat ner mackan i.

”Isn´t he great?” Tjejen nickade mot tv:n.

”He sure is.” Jag log. ”Very talanted.”

”I´ve heard that he´s here in Australia at the moment. Wouldn’t it be just awesome to get to meet him?” Hon fick ett drömmande uttryck över sig.

”Yeah, I guess it would. Bye then.”

”Bye.” Hon stod med blicken fäst på tv:n, tydligen helt borta i sina tankar. Hastigt gick jag därifrån.

Smuttande på mitt kaffe, traskade jag gatan ner. Jag kunde känna den svaga havsvinden redan nu och visste att jag helt klart var på rätt spår.

Jag kände mig mycket gladare nu, då jag fått i mig koffein och min mage var nöjd och glad. Jag kunde koncentrera mig bättre på annat än att jag var hungrig.

Nu tog det ingen lång stund innan jag kunde se det karaktäristiska operahuset. Jag visste av egen erfarenhet att man egentligen såg huset bättre från vattnet eller andra sidan floden, men jag hade en känsla av att vi säkert skulle hålla oss på den här sidan staden. Den var stor så att det räckte.

”Hej Alex!” Jack ropade glatt ut detta och vinkade ivrigt till mig.

”Hej!” Jag log brett och slog mig ner på bänken bredvid honom, min bror och Ulrik.

”Så, vad har du haft för dig?” Jack mötte nyfiket min blick och jag märkte att även Ulrik och Tom såg på mig.

”Träffat några jag känner, det är allt”, svarade jag, undvikande. Jag ville helst inte gå in närmare på mötet med Harry och de andra.

”Okej.”

”Ska vi gå eller?” Tom log och jag nickade.

”Varför inte?” Jag reste mig upp och tog emot min kamera, som Tom räckte mig. Jag fotade egentligen alldeles för lite och en sightseeingtur i min hemstad var en perfekt ursäkt. ”Kan inte ni ställa er framför operahuset, så tar jag ett kort?” Jag la huvudet på sned och såg bedjande på dem.

”Allt för dig, Alex.” Ulrik blinkade mot mig och jag skrattade generat. Vad var det med honom som fick mig att känna mig så osäker? Som om han hade kontroll över mig.

Killarna radade upp sig framför operahuset och jag riktade kameran mot dem och tryckte av. Jag slängde en blick på bilden och gjorde sedan tummen upp.

”Den duger.”

”Så bra.” Tom log och började sedan gå längs med vattnet. Jack slöt direkt upp vid hans sida, medan jag och Ulrik bildade eftertrupp.

”Jaha, vad trevligt det här blev då.” Ulrik log snett och rättade till sin keps. Jag visste fortfarande inte vad de egentligen kallades.

”Vad kallar du dina kepsar för”, frågade jag och följde en färja med blicken. Den var fylld av passagerare, både sådana som verkade bo i staden och sådana som såg ut som turister.

”Gubbkepsar.” Ulriks svar var enkelt och förvånat. ”Hurså?”

”Nej, det finns ingen anledning egentligen.” Jag mötte hastigt hans blick. ”Jag bara undrade.” Jag bet mig i läppen. Skulle jag våga fråga honom om hans musik?

”Okej.”

”Du, Ulrik, hur blev du känd? Jag har hört några av dina låtar, så jag är helt enkelt lite nyfiken.” Jag tyckte själv att det lät larvigt, men det verkade inte Ulrik tycka, då han entusiastiskt började förklara om hur det kommit sig att han blev känd. Jag lyssnade intresserat, samtidigt som jag insåg hur lätt och ledigt han pratade om det. Han var verkligen van vid frågan jag ställt honom. Den verkade han ha fått många gånger om.

”Så, förstår du?” Han log mjukt mot mig och jag nickade.

”Det är glasklart!”

”Gött!” Han blinkade mot mig.

”Hm.” Jag lade märke till att vi hamnat en rejäl bit bakom Tom och Jack, men jag brydde mig faktiskt inte. Det var inget fel med att gå här själv med Ulrik. Inget fel överhuvudtaget.

Utan förvarning, snuddade Ulriks hand vid min. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra. Hade han gjort det med flit, eller var det en olyckshändelse? Jag var osäker på vilket.

Varför jag egentligen jagade upp mig för något sånt här, hade jag ingen aning om. Jag antog att det säkerligen var det faktum att jag aldrig hade haft någon pojkvän som spelade in. Så fort en kille började visa intresse, så stötte jag alltid bort dem för att jag blev så uppjagad eller skrämd. Jag var så fånig, egentligen. Det sa alltid Liz.

På nytt snuddade Ulriks hand vid min och jag visste att det den här gången hade varit med flit. Jag hade sett hans hand målmedvetet förflytta sig allt närmare min.

”Alex.” Ulriks hesa röst bröt tystnaden och jag släppte hans hand med blicken, så att jag kunde möta hans blick.

”Ja?” Jag höjde frågande på ena ögonbrynet.

”Nej, det var inget.” Han såg outgrundligt på mig och såg sedan bort.

”Åh.” Jag försökte dölja den besvikna tonen i min röst. Jag hade hoppats på att han hade haft något mer att säga, något som kunnat få igång samtalet igen.

Utan att egentligen veta varför, sträckte jag mig fram och fattade hans hand. Hans ögonbryn sköt i höjden, men han sa inget. Han bara log och kramade min hand.